L'aventure ou L'avenir?

Jag fick en inbjudan till ett event på Facebook idag. Sådana brukar ju dyka upp med jämna mellanrum, du läser dem mer eller mindre noga. Den här gången var det för att rösta i valet. Riksdagsvalet. Behöver jag säga att det är en självklarhet? "Naturligtvis ska jag rösta!" Ropade jag entusiastiskt och klickade i rutan. Men så börjar jag läsa denna sida och ärligt talat blir jag lite rädd.

Jag har absolut inget emot att diskutera politik. Jag tycker om att höra andras åsikter, även om det är andra åsikter än mina egna. Det kan mina vänner intyga, fler än en har avvikande åsikter från mig och fler än en har jag diskuterat med. Men någonstans bygger det på respekt mellan båda parter, inte sant? Och att jag vet att mina åsikter stannar där, just så, som åsikter i nuet, i en diskussion med en vän. Men det här, det här var så annorlunda!

I kommentarerna på sidan har det uppstått en politisk debatt, dominerad av SD-väljare. Jag förstår på ett sätt att de vill använda sig av sådana sidor, de når många utan att det kostar något, men jag blir rädd. Rädd, illamående och irriterad. För finns det något parti jag bara inte kan med så är det detta parti! Jag menar, vissa röstar för att de önskar skapa trygghet i samhället. Det är ju förståeligt. Mänskligt. Fint. Helt ok också om du vill rösta på ett enfråge-parti för att markera din ståndpunkt att dagens alla partier håller på och tappar greppet. Jag skulle inte göra det, för det känns som att jag förlorar min makt i de stora frågorna. Men jag förstår. Och jag tycker det är starkt. Sen att jag skulle rösta på ett parti som för en politik för jobben, för att jag själv tror att just nu är det viktigaste att få ekonomin på fötter - det är en annan sak. Som min goda vän Alice sa; det handlar mycket om vart i livet vi befinner oss och med vilket perspektiv vi ser saker just nu. (Hon är klok hon Alice). Absolut, och jag har de stora EKONOM-glasögonen på mig. Nationalekonomen i mig som tror på jobb och aktivitet. Så - jag förstår de som tycker att jag har fel och röstar annorlunda. Men att rösta på ett parti som vill slänga ut medmänniskor till oss, som förringar människors värde, då får jag bara ont i magen.

Hämtat från kommentarerna:

"Diskussionen om SD är skrämmande! Jag vill ha kulturell mångfald och öppna människor inte uteslutande..."

Respons:

"Jag vill också ha kulturell mångfald. I världen."

"Då kan jag glädja Helena med att du redan har det. Välkommen till Rosengård och Bergsjön.
16-åriga Beatrice fick uppleva den kulturella mångfalden när hon blev hedersmördad av den irakier som hade gjort henne gravid."

 

"Helena: Sedär, då vet vi. Jag får gratulera till att du har sju partier att välja mellan. Själv vill jag ha ett samhälle där en stor majoritet delar grundläggande värden rörande rättsuppfattning, synen på sina barn och medmänniskor, synen på religionens roll i samhället osv., något jag för min del anser vara en förutsättning för den inre sammanhållning som är själva grunden för en fungerande nationalstat med solidariskt finansierad välfärd. Därför kommer jag att rösta på SD."

Samtliga tre kommentarer kommer från människor som senare uppger sig rösta på SD med motiveringar som:
"Sverigedemokraterna såklart! Kommer rösta på mig själv!"

Dessa framförallt tre personer pepprar de andras kommentarer. De skriver saker som jag aldrig vill få förknippade med mitt namn. Men det värsta är att jag vet att det inte går att övertyga dessa människor om deras bristande logik. De tror så behårt på den. Jag kan knappt argumentera för varför jag blir så fruktansvärt arg på kommentarerna här ovan. För att de överhuvudtaget använder ordet nationalstat (det finns bara två grupper som verkligen använt sig av det, ett gäng alkoholiserade författare som visserligen skrev underbara alster men som ville vara vikingar på 1800-talet och kallade sig nationalromantiker, inte alla hjärnceller bevarade med andra ord, och sedan så nazisterna. Vilka de helst vill bli förknippade med vet jag inte, men för mig är det pest eller kolera.) För att de spelar på det emotionella och inte det rationella. Hur kan du bevisa att de har fel i en sakfråga när de inte försöker argumentera en sakfråga i förstone? Blir de trängda hänvisar de till partimanifestet. När någon då svarar att de läst det, t o m skrivit doktoranduppsatser om det, och fortfarande hävdar att de är högerkonservativa och för etnocentrism, ja då svarar de inte. Fast de är så ivriga på att peppra alla andras kommentarer.

 

Läskigare ändå? Jag har tydligen bekanta, eller bekantas bekanta som ska rösta på SD. Och som tycker det är ett vettigt steg. Och som inte förstår varför jag blir upprörd. Då blir jag rädd på riktigt. Till er alla vill jag bara fråga en sak: Om ni stör er på att vissa kulturer inte arbetar och lever i egna segregerade grupper, är det bristen på arbete och integration, eller är det den avvikande etniciteten i sig som borde motverkas? Är ert svar det senare är det något helt annat ni stör er på vänner. Och det finns ett ord för det: xenophobi. Annars, om det är att leva på ett system som du inte bidrar till, ja då kanske det är där vi ska sätta in klutarna. Vad sägs om arbetsmarknadspolitik? Eller prestation-motprestation som drevs av FP tidigare? För att inte nämna Sveriges integrationspolitik och SFI som är sorgligt dåligt. Där kan vi behöva arbeta lite, ja. Det finns många möjligheter att nå målet med ett aktivt Sverige. Utan att för den skull påstå att det är kört om du är Marockan (tydligen kriminell) eller Somalier (tydligen jobbar du inte alls då). Ge dem som vill chansen och våga ställa krav på dem tillbaka. Men kasta för guds skull inte ut folk eller döm dem för deras härkomst. Det är det enda jag säger.

 

När jag tänker efter är det ändå dessa politikdiskussioner på nätet ett intressant fenomen. Det dyker upp tankar på allt ifrån den gamla frågan - var drar man gränsen; hets mot folkgrupp (en enda liten liten artikel har vi på det?!) och yttrandefrihet?

Det andra jag tänker på är hur folk vågar. Jag menar vågar skriva vad de tycker på en allmän sida. Visst jag skriver lite åsikter här. Men den läses ju mest av mina vänner och bekanta - och ni vet ju redan vad jag tycker. Sen ska bloggen bort bort. Och om någon skulle fråga - ja då kan jag väl ta diskussionen! Men att skriva på en sida där du bara länkas samman med precis den kommentaren, det är vanskligt. På ett sätt är det är starkt på ett sätt att våga skriva på ett ställe som kommer läsas av framtida arbetsgivare, samtidigt känns det oerhört korkat. Även om du skriver aldrig så lite. Jag kan inte bestämma mig. Starkt att stå på sig men kanske inte fullt så intelligent.

Sen har vi den intressanta tendensen att de som vill berätta vad de röstar på nästan bara röstar på Piratpartiet eller SverigeDemokraterna. Inte för att de på något sätt är att likställas med varandra. Men de är de små partiens val i år, onekligen. Och det är på sådana sidor de värvar röster. Uppenbarligen. Men så frågar jag mig varför de små partierna vågar stå upp för sig, men inte vi som röstar på de stora? För att blockpolitiken väcker så svallande känslor. Jag vet ju redan att en del vänner kommer hata vissa åsikter i styckena över här. Men varför har det blivit så? Hur påverkar det politikdebatten i längden? Och hur påverkar det valet?

 

Summa summarum, vilken höst det kommer bli. Ingen vet hur det går. Vi har för första gången en blockpolitik på gott och ont, mindre valfrihet men kanske mindre minoritetsregeringar som annars varit Sveriges specialitet. Vi har också en debatt som ger plats åt de mindre partierna, även det på gott och ont. Jag tycker om att vi funderar en gång till, ifrågasätter de maktpositioner som råder. Men det skrämmer mig när det öppnar upp för åsikter som jag inte är säker på är lämpliga i allmänna media. Så hur ska det gå? Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

 

Det enda som dyker upp i mitt huvud är en gammal sång av Winnerbäck, "Balladen om Konsekvenser":

 

"Att Kato är galen det kan man alldrig ändra på
Hans mamma var en sten det kan du slå dig i backen på
O Kato är hysterisk det kan man alldrig ändra på
Men att Kato har makten ja det kan vi ta mig fan ändra på"

 

Så, kort och gott vänner: RÖSTA!!!!!!

Jag har alltså avslutat en tenta. Kommit på att jag missat att bli uppskriven på en och försökt rätta till den kära Lorenas som vanligt vansinniga koll (ni får fritt att tolka vansinnigt i vilken bemärkelse ni vill!). Pluggat och läst massa artiklar. Och då tyckte jag att jag varit duktig och bestämde mig för att handla mat till kvällen. Jag hade egentligen tänkt äta av det jag hade hemma, men jag tyckte att jag skulle få unna mig lite. Och det var tur det! Mina bönor hade sett bättre dagar om man säger så. Och vegetariskt på couscous, squash och morötter? BARA? Jag har lagat mer spännande rätter i mina dagar...

Nä. Så jag har lagat lyxmåltid för att fira första tentans avklarande:



Fräst färsk sparris med kokade morötter och squash, couscous och pepparstekt biff! (Det är första gången jag lagar riktigt kött sen jag kom til Paris, borträknat Boeuf Bourgignon på grytbitar vid ett tillfälle) Till efterrät de numera svårskalade apelsinerna som legat för länge hos mig och blivit hårda men söta, med mascarponeost och honung!

