Femme fatale... ou femme foutue
Jag har alltså avslutat en tenta. Kommit på att jag missat att bli uppskriven på en och försökt rätta till den kära Lorenas som vanligt vansinniga koll (ni får fritt att tolka vansinnigt i vilken bemärkelse ni vill!). Pluggat och läst massa artiklar. Och då tyckte jag att jag varit duktig och bestämde mig för att handla mat till kvällen. Jag hade egentligen tänkt äta av det jag hade hemma, men jag tyckte att jag skulle få unna mig lite. Och det var tur det! Mina bönor hade sett bättre dagar om man säger så. Och vegetariskt på couscous, squash och morötter? BARA? Jag har lagat mer spännande rätter i mina dagar...
Nä. Så jag har lagat lyxmåltid för att fira första tentans avklarande:
Fräst färsk sparris med kokade morötter och squash, couscous och pepparstekt biff! (Det är första gången jag lagar riktigt kött sen jag kom til Paris, borträknat Boeuf Bourgignon på grytbitar vid ett tillfälle) Till efterrät de numera svårskalade apelsinerna som legat för länge hos mig och blivit hårda men söta, med mascarponeost och honung!
Mycket nöjd, mätt och belåten sitter jag nu och bloggar och skypedatar! Men innan jag återgår till min fina skypedate måste jag berätta om gumman. Kvinnan. Jag säger inte det där andra ordet på K. Ni vet vilket. Man säger inte så om 80-åringar, även om de beter sig så. För där står jag i kön och väntar på att betala dagens middag. Jag har väntat i kanske en kvart eftersom dessa kassörskor är segast i världen. Så känner jag hur en vindil uppstår bakom mig och hur jag sen får en hård knuff i ryggen. När jag tittar bak är det en gammal, hoptorkad och skrumpen kvinna med imålade ögonbryn som står och bligar på mig. Hon har alltså ilat och skuffat sig genom kön bakom mig. Hon ber om ursäkt - och naturligtvis tror jag att hon menar för att hon slogs. Men nej. Det visar sig att när jag svarar att det inte är några problem, då ställer hon sig framför mig i kön! Och vad gör man? Inte skriker man och tillrättavisar en gamling. Nej. Och vet ni vad? Det var det hon räknade med! För sen försöker hon tränga sig framför nästa par i kön, men när hon knuffat bak dem med en kraft och en envishet som - det måste jag tillstå - var förbluffande från någon så gammal, så ser hon att alla deras varor redan är på bandet. Och vips kommer den där lilla förvirrade och nedhukande minen upp som hon nyss visade mig. "Åh förlåt, jag är bakom er förstås, jag bara vinglar lite, hmm hmm hmm". Så ligger hon på efter dem istället så inte jag ska få för mig att lägga upp mina varor före hennes. Ni vet så där demonstrativt, du ska minsann inte... När hon märker att jag blir irriterad - märk väl! Jag skulle aldrig tränga mig före henne eller tillrättavisa henne, mer vett än så har jag, men det stör mig med folk som beter sig direkt illa! - så bligar hon upp på mig oskyldigt så jag måste le mot henne och följa artigheten mot äldre. Men så fort jag gör det kommer hennes lilla leende upp igen. The smug one. Jag har aldrig varit med om maken! Hon spelar ju på det! En gammal gammal kvinna med enorm kraft som inte drar sig för att slå folk, trängas och vara otrevlig, men sen få alla att inte våga göra något tillbaka. Ondsint om ni frågar mig! Jag menar - har hon inget bättre för sig än att planera hur hon ska manipulera världen??
När jag nu beklagat mig så på gamla tanter måste jag berätta också om min idol. Tant nummer två. Hon däremot är ett unikum åt andra hållet! Om jag blir som hon kommer jag vara stolt. Hon är kanske 90. Kanske mer. Och hon är krumryggad och så smal så att jag tror att en dag kommer vinden göra att hon bryts av på mitten och trillar med huvudet före i backen. Men icke sa nicke, den kvinnan är stark! Hon går jättelångsamt. Har en käpp och tar ungefär ett steg i minuten. Kanske två om hon är pigg. MEN. Hon måste ha en vilja som är utöver denna världen. Varje dag går hon på promenad, med sin hund. Det första jag tänkte när jag såg den här enorma hunden bredvid den pyttelilla kvinnan var, ojdå, det där kommer aldrig att gå! Antingen kommer hunden springa iväg eller så kommer han välta henne. Men nej, absolut inte! Det är en yster 2-3 åring kanske, men han lämnar inte hennes sida för ens en liten stund. Den hoppar, springer, skuttar, underhåller sig själv, men aldrig längre bort än 1,5 meter från henne, och aldrig någonsin så kopplet blir spänt och hon skulle riskera att välta. Hon har järnkoll på den här hunden. Benkoll! Och jag frågar mig hur hon har lyckats uppfostra denna ystra halvvuxna valp? Hur hon lyckas hålla den så välmående, eftersom det kräver så mycket ork och energi? Mitt enda svar är att hon kan hon, hon har mer i sig än vad man ser. Och den hunden respekterar henne. Vilken järnlady!
