L'aventure ou L'avenir?

Kom nyss tillbaka från en mysig dag på stan, det är lördag eftermiddag, men internet fungerar inte så får publicera det senare. Började med brunch med Aniek i vackra Saint Germain, solen sken, himlen klarblå och kvittrande fåglar. Ja tack! Jag skulle kunna promenera där hela dagen, det är fullt av franska caféer och små små butiker i mängder. På en sidogata fanns det fem ateljéer med konst, jag fick en gratisvisning när en konstleverans kom medan jag stod där. På andra är det bara skrädderier, på en tredje finns designers som Sonya Rykiel. Blandat med allt är små brasserier och krimskrams affärer. En mysig fönstershoppingrunda med andra ord!

 

Saint Germain

 

Där strosade alltså lilla jag, träffade Aniek och hade det underbart på ett litet brasserie, innan kosan ställdes mot Musé d’Orsay. Ja jag har redan varit där och plågat er med ett långt inlägg, så ni ska slippa det nu. Men jag kan konstatera att jag hade valt de bästa grejerna att göra på min fritid innan skolan började, för det är precis dit min kurs i Frankrike tar oss nu! Museumet är i alla fall väl värt ett andra besök. Och ett par till. Men som vanligt är det inte lika kul på helgerna, det är mycket bättre under vardagarna då du faktiskt kommer fram utan trängsel.

 

Efter trevligt sällskap och mysig dag sitter jag alltså här och skriver lite. Har pratat lite med goda vänner i telefon och väntar nu på Aniek, vi ska äta, igen. Det blir poisson méditerranéen med couscous. Gott! Så kommer danskarna infinna sig också, när det handlats färdigt inför kvällen. Sen styrs kosan med allihop till Marais, för vinprovning tillsammans med en tysk vän till mig - Maximilian samt massa av mina svenska kompisar från Linköping. Vi ska vara hemma hos Annette. Det betyder behov av gångbara skor, hennes långa höga, lutande lustiga huset trappor sex våningar upp eller vad det nu är, är inte att leka med. Och nu har ljuset slutat fungera också, så det är hopplöst. Till slut blir det husfest här på Cité! Marta som bor i Kanadensiska har koll på allt här, alltid. Bra det är att de har hunnit komma till rätta redan förra terminen, mina små klassisar! Så det blir nog bra. Det bästa? Gångavstånd hem efter sista festen. Yes!

 

Så var det med det.

Fint va?

 

 

 

Finfrämmat anlänt! Vackra Aniek, fina Jonas och lilla jag

 

Idag har jag haft lektioner från 8.15 till 15.15, med de härliga tre rasterna, en frukost intagen såväl hastigt som hetsigt på RERn och en lunch i slängd på en kvart klockan halv två. Som vanligt, lunchen i alla fall. Baguette båda gångerna förstås. Sen var jag både trött och hungrig på riktig mat. Men jag skulle ju bara köpa en mobil först. Och fixa med kursval.

Vad är det med fransmän och papper, kan ni svara på det? Fick jag vänta i evigheter innan jag fick lämna ett sketet papper till koordinatorn som inte ens kan le mot mig om hon inte pratar om Émile? (Hon har bara killfavoriter - de andra lipar hon åt. Vi har i alla fall så pass pli på henne att oss lipar hon åt när vi stänger dörren och inte när vi är i rummet, som på välkomstmötet. Hon har jobbat länge på det här med artighet, det märks) Ja, tid tog det minst sagt. Fick jag med mig en mobil hem? Nej. För naturligtvis behöver just jag som ser så suspekt ut bevisa vart jag bor trots att min adress står på ribben som jag har med mig, mitt finansiella ID-kort här i Frankrike, som jag fått efter en lång kontrollprocess där min adress bevisats typ tre gånger. Men det går ju inte att lita på banker. Nej. Absolut inte.