Mycket nöjd, mätt och belåten sitter jag nu och bloggar och skypedatar! Men innan jag återgår till min fina skypedate måste jag berätta om gumman. Kvinnan. Jag säger inte det där andra ordet på K. Ni vet vilket. Man säger inte så om 80-åringar, även om de beter sig så. För där står jag i kön och väntar på att betala dagens middag. Jag har väntat i kanske en kvart eftersom dessa kassörskor är segast i världen. Så känner jag hur en vindil uppstår bakom mig och hur jag sen får en hård knuff i ryggen. När jag tittar bak är det en gammal, hoptorkad och skrumpen kvinna med imålade ögonbryn som står och bligar på mig. Hon har alltså ilat och skuffat sig genom kön bakom mig. Hon ber om ursäkt - och naturligtvis tror jag att hon menar för att hon slogs. Men nej. Det visar sig att när jag svarar att det inte är några problem, då ställer hon sig framför mig i kön! Och vad gör man? Inte skriker man och tillrättavisar en gamling. Nej. Och vet ni vad? Det var det hon räknade med! För sen försöker hon tränga sig framför nästa par i kön, men när hon knuffat bak dem med en kraft och en envishet som - det måste jag tillstå - var förbluffande från någon så gammal, så ser hon att alla deras varor redan är på bandet. Och vips kommer den där lilla förvirrade och nedhukande minen upp som hon nyss visade mig. "Åh förlåt, jag är bakom er förstås, jag bara vinglar lite, hmm hmm hmm". Så ligger hon på efter dem istället så inte jag ska få för mig att lägga upp mina varor före hennes. Ni vet så där demonstrativt, du ska minsann inte... När hon märker att jag blir irriterad - märk väl! Jag skulle aldrig tränga mig före henne eller tillrättavisa henne, mer vett än så har jag, men det stör mig med folk som beter sig direkt illa! - så bligar hon upp på mig oskyldigt så jag måste le mot henne och följa artigheten mot äldre. Men så fort jag gör det kommer hennes lilla leende upp igen. The smug one. Jag har aldrig varit med om maken! Hon spelar ju på det! En gammal gammal kvinna med enorm kraft som inte drar sig för att slå folk, trängas och vara otrevlig, men sen få alla att inte våga göra något tillbaka. Ondsint om ni frågar mig! Jag menar - har hon inget bättre för sig än att planera hur hon ska manipulera världen??

När jag nu beklagat mig så på gamla tanter måste jag berätta också om min idol. Tant nummer två. Hon däremot är ett unikum åt andra hållet! Om jag blir som hon kommer jag vara stolt. Hon är kanske 90. Kanske mer. Och hon är krumryggad och så smal så att jag tror att en dag kommer vinden göra att hon bryts av på mitten och trillar med huvudet före i backen. Men icke sa nicke, den kvinnan är stark! Hon går jättelångsamt. Har en käpp och tar ungefär ett steg i minuten. Kanske två om hon är pigg. MEN. Hon måste ha en vilja som är utöver denna världen. Varje dag går hon på promenad, med sin hund. Det första jag tänkte när jag såg den här enorma hunden bredvid den pyttelilla kvinnan var, ojdå, det där kommer aldrig att gå! Antingen kommer hunden springa iväg eller så kommer han välta henne. Men nej, absolut inte! Det är en yster 2-3 åring kanske, men han lämnar inte hennes sida för ens en liten stund. Den hoppar, springer, skuttar, underhåller sig själv, men aldrig längre bort än 1,5 meter från henne, och aldrig någonsin så kopplet blir spänt och hon skulle riskera att välta. Hon har järnkoll på den här hunden. Benkoll! Och jag frågar mig hur hon har lyckats uppfostra denna ystra halvvuxna valp? Hur hon lyckas hålla den så välmående, eftersom det kräver så mycket ork och energi? Mitt enda svar är att hon kan hon, hon har mer i sig än vad man ser. Och den hunden respekterar henne. Vilken järnlady!

Nä, nu återgår jag från mina betraktelser till mitt pratande. Än så länge är jag inte pensionär, så då tänker jag ägna mig åt att vara ung. Och finns det något bättre då än att prata med sin pojk? Nä just det, jag trodde inte det heller.

Tjoho, tenta 1 av 7 avklarad! Det var den på engelska, så det kanske inte var den tuffaste av dem. Men ändå. Den är klar!

Däremot måste jag raljera lite till över det franska skolsystemet. För ibland... undrar man. Jag vet att det är för att jag pluggar på en grande école och att det inte riktigt är likadant på alla andra utbildningar. Men är inte det nästan värre? På mitt plugg går alltså den väntande eliten. Frankrikes framtida ledare. De betalar 80 000 kronor per år. För vad? För att tenta något de inte pluggat till och som de får ut tentan till i förskott!?

Ja. Det är så illa. Och det är vanligt, det är inte ens fusk. Lärarna gör det ibland t o m medvetet! Det är La Système Française! Jag höll på att dö när jag fick ut tentan och tänkte: "men den här har jag ju på min dator?" Nästa tanke: "Men är jag dum eller, varför gjorde jag den inte hemma?!" Jag hade nämligen bara kollat upplägget, konstaterat att den här vore kul att få skriva - den handlar ju om Unilever och dem och deras kunder har jag ju arbetat mot/med på JD. Kul! Men sen hade jag lämnat den åt sidan med tanken att "ja ja ingen är väl så dum att de skickar ut den riktiga tentan?" Och jag ser ju att jag kan principerna, gäller bara att läsa på lite generellt så får vi se. Jaha, tji fick jag. Men jag kan i alla fall stolt säga att jag svarade på alla frågor ur huvudet och alltså inte fuskade. Det känns ju bra. Tror jag. Eller...? Lite fadd smak ändå.

Sen måste jag säga, för att vara ett prov i International Marketing, så var det förvånansvärt lite marknadsföring i den. Lite var det. Men mycket var till för att retas med fransmännen och förvirra dem med svåra ord som inte var relevanta i kontexten för att se om de nappar på betet - fransmän gillar fina ord. Ännu mer var det ren och skär läsförståelse! Tänk nationella proven. Läs en artikel. Svara på om det här stod med i texten.

Lite var för att fylla upp hål i fransmännens kunskap, sånt som vi i resten av Europa anser självklart, men som av någon anledning inte nått de latinsk talande länderna. Vad är skillnaden mellan kvantitativa och kvalitativa undersökningar? Vad är skillnaden mellan primary och secondary research? Field och desktop research? Inget svårt för resten av Europa. Gallimatias för fransmän. Det här landets kritiska förmåga är inte helt på topp. Vet de inte skillnaden på metoderna - hur ska de då kunna vara metodkritiska? Källkritiska? Men å andra sidan är det gratispoäng för oss på tentan. En 5, 6 stycken eller så, av 40. Ja tack.

Den roligaste frågan var ändå den här (lite förkortat):
A Texan man is very concerned about kissing a mans cheek when doing business in Europe. Since he is from another culture it will likely not cause any problems. Which of these customs formats matches his situation the closest:
a) electives
b) excluxives
c) imperatives
d) alternatives
e) cultural rules

Tja få se... han är inte folkvald. Eller särskild vald alls. Han är inte exklusiv. Inte heller är han en uppmaning. Kanske lite alternativ. Men nej. Det är ju en kulturell situation. Helt klart. Det roliga är att jag slår vad om att hälften av fransmännen kryssar nåt av de andra!! Därför att det låter fint och de inte vet vad det betyder - dvs de ser inte att det står gallimattias rent ut sagt. Vilken underfundig lurfink vår professor är! Han fullkomligen älskar att tortera dessa fransmän! You've gotta love him.

Ja, jag fick ju knappast full pott. Nej nej. Det fanns en del klurigheter med! Exempelvis; är det i Asien eller Latinamerika man kan fråga asterologer hur man ska göra innan en affär? Och vilken av dem är mest kollektivistiska? Ja, det beror ju lite på hur man ser det. I många latinamerikanska länder är gruppsammanhållning otroligt viktigt, men titta på Iran och Irak och deras familje- och klanmentatiltet? Ja du.

Och även jag går i fällor. Även Erasmusar missar. Tänker för snabbt. Absolut. Men! 3 terminspoäng avklarade, och jag klarade mig nästintill bara på kunskaper i engelska, kritisk tänkande och en och annan teori från mina studier på Linköping. Det är ju nästan för bra för att vara sant, eller? Det är vid sådana tillfällen jag tackar det svenska skolsystemet, klappar mig lite på huvudet och tänker: Det är allt bra skönt att vara Erasmus.

Det är söndag och vädret ute varierar mellan regn, regn, regn och finaste sol. Jag vill ut, ut och gå, andas. Blir galen på att vara instängd. Men så regnar det ju när man minst anar det.

Jag har en trött dag idag. Ni vet en sådan där ofantligt oframkomligt trött dag. Där det snurrar lite i huvudet vad man än gör. Och jag tänker att jag borde plugga. Och att jag borde ut och andas, men så regnar det ju.

Så tänkte jag choklad. Men då läste jag idag att om du äter mycket choklad kan det vara ett tecken på att du är deprimerad. Eller stressad som leder till både depression och chokladsug. Eller så leder chokladen i sig till depression.

Jag vill inte, bestämde jag snabbt. Tror det blir en promenad istället. Det hjälper alltid att andas. Trots regn.


För den som vill läsa mer står artikeln idag i DN och i LA Times.

Jag tänkte berätta vad man kan göra en måndag, en helt vanlig måndag, om du inte känner för att plugga så mycket eftersom du som jag har pluggat hela helgen (vilket torde vara en överdrift, för du hade mest supertrevligt med en underbar tjejkompis - men du hade i alla fall planerat att plugga och det tar lika mycket energi) och hela lovet (en vecka i parken som resulterade i endast fem skrivna sidor kan kanske också diskuteras). Poängen är att du är skoltrött. Väldigt väldigt skoltrött och irriterad på Porter-analyser. Så vad göra?

Jo, du går till skolan på den enda lektionen i marknadsrätt, köper med dig en macka för du orkar inte ens göra frukost. Diskuterar med gruppen under lunchen och tar sedan den lilla datorn och hoppar iväg till Blanche som ligger på direktlinje från skolan - vilket är smidigt, har garanterad sol - vilket är mysigt och alltid bjuder på gott kaffe, supertrevlig personal och väldigt intressanta människor att titta på. Slå upp Blanche ni som inte fattade den sista. Det roligaste är att se hur olika dessa intressanta människor kan se ut, för dagen bjöd nämligen på en väldigt amerikansk liten dam som sprang runt i träningskläder framför mig, och sedan det ännu intressantare: vilka de hejar på. Jag tillbringade eftermiddagen med en 4 P-analys (Product, Pice, Place, Promotion) som avbröts av en beteende analys: hur många av männen som det hejades på som polare var kolleger och hur många var stammisar? Inte helt självklart alltid. Och inte helt självklart hur de tyckte det var okej att bli hejade på om de tillhörde den senare kategorin.