Nä, nu återgår jag från mina betraktelser till mitt pratande. Än så länge är jag inte pensionär, så då tänker jag ägna mig åt att vara ung. Och finns det något bättre då än att prata med sin pojk? Nä just det, jag trodde inte det heller.
Nä. Så jag har lagat lyxmåltid för att fira första tentans avklarande:
Fräst färsk sparris med kokade morötter och squash, couscous och pepparstekt biff! (Det är första gången jag lagar riktigt kött sen jag kom til Paris, borträknat Boeuf Bourgignon på grytbitar vid ett tillfälle) Till efterrät de numera svårskalade apelsinerna som legat för länge hos mig och blivit hårda men söta, med mascarponeost och honung!
Mycket nöjd, mätt och belåten sitter jag nu och bloggar och skypedatar! Men innan jag återgår till min fina skypedate måste jag berätta om gumman. Kvinnan. Jag säger inte det där andra ordet på K. Ni vet vilket. Man säger inte så om 80-åringar, även om de beter sig så. För där står jag i kön och väntar på att betala dagens middag. Jag har väntat i kanske en kvart eftersom dessa kassörskor är segast i världen. Så känner jag hur en vindil uppstår bakom mig och hur jag sen får en hård knuff i ryggen. När jag tittar bak är det en gammal, hoptorkad och skrumpen kvinna med imålade ögonbryn som står och bligar på mig. Hon har alltså ilat och skuffat sig genom kön bakom mig. Hon ber om ursäkt - och naturligtvis tror jag att hon menar för att hon slogs. Men nej. Det visar sig att när jag svarar att det inte är några problem, då ställer hon sig framför mig i kön! Och vad gör man? Inte skriker man och tillrättavisar en gamling. Nej. Och vet ni vad? Det var det hon räknade med! För sen försöker hon tränga sig framför nästa par i kön, men när hon knuffat bak dem med en kraft och en envishet som - det måste jag tillstå - var förbluffande från någon så gammal, så ser hon att alla deras varor redan är på bandet. Och vips kommer den där lilla förvirrade och nedhukande minen upp som hon nyss visade mig. "Åh förlåt, jag är bakom er förstås, jag bara vinglar lite, hmm hmm hmm". Så ligger hon på efter dem istället så inte jag ska få för mig att lägga upp mina varor före hennes. Ni vet så där demonstrativt, du ska minsann inte... När hon märker att jag blir irriterad - märk väl! Jag skulle aldrig tränga mig före henne eller tillrättavisa henne, mer vett än så har jag, men det stör mig med folk som beter sig direkt illa! - så bligar hon upp på mig oskyldigt så jag måste le mot henne och följa artigheten mot äldre. Men så fort jag gör det kommer hennes lilla leende upp igen. The smug one. Jag har aldrig varit med om maken! Hon spelar ju på det! En gammal gammal kvinna med enorm kraft som inte drar sig för att slå folk, trängas och vara otrevlig, men sen få alla att inte våga göra något tillbaka. Ondsint om ni frågar mig! Jag menar - har hon inget bättre för sig än att planera hur hon ska manipulera världen??
När jag nu beklagat mig så på gamla tanter måste jag berätta också om min idol. Tant nummer två. Hon däremot är ett unikum åt andra hållet! Om jag blir som hon kommer jag vara stolt. Hon är kanske 90. Kanske mer. Och hon är krumryggad och så smal så att jag tror att en dag kommer vinden göra att hon bryts av på mitten och trillar med huvudet före i backen. Men icke sa nicke, den kvinnan är stark! Hon går jättelångsamt. Har en käpp och tar ungefär ett steg i minuten. Kanske två om hon är pigg. MEN. Hon måste ha en vilja som är utöver denna världen. Varje dag går hon på promenad, med sin hund. Det första jag tänkte när jag såg den här enorma hunden bredvid den pyttelilla kvinnan var, ojdå, det där kommer aldrig att gå! Antingen kommer hunden springa iväg eller så kommer han välta henne. Men nej, absolut inte! Det är en yster 2-3 åring kanske, men han lämnar inte hennes sida för ens en liten stund. Den hoppar, springer, skuttar, underhåller sig själv, men aldrig längre bort än 1,5 meter från henne, och aldrig någonsin så kopplet blir spänt och hon skulle riskera att välta. Hon har järnkoll på den här hunden. Benkoll! Och jag frågar mig hur hon har lyckats uppfostra denna ystra halvvuxna valp? Hur hon lyckas hålla den så välmående, eftersom det kräver så mycket ork och energi? Mitt enda svar är att hon kan hon, hon har mer i sig än vad man ser. Och den hunden respekterar henne. Vilken järnlady!
Nä, nu återgår jag från mina betraktelser till mitt pratande. Än så länge är jag inte pensionär, så då tänker jag ägna mig åt att vara ung. Och finns det något bättre då än att prata med sin pojk? Nä just det, jag trodde inte det heller.
Kommentarer
Trackback