Två timmars promenad senare, två butiker och jättetrötta ben återvänder jag med blodsockret nere vid knäna, bara längtandes efter min lamm- och auberginepasta. Riktig mat. Bara för att märka att kylskåpet som inte gillade att jag satte in matlådor, fortfarande inte blivit kall trots att jag satt den på högsta effekt när den började bli ljummen. Jag säger ju att ingen i det här landet lagar mat. Kan det bero på att kylskåpen är stora som en låda och bara tål mejerier, eller tål inte kylskåpen något över +8 grader för att fransmännen aldrig lagar mat själva? Hönan och ägget, den ständiga frågan. Naturligtvis lät jag matlådorna svalna innan, men ändå så är kylskåpet varmare än mitt rum nu. Yoghurten är faktiskt varmare än min hands temperatur. Och den är så varm bakom att jag börjar fundera på brandrisk. Och lukten efter två dagar? Mumma! Mat att äta? Ja om du vill bli magsjuk. Frukost? Ja, om du vill bli magsjuk. Grinig till tusen? Ja, inget snack om saken... Åh, bajsa på fransmännen!

Dags att komma hem nu? Jaha ja. Men så går det om man slutar vid sju, ska aktivera ett kontokort för att äntligen äntligen fixa mobil imorgon, för att inte tala om att åka hem i denna nya snötäta kyla. Äta mat och, ja så var klockan nio. Nu ska jag alltså sätta igång -igen- med min strulande finans. Bara för att finans är det jag verkligen vill göra när jag egentligen skulle på jazzkväll med goa Maria och Matilda. Jag fattar inte hur man kan göra allt rätt och ändå få samma summa att bli 140 000 och -33 000 samtidigt. Det är inte samma alls jue! Så antagligen så gör jag inte rätt (och så skulle det ju inte kunna vara, naturellement) eller så är det fel på mina siffror. Och min penna. Suck.

Jag hade fått uppfattningen att det var vanligt att ha så många lektioner, men så nämnde jag i köket att ibland har vi lektioner 8 - 20.30, och andra dagar nära på, och de höll på att trilla i golvet. Agro-technique och Paris-technique läser tydligen lite varje dag istället för brontodagar tre dagar i veckan, light dag på torsdagen och "ledigt" på fredagen. Och jag blev ekonom därför att? Måste vara något masochistiskt drag hos oss. Alla tjejer i skyhöga klackar och tighta jeans borde i och för sig tala för att det skulle vara sant. Eller det faktum att vi bör ha kostym på oss om vi har en presentation. Och klackar förstås. Inte för att jag inte har det hemma, men regeln! Det är en principsak.

Apropå masochism, jag har nu sällat mig till skaran av hair addicts. Åsa blir säkert stolt dock. Hittills har jag gjort det till min grej att vara latheten sjäv, skylla på mitt självfall och säga att det aldrig ligger rätt. Det gör det kanske fortfarande inte, men i detta land lever endast välfriserade mesdames och mademoiselles, iförda frisyrer med minst fem lager hårprodukter applicerade i så tunna lager och så omständigt att det ser ut som om de precis vaknat upp så där perfekt. För att inte prata om att det är blåst minst två gånger. Ja, nu tar jag i. Men hjälp! Står ett hårstrå ut här så märker ju alla det. Och många ser faktiskt nyblåsta ut hela dagen. Så nu har jag fallit dit. Saknar faktiskt att bara blöta det och sedan kunna gå ut. Nänä, nu är det tvätta, krama, i med mousse, krama med handduk, rufsa och lägga rätt, krama med fingrar, låta torka, krama i gélé i topparna och fixa till frisyren och NU får jag gå. Jag tror nog att det är masochister som går på min skola ändå. Eller så har vi något fel i generna.

Att gå på Louvren med säkert alla turister i hela Paris, det har jag gjort nu. Och minst hälften av alla Parisare själva! Utmattande skulle jag vilja påstå, men vad gör man inte för att få några extra poäng i kursen?

Vi var nämligen tvugna att gå på lördagen, för alla icke-européer skulle kunna komma in via en gruppbiljett. Medan vi européer glassar runt på passet som vanligt. Men inte ens att glassa pass är att rekommendera på en lördag. Note to self: check.


Jag måste erkänna att Louvren besöket avklarades förvånansvärt hastigt, speciellt för att vara mig, men tur var det. Antingen var vi hungriga (läs: tjejerna och allra mest jag) eller så var det öldags (läs: killarna). Så det sågs Mona Lisa, lite lite kyrkkonst, etruskiska sarkofager, Venus de Milan och den inverterade pyramiden. Sedan gav vi upp. Det blir en onsdag med nattöppet, en mysig grupp med konstintresserade och varsin hörlursguide. Då ni ska det bli andra puckar!
Men just nu? Åh nä, då fick det räcka.