När du roat dig med detta kan du bestämma dig för att ta en promenad och få lite friskluft. Och kanske strosa i de soliga och fantastiskt charmiga judiska kvarteren i Marais. Kanske "råka" gå in i favorit affären. Då måste du förstås handla lite, för det är varma dagar och klänningarna tryter. Vem kan då motstå dessa underbara vintage klänningar som lockar och pockar på dig? Och har du köpt nya klänningar är det bäst du köper de där vårskorna som du faktiskt behöver och redan bestämt vilka du ska ha - men de passar ju så bra till de här klänningarna! Och till vita assecoarer... Det är nog bäst att köpa dem med när du ändå är igång.

Och mat!! Du har ju inte varit hemma för allt plugg. Ätit sallad i en vecka förutom yoghurt/bröd/banan dieten i helgen och två restaurangbesök. Släng halva kylskåpet som var dåligt och köp lite mat. Och då kan du lika gärna köpa något annat än den där salladen. Laga lite riktig mat eftersom du ska plugga mer ikväll.

Och vips så har vi receptet på lite vardagslyx!

Hur många inlägg har jag förundrats över fransyskornas manikyr, hår, makeup, perfektionism, klass... jag kan fortsätta ett tag. Det är ett antal om jag inte missminner mig. Och vad var min automatiska reaktion när jag kom hem till Stockholm för ett tag sedan? Tristess.

Alla satt i tjocka kappor, inget plagg var till för annat än värme och praktiska syften, håret så där vindrufsat och mösstilltufsat som man aldrig ser här. Men då ska det också tilläggas att det var mycket varmare här än i Stockholm. Kanske är det en förklaring till varför Paris är modets stad? Det går faktiskt att klä upp sig här. Infrastruktur och temperatur gör att höga skor faktiskt inte är ett problem.

Men, jag är den första att meddela när jag har fel. Idag slår jag på datorn, öppnar upp SvD i min läsare (för att kolla hur det går med mitt flyg! Det blir ett vågspel om jag lyckas ta mig hem över huvudtaget. Och tillbaka ska vi inte prata om) och där väntar mig ett underbart reportage. På en sekund sveps jag tillbaka till Stockholm, vår och sommar med glittrande vatten, en drink på Mosebacke med utsikt över Riddarfjärden, rött läppstift och mormors kängor, Södermalms kullerstensgator i min nya 50-tals klänning, böljande kjolar och uppkavlade armar, prickigt och randigt, dinglande örhängen, hängslen och farfars mustacher till den öppna farfarskoftan, sol på hattar och tillkammade frisyrer. Stockholmarna kan ju!





Min favorit är denne välklädde 65-årige man som själv säger:

"Hur viktigt är en snygg skädstil? Väldigt viktigt. Jag bor på landet. Ska man åka in till stan klär man upp sig."

Fram för det!


Länk: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/bildspecial/varmodet-i-narbild-pa-stockholms-gator_4571621.svd#image_26 2010-04-16

Jag vet att Söderstilen inte appelerar till alla, men den frihet jag känner där, den finns nog inte ens i Paris. Här är jag uppklädd, på söder är jag klädd. Där får man vara sig själv. Och där får man njuta av sitt senaste second hand fynd (tre klänningar förra veckan). Och livet, pulsen, staden, utsikten, kullerstenarna... Åh mitt älskade sommar-Stockholm! Vad jag längtar! Hur kunde jag någonsin glömma bort det?

PS. SvD? Ett stort plus för de vackra fotoeffekterna! Sommarkänslan infinner sig direkt.

I dag kablas det ut över svenska medier att barn till stressade mammor fem gånger så ofta blir överviktiga och tre gånger så ofta underviktiga. Slutsatsen är alltså att stress ger barn med anormala matvanor.

 

Huvudet snurrade genast igång. Vad baserar de det på? Hur är undersökningen utförd? Har de verkligen uteslutit alla skuggvariabler innan de drar en liknande slutsats? Kan inte detta vara ett klassiskt fall av Simpsons paradox?

 

För att ta ett exempel, det är sant att fler skadade dör som åker ambulanshelikopter än som åker med en vägburen ambulans. Enligt statistiken är det alltså högre sannolikhet att du dör om du åker med helikoptern. Slutsats: helikoptern är osäkrare.

Det som skett är att graden av skador uteslutits som variabel. För naturligtvis är det större sannolikhet att dö om du har grövre skador. Och de som har grövre skador förs oftare med helikopter än med ambulans. Faktum är att om du räknar med detta så ser du att färre i varje skadeklass dör som färdas med helikopter än vägburet. Det är bara det att det är olika andel av varje skadeklass i respektive färdmedel. Det går inte att korsa grupper hur som helst utan att ta hänsyn till alla variabler!

 

Jag undrar om det inte är fallet här. Det är sant att fler och fler blir överviktiga i Sverige. Det är också sant att fler och fler blir stressade. Men är det just stressen som är den utlösande faktorn, eller finns det en bakomliggande orsak som leder till BÅDE ökad stress och anormala matvanor? En skuggvariabel om ni så vill. Eller flera.

 

De säger själva:

"Studien ger inget entydigt svar på hur sambandet uppstått.

- Man kan anta att föräldrar som själva har en benägenhet att förändra sitt kaloriintag vid stress eller för att dämpa olustkänslor även påverkar sina barn i samma ätbeteende, säger Christina Stenhammar."

(SVD 15 april 2010, 01.32.)

Men om det inte är entydigt, hur kan de då hävda att just stressen är orsaken?

 

Har de till exempel tagit hänsyn till hur många av dessa mammor som var ensamstående, som därmed har mindre tid, ork och pengar? Har de tagit hänsyn till inkomst och social klass? För detta är klassiska exempel som båda ger upphov till högre nivåer av stress – och sämre matvanor. Hur många av mammorna har de ekonomiska medlen att köpa ordentliga råvaror och tiden att handla och laga mat ordentligt? Hur många delar sysslan med fadern så att tidsaspekten blir mindre betungande? Hur många har kunskapen att utesluta produkter med mättat fett, korta kolhydrater, fabricerade sockerarter, konserveringsmedel, tillsatser, allt som är skadligt för barn och som obönhörligen leder till förhöjd aptit utan att de nödvändiga behoven tillfredsställts. Blir resultaten olika i de hushåll där mamman är stressad, men pappan sköter allt vad gäller maten? Minskar mammans inflytande då?

 

Då jag är född i en familj som jag själv skrattande brukar referera till som Cirkus Lind, därmed med nära personlig erfarenhet av andras och egen stress är det naturligtvis ett ämne som berör. Men jag ställer mig lätt frågande till deras slutsats just därför! Själv anser jag mig ha relativt sunda vanor, åtminstone för att vara student. Jag anser mig inte överviktig heller för den delen. Och inte tycker jag att mina föräldrar skulle gett mig dåliga vanor hemifrån. En mor som blir lätt lyrisk över ruccolasallad och tomat, eller kan viska konspiratoriskt "vi kanske skulle ta oss en avokado ikväll?", eller en far som går upp tidigt söndag morgon för att baka bröd som serveras med gröt, kokt ägg, pålägg, sallad och frukt innan vi ska ut i skogen tillsammans allihop på en flertimmarspromenad; en sådan mor och far sänder ut signaler om vad som är bra för ett barn, entusiasmerar och njuter själva. Skulle de ge dåliga matvanor för att de har svårt att hantera tidsbrist och för många uppgifter - som så många av oss här i världen?

 

Frukost på landet! 2001, så hela 10 år sedan. Jag är 12 år och brorsan 7!

 

 

Jag tror att samhället kommer att fortsätta röra sig mot mer flexibla arbetsförhållanden och därmed i kombination med krav på ekonomisk stabilitet och perfekt socialt liv, en större stress för alla föräldrar. Betyder det alltså att alla barn kommer bli rubbade i sina matvanor i framtiden?

 

Min hypotes är istället att våra beteenden förändras. Vi lämnar familjelivets trygghet mer och mer, det finns ingen hemmamamma som ser till att allt rullar på och den klassiska familjetiden byts ut mot ett hejdlöst skjutsande av barn mellan aktiviteter. Den moderna kvinnan har ett helt annat beteende än sina föregångare på arbetsplatsen, i sina shoppingvanor, i sina behov, i sin fritid, i det mesta, så vad är det som säger att hon inte förändrat sina föräldravanor?

 

En gyllene regel är att ge barnen tid och vila när de äter. Att umgås och prata med barnen, ge dem trygghet. Vila själv. Naturligtvis gäller det även när du ammar, jag undrar hur många mödrar som alltid sätter sig ner och andas med barnet? Hur många fortsätter ta in det stora utbud av intryck vi utsätts för i form av media som tidningar och tv, sociala resurser som facebook, och twitter, som vill vara aktiverade hela dagen? Dagens lattemammor tar för sig, och det är fantastiskt. Men just därför är det viktigt att just vid maten sätta sig ner och bara vara. Fem minuter är inte så svårt faktiskt.

 

Hur många mödrar idag – nej hur många FAMILJER idag – äter varje dag, varje eviga dag, en lugn, vällagad middag tillsammans med barnen. För det är vad som krävs. Barn behöver rutiner. Stressa dem inte, ge dem tid, se till att de äter regelbundet av goda matvaror, entusiasmera, lyssna, prata, visa själv att det nyttiga är gott, föregå med gott exempel. Och vila själv.

 

Naturligtvis vet jag mycket väl att det är svårare om man är stressad. Att det är svårt att hinna med när tiden brister. Men det är här vi har förändrats. Vårt beteende kring vad och hur vi äter, när vi äter. Vår generation och generationen innan äter mellan måltiderna. Vi har upptäckt att godis lugnar stressnivåerna och ångesten, eller bara ger lugn. Ger trygghet. Och att färdigmat är smidigt. Något som jag skulle vilja påstå är ett beteende som ivrigt påskyndas av reklambranschen. Om det är den förebild vi ger barnen, hur ska vi kunna tro att de ska få normala matvanor?

 

Om jag själv var 8 år, aldrig fick någon matro, serverades dålig mat så jag blev hungrig direkt, tyngdes av den oro i kroppen som barn får när de aldrig får uppmärksamhet och rutiner, om jag också märkt att socker lugnar och sett på mina föräldrar att det är ett godkänt sätt att öka mitt välmående, ja, då skulle jag ätit mycket mer socker och grönsaker hade jag aldrig tittat åt.

