L'aventure ou L'avenir?

På något sätt så slutade den här vistelsen och därmed bloggen i samma förvirring som den började. När jag flyttade till Paris var det i tvekan på om det var något jag ville göra i fortsättningen, eller om det bara var ett skojigt äventyr. Därav bloggens titel för den som inte listat ut innebörden. L'aventure ou l'avenir? Framtid eller äventyr?

Nu när jag flyttat ifrån så måste jag erkänna att Paris har blivit en del av mig, att resande och att vistas i nya kulturer, kanske främst den franska och engelska, är en naturlig för att inte säga essentiel del som jag inte vill vara utan. Den delen saknar Paris. Den delen vill ut på nya resor. Nya äventyr. Nya potentiella framtider. Men samtidigt så finns det inget viktigare än vänner och familj, traditioner och hemkänsla, och den har jag hemma i Sverige, i Stockholm, i Linköping, ja där jag har mina nära och kära. Och det får mig att längta till hit, att vilja vara här.

Så något svar på det jag undrade när jag flyttade dit blev det nog aldrig, snarare har jag kommit fram till att båda är rätt, och vad som sker, det sker.

Jag längtar lika mycket till Paris som till Stockholm, till fransk som till svensk kultur och till vänner på båda ställen. Det får nog bli det närmaste en avslutande slutsats jag kan komma, så att säga, det går inte att välja. Istället känner jag mig lugn och trygg i att båda är hemma, att jag har två platser att längta till. Glad och lycklig för att båda är en del av mig. Återstår att se vart kosan kommer styras nu. Ce que sera, sera, som Anne Boleyns valspråk löd.

Fråga: Hur tar man sig genom Paris innerstad och sedan halva Europa med mer bagage än du själv väger?
Svar: Med väldigt snälla vänners hjälp och en stor portion tur.

Jag tog alltså tåget. Städade mitt rum på morgonen, placerade min enorma packning i receptionen och begav mig ut på stan några timmar innan jag skulle släpa alla väskorna på RERn. Just denna sträcka var mardrömmen, för du måste vara snabb, smidig och liten för att åka smärtfritt med RER B. Ungefär det sista jag var med mina väskor! Tur för mig att Chris skulle den vägen och att han kunde tänka sig att följa med hem till mig, hämta hela konkarrongen och lämna av mig vid tågtavlorna.

Ärligt talat, jag vet inte riktigt hur jag klarat mig annars! Jag hade helt fått förlita mig på snälla fransmän som inte vill låta stackars tjejer bära för tungt. Visst finns det gott om sådana gentlemän i Paris och visst hjälpte de också mig upp för trapporna med min ensamma lilla väska, medan Chris gott fick fortsätta att pustande konka två av mina väskor bakom mig (inte helt rättvist, men väl så franskt). Däremot kände jag mig inte helt lugn med att lämna ifrån mig mitt pick och pack helt och hållet som jag gjort om jag vore själv, på Gare du Nord av alla ställen - stationen där flest stölder sker i hela Paris. Mumma.

Jag och två tredjedelar av mina väskor

 

På något mirakulöst vis kom jag alltså dit. Sen var det bara att vänta, ungefär 2,5 timme, men det var det värt att få hjälp! De hade sagt att jag var tvungen att vara där 10 minuter innan, så jag tyckte jag hade jättegott om tid. Men tiden gick och mitt spår dök aldrig upp på tavlan. Så inser jag att de släpper det först 25 minuter innan, men plockar bort spåret igen några minuter innan avgång (franskt manér...). Så när spåret kommer upp tänker jag att det är lika bra att rassla på, och JA det var det verkligen!! Jag fick springa till slut för att hinna genom hela stationen, stämpla min biljett och sedan springa längs med hela piiiiiiiiiip tåget. Det tog mig nästan en kvart med min packning att bara ta mig till min tågdörr, trots att jag nästan sprang som sagt! Och sen skulle jag och packning upp i tåget... Organiserat? Inte alls. Helt plötsligt fick "tio minuter innan avgång"-regeln en helt annan innebörd i mina öron. Det är tiden det tar att gå från avgångsskylten till tåget. Smidigt? Inte alls. Men. Jag kom på. Packningen kom med. Det var bara mobilen som inte fungerade. Också betryggande när du ska åka genom Europa.

 

 

Café allongé med Pain au chocolat byttes till Currybratwurst. When in Rome...