Istället var vi fruktansvärt kulturella vid en bardisk samt efterföljande restaurang. Låter inte det som en fin reservplan? Just då, med kurrande mage och träningsvärkande ben, tackade jag och bugade för de fina barstolarna. Dessutom, kan det bli bättre när man har så fint sällskap en lördag kväll? Titta bara!





Från ovan vänster: Mia, Maria, gänget vid middagen, Mika (hoppas jag stavar rätt) och Aniek.

Så har det förflutit en hel skolvecka. Ja nästan. Jag vet att det är fredag, men in sann rekreationsanda à la Frankrikes 35 timmars veckor, så är även studenter befriade på fredagar. Därför börjar jag även inse varför alla säger att det är så mycket mer intensivt här när det väl arbetas, du får gärna vara schemalagd 10.00 till 20.30 i det här landet, med en halv timmes lunch och dessutom inte mindre än tre kvartsraster om jag räknat rätt! Men frågan är om det är mer arbetsintensivt? Tidskrävande, check. Tålamodsprövande, check. Tröttsamt eftersom luften aldrig vädras ut och vi är 50 studenter i en liten sal, check. Men återigen, mer arbetsintensivt? Njae, klart tveksamt. Ibland får jag intrycket av att det räcker med att infinna sig i lektionssalen och så anses man ha arbetat. Det räcker med att befinna sig på universitetsområdet, och du har arbetat. Läsa något vid sidan av? Varför då? Ha läxor? Ja men bara om vi inte hunnit med det på lektionstimmarna. Något i den stilen. Men det kommer säkert hetta till senare, för stunden tänker jag dock bevara mitt intryck av ett halvår som kommer att förflyta ganska så smidigt. Men bara om vi granskar själva arbetsbördan förstås.

Naturligtvis så finns det kvar kommunikationsproblem och fransk byråkrati att handskas med. Det är kanske det som vi ska göra de resterande timmarna? Det kanske är schemalagt? Låt mig fråga er en sak: om ni vill läsa en viss inriktining och blir rekommenderade en viss filière inom den för att den ska vara speciellt bra för studenter från Linköping, skulle ni ta den då? Skulle ni ana ugglor i mossen? Hemma; ta den, kör på, allt löser sig. Här; fråga minst ett par professorer till och gärna några studenter, då hamnar ni rätt. Men inte vi. Vi var dumma nog att faktiskt lita på Madame, det är ju trots allt hon som är den högst uppsatta
Nej jag studerar inte på Louvren, men det blir så tråkigt utan bilder. Och jag kan ha glömt att ta bilder. Så här får ni istället Louvren i regn på väg till Irländsk pub!

Vi vandrade till plugget glada i hågen måndag morgon, bara för att finna att vår lektion var inställd. Så istället gick vi hem till Nettan och drack te, väckte andra Johanna som sov där och umgicks ett tag. Så åkte jag hem, försökte lösa mobileländet, pratade med pappa och åkte för att fixa mobil. Väl där så fick jag reda på att jag måste ha mitt kontokort också från banken innan jag kan använda det, det går ju inte att betala med ett annat kort än till det konto du ska betala från sen?! Även om en summa är för själva mobilen, och resten dras för abonnemanget senare. Nej nej. Istället blev jag iväglockad till IKEA, med Émile och Åsa som just fått tag i en jättemysig lägenhet vid Tolbiac, 25 kvadrat lämpligt nog beläget nära mig. Fint. Fast vi kom hem sent. Och jag som skulle prata med Wictor. Och dricka te hos Maria, för hon hade köpt grejer till mig på IKEA. Och nu jag till henne. Och mig själv, det är omöjligt att åka dit utan att handla. Men vem tackar nej till en liten fin strykbräda för 5 € som räddat min garderob? Men först skulle jag bara på en liten liten drink hos Aniek. Och som vanligt glömde jag tiden och kom hem hur sent som helst. Och det mina damer och herrar är hur det fungerar här. Voilà, Paris!

Min fina strykbräda som jag bar i famnen som en liten bebis inne på IKEA! Åsa skämtade om hur jag skulle reagerat om någon tagit den ifrån mig. Jag tror hon har rätt, de hade fått skåda en ovanligt förargad Johanna som stridit för den som om det var hennes favoritdocka på dagis. Men nu bor den i min garderob och allt är väl!