 

Så min slutsats är istället att vi förändrat vårt eget beteende, vilket naturligtvis ger avtryck i barnens uppfostran och i våra egna stressnivåer. Vi kanske själva skulle må bra av att sitta ner lite oftare? Kanske vi också behöver rutiner, för att bli mindre stressade och känna oss tryggare. Kanske är det bristen på sunda matvanor i sig som leder till ökade stressnivåer i de familjerna som var berörda?

 

Jag vill tro att om du tar dig tid, prioriterar rätt tillfällen och framförallt tänker på vad du själv äter, då ger du barnen goda matvanor. Om du dessutom leker med dem, lyssnar och kanske minskar på de där hopplösa aktiviteterna som tydligen är nödvändiga idag, så skapar du en trygghet hemma, och då behöver inte barnen fylla tomrummet med socker. Oavsett om jobbet stressar och tiden aldrig räcker till. För den räcker till det du prioriterar.

 

I Frankrike är första april fiskdagen. Är det någon som har förstått kopplingen mellan att luras och äta fisk? "April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill." Vi är inte bättre. Här hos gallerna luras man också i tidningar, precis som hemma, men mellan kamrater är det vanligare att man klistrar fiskar på varandra. Ja, inte riktiga förstås, man ritar en fisk och klistrar den på ryggen på folk, så hoppas man att de går omkring med den hela dagen. Så summa summarum, i kaféterian satt det fiskar på alla väggar och i korridorerna låg de utströdda efter stackare som hittat dem på ryggtavlan.

Där hemma i Sverige luras vi ju mest. Och då kan man ju tycka att om tidningarna försöker lura mig, om vi drar knasiga skämt i skolan, ja då skulle jag vara beredd. Nej. Av någon underlig anledning misstänker jag inte min pojkvän, mannen jag borde misstänka FÖRST AV ALLA. Han har gjort det till en grej att lura mig på första april tror jag. Förra året så slog han i mig att Linköping skulle förlora sin ställning som universitet, och jag blev direkt förbannad. Stod och försvarade Linkan med blod, svett och tårar, skanderade långa epos om forskningens förträfflighet etc. etc... inte kunde vi förlora den?! Nej det kunde vi ju inte nej. Det var ju båg. Tur att jag vägrade ge mig i alla fall.

Men i år, då föll jag inte bara 90 %, utan 100. Titta här vad han skickade till mig! (För den som inte vet har jag alltså tecknat kontrakt på en lägenhet i, längst ut, i sista byggnadsetappen. Det enda som ska byggas efter är några kontorshus på fältet vid min och Wictors blivande gavel)

"Har du varit inne på någon svensk nyhetssajt eller SKBs hemsida förresten? Det har visst varit någon sprängolycka i Frösunda. Husen närmast fältet där blev visst allvarligt skadade. Någon hade räknat fel på sprängmedel vid markutjämningsarbetena inför nybygget. Folk hade blivit skadade och delar av hus hade fallit ihop. Tror du att det kan röra vårt hus? Hoppas inte... :S"

Det värsta är att killen är smart! Låter han som en tidning så tror jag att det är en tidning. Nedrans intelligenta lurendrejare till pöjk man har! Det roliga är att jag ser det efter 10 timmar i skolan medan vi pratar med läraren, så jag hinner inte reflektera, jag blir lite förvirrad och upprörd, visar det för Nettan, och hon tror ju på det med! Såklart, eftersom jag tror på det och redan är uppe i varv. Det bästa är att hon är lite mer jordnära än jag, så hon upplyser mig milt om att vi får se vad som händer, inhämta information och sen ta ställning till vad som behöver göras. Så jag var ju lugn i alla fall. Lugn, men lättlurad.

Så var det min tur att resa. Jag vet jag vet, jag har inte sagt något till någon. Jag vet jag vet, det är jätteelakt. MEN, veckan var till för mig och Wictor, lägenhetsfixande och plugg, så jag förbehöll mig rätten att slippa lova bort mig och slippa göra folk besvikna.

 

I alla fall så var jag då i Stockholm i fem dagar ungefär! Det blev nerfärd på tisdagen. Tack och lov litar jag inte överhuvudtaget på fransmännen när det kommer till att passa tider, så jag kom fram till flygplatsen utan större problem. Men det var en dag som alla andra dagar, allt var som det ska. Alltså: i Paris hade vi ännu en strejk – en sådan som ansågs vara förvarnad men inte var det – och hemma hade ni det apkallt. Jag kan inte förstå att jag bytte mina 20 grader sol mot era -2 och molnigt!

 

Men strejken i alla fall, jag kommer ner på stationen och naturligtvis har just min linje bestämt sig för att gå på strejk, just den här dagen. Nu är det inte så farligt som det låter, för det innebär att vart tredje tåg går, så ska man bara in till centrum går det med lite extra bök bara. Så jag tackade min lyckliga stjärna för :

 

1) att jag åkte så tidigt att det inte var kanontrångt - om det i vanliga fall är svagt omöjligt att komma ut redan utan resväska kan ni ju tänka er hur det blir när man ska trycka in tre gånger så många för att en tredjedel av tågen går, folk kommer inte på alls och får vänta 30 minuter innan de får en plats.

 

2) att jag åkte så tidigt att jag klarade att tågen – som är fulla – fastnar precis överallt och tar dubbla tiden på sig.

3) att jag åkte så tidigt att jag klarade att hela metron blir uppfuckad när inte RER B fungerar och

4) att jag inte åkte från Charles de Gaulle, för tågen stannar i Gare du Nord när det är strejk, och då är det ju bara… en timmes tågresa kvar till flygplatsen?! Som alltså inte är nåbar.

 

Nej det här med oframkallade strejker som bara dyker upp, gärna på en resdag, it’s not only a nuissance, it’s a reality in Paris. Så med mina 1,5 timmes marginal utöver vanliga timmen resa till Porte Maillot kom jag faktiskt fram och på en buss, till och med på planet, som förstås var försenat. Ryan Air, man kan lita på dem. Att de krånglar alltså. Men nöjd är jag, trots brist på våg och behov av att frakta hem vinterkläder etc. så vägde väskan härliga 14,6 kg. Boujachacka!

Det blev ett par underbara dagar hemma, trots väder och vind som gjorde sitt bästa för att... vara annorlunda. Översättning: det kändes ju inte alls så annorlunda så Johanna och vägrade att byta från franska till svenska kläder och blev förkyld. Men det var det värt. Kostar det bara en förkylning att få vara med världens bästa pöjk, då kan jag ta två. Så nu sitter jag hemma, borde plugga, men funderar på att åka tillbaka istället. Kyligt kanske, mindre jovars, men det finns ingen Wictor i Paris, och då kan det inte mäta sig i konkurrensen längre.

Dessutom så har ni en annan kärlek - tyvärr, eftersom jag är laktosintolerant - men det är Marabou. Marabou är inte bättre än Wictor, men det står ändå högt i kurs jämfört med mycket annat. Det finns inget bättre mot dagar i månaden, trots laktos. Och de använder inte dålig palmolja som vegetabiliskt fett vilket skövlar de Malaysiska och Indonesiska regnskogarna - som Milka. Så det kan ha slunkit ner en liten liten en i väskan. Marabou - för det är du värd. Så borde det vara. Eller "för det är världen värd". Tänk på alla bröder/fäder/pojkvänner som skulle ha det lättare ALLA dagar i månaden, regnskogarna... ja du. Listan borde kunna bli lång.

Men nu är jag alltså tillbaka i Pariset för en vecka av redovisningar (3 stycken) och en partiel. Så det är nu eller aldrig, upp i sadeln igen. Nu kör vi. Däremot var det inte helt säkert att jag skulle lyckas ta mig hit. Om jag tyckte det var osäkert på vägen hem så var det ännu mer osäkert på vägen tillbaka! Och då tycker jag inte att jag är så ovan vid att resa.

Jag undrar om det är så att jag har hunnit vänja mig vid det oordnade kaos som alltid råder här - och att det är därför jag klarar strejker samma dag som jag flyger - men att jag förlitar mig på att hemma fungerar allt. Så när det inte gör det får jag panik. Total panik. Det är då som jag tackar min lyckliga stjärna igen, men inte för att jag hade förutsett kaos som sist, utan för att det finns en Wictor. Vad skulle jag gjort utan honom? Som ringer, kollar, löser, fixar och framförallt; pratar lugnande och normalt med mig trots att jag frustar och darrar, som kramar och som bara finns där. Som tänker. Som är jordnära. Varför är inte jag sådan?

Alltså, jag gjorde alla fel i boken:

1) Glömmer bort att det är sommartid nästa dag - fram till dagen innan. Man åker inte den dagen, det blir alltid strul. Alltid. Och så är man mer stressad och mer trött, för det blir en timme innan.

2) Tar den sista bussen jag måste med. Jag bestämde att det är viktigare att vara hos Wictor, speciellt när vi ändå förlorade en timme och söndagstrafiken dessutom tar längre tid än normalt. Eftersom flygbussarna går en gång i timmen så tar jag den med 40 minuters marginal. Men eftersom vi äter frukost på centralen kommer jag ju inte missa den, så då är det ju hela 40 minuters marginal för trafikkaos innan jag måste vara där. Lugnt.

3) Glömmer att kolla den riktiga flygtiden, så där försvann en kvart av tidsmarginalen. Down to 25.

4) Sitter kvar och pratar så länge jag kan med Wictor, går och handlar min lunch och hamnar sist i kön till bussen. Eller nionde sist egentligen.

5) Stoppar in bagaget innan jag försöker ta mig på, trots att bussen börjar bli full.

Summan av kardemumman? Bussen åker utan mig, den blir full av personen framför, mitt bagage åker nästan iväg. Tror ni de har en buss i reserv som dyker upp snabbt? Nej. Den tar mer än 15 minuter. Down to 10.

Tror ni att de lastar alla snabbt och sen åker? Nej, de väntar på italienska eftersläntrare som kommer 25 minuter efter att de borde vara där, men om vi inte väntar missar de sitt flyg. Så vi väntar ytterligare 10-15 minuter. Down to... -5??? Panik! Vad gör jag med bagaget?? Jag kommer missa bagageinlämningen men kanske hinna med gaten. Det finns inga skåp att lämna bagage i som Wictor kan åka och hämta - hans idé. Så jag ska försöka prångla den på bussen tillbaka eftersom det var deras fel att jag blev sen - Wictors idé. Men om jag inte har tiden?