 

Så byttes det i Köln efter en färd genom bland annat Bryssel. Väl där var jag hungrig (igen), så varför inte pröva en av de berömda tyska korvarna tänkte jag? Men så var det det här med språket. Nu ska väl tilläggas att jag precis kom ifrån Paris, men å andra sidan hade folk pratat tyska på tåget. Att jag borde prata engelska kan väl vara logiskt. Men tror ni verkligen att jag kunde ställa om?

 

Dessutom så lärde jag mig snabbt att oavsett vilket språk du talar på till en tysk i Köln - även en som jobbar i resecentrumet och därför borde tala fler språk än ett och vara van vid turister - så svarar de på tyska. Jämt. Och de tycker att ord som toilet eller bathroom är enormt svåra, närmast oförståeliga abstrakta uttryck vilka ofrånkomligt framkallar en stor rynka mellan ögonbrynen på svårt koncentrerade tyskar.

 

Såhär ungefär lät en av mina konversationer i Köln:

- "Tyskt mummel" som betydde att de byter personal och därmed kassa så det dröjer några minuter (bara för att jag inte kan skriva ner det betyder det inte att jag inte fattar).

- "D'accord, pas de problème" (äh, det där kan de ju inte ha förstått, varför pratar jag franska?)

- "Tyskt mummel" = damens tur att beställa

- "Tyskt mummel" = vad var det nu ni ville ha? (jag förstår när du är burdus din drummel, även om jag pratar andra språk...)

(NU ska jag banne mig tala engelska, tänker jag!!)

- "A currywurst, s'il vous plaît" (Det gick ju galant?!!?!?!?)

 

Man, I'm screwed.

 

Jag fortsatte halta mig fram på blandad franska och så skulle jag ta mig till tåget. Ni som har varit på en tysk tågstation vet att de är enorma. Och att tågen stannar ungefär 1,5 minut per station. Om man nu har i åtanke att jag hade mer packning än vad jag hade mig själv med mig, så förstår man också att det är väsentligt att jag och väskorna befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, för det finns inte tid att springa, inte möjlighet att ta så mycket packning genom tåget, och är du i fel tåg så åker du till fel ställe eftersom vagnarna kopplas av!! Jaha ja. Vän av ordning som Tyskland är borde det ju kunna lösas. Men. Skyltar är visst ett överskattat faktum märkte jag, så det blev till att gissa det, tills jag fick hjälp av en lika förvirrad brittiska med mindre packning som tog på sig att springa hela perrongen bort och leta upp den enda kartan på perrongen som beskrev vart i herrans namn man ska stå, springa tillbaka och hämta mig dit så jag kunde springa till min ände. Vilket visade sig vara ungefär sju minuters promenad bort från punkten jag trodde det skulle vara. Tur med brittiskor. Men att det ska vara så himla krångligt att åka lite tåg!

Men sen blev det bra. Efter hjälp med väskorna upp på tåget av en troligtvis plankande man (naturligtvis bad jag om hjälp på franska?!) och trevligt sällskap av en danska kom jag fram till Köpenhamn med en död mobil, där jag i alla fall möttes av en synsk Calle som gissat vart jag var ändå. Och sen fick jag hjälp hela vägen hem till dem.

Så; med hjälp av en bakfull amerikan som skulle på fransk lektion, en förvirrad brittiska, en svensk som bara pratade spanska, en danska som jag faktiskt pratade engelska med och en god svensk vän som numera pratar danska kom jag igenom mitt internationella äventyr med både armar, ben och packning i behåll. För att inte nämna en stor portion tur.

Nu var det dags för äventyr i Danmark!!

Så kom den. Den där sista dagen. Den sista slutgilitiga sista. The dreaded one. But oh so longed for.

Naturligtvis skulle det bli en avslutning. Så klart. Men tack vare lite förvirring från min sida, kompisars tidigare avfärd och knasigt val av dag blev vi till slut tre trogna festare som intog Paris, med start i vackra Edgar Quinet, nära Montparnasse i mitt kära 14e arrondissement där det blev uteservering och varma skratt. Sedan hamnade vi uppe vid Saint-Denis för lite klubbande på ett härligt litet litet ställe med stans kanske bästa musik. Där fick vi även sällskap av Janniks vänninna Rose som troligtvis är den underskönaste fransyska som någonsin gått på två ben (vilka för övrigt gick ungefär till min midja eller så om ni undrar. På allvar.) Som superlativen ovan redan beskrivit blev det en härlig och en alldeles perfekt avslutning på Paris. Vackra Paris.