Tisdagen skulle bli den längsta dagen, de andra var det nästan inget på. Klassen var supertrevlig, vi fann oss snabbt till rätta och så började lektionen. Men vad är det här? Vilket projekt pratar de om som de har förberett? Vi ska ju börja idag? Och vadå skickat in buisnessplanen förra terminen? Va?! Har ni egna företag som ska realiseras nu?? Som om jag hinner starta och lägga ner ett företag på fem månader, snacka om kapitalförstöring! Men vi kan kanske ta de andra klasserna om hur man startar ett företag. Nä. För de examineras genom att du skapar ett företag. Jaha, hur tänkte Madame nu? Vi går dit, hon hävdar att vi har fel, vi går iväg till the Dean som ska få sig en hacka, Madame har minsann aldrig hört något så dumt. The Dean väntar tålmodigt, vänder sig till Madame och förklarar lugnt att som han sagt ett antal gånger så är inte Erasmus-studenter välkomna längre där, eftersom det är ett projekt på minst ett år. "Men så har det ju inte varit, du måste ju säga sådant!" utbrister hon förargat; "det måste vara nytt!" Med ännu lungnare stämma och blick som genast får mig och Annette att förstå att detta hör till hans vardagsdilemman, att hantera Madame, så svarar han att så har det varit i två år. Ja det var förstås bara att tacka och bocka, dra sig tillbaka. Säga hejdå till klassen (som förresten ansåg att vi kunde väl slänga ihop det ändå, hur många av dem skulle göra projekten egentligen?) och byta filière.

Så vad gör jag nu? Ja det är lite oklart. Jag läser Marketing Stratégique, utökad med Finance d'entreprise och Intelligence Econompique et Veille Stratégique. Den senare är jättebra om hur du skall tänka för att komma framåt, hur du ska tolka din omvärld etc. Den första, dvs filièren har jag nästan ingen koll på alls eftersom vi missat hela 10 (!!!!) lektioner på två dagar. Alla introduktioner, alla arbetsinstruktioner. Jag ska t ex komma på en produkt och beskriva den, men i juridiken. Inte helt självklart hur det ska gå till. Och finansen, ja du. Många av er har hört mig skratta åt fransmännen därhemma, de har ju så mycket hyss för sig! Minuskonterar och fram och tillbaka, drar från skatten och ger till sig själv med fusk och båg. Så illegalt så man kan vika sig för mindre. Men just det ja, här betygssätts vi på det. Jaha du, hur var det nu igen? Vilka poster var olagliga att leka med här och vilka var i gråzonen? Vilka var självutnämnda som jag måste dra bort i analysen? Inte helt helt självklart. Speciellt eftersom lektionerna går ut på att läraren säger: "det här kan vi, bläddra, det här kan ni inte, men ni kan lära er, bläddra, det här kan ni..." smatter smatter med fransk snabb tunga, "fint då kan ni ju göra de här övningarna nu, vi går igenom den första om 10 minuter!" Jaha ja. Men vi klarade dem! Så jag är rätt nöjd. Ska bara lära mig lite mer att vara illegal så ska ni nog se att jag ska bli en hejare på det här med fransk bokföring. Jag kan också belåtet rapportera att franskan är inget problem, inte ens när de försöker prata så fort på lektionen att de ska förvirra oss med flit. Så det så.

Så onsdag och torsdag har vi pendlat mellan maktlöshet, förtvivlan, tro, hopp och kärlek höll jag på att tillägga. Men det är lite så. Andas, ta det som det kommer, och go with the flow. För vad är väl ett franskt universitet? Förvirrat, knasigt och snurrigt, men alldeles alldeles... underbart.

Jag kan dock ha försökt lätta upp plugget lite, så jag, Annette, Émiles flickvän Åsa och hennes väninna gick på jazzkväll i onsdags. Ett litet sjabbigt krypin med livemusik och mysiga bås. Ja tack! Tyvärr kan vi ha pratat lite för mycket (läs danskarna, det kan de gott få höra förresten om de läser det här, jag vet att de förstår!) så vi kan ha skrämt iväg någon eller några och fått ett antal hyssningar. Men vilket jazzställe måste man sitta helt och hållet tyst på! Jag ska i alla fall tillbaka, men kanske sätta mig en bit från scenen.