Fler fel alltså:

6) Om du nu nödvändigtvis ska effektivisera, flyg inte Ryan Air. Eller strunta i bagage. Även om du ska frakta hem saker.

7) Har druckit en massa kaffe och juice innan jag ska gå på bussen och glömt uppsöka damernas. Naturligtvis kommer inte damernas att fungera på bussen. Lätt panik. Och ingen tid.

Jaha, hur gick det då? Wictor lugnade, Wictor ringde. Engelsman räddar toadörr. Busschaufför kör supersnabbt. Johanna springer, hinner lämna bagage med 5 min marginal, ta sig igenom säkerhetskontrollen med 5 min marginal eller mindre p g a kön, hinner faktiskt komma ihåg att tömma vatten medtaget i handbagaget och går direkt och hamnar i boardingkön som börjar gå på, as we speak så att säga. Ringer Wictor igen.

Allt bra, allt fint. Jag är här. Lite trött igår, men mitt enda bekymmer är att jag saknar. Saknar honom. Men jag är i alla fall här, vilket betyder att jag kommer kunna göra mina redovisningar, vilket betyder att jag borde klara mina kurser, vilket betyder att jag inte måste avbryta min utbildning. Så jag saknar, och jag jobbar, och jag är här. Det kommer väl bli bra ändå?

Hmm... är det så här det är? Så kan det åtminstone kännas när de kommer dragandes med det gamla ledordet. Och så är det visst i dagens individualistiska samhälle där alla vill hitta den Rätte, läs den Perfekte och Ultimate. I alla fall om man ska tro parkonsulten i How I met your mother och beteendet på allsköns singlar i urbana miljöer som anser sig ha sett och gjort allt så nu finns det väl inget kvar? Nå, jag tror istället att det handlar om mindset, öknen befinner du dig i om du dömer ut allt i förväg.

Så här beskriver "den helige siaren" istället min situation - som jag helt klart föredrar framför öknen:

Tihi, enligt Ludde ska detta föreställa Wictor och mig. Ni får väl själva gissa vem som är vem, för det kan diskuteras, men enligt ovannämnde siare som tydligen ska byta namn till Buddha så är jag den skeptiske och Wictor den andre. Tur att det är ugglor så vi kan hävda vårt slående intellekt samtidigt. Professorsgenen eller något annat bra som kan lätta upp bilden lite. Men, lika barn leka bäst. Det är det jag alltid har sagt!

Écoute, il y a des trucs qu’il fallait pas dire. Mais comment le savoir comme une jeune Erasmus?

 

Det var presentation idag och som vanligt pratade jag för länge och för mycket. Fast jag var ensam Erasmus i ett rum med fransmän, i en grupp med bara fransmän, pratade jag mest. Eller snarare, för länge. Jag skyller på att jag pratar långsammast. Sen att läraren attackerar allt och alla och jag aldrig någonsin kan ge mig utan insisterar på min ståndpunkt i alldeles för länge, det har inte med saken att göra. Allt jag säger är väl viktigt dessutom, det går ju inte att stryka i, eller??

 

Ja, det gick i alla fall inte dåligt. Munvädret vädrades och ljud kom ut. Sen att ljuden ibland tydligen inte var helt… vanligt är en annan sak. Ser jag ut som en person som kan alla sexuella hänvisningar på franska kanske? Nej, men jag har underhållit. Och jag måste säga att sådana läxor lär man mest av, inte för att det är allvarligt, utan för att det är kul.

 

Just den specifika läxan kan göras lång, den med meningar som syftar helt galet på franska.

 

Här är det inte varmt, det gör varmt. Inte heller är man mätt, eller engelskans full, utan man har ätit för mycket. Man gör kärlek, än så länge har ingen översatt det jag sa på lektionen, men det var inte lika gulligt. Listan kan göras lång. Vad händer annars? Ja det blir helt väldigt galet helt enkelt. De som vill ha en översättning får be mig, annars kommer den här bloggen snart hamna väldigt högt upp på Googles söklista när man slår på ord jag inte anser skall representera mina små alster.

 

Men, å andra sidan så hade vi fröken Avbryt Alla och Klaga På Deras Åsikter till Professor. Hon behövde skakas om.

 

Nu sitter jag i skolan. Klockan är inte ens halv nio och jag har inte ens lektion. För det första läste jag fel på vecka. International marketing börjar inte 8.15 utan 10.00. För det andra är det inte alls lektionerna mellan 13.45 och 17 som är annulerade - som jag trodde de sa - utan lektionen klockan 10. Summan av kardemumman:

6 h sömn och nu 5 h håltimme. Är det någon mer som hör: KAFFE!! (?)

Dessutom har jag redovisning idag i management de marques. Det känns rätt bra, men kan kanske vara en idé att öva? Speciellt eftersom någon ändrat i min PowerPoint och "stavfelen" som ändrats numera var långa fraser så att det står saker som inte är sant. Dags att slipa munvädret så att de lyssnar på mig och inte läser på tavlan, då är jag screwed.

Nä. Två dagar kvar, så kommer de underbara från Linköping! Eller numera från Linkan och Köpenhamn. Svikare. Ska jag säga. Så nu är det inte långt kvar till lite sköna lovdagar efter ett antal dagars slit och social exklusion (förutom en liten detour på söndagen, men alla behöver vi en lång promenad, friskluft och trevligt sällskap ibland). Wish me luck, Starbucks here I come!

När datorn inte fungerar så underhåller jag mig med tidningar från Relay som finns precis överallt. Bra i pris, lättillgängliga och i vilket ämne man vill. Klart att jag inte kan motstå.

Så igår läste jag att mycelebrityfashion.co.uk hade gjort en undersökning om hur kvinnor tänker. Ja, naturligtvis blir urvalet skevt, åtminstone om de använder sina egna gäster som urvalsgrupp! Men de kom fram till att kvinnor tänker tre gånger så ofta på shopping som på sex. I Frankrike hade man gjort en liknande undersökning för ett halvår sedan, där shopping hamnade på första plats och sex först på tionde. Kanske det ligger någonting i de manliga och kvinnliga skillnaderna som beskrivs dag ut och dag in och blivit snarast en stereotyp i dagens massmediala samhälle?

Men har det inte gått lite till överdrift? Om 30 % av kvinnorna drömmer mer om att komma i sina "smaljeans" än att träffa en snygg karl, som de uttrycker det här nere. Och att det finns kvinnor som t o m medvetet tycker mer om shopping än att vara med sin respektive?

Psykologerna beskriver fenomenet som en vilja att göra om sig själv och en vilja att älska sig själv. När du spenderar tonvis med pengar på kläder, så handlar det i slutändan om en vilja att bli älskad mer än att älska någon annan. En narcissistisk kärleksromans.

Fast det låter också väl hårt. Var går gränsen mellan hutlös konsumtion som går hand i hand med borttappandet av de viktigaste värderingarna i livet och å andra sidan att lägga ner precis så mycket energi på sig själv att man ser bra ut och håller sig uppdaterad, mår bra och känner sig trygg i den image man utstrålar, utan att slita på världens begränsade resurser på ett oansvarigt sätt? Balansgång.

Ja, det får vara som det är med det där, shopping kan aldrig ersätta ett förhållande om ni frågar mig. Relationer, det är det som får en att orka lite till och lite längre. Men... visst vore väl de här glasögonen ganska coola inför sommaren i alla fall?

Ränderna går aldrig ur, sa zebran. Eller hur var det nu?

RATPs kampanj i metron; "Les couleurs feminins", att läsa på skyltar såväl som i upplyst text på strategiska väggar.

 

 

Vilken bra dag det blev ändå. När jag vaknade var huvudet fullt av tankar, snurrelisnurr sa det som en annan bisvärm. Upp och hoppa, klockan åtta. Eller ja, lite senare kanske, men innan städarna kom för att tömma soporna i alla fall, det är annars min vanliga ritual när jag har första dagen utan lektioner. Rutsch rutsch i korridoren hör man sopvagnen närma sig, och i panik rusas det upp, på med kläder, släng ihop sängen och öppna fönstret, så att det åtminstone ser lite respektabelt ut. Och jag har något på mig. Det är uppskattat, rent generellt om man säger så.

 

Så skulle det jobbas. Ena projektet till på måndag skulle skickas iväg för redigering och feedback – en redovisning om hur olika märken som riktar sig till samma segment och använder samma distributionskanaler förhåller sig till varandra på marknaden idag. I vårt fall blev det choklad barer, och jag själv analyserade Mars. Skönt! Äntligen ett ämne jag kan relatera till, tänkte jag. Välja själva om det är chokladen jag syftar på eller det faktum att märket distribueras i Sverige också!

 

Det andra projektet skulle organiseras upp och jag skulle ligga på mina gruppmedlemmar - som får hur många mail av mig som helst - att välja lite uppgifter så vi kunde komma någonstans. Organiserings- och piskmail helt enkelt.

 

Och det tredje projektet skulle undersökas en masse och börja skrivas på. Imorgon måste första utkastet vara klart och jag ska skriva om en av de viktigaste delarna. Eller det visade sig vara det. Själva märket i ett ämne som heter Management de marques - som, just det!, handlar om att förstå sig på märket. Kunde jag kanske tänkt på innan, men det är intressant! Vi läser om Kronenbourg, ölmärket som nyss blivit uppköpt av Carlsberg efter en något svajig utveckling på marknaden.

 

Vad händer då? Har någon noterat ett allmänt tema i dessa uppgifter? Förutom lite lätt stress, många deadlines och skolarbete? Jo, mina damer och herrar; internet. Internet internet internet. Att man ska vara så handikappad utan?

 

Det började lägga av igen igår och idag fungerade det i fem-tio minuter tror jag. Det här med hur beroende vi egentligen är av elektricitet och internet blir så tydligt när det inte fungerar längre. Min lärare frågade oss i Inteliigence Économique et Veille Stratégique om vi skulle klara oss om vår dator försvann? Skulle vi kunna sätta oss nästa dag och arbeta som om ingenting hänt? Mitt svar är nej. Hans var ja. Dags att fixa det kanske? Men det är ingen lätt uppgift, hur ska det egentligen gå till om ni betänker allt som finns lagrat och alla processer som sköts via dator nu för tiden? Räkningar, korrespondans, nätverk och kontakter, forskningsresultat etc. Som professorn som gick ifrån sin portfölj med den enda kopian på hans forskning gällande hjärt- och kärlsjukdomar. Den lätta känslan av att vår värld idag är som ett korthus, faller något faller alla, och att vi är oerhört sårbara, den blir onekligen bara starkare och starkare. Det är inte bara det ekonomiska systemet som är uppbyggt på vad jag kan tycka är för lösa grunder, se bara på finanskrisen. Försvar, rutiner, företag. Internet, el och kommunikation. Vad gör vi när det försvinner? Sårbarhet. För att inte tala om vad jag nu gör med mina deadlines...