Tre tappra kämpar; jag, Chris och Jannik

 

Jannik och Rose

Jag gillar inte avsked. Men mest gillar jag inte när de trillar på en. Och idag trillade det, som en stor sten rakt i huvudet på mig. Jag åker härifrån. It was an apiffany when waking up this morning.

Så jag har packat - alldeles för mycket saker föga förvånat, tack och lov att vi såg till att jag kunde ha två väskor om det skulle behövas! Och att jag kom fram till att tåg var ett bra färdmedel. Jag har talat med en kompis, Brian, medan han packade. Jag har åkt med honom för att säga hejdå till favoritlärarna på MBA, sett solen stråla i 28 graders värmen (långt över 30 i solen) över de vackra husen och Seine, för att sedan pratat om att vi ska åka, han imorgon och jag i övermorgon.

Vad slutgiltigt allt blev då! Till slut satte jag mig för mig själv i Bois du Boulogne dit vi åkt för att mysa med lite människor, men som tyvärr gick ganska snart efter att monsterpackarna var klara, för att bara reflektera lite och smälta informationen. Jag kommer att åka från det här.

Jag ska inte sticka under stol med att det gör ont. Det känns väldigt konstigt. Men det är en sorgeprocess tror jag som måste få ta sin plats. Och trots allt, jag åker inte från, utan jag åker till. Jag åker hem till er, och det är mer värt än något annat.

Så jag satt där och lyssnade på fåglarna, tittade på min favoritskog som kommit att symbolisera allt det fina med Paris i mina ögon och någonstans tror jag att jag kom till ro med att jag ska åka. Men jag insåg också att för mig kommer den här platsen alltid att vara ett andra hem, oavsett när och hur jag återvänder. Paris är hemma nu. Paris är en del av mig.

Så på kvällen så var det dags att säga hejdå till Annette och Karin, mina fina fiskarflickor. Vi åt middag och myste borta på Rue Monmartre i Marais, och då om inte förr blev det så uppenbart. Så slutgiltigt. Och usch så hemskt. Menar ni alltså att det är minst två månader tills vi ses igen? Tack och lov att de fina flickorna kommer importeras hem till den Linköpingska utbildningen till slut i alla fall.

Så fina minnen, så mysiga stunder! Jag säger som filmen: Paris, je t'aime!

En fredag:



Fredagsshopping i vackra vintagebutiker i Marais! Jag älskar den övre skylten, en riktig gammal butiksbod. Sedan kommer en av mina nya favoritbutiker - Free'p star.



Mys på Place Monge innan "Undergroundparty" längre bort på samma gata - dvs ett Erasmus party anordnat i en källare. Inte precis vad det låter som med andra ord.



Hur man gör en kanadensare fransk: sälj honom din randiga tröja (Chris), låna honom din basker (Caroline) och sätt en cigarett i hans mungipa (Elena). Fint resultat va! Allt för att få in honom på klubben.



Chris and his favourite place in the whole world - the Crêperie at Rue Mouffetard, obviously famous in the Lonely Planet guides as well.

En lördag:


Time for shopping ladies! Utrustade med latte njöt Karin, Annette och jag i solen vid de romerska baden innan strosan begavs till Marais kvarteren.



Dags för lite återhämtning, lunch för de som inte ätit på ett tag och Mojitos... ja för alla egentligen. Vi har ju ändå ledigt!

En söndag:


Chris och Bryan, sangria och öl. Det är sommar och vi väntar på bord i en fantastisk liten baskisk restaurang i 13e inte långt från mig.



Planen är att vänta ute för restaurangen tar inte bokningar, men däremot har de för ovanlighetens skull skaffat alkohollicens för ytan utanför, så gatan är full av folk som sitter lite varstans. Här är några av oss.



De har världens underbaraste, största, godaste baskiska sallader. Vi delade på tre till förrätt (vi var sju). När de skulle delas upp rådde tokfrenesi, jag har aldrig sett en sallad skäras så snabbt! Så går det när det sitter hungriga killar vid bordet. Så hade de ätit upp också fortare än jag kunde blinka.



Baskisk familjäritet? Fransk frenesi? Eller bara glupska killar runt ett trångt bord... det är frågan.