Så var jag då ledig idag. Tvättar för 5 € maskinen. Det blev två ändå. Blev så trött på all handtvätt. Skriver till er. Pluggar lite. Men så är det ju så fint väder! Blir nog en promenad snart istället. Allt är ju ändå stängt på söndag, kanske är bättre att plugga då? Jag är ju ändå i Frankrike, det räcker ju om jag går och sätter mig i skolan istället.

Signerat vår kursansvarige kvällen tisdagen den 12. Hmm? Vilken dag hålls mötet sa du? Och om det är imorgon, så bra att du ger oss besked några timmar i förväg. För att inte glömma den lilla detaljen att det är mer en föreläsning än ett möte. Så du borde ha tagit med dig blocket. Men sa någon det? Nej. Eller att samma kväll, 2 timmar efter föreläsningen så var första exkursionen? Nej. Inget besked. Ni studenter får springa er blå efter en middag istället, det är mer sport. Det är så du påminns om att du är i Frankrike.

Men om jag skulle ta och berätta lite om den här kursen istället? Den blir nog jättekul, men det är svagt obegripligt att vi får poäng för det. Kursens huvudmotto är "grrrraatuit" på min bästa amerikanska franska. "What does that, mean you guys? Let me hear it!" "Free!" "Yeah, free, grrrrraaaaatuit!". Hmm. Det påminner lite om sällskapsresan på Grand Canaria faktiskt. Men tanken är att vi ska göra ett antal utflykter och lyssna på några föreläsningar, vi måste vara med på åtminstone 10, skriva en endaste liten reflekterande uppsats (jag kan ta mitt förra inlägg om Musée d'Orsay nästan rakt av) och sen får vi 4 ECTS. Som hittat. Vi får höra om ställen vi skulle besökt ändå. Vi får gå till ställen vi inte hittat till annars. Vi får göra allt billigare, eller grrrrraatuit. Och imorgon får vi en gratis båtfärd och en middag. Och detta ska jag förtjäna poäng för? Mer än gärna. Ja tack. Let me hear it... grrraaatuit!

Så i onsdags var vi alltså vid Sacre Cœur, gick nerför den sidan av Montmartre där jag inte gått, bland de crêperies jag fått mig rekommenderat, alla pâtisseries, bland Amélies gator, förbi Salvádor Dalis museum (klart jag ska dit) och Le moulin de la Galette, den sista kvarnen i Paris av     Den enastående utsikten i skymningen

vad jag hört och även

den plats där Renoir målade sin kanske mest berömda tavla med

Émile Sohier, medsläpad samma namn, vilken anses vara den närmast äkta skildringen av

på kulturella upptåg. 1700-tals Paris. Dit kommer jag ta er alla. Naturligtvis tog vi en fånig

turistig gruppbild framför Moulin Rouge också.

Avslutningsvis skulle hela gruppen ta en öl och läraren – som för övrigt vill att vi kallar honom Mr Muse (s’amuser, amusement etc. etc.) och att vi kallar våra exkursioner för Muse-Cruise – ordnade med Happy Hour. Öl på schemat? Ja inte mig emot.

 

Sen kan vi ha fastnat lite länge. Lite väl länge kanske. Kanske till halv två, två. Eller så. Men jag skyller på Nightingale-genen i mig. Jag skulle hjälpa en klasskamrat med att ta hand om hans nycklar i två dagar medan han åkte hem, för att lämna dem till hans rumskamrat idag som inte kunde komma in annars. Det är nu avklarat och kamraten var jättetrevlig. Men naturligtvis var jag tvungen att utföra själva väntandet på honom på O’Sullivans. Såklart. Och när han kom var vi förstås tvungna att ta en öl till. Så vi kan kanske ha missat sista tunnelbanan. Tack och lov, eftersom de andra bodde i närheten eller flera

på samma ställe och kunde dela taxi, förutom jag förstås, så känner jag världens bästa Aniek. Aniek bor dessutom i Montmartre och har en luftmadrass. Tada! Jag tror hon är den riktiga Fröken Nightingale. Så jag kom hem sent, men hade en riktigt bra kväll. Så, en bra kursstart, eller vad säger ni?