 

Så jag har jobbat hemma ett tag nu innan det var tvunget att lösa situationen. Så in med mig till George Pompidou för där kan du få hela två timmar internet gratis! Ja tack! Började hämta hem information, ett maniskt klickande och sökande utan att hinna kolla så mycket, för att ha massa att läsa till kvällen och imorgon istället.

 

Det fina var att Wictor råkade ha några minuter över just då, förutom det fina att de andra som jag mailade var uppkopplade, så jag fick massa gjort! Fick svar nästan direkt från en del gruppmedlemmar OCH hann prata lite med min söte pojke trots krånglande internet.

 

Sedan väntade en fika med Nett-Plätt, my fellow musquetère! Det gjorde min dag, ibland måste man få prata av sig lite och även om det inte alltid är de roligaste ämnena så är man alltid starkare när man är två. En läxa att ta med sig i livet för en sådan som mig. Att vara självständig är inte alltid lösningen.

 

Och nu är jag på väg för att handla massa god mat och sen hem. Mat, som i riktig mat och inte bara vitt bröd och pasta uppblandat med den frukt och de grönsaker som jag råkar hitta hemma för stunden! Och så då plugg ikväll, men jag måste säga, för en dag som började så där har den börjat reda upp sig ganska bra. Speciellt när jag som nu sitter trött på tunnelbanan hem, tittar upp, och ser så tröstande rader runtomkring. Ibland gillar jag RATP. Även om de har läskiga vakter.

 

 

Min nya favorit poesi, vackert skriven av Albane Gellé, en ny poet jag definitivt vill läsa mer av.

 

Jaha, en lång lång dag är slut och jag sitter här på ett café i Porte Maillot, redigerandes blogginlägg som inte hunnit publiceras och väntar på Wictor. Äntligen äntligen har jag lov! Visst har jag grupparbeten, men för ett tag får de gå och lägga sig. Nu är det jag och pöjken ett tag.

 

Gårdagen spenderades hårdpluggandes inför finanstentan, le partiel, innan jag insåg att det sista som jag verkligen inte kunde var det som skulle komma på tentan, enligt folket. Bara det. Och inte nog med att jag inte pluggat mycket på just det, jag visste inte ens hur man gjorde! Då kan man ju tycka att jag skulle kunna ta reda på det i kursmaterialet och öva lite. Men icke. Det finns inget att läsa. Det finns ett facit med siffror i, utan hänvisningar till hur dessa magiskt uppkommit, så får du gissa. Men allt är långt ifrån självklart.

 

Så den här morgonen packades det, pluggades, packades igen och till slut bar det av med den tungtunga resväskan. Jag hade nämligen en briljant tanke, lite tvärtemot vad man borde tänka kanske, men en alldeles utmärkt tanke om ni frågar mig. Om jag bor jättenära hotellet så innebär det att jag inte behöver bära väskan lika långt, då kan jag ta med mig mer! Mina mer praktiskt lagda vänner föreslog att jag knappt behövde någonting för jag bor ju nära, så det är bara att gå och hämta saker då och då. Bah, säger jag. Varför välja när man kan göra båda?

 

Så jag och min bisarrt tunga väska checkade in vid 12, så tidigt att jag skrämde livet ur städerskan som försökte stressdammsuga medan jag lämnade allt. Inte förrän hon insåg att jag skulle gå direkt blev hon lugn.

Väskan vid uppackning i slutet av veckan. Ja ok, om jag ska vara ärlig så var det en av två väskor, men den andra hämtades faktiskt pö om pö under veckan. Men i den andra var det bara nödvändiga saker. Som vinflaskor... nagellacksbortagning... strykjärn... strykbräda.. några blusar jag lämnat för de måste ju strykas, men det kunde vi nu... ja bara helt vitala saker alltså.

 

Sedan bar det av mot skolan för att försöka haffa någon vänlig själ som kunde förklara det där som jag inte hade en aning om. Men ingen var där, så kosan styrdes mot Annette och Karin, där professor Karin som en skyddande ängel kom och visade mig hur man gjorde. Underbar är hon! Hon säger att hon inte gjorde mycket, men mycket riktigt kom det hon visat på tentan. Och då var det ju inte ens svårt, tack vare allas vår goa Mademoiselle.

 

Det lilla orosmomentet i det hela var dock att jag kom dit 13.15, jag var tvungen att köpa med mig lunch på vägen. Och om jag skulle hinna till första lektionen var jag tvungen att gå… just det, 13.15. Men tentan fick prioriteras, för att inte tala om mat! Den där finanslektionen får tas igen senare. Senare som i efter lovet. Bra tänkt.

 

Efter en härlig promenad i regnet skrev vi då tentan, jag tror den gick bra faktiskt. Peppar peppar ta i trä. Men med lite tur så. Och sen var det Panels, där vi var förvarnade att vi skulle ha en TD till. En contrôle continu om ni så vill. En uppsats/uppgift/test. Men inte ens läraren orkade, tack och lov! För jag hade inte klarat det. Istället tittade han bara på oss när det var 40 minuter kvar och insåg att det här går inte. Först försökte han skjuta på uppgiften och gå igenom något nytt. Efter två minuter ansåg han även det lönlöst och släppte oss. Non, non. Maintenant on a les vaccances!

Tack och lov för vettiga lärare. Så nu sitter jag här, mör i huvudet, men glad. Där kom visst sms:et, Wictor verkar ha hittat fram. Dags att gå och leta rätt på den där pöjken!

Jaha ni, nu är klockan 8.10, jag åkte hemifrån för en timme sedan och nu sitter jag och väntar på läraren. Det är måndag morgon och jag är redan stressad, är redan efter i allt känns det som OCH jag börjar 8.15 tre dagar i rad nu. Det känns ju nästan som att vara tillbaka i Sverige!

Ja, jag vet, jag ska inte klaga. Ni har säkert mer att göra än vad jag har. Och även om jag tycker att en timme till skolan tidigt på morgonen då RERn går dåligt är jättesuperlångt, eftersom jag är van vid Linköping där 20 minuter är lång tid, så vet jag ju naturligtvis att i Stockholm är det vardagsmat. Ja, nu räcker det visst inte ens med två timmar, så mycket som ni fastnar i snön där hemma. Men nu är det ovant, det skaver.

Så planen för veckan är lektioner varje dag från 8 till lunchen vid 13. Sedan ska jag försöka förstå den där finansen som vi har test på på torsdag och som jag uppenbarligen missade en lektion i under förra torsdagen. Den var för båda grupperna i Marketing Stratégique, men det skulle vi ha förstått automatiskt trots att den bara stod för MS1. Så ska jag försöka arbeta med två av tre kristiska grupparbeten som jag bara inte förstår hur vi ska hinna klart innan de ska vara inlämnade, för i Frankrike vill ingen göra något förrän i sista minut, trots att det inte är görbart att bli klar med alla dessa dossierer på en och samma gång.

Huvudfrågan nu är; går det att hålla sig ifrån alla distraktioner som Erasmus i Paris erbjuder och faktiskt få sakerna gjorda? Like Anne Boleyn would say; ce qui sera, sera.

Som vanligt här nere blir inget som man tänkt sig. Men det tror jag mest är en del av Erasmus-syndromet.

 

Efter tre dagar med konstant plugg såg jag så fram emot torsdagen! Torsdag här är mer eller mindre synonymt med helg. Eller dagen innan helg, vilket är i stort sett samma sak. Men vilken torsdag sedan.

 

Dagen inleddes med finansräknande hemma hos fröknarna Annette och Karin, där även Karin och Émile satt och räknade sin finans, eller statistik, eller finansstatistik, eller gråa siffror. Så när det var dags för att ätas lunch kan jag förstå att de hade ett behov av att pigga upp dagen lite. Fransman som han är hade Émile alltså med sig rosévin, de skulle ju ändå bara sitta hemma och plugga. Men det var ju även vår lunch, och ska jag vara ärlig, min frukost. Jag skyller allt dåligt på Émile, Åsa säger att jag får det.

 

Så fröknarna lagade en otroligt god risotto med svamp i, serverade bröd med hummus och guacamole och så detta rosévin. Vi hade otroligt trevligt, fast lite för trevligt skulle det visa sig. Jag och Annette kan ha glömt bort tiden och fått superbråttom till finansklassen! Vi hade såklart inte den eminenta möjligheten att sitta kvar hemma och räkna. Vi får alltså den briljanta idén att ta metron bort till Bonne Ville, för det är mindre byten och byten i Paris är lika med tid. Båda antar vi att den andre hittar. Men nej. Rosé, stressade, glada men vilse. Och en lektion som börjar medans vi är fast i snön. Så när vi kommer in, blöta, håret klibbar, rosiga om kinderna efter sprintpromenaden och de tre branta trapporna, är vi sena och koncentrationsnivån inte direkt på 100 %. Det är tur att vi har vänner som förser oss med nödvändiga papper och information. Sen att de fnittrar åt oss samtidigt är en annan sak, förresten fnittrar de nog mest med oss. Det är svårt att göra annat när Mannen med de Frisserade Ögonbrynen försöker stirra strängt på sena Erasmus. De är förövrigt färgade mörkare än hans hår så att de matchar när han har gélé i det. Eller brylkräm eller vad långhåriga professorer nu kan ha. Och kammade och klippta, men det sparar vi till nästa historia.