Äntligen äntligen äntligen ledig!!

 

Nu har jag två fina härliga lov veckor att njuta av. Planeringen ser ut som följer: Paris i hela 6 dagar – två har redan gått – med rosé, shopping, parker, museum, ja allt som gör livet värt att leva när solen skiner, termometern ligger på fina 20-30 grader och sommarblåsten smiter in runt de bara benen. Så blir det Köpenhamn i ytterligare tre fina dagar, Calle och Lene, cykling, picknick kanske, Nyhavn och tjärade stockar i solen, skratt och goda vänner. Så hem! Stockholm mitt Stockholm i en hel vecka av bara vara. Morföräldrar som fyller år, vänner och familj.

 

Nu när tentorna är klara känns det helt klart välförtjänat. Det var ändå fem tentor på tre dagar och två uppsatsinlämningar samma tid. Men det gick!! Det känns som att jag har goda chanser att klara mig på alla dem, trots att de rättar subjektivt här: ”hmm den här tjejen har skrivit mycket, jag får känslan av 15” eller ”Åh den här personen tycker jag egentligen inte om, hon får inte mer än 10”. Men det ska nog gå som sagt! Det blev någon vit natt, många dagar då det bara var att tvinga sig till att plugga, vilket Annette fångat så fint på bild här.

 

Samtidigt måste jag erkänna såhär i backspegeln att det inte alls var lika farligt som jag trott! Det ska erkännas att det var lite för tur och flax, den jobbigaste tentan försvann mysteriskt, vi slapp tenta i ett ämne, vi fick göra två tentor i förväg och de fem resterande låg rätt bra till i svårighetsordning och plugg glapp under de tre dagarna. Men sen måste jag ändå konstatera att jag pluggat mindre sammanlagt till hela den tentaperioden än vad jag gjort på många tentor i Linköping! Kanske inte de mer formella tentorna – där du kan det eller så kan du det inte  - men till de som är förståelsebaserade kan jag lätt lägga en vecka heltidsstudier till att repetera inför bara en tenta. Det skulle jag nog inte drista mig till att påstå om denna tentaperiod. Ens totalt.

 

Men ändå. Av tio kurser där nio var på franska har jag troligtvis klarat alla utom en fransk. Och den klarade ändå ingen annan. This, my friends, calls for some well earned vacation!

Hoho så kom äntligen cirkusen till stan. Och inte vilken som helst. Den allra allra bästa och finaste som finns, så det så. Och så är den min alldeles egna; Cirkus Lind. Och det menat på det hjärligaste och mest igenkännande vis som finns.

 

Min kära familj tittade alltså äntligen förbi mig här i Pariset, nämligen fadern min, bonusmamman, brorsan (för andra gången) och minstingsystern min! De hade volunterat (är det fransk-svenska?) till att hjälpa mig att få hem lite grejer mot att de fick besöka våren i Paris. Och jag är inte den som tackar nej. Speciellt inte när det gav mig anledning att ta paus i plugget. Visst, jag var kanske lite stressad någon dag när vi var ute och gick. Annars hade det inte varit jag. Men det var mest bara jättemysigt, trots att vädret svek oss i sista stund och de stackarna huttrade sig igenom!

 

Det är dock inte alltid lätt att överleva storstadsdjungeln som invand svensk, utsatt för den franska kultur och dessutom i sällskap med la familia. Här är min brors survival guide som kom att utvecklas medan erfarenheten av Paris växte:

Regel nr 1; när det gäller att åka runt med pappa och mirja: ha mycket tålamod!

Regel nr 2; undvik att hata fransmän för deras tågtrafik. Ha tålamod!

Regel nr 3; fan ta franska parker!

 

 

Med dessa kom vi fram till att en stackars tonåring på vift borde klara sig ganska långt!

 

De kom i alla fall på eftermiddagen på onsdagen, så vi hann mest med en tur till hotellet som ligger på så bekvämt och nära avstånd från mig. Sedan en tur in till stan för att strosa i solen och äta gott i Saint Michel. Ett standardställe numera för hungriga nyanlända gäster till mig som vill ha ett stort utbud och mat snabbt. Som inte har hunnit till läget att det är mysigt att strosa runt. Så vi åt gott och konstaterade pustande att det nog blir en tidig kväll för oss! Resekropparna och tentahuvudet stod pall för mindre än vad ambitionerna ville.