 

Överst: Fröken Nightingale (alias Aniek från Holland) och "Dansk-Lasse" och "Dansk-Jonas" enligt egen utsago

Nedan: Jonas igen, vår gamle Émile från Linköping och André från Australien

Jag har högst oriktigt blivit anklagad för att inte äta och bara dricka vin. Jag ämnar nu bevisa motsatsen, som den rättfärdiga sade. Så detta mina damer och herrar är en svenskas mathållning med minimalt kylskåp och delat kök i Frankrikes matdjungel:



Frukost: Youghurt med banan och musli, eller kaffe och macka med ricotta/avocado och tomat/brie.
Ja just det, det är ofta lunch också, när jag äter det hemma.




Middag: Pasta, här med ricotta och squash sås. Annars går pasta med tomatsås bra. Eller pasta med tonfisksås. Eller pasta carbonara. Well... I think you get the hang of it.

Hmm, kanske måste styra upp det ändå. Bli bättre när skolan startar. Men jag måste säga att jag känner mig kreativ och rätt lyxig på begränsade resurser. Och visst är det fint porslin i alla fall! Det blir godare då också, då blir jag glad som en lärka om morgonen. Men det kanske inte går att leva på porslin i all evighet, även om det skulle passa mig som handen i handsken. Eller knytnäven i ögonhålan, som Marja skulle säga, fast på finska förstås.

Har ni tänkt på hur ofta vänner och familj tas för givet? Jag försöker alltid tänka på att fånga dagen och uppskatta det jag har rakt framför näsan. Men det är först när du är borta från dina närmaste och du påminns om den där lilla känslan i maggropen, ni vet den där lilla gnagande känslan, det är först då när du saknar som du inser hur fantastiskt bra du har det. Det är först när kontakt inte är något att ta för givet som du uppskattar dina medmänniskor på ett annat sätt. Jag tror i alla fall att jag nog har världens bästa familj och världens bästa vänner, med risk för att låta lite överentusiastisk.

 

När jag tänker på era fina kommentarer här på bloggen och innan jag åkte blir jag så glad! Och att veta att det finns så många fina att komma tillbaka till gör att jag känner mig så trygg, så trygg ska ni veta, trots att jag är i ett helt annat land.

 

Att få nya vänner här i Paris känns mest som ett spännande äventyr. Det är underbart att återse mina vänner från Linköping igen. Men jag lär mig även uppskatta de andra kontakter jag får, som mina trevliga grannar här på MIAA.

 

MIAA - Maison des Industries Agricultures et Alimentaire           Maison Suédoise

Huset där jag bor                                                                   Mitt "hemmahus"

 

 

Den här helgen har varit en helg i vänskapens tecken. Jag har fikat med grannar och gjort mig hemmastadd. Jag trivs som fisken i vattnet på MIAA, alla som bor här är väldigt vänliga och varma. Tänkte dela med mig av en liten resumé av helgens eskapader:

 

 

På lördagen var det fortfarande rätt dåligt väder, dimma och snöigt, men det går inte att sitta och uggla på rummet inte! Så jag begav mig till Montmartre.

 

Montmartre med sina ringlande gator och svindlande trappor, krönt med Paris krona Sacre Cœur. Montmartre, ett ständigt brus av bilar och fotgängare. En lätt dimma av avgaser, blandat med cigarettröken från de många uteserveringar och caféer som präglar backarna redan på håll. Det är allt för lätt att bara hålla sig till turistgatorna, att slå bort Montmartre som dyra turistmarknader och tillhåll, men har du en gång blivit förälskad i stadsdelen så går det aldrig ur. Or so I've been told.

Men det finns absolut en viss charm om Montmartre, om du unviker de värsta bakgatorna med dess stinkande sophögar trots minusgraderna (påminn mig att inte gå där i högsommarvärmen) och lär dig att gå slingergång mellan les crôtes, så har det en viss karisma, eller personlighet om du så vill. Det är stadsdelen som förkroppsligar fördomarna om den rökande, envetna fransmännen med baskern på svaj. Montmartre, rökig, enveten och krönt av Sacre Cœur. Det är det bästa sättet jag kan komma på att beskriva det på. Montmartre, Mårdberget. Kan det finnas en koppling mellan tidigare mårdöverflöd och sophögar kan tänka? Tål att funderas på. Tills dess tänker jag njuta av vackra hus och fantastiska utsikter.