 

Efter hårresande finansiella äventyr begav jag mig så hem för att hämta, lämna, ja allt det där, och promenera bort till Chris och Bryans. För Bryan, denna intelligenta festprisse från USA har klurat ihop en alldeles utmärkt idé som Chris organiserar och jag förverkligar. Vi ska laga middagar tillsammans. Varför? För att Bryan inte gillar att laga, Chris vill inte äta själv och jag har inget bra kök, gillar att laga mat och de har ett. Så, det inhandlades grönsaker och allsköns fint, vandrades hem till dem och medan de dukade och underhöll mig lagade jag ratatouille med änglahårspasta och karré. Det blev helt godkänt tror jag, eller så säger de det bara. Det är oklart. Men det bästa är att nu har jag ju lagat mitt, så nästa vecka ska Chris laga mat och veckan därpå ska Aniek laga! Fint va? Det är ett väldigt trevligt moment i veckan som jag hoppas kommer hålla i sig. Närmast på tur står poisson parmegian, Cabernet Sauvignon och ostbricka. Ja inte klagar jag inte.

 

Hemma hos grabbarna! DJ Chris, Finklädde värden Bryan och så till slut de två amerikanerna (och jag) på väg till bowlingen med den enastående metro 4 - den mest välanvända i La Paris.

 

Efteråt skulle det visst bowlas med MBAarna och grabbarna hade som de gentlemän de är redan köpt oss biljetter. Problemet var att ingen bowlade egentligen när vi kom fram, så istället umgicks vi och hade det trevligt. Biljetterna? Ja de utnyttjades visst aldrig. Ajdå. Så sitter jag då i baren med några Erasmus, och så är det någon som knackar mig på axeln. Tror ni inte att några av mina bekanta från INSEEC har råkat få samma briljanta idé som vi och dyker upp i den lilla bowlinghallen. Så fransmännen tar oss till en annan bar där jag förutom att få umgås med härliga fansmän, får lära känna två trevliga tjejer från Danmark som också bor här på Cité. Min kväll blev alltså ett antal timmar längre än planerat, men det gäller att passa på när sällskapet är så trevligt!

 

Chris och de härliga danskorna Natalia och Trine, sedan vackra österrikiska Karoline - det finns en svensk också - med franska Tiphaine och till slut, räddaren av kvällen, franska Yoam!

Det tog ut sin rätt på fredagen, det kan ju sägas. Visst hade jag trevligt, men jag åkte hem ändå vid 12. Det räckte med trevligt sällskap och middag den dagen. Vi var lite i stan först, tog en kaffe ett par stycken, innan det bar av till Émile och Åsa, där jag gjorde mig i ordning inför det kinesiska nyåret. De hade ordnat det jättefint på en kinesisk restaurang med jättegod mat. Tyvärr hamnade vi på nedervåningen, vi fick inte plats bland de andra när vi kom lite senare. Så även om det var väldigt trevligt blev det inte riktigt samma sak tror jag. Så när sedan Émile, Åsa och Annette åkte hem dog min feststämning med dem, det blev en samkvämsöl med goa tjejvänner och så hemfärd. Skönt var det dock att komma hem i tid.

 

Förberedelser inför det kinesiska nyåret - jag i klänning eftersom jag ansåg att vi måste hedra våra värdar som firar det hela, för att inte säga anordnar det hela. Åsa i klänning för att hon alltid vet hur man gör och för att hon alltid är söt. Och Émile i t-shirt. Men om ni skulle fråga honom så var han mest festklädd. För hans t-shirt stod det faktiskt Bejing på, och det är kinesiskt. Sen att det också står Hard Rock Café på, som är amerikanskt, och att relationerna med Amerika just nu inte är det bästa, det ignorerar vi. Det står faktiskt Bejing.

 

Så efter att ha festat de dagar jag skulle varit hemma, och gått hem de dagar jag skulle festat, var det alltså lördag och förkyld som jag är nu skulle jag inte ut. Istället blev det brunch hos Chris och sen shopping! En trevlig promenad, jag vet inte hur många kaffe senare och tre vackra klänningar rikare (dock inte så mycket fattigare) kände jag mig nöjd med att återvända hem, plugga lite och förbereda inför idag, när de andra istället begav sig ut. Det skulle visst firas en Anti-Valentines fest. Men jag är nöjd, även om jag vänt på veckan när det gäller vilken dag man gör vad normalt sett, så har jag haft det väldigt bra.
Chris och jag tar en välbehövlig paus med varsin panini, shoppingexkursioner tar på krafterna!

Så är det då söndag, alla hjärtans dag för den som firar det, och jag tänkte fira denna begivenhet med lite trevliga telefonsamtal och en parad. Först var det frukostdate med goa Åsa och sen lite prat om ditten och datten med mor min. För att efter mer skolarbete bege sig till La Carneval de Paris, för att få se en procession med temat couples improbables, eller improbable couples för den som tyckte det var svårt att tyda franska till engelska! Vi var ett glatt gäng, och trots den sämsta galettes jag ätit sedan jag kom hit hade vi det bra. Ja, vi fick alltså vänta 45 minuter på tre galletter, eller crêpes sallées, för den som föredrar de orden. Och när vi fick dem rann ägget ur dem. Inte helt nyttigt, inte helt underbart, men gott för hungriga magar.

I väntan på paraden, notera de kinesiska tecknena i bakgrunden! Vi är som sagt i en av de olika delarna i Paris där kinesiska tecknen och restauranger är vanligare än romerska och europeiska dito. Belleville, mina damer och herrar.

Här examinerar Jonas, Julia (i bakgrunden), Chris, Lasse och Bryan ett bråk som bröt ut precis bredvid oss. En dum bilist hade inte förstått att om du kör in i en folkhop är det inte säkert att du kommer ut. Sedan har en inte allt för nykter karl precis drumlat in i bilen, för att sedan få för sig att det är bilen som snarare drumlat in i honom trots att den står still. Jag älskar hur fysikens lagar alltid förändras när det är bekvämt för en själv, eller hur helt andra lagar gäller när alkohol är inblandat. Har ni noterat det fenomenet? Så fyllot skäller ut dumbommen efter noter. En blind leder en blind, that's what comes to my mind. En scen värd att minnas, helt klart.

Paraden var så mycket mindre än i Holland dock, de har sin stora karneval i Anieks hemstad idag. Så hon var lite besviken. Men vi tröstade henne med en öl eller kaffe för den som ville på en mysig bar strax utanför China Quarters i 10e där vi såg paraden. Så bar det av till Champs Élysée, där vi efter allsköns letande hittade rätt biograf, köpte oss biljetter till I love you, Philipp Morris som var både riktigt rolig och så billig att man gråta över det svenska systemet. 6 € utan studentrabatt. Ja tack! Fast jag måste erkänna, det blev en McDonalds. McDo i Frankrike. Ojoj. Men vi hade bråttom och var hungriga, jag skyller på det. En konstig sak dock, säljaren ville inte tro på mig! Han trodde inte på att jag ville ha en hel meny. Får inte franska tjejer äta det? Han insisterade på att jag skulle ta en liten. Vad är det för något egentligen, är jag hungrig så är jag hungrig. Franska säljare borde lära sig lite om relationsmarknadsföring. Att skymfa tjejer för deras under/övervikt är inte ett bra sätt att sälja mat. Jag borde trycka upp dekaler med det. Eller ta med det till min föreläsning imorgon. I, just det, relationsmarknadsföring. Så vad sägs om att sova? En härligt slapp vecka är slut, och en hård tar vid. Vi pratar deadlines och fester, dossier, intervjuer och för många födelsedagar, för att inte prata om ett besök från Toulouse av den underbara Mademoiselle Paillette. Så relationsmarknadsföringen får vänta till imorgon. Eller min framtida karriär, men då ni, McDo, då ni. I will be biding my time.

Så, jag har fått intrycket att ingen där hemma tror på att jag pluggar. Själv har jag insett att ibland är det svårt att hitta något att skriva om, eftersom jag mest har pluggat och det kan ju inte vara intressant för er. Och jag tar knappast bilder i plugget, vilket gör texten tråligare. Så nu tänker jag kombinera dessa två, och berätta om en dag där jag, tror det eller ej, har pluggat.

Som vanligt igår krånglade RERn, så med andan i halsan anlände jag till lektionen 10.00 i Comportement du consommateur som jag tiggt och bett om att få gå på - de skulle ha ett TD, en contrôle continu. Fast bara för den andra gruppen. Och jag hade missat den som var för min grupp i den ökända härvan där jag bytte filière. Så lite lätt upprörd över mig själv - skulle jag inte få mitt betyg alls i den här kursen ändå?! - insåg jag att professorn också bodde på den härliga RER B, därmed var hon också fast. Till och med 15 minuter senare än mig. Bienvenu de la France, som Annette skulle säga.

Så skulle det då läsas ett case, (MediaMarkt, tack och lov) som skulle diskuteras i grupp och sedan resultera i ett två sidor word-dokument. Av någon anledning så litade inte fransyskan i gruppen på oss, trodde inte att vi kunde skriva det så bra som hon ville, så hon bestämde att hon och en fransyska som inte var närvarande skulle göra det. Lite lite freeride där, men jag tänker inte klaga och berätta för henne att jag antagligen kan göra det lika bra själv. Dessutom hade hon fört anteckningarna under diskussionen. Med alla mina andra projekt är jag bara glad att få lite underlättning.

Jaha, så var det International Marketing, dags att ställa om till engelska, vilket visat sig bli det svåraste momentet i alla mina studier. Jag pratar och skriver långsammare, slänger gärna in lite franska ord och känner mig allmänt förvirrad. Japp. Där är vi förresten kända som svenskarna. Eftersom det rör sig om internationell marknadsföring så ska det visst läggas till ett obligatoriskt kursmoment som går ut på att fråga svenskarna om saker, för underlätta hela det internationella perspektivet. Jaha, tack för er presentation om Milka i Tyskland, nu ska ni fråga utbytesstudenterna hur det är hos dem. Ojdå, utpekad. Kommer ni ihåg Muhammedbilderna som publicerades i en dansk tidning och ledde till en bojkott av danska varor i Mellanöstern? Det var ett visst företag som drabbades, vet ni vilket? Ja ni svenskor får inte svara, ni vet redan. Jovisst, men räknas vi mindre? Mutter mutter. Det är förresten Arla för den som inte visste.

Sen skulle vi haft Droit du marketing, men den var annulé, inställd, bortkastad, borta. Bienvenu de la France. Nettans uttryck håller i sig! Istället åt vi våra små baguetter och försökte bråka med internationella koordinatorn (ni som pratat med mig på telefon, känner ni igen baguett-bråk mönstret?). Så vi tog grupparbetet lite tidigare.