 

 

Flamberade crêpes och minihamburgare. Men bäst av allt? Just det här, familj.

 

Torsdagen blev det en tur till Eiffeltornet. Planen var att åka upp, vilket skulle vara min första gång faktiskt. Det var ingen bra idé att åka upp innan värmen kom ansåg jag och sen så kunde man ju bli galen på alla turister och dessa försäljare! Men tror ni inte att översta våningen var stängd? Så det blev inget Eiffeltorn. Men väl ett i miniatyr. Lillsyrran köpte inte mindre än två tror jag under hela vistelsen här. Det blev många vändor för att kolla på turiststånden det!

 

 

 

Istället blev det vackra Montmartre, med ett besök till Rue des Abesses för att titta in på de mysiga caféerna och brasserierna där innan bestigning av berget via lite mysiga affärer och vindlande trappor. Väl däruppe hade vi två mål i sikte, det ena var Salvador Dalìs museum och sedan Sacre Coeurs kupol!

Museumet var väl sevärt måste jag säga. Jag har alltid varit så fascinerad av hans verk, de är så underfundiga och bygger så tydligt på psykologiska aspekter som påverkar oss i vår vardag, för att inte tala om gamla myter och berättelser som vi alla känner till. Det är lustigt, jag har alltid tänkt mig honom som Freudian och det är sant att de var nära vänner, men när jag såg hans verk tänkte jag väldigt mycket på Jung och det kollektiva omedvetna. Hur myter och symboler kan påverka oss alla. Hur det kommunicerar med oss, trots att det är avporträtterat hur enkelt eller komplicerat som helst. Någonstans i magtrakten förstår vi ändå budskapet på en helt annan nivå.

 

Min favorit är helt klart kvinna med giraffhuvud. Vad jag hört så ska halsen vara roten till kvinnligheten och för mycket tankar. Här sitter känsloknutarna och förvandlas till resonemang som för individen blir logiskt och det sanna. Som Dali alltså hävdar är extra markant hos kvinnan genom att förlänga hennes hals. Men jag ser det mest som en bild av bilden av kvinnan. Hur hon uppfattas. För samtidigt har hon en lång låda i magen, som om hennes viktigaste uppgift i livet är att föda barn. Många barn. Och sedan har hon en mindre låda i hjärtat, men den är stängd. Den måste du öppna själv. Hennes känslor är viktiga, men alla har inte tillgång till dem. Ja, den går att tolka på många sätt, men den är helt klart intressant.

 

Sen blev det en klättringstur över staden! Det kändes som att vara Ringaren av Notre Dam där vi sprang runt bland tinnar och torn, tak och gargoyler. Och vilken utsikt! Däremot var spiraltrapporna lätt yrselframkallande…

 

 

Så hittade vi till den stora tygmarknaden vid Anvers där det strosades innan det var dags för en hemtur och sedan mysig middag hemma i 14e. Det blev en tur till det fina brasseriet intill oss som är så vackert deckorerat. Och där kocken är så engagerad. Jag är dessutom ganska övertygad om att servitörerna/ägarna är lagda rätt mycket åt det andra hållet. Så man skulle kunna tycka att det borde vara rätt ofarligt när servitören stötte på mig, liksom på de andra damerna i lokalen. Men Mi tyckte ändå det var bäst att smida medans järnet var varmt, så hon försökte sälja mig! Och Rein, vi konstaterade att hon är en bättre förhandlare än dig, här såldes jag inte för något futtigt antal elefanter inte. Nej nej, tio stycken, vilket borde kompensera mer än nog för inflationstakten. Och vita skulle de vara! Tyvärr har valutakursen gått lite illa de här senaste 30 åren, så de blev målade vita istället för naturligt. Alltså, för den som undrar, mitt värde är i dagsläget alltså tio vita elefanter. Fast målade.

 

Stans godaste Tiramisù

 

Fredagen så blev det flodbåt för hela slanten! Och efter att kylt ned hela familjen och insett att väntetiden var för lång på favoritfiket blev det en stund på Starbucks innan det strosades i Marais och de vackra öarna i Seine.

 

 

 

Trötta avslutades kvällen med lite italienskt på Rue Montorgeuil, efter att flickorna på fiskargatan räddat mig med denna kulinariska kunskap om vart man hittar italienskt i Paris.