 

På kvällarna i Paris sitter du inte ensam. Det är inte parisiskt. Inte särskilt kul heller om jag ska vara ärlig. Isället kom en holländska från INSEEC som jag tycker mycket om över hit, vi drack lite vin innan vi gav oss ut på en sightseeingtur som skulle visa sig bli något längre än väntat.  Tanken var att vi skulle besöka en av de jazzklubbar som min guidebok rekommenderade. Numera litar jag dock inte mer på den boken när det kommer till just uteställen, antingen fanns de inte kvar eller så var de pyttesmå, innehöll kanske fem vinpimplande turister. Nädu, så kul skulle vi inte ha det. Efter någon timmes letande och åkande så bestämde vi oss för det lite säkrare kortet Quartier Latin. Där fann vi en liten pianobar, med livemusik och sporadiska gästuppträdanden från publiken. Baren såg ut att vara hämtad direkt från en källare i Oxford, med vitrappade väggar dekorerade med Tudordynastins mörka träbalkar,  fylld med läderfåtöljer och små bokhyllor blandade med små väggfasta lyktor. Borden sorlade av lika många studenter som det troligen skulle varit i den brittiska motsvarigheten. Tyvärr blev vårt besök ganska kort, eftersom métron slutar gå ganska tidigt här (RERn klockan 01 och métron klockan 02). Så nu blir det troligen ett tidigare besök på stan nästa gång.

 

 

Igår åkte jag så bort till Blanche för att träffa tre tjejer från Sverige som ska studera det här året på INSEEC. Jag visste att det låg i Montmartre, men jag mer eller mindre snubblade över Moulin Rouge när jag kom upp ur métron! Det visade sig att jag anlänt rakt in i Paris nobla (?) porrkvarter. Det finns inget bättre ord faktiskt. Upp i gränderna finns bara pittoreska balkonger och höga vita hus, blandat med boulangerier och patisserier. Men nere vid metron är det teater och klubb efter teater och klubb. Ingenstans att röra sig under natten med andra ord. Det som slog mig var dock att i Paris, till skillnad från andra städer där dessa gator är lite undangömda eller åtminstone inte stora, så var det här närmast en paradgata. Något att vara stolt över. Som Londons Broadway, fast Paris Porrparadgata. Jaha, ännu en sak att lägga till listan om kulturella skillnader.

 

Vi gick upp till ett litet café där Amélie de Montmartre spelats in, ni vet där hon arbetar som cafébiträde. Gissa om jag kände mig turistig med kameran där inne, men jag kunde inte missa chansen att visa detta lilla mysiga café för er. Trots den mediala exploateringen hade den kvar sin fransk gemytliga charm.

Tjejorna och jag på Les Deux Moulins, Montmartre.

Det bästa med helgens eskapader var ändå gårdagens telefonkonferens. Under den gångna veckan har jag hunnit prata med ett flertal av er, det känns nästan som att vara hemma. Väldigt mysigt! Men jag är så van vid att ha mina kära grannar och nära vänner precis bredvid mig när jag inte har något att göra där hemma, så utan dem känns det lite tomt, det skall erkännas. Vi har ju bott ihop i två och ett halvt år nu! Därför var det helt underbart att få se alla och höra hur deras jul varit!

 

Tillfället som förärades detta storslagna telefonsamtal mellan tre länder var inget mindre än Jonas födelsedag! Han skulle firas av alla, jag från Paris, Calle från Köpenhamn och de andra i Åsas lägenhet i Linköping. Såklart hade det bakats tårta av allas vår duktigaste bagare Åsa – mais oui, hon slår även det bästa pâtisserie som går att finna här! Vi som inte fick smaka på detta mästerverk fick vårt lystmäte via bilder istället, fint va?

 

Åsa med sin fantastiska cheesecake

 

Det var så skönt att både få prata med och se alla där hemma, kändes nästan som att vara hemma själv. Vi får se, kanske lyckas vi ha fler telefon-söndagsfika. Hur låter det? Söndagspromenad i Paris som avslutas med sedvanligt fika – fast med mina nära hemifrån? Jag är klart bortskämd med goda vänner. Och det spelar ingen roll vart i världen vi befinner oss, ni är lika viktiga ändå. Så det så!

 

Stor kram på er alla, nu återgår jag till mitt upptäckande!