Vi ska alltså i ett av alla dessa grupparbeten, som går ut på att hänga sig fast vid de små kontakter man har och skriva arbeten om deras företag, hitta ett företag som går med på att berätta om sin bas de donnée, ungefär deras kundregister. Hmm. Inte helt lätt. Eftersom det skulle vara ett företag som tillämpar relationsmarknadsföring (vi läser den i Customer Relationship Management, blir ju nästan logiskt) ska vi nu försöka vara lata och se om vi kan få tag på någon på Lush att intervjua. De är onekligen relationsmarknadsförare och vi har redan ett arbete om dem. Till och med fransyskorna i gruppen verkar tycka att det kan gå, trots att det inte är en bank och därmed inte har lika hög status.

Efter att ha skrämt livet ur fransmännen med vår disposition av arbetet - de gör inte sånt - så var det dags att åka hem, bråka med min reception om mitt internet som fortfarande inte funkade, mixtra med sladdar och se om det är deras fel, hämta lämna lite saker och ut på stan igen. Dags att plugga nu när jag inte hade så mycket lektioner som jag trodde. Förresten så kan jag tillägga att vi mixtrade med internet igen imorse, och det är telefonens fel. Den kan inte koppla mellan telefonlinan till internetlinan, så nu kopplar jag ur telefonen och går direkt istället, tills de lagat den. Och mitt kylskåp. Jag har inte haft mod att berätta för dem att de måste laga min sänglampa också. Det känns klart sekundärt.

För att slippa mitt deprimerande rum gick jag till Starbucks i Alesia, som visade sig vara the place to be om du är student. De hade till och med biblioteksbord, ni vet med lampor för varje plats och ett eluttag i bordet. Ja tack. Renskrev de flesta av mina anteckningar och kom väl hem halv nio-nio.

Förkyld som jag är blev det matlåda, efter trevlig pratstund med grannarna i köket, en varm dusch och sen i säng. Halv tio. Tror inte jag somnat så tidigt en enda gång sen jag kom hit. Men dödstrött lade jag huvudet på kudden och sov ungefär 30 sekunder senare. Tror inte jag behöver upplysa er om att jag knappast festade igår.

Så ni ser! Jag pluggar faktiskt! En ganska typisk pluggdag i Paris skulle jag vilja påstå. Tada!

Jag hade läst något om det och sen slagit bort det. Det lät ju bara väldigt konstigt. Och vad menade de egentligen? Menade de att träffen var "urgent"? Eller var det tema "urgency"? Skulle det vara sjuksystrar där? För det tänkte jag inte vara i alla fall. Eller var det istället jätteviktigt att gå på den festen?

Tanken igår var att vi skulle göra crêpes hemma hos Marta, eller jag tror det var vad vi skulle. Jag lyckades förvirra alla, évidemment, så det blev inställt. Så när jag efter dagens två grupparbeten var och lyssnade på Curtis Youngs andra föreläsning om Paris historia - smått förvirrad föreläsning, dessutom i den kreativa marknadsföraren från Bostons perspektiv - förstod jag så småningom utav hela klassens envisa frågor om huruvida jag skulle gå på Festen ikväll, att denna urgence bar, det var idag det. Så hipp som happ så blev det en utekväll till, för vem kan väl motstå tanken på att få dricka ur nursing bottles en onsdag kväll? Ja, för babyflaskor och akutmottagingar, det förstår ju alla att de hör ihop. Förstås.
Notera infällningarna i borden!


Det blev till att smörja kråset på Cité Universitaires eminenta (?) restaurang, vissa mer än andra men inga namn nämnda, jag lovade visst det. Vi hade hört ryktesvägen att det skulle gå att få en trerätters måltid här för 2,9 € villket alla lyckades med, utom vi förstås. Men det gick ner, min kyckling med ris, eller snarare mitt ris med kyckling. Jag föredrar nog fortfarande mina matlådor, även om detta är ett bra krisalternativ.

Ja så bar det då av till denna tillställning. Urgence bar. Det var namnet på stället. Det var smått hysteriskt, i borden låg sprutor, tandkräm, tänder, piller, ja gud vet vad, inlagda i små korsformade lådor under glasskivorna. Och ja, det jag hoppades var en felöversättning (nursing bottles = bottles used by nurses, vad nu det skulle kunna vara) var just nappflaskor. Cocktails i nappflaskor ja. Hmm. Men som sagt, vad kan vara bättre en onsdagskväll? (Snälla ni, förstå min ironi här!)

Aniek får alltid ta hand om allas glas, det har blivit något av en tradition nu. Men det ser onekligen lite roligare ut när det är nappflaskor!


Det gav i alla fall lite roliga bilder, så då är kvällen lyckad.



Några av utbytesstudenterna (läs: de som stannade kvar lite längre) samlade för gruppbild!

På väg hem från skolan, ujujuj, vilken dag det här blev! Startade morgonen med att försöka förklara skillnaden mellan svenska och franska skolsystemet samtidigt som jag skulle försöka presentera mina meriter inför hela klassen. Inte helt lätt när meriter mäts olika här och hemma. Om du har varit manager eller kan namedroppa ett fint kontor eller yrke, då är det bra här. Inte på ett snobbigt sätt ärligt talat, men titeln är helt enkelt vad som eftersträvas. För att åstadkomma det så har du inplanerade stage med skolan där du får hjälp att komma in i företagen. Men det betalas i det närmaste ingenting till dig, en månadsinkomst kan vara på mellan 300-500 €. Och det är inte omöjligt att din stage går ut på att hämta kaffe till cheferna, även om det så klart finns de som är jättebra också. Så de skiljer faktiskt på jobb och stage som du har tagit eget initiativ till, och de vanliga.

 

Så kommer då jag och ska förklara hur det går till hemma hos oss. Vi har inget gratisflyt, hos oss får du ansöka som alla andra. Det finns i det närmaste inget som inte är på eget initiativ. Därför är det närmast en merit att ha haft ett jobb överhuvudtaget, det finns ju inte inlagt i ett schema som här. Men då får du också utsättas för samma konkurrens som övriga marknaden, varmed följden blir att fler ungdomar arbetar på caféer och barer som jag. Själv tycker jag att jag lärde mig massor där, jag tycker jag fick möjlighet att jag se företagen innifrån, jag fick erfarenheter, goda som dåliga samt lärde mig om service. Samtidigt som jag tror många ungdomar är lite stolt över att ha förtjänat sitt jobb själv och sedan få erkännande för det du själv åstadkommer  väl där. Men den biten saknas här, de hör bara titeln, för de flesta har aldrig någonsin arbetat utom på de stage de haft. Så de hör bara café. Inte så att de dömer, tror jag inte, men visst smålog Madame lite. Däremot är det är en intressant kulturskillnad vad du lägger för värde i att arbeta.

 

Lilla jag förberedd till tänderna för redovisning

 

Så var det exposé orale, och alla var smånervösa. Jag för att jag inte kunde så mycket och i ärlighetens namn inte brydde mig om det. Annette för att hon hatar att prata framför folk och Céline för att det var på engelska. Jag tror det gick bra, men jag och min kostym var rätt nöjda när vi kom därifrån. Det roliga var att professorn utsatte oss för en frågestund efteråt och kommenterade vad vi gjort, jag tyckte inte det var värre än vanligt, men fransmännen var rädda att vi var ledsna. Professorn kom senare fram och sade att han inte vågade gå fram så hårt med fransmännen, för de klarar inte av kritiken. Lustigt. Jag tyckte det var kul med lite feedback jag.

 

Sedan så var det dags att rätta till mitt Carte Navigo, mitt metrokort som jag försökt ladda ungefär fem gånger igår och tre gånger imorse. Automaten tog inte mitt svenska kort, så var det något fel, så bråkade den med mitt franska kort, så var det tekniskt fel. Ja suck, tur att pappa lämnat två enkelbiljetter så jag kom in till skolan överhuvudtaget imorse! Men det är ordnat nu. I en bemannad kur, med medtagna kontanter. Då blir inget fel. Sen att jag var tvungen att gå ganska långt, det är en annan sak. Spelar ingen roll i det vackra solskenet.

 

Tillbaka till den älskade telefonaffären. Jag kan bara säga så här; det blir ingen iPhone för mig. Nu ska jag visst skaka fram ett checkhäfte, en kamrat med ett abonnemang hos SFR som bor på samma adress, släpa med denna tillsammans med dennes pass och intyg om att de bor där, ett intyg om att jag bor där och gärna en räkning. Eller en löneutbetalning. Men ähm, nej tack. Jag avstår nog. Så nu är frågan; blackberry på Bouygues eller prepayé? Ja du, men SFR, aldrig aldrig mer.

 

Att vara eller inte vara? Blackberry Curve 8520 blanche...

 

Trött av det ska jag bara hem och betala räkningarna, när jag kommer på att mitt internet har ju lagt av här hemma. Vilken tur för mig att det funkade nu igen, för jag hade nog fått ryck annars. Men kylskåpet är supersönder, trots allt de bett mig göra. Så nu fick jag prata med fröken sur istället, jag har aldrig sett henne le till skillnad från Bruno och Hamid, som är vänligheten personifierad. Hon meddelade mig att jo men det hade de ju vetat i en vecka att det inte fungerade. Jaha, vad bra att ni meddelar mig att ni vet det? Och de arbetar på saken. Jaha ja, och det tar hur länge då? Ja, inte idag i alla fall. Nähä, en vecka, en månad..? Nä, ett tag. Inte idag. Jaja. För jag kan ju verkligen äta när all min mat blir dålig efter en halv dag.

 

Så nu har jag deras kylskåp, kontorets alltså. Minimalt och en riktig svinstia innan jag torkade ur det. Men det fungerar! Så fick jag släpa upp det själv fyra trappor, i högklackat och kavaj. Men men, det fungerar. Jag fick faktiskt hjälp av min granne till slut, det borde finnas manliga grannar jämt. Som öppnar dörrar, tar över kylskåp, installerar och snurrar så att allt ska gå lätt, medans en annan står och ser förvirrad ut i ett hörn. Tänk vad bra det vore!

 

Mini och midget - som ändå lyckas ta upp halva mitt rum!

 

Så nu ska jag bara göra räkningarna, betala fröken sur i receptionen (ja hyran betalas kontant) och handla någon form av mat till kvällen och imorgon bitti. Som inte behöver slängas om allt skiter sig igen. Men jag måste ändå säga:

 

Johanna - dagen 4-1