 

 

Lördagen var det dags för mig att gömma mig i pluggböckerna. Så medans familjen försökte sig på en andra tur till Eiffeltornet i strålande sol en Kristihimmelsfärdshelg - som alltså tog fem timmar - så pluggade jag lugnt på ett Starbucks jag. Men sen! Sen var det dags för finfina saker. Vi skulle på finrestaurang i Saint Denis, nämligen Julien, en gammal Art Deco-restaurang som tidigare innehaft en Michelin stjärna.

 

Art Deco

 

La familia

 

Riktigt god marulk efterföljt av körsbärssorbet!

Vad de andra tog? Ja det får ni gissa, men pappa åt det så väldigt gärna, inte sant far lilla?

Så firade vi också pappas och Mirjas 4-åriga bröllopsdag. Det är helt otroligt vad tiden går fort!! Grattis grattis!!

 

Söndagen var hemresa för herrskapet och plugg för mig. En fantastisk helg hade gått mot sitt slut och nog saknade jag snart min älskade cirkus. Efter en brakfrukost som hette duga i Porte Maillot åkte de så iväg och lämnade mig kvar några bagage-kilo lättare, antagligen några andra kilon tyngre men å andra sidan lite lättare till sinnes! En utmärkt startsträcka för tenta-p!

Den här tentaperioden har det funnits två saker som har fått mig att ta mig i kragen när jag sitter där med de där tomma stirrande sidorna framför mig och en överfulla kladdboken och de långa långa dokumenten på datorn som på något magiskt sätt ska befinna sig i mitt huvud i tid till tentan. Det ena är latte. Jag är ledsen kära lilla plånbok, men kaffe hjälper faktiskt alltid och du vill väl att jag klarar mig? Nåja, det andra är musik, hörlurarna i pluggade, lagom medryckande musik som kanske får en att tänka till en extra gång. Och inget kan väl då vara bättre än Johnny Cash?

 

Förutom att han är ett geni med en fantastisk röst, har ni tänkt på hur fint budskap mycket av hans musik har? Det finns så många många fina låtar! Highwayman har väl närmast gått på repeat tror jag. Jag älskar dess budskap om livet som en oändlig tråd som aldrig slutar utan går i ett. Det enda som ändras är omständigheterna runt omkring, vårt samhälle egentligen.

 

Men sen har vi alla sånger han skrivit till June och de hon har skrivit till honom. Det är en sådan fantastisk kärlekshistoria som vi får ta del av i deras musik! Båda med brutna äktenskap och mer eller mindre sorgkantade innan, men när de väl hittade fram till varandra så varade det ända in i slutet. De var lyckliga, inget annat spelade någon roll.

 

Visste ni att till exempel att Ring of Fire var skriven av June om hennes musikkollega långt innan de blev ett par? Och att Flesh and Blood handlar om Johnnys kärlek till June?

 

Här är lite fina citat jag hittade (jag tappade trots allt koncentrationen med jämna mellanrum), jag tycker de berör en så, speciellt om du som jag älskar deras musik:

 

June om maken:

"I have always enjoyed being a part of his life. I've always loved him, and he's always loved me."

“One morning, about four o'clock, I was driving my car just about as fast as I could. I thought, 'Why am I out on the highway this time of night?' I was miserable, and it all came to me: 'I'm falling in love with somebody I have no right to fall in love with...I can't fall in love with this man, but it's just like a ring of fire.'"

 

Johnny om makan:

"She's the greatest woman I have ever known. Nobody else, except my mother, comes close."

 

Jag konstaterade medans jag satt och lyssnade på låtarna och tittade på deras bilder att om livet ens blir hälften så fint som för dem – trots deras motgångar – då är man lyckligt lottad. Och om de nu kunde skapa något så fint under deras förutsättningar, vem säger att inte vi andra kan? Det kanske finns ett begrepp som soulmate trots allt.

 

 

Här är lite bilder på paret. Så fint att se hur de åldras tillsammans, lika vackra och lika kära!

 

My Own Little Soulmate... Sångerna får mig att tänka mycket på honom. Fast på en mer humoristisk not; jag undrar hur vi skulle se ut tillsammans på ålderns höst?

 

Sen måste jag bara tillägga, visst är June vacker? En stilförebild i mångt och mycket måste jag säga. Faktum är att hennes bröllopsklänning fick mig att köpa en ny klänning till fredagens utgång (ok, ett par stycken utöver den också):

 

 

Roligt hade vi i alla fall, oavsett klänning! Här är jag och Chris med våra nyfunna vänner från Montreal och England när vi sitter på Place Monge. Fast, ingen kväll kan nog någonsin bli dålig när man får känna sig som June Carter Cash...

Nu har familjen åkt igen. Efter ett antal dagar av skratt, sönderfrusna fötter och stros så håller jag på och laddar det sista inför tentorna. Naturligtvis kommer en uppdatering om denna helg - men det får jag ta när jag har mer tid. Nu måste jag banne mig få koll på dessa tentor!! Att det ska vara så knöligt.

Jag tror jag kom på vad som var irriterande med dessa tentor igår. Det är känslan av att vara tillbaka i lågstadiet. Detaljer detaljer detaljer. Kom ihåg exakt de orden jag skrev på den powerpointbilden. Det här med koncept och förståelse, det kommer du kanske långt på i livet, men inte i den här skolbänken. Så det blir till att gå tillbaka till de där åren när jag kunde memorera detaljer och faktiskt klara proven ändå. Gäller bara att knäcka hur det nu gick till. Hmm....

Tills dess ser det ut så här:



Johanna- Kaffekanna är i farten igen - finns inget som hjälper koncentrationen bättre än en stor kopp kaffe. Pappa såg gulligt nog till att jag skulle ha latteförsörjningen säkrad de här dagarna innan han åkte, gulligt va! En pappa vet vad en dotter behöver!!

Klar med ett ämne, dags för nästa. Eller vänta nu, klar det är man väl aldrig... Men nu tar vi lite markandsrätt i alla fall.

Alternativ titel: Tokiga tanters dag

Jag började dagen med att städa, skura, dona och fixa, samt tvätta. Pappa, Mirja, Gustav och Sara kommer i skrivande stund alldeles när som! Och som effektivitetens moster jag är inleder jag alltid ett städpass med att slänga upp onödiga prylar på sängen alternativt i korridoren. Läs: skitiga saker i korridoren. Skor är skitiga. Och soptunnor innehåller skit efter att jag sopat golvet. Och mycket damm. Det är otrevligt att välta i nystädade rum, så medan rummet torkade och jag skulle ner i tvättstugan ställde jag ut papperskorgen. Med tanke på att städaren skulle tömma den inom den närmaste halvtimmen tyckte jag att jag var jättesmart.

När jag återvänder med tvätten och börjat packa på knackar vår städkille på, jag öppnar för att peka på soptunnan, och inser att jag pekar i luften. Men vad? Var är min soptunna nu då? Min instinktiva tanke går till fröken sur som jag sett rumstrera i förråden när jag skulle ner i tvättstugan. I förråden bor nämligen fröken surs viktigaste ägodelar; lakanen. Och fröken surs förråd ligger precis utanför min dörr. Naturligtvis skulle en skitig soptunna utanför förråden göra en fröken sur lite - just det - sur! Men henne går det inte att anklaga.

Jag och min städkille börjar leta. Sen letar vi med städkille nummer två, tills de kommer fram till att jag måste be om en ny i receptionen och i framtiden inte ställa ut den i korridoren. Tack för tipset - speciellt det andra, den har jag lärt mig nu. Så jag sprang ner och letade efter Bruno. Men han var inte där så jag pratade med Hamid som är in charge över den riktiga receptionen om han får bestämma. Som blir högst konfunderad. Vem skulle ta en soptunna? Vad är det folk på det här stället?? Ekonomichefen engagerar sig och till slut kommer alla fram till att det kanske är bäst vi kollar i fröken surs skåp. Ingen vågar fråga henne. Eller vill. Men alla anar.

Tror ni inte den stod där? Bland fina rena lakan. Min soptunna med damm från mitt golv. Tydligen var den bättre där än framför skåpen. Det roliga var att hon tog den för att göra mig arg och lära mig en läxa. Men resultatet blev bara att alla andra blev sura på henne och hon fick lära SIG en läxa. Det gäller att veta hur man ska spela det franska maktspelet mina damer och herrar. Spela oförstående när du vet att du blir lurad. Det är A och O. Och var trevlig mot folk. Om inte annat är det roligare när de ler mot dig. Och inte mot fröken sur.

Den andra tantelantan är fröken kleptoman. Fröken kleptoman jobbar på mitt stora Carrefour och hon är alltid lite purken och servicenivån läggs så lågt som möjligt. Det enda hon är ryschligt snabb på, det är att dra sitt eget Carrefourkort så fort en kund handlar som inte har ett eget. Jag glömmer ju alltid mitt, så jag har märkt att hon minsann alltid gör det. Och någonstans i mig har det stört mig lite, det är ju inte meningen att de som ska serva kunderna ska sko sig på deras bekostnad. Inte egentligen. Som marknadsföringsstudent känner jag att relationen här blir något skadad...

Nå så idag när jag står i hennes kassa - den hade minst kö - så kommer det fram en ung tjej som arbetar där, arg som ett bi! Och hon skriker och gormar. Fröken kleptoman har blivit påkommen med att stjäla 50 €. Det roliga är att först blånekar hon. Sen säger hon att det är första gången hon har stulit, men på svaret att det kan de ju inte veta, så hävdar hon att det är första gången hon aldrig gjort det. Vad bra med fransk retorik ibland. Samtidigt kör hon sitt purkna huvud i luften, tittar på mig, frågar om jag har mitt Carrefourkort? Nähä, säger hon. Och drar sitt eget. Hon åker nog dit så det tjongar om det.

Nä nu ni överger jag plugg och tantelanter. Nu kommer la familia!

Jag har sumpat min första tenta. Oj då. Den är verkligen jättesumpad. MEN nu pratar vi franskt system, och har kan det klagas, och överklagas och avklaras och bortförklaras och ja jag vet inte vad. Alla vi 7 Erasmusar har kört verkar det som, så då har vi lite tyngd om inte annat. Men hur tänker de när de gör en sådan tenta?

Igår var det äntligen dags för cykelturen i Bois du Boulogne som jag sett fram emot så himla länge! Det var i korta ordalag det bästa eventet på kursen, och kanske en av de bästa dagarna här i Paris. Soligt, 20 grader, massa goda vänner, cyklar - åhhhhh vad jag längtat efter att cykla igen!! - och god mat. Det blir helt enkelt inte bättre!

Det stannades till bland husbåtarna längs med floden - inte långt från vår skola faktiskt (MBA institute, inte INSEEC) - för att tas gruppfoton. Så fina husbåtarna var! Jag och Émile konstaterade snabbt att inte såg det fel ut. Kanske är så man borde leva på ålderns höst? Eller ungdomens vår. Inte vet jag. Men fint var det!



Det cyklades upp och ner, men mest runt. Runt parken av någon anledning, tills vi kom till denna lilla mysiga och pittoreska sjö. Där blev det äntligen dags för picknick! Vi hade med vin, avokado och räk och avokadomackor uppkallade efter ett väldigt vackert land (sandwich suèdoise). Så otroligt gott i solen! Fast det var första gången Chris såg en avokado. Behöver jag säga att vi hade väldigt roligt åt att just en amerikan aldrig sett denna frukt så innehållsrik på nyttiga fetter, mineraler och vitaminer? Det kan inte riktigt gått ihop med den amerikanska kulturen eller nått.






















Att cykla. En bild säger mer än tusen ord. Vi såg hästkapplöpningsbanor, vi såg parkteatrar - dit jag förhoppningsvis ska nästa söndag och se Molière - vi såg La Défense och Eiffeltornet på håll. Men mest av allt såg vi träd. Mest av allt susade vi bland träd. Och oh denna känsla, sommarvind mot sommarkind, klänningskjol i vinden och trädsus i öronen, det finns inget bättre!



Dagen avslutades tittandes på roddbåtar, ätandes glass, drickandes vin och lapandes sol. Chris och Thomas räddade en boll ur vattnet till ett gäng ungar och blev hjältar. Jag och Annette jämförde skor som var likadana. Émile njöt. Roddbåtarna åkte åt fel håll (Vi såg en som åkte med aktern först och ingen av dem märkte något. Det blev bara tyngre för stackars roddaren. Smart...) Behöver jag säga att dagen var perfekt? Underbar fantastisk och alldeles alldeles otrolig.

Lagom till regnet började åkte vi hem, jag och Annette gick och åt och sen gömde vi oss hemma hos dem med varsin tekopp. Ni vet så där mysigt det bara kan vara när du varit ute en hel dag och sen vet att du får kura inne och slippa bli blöt. Att bara vara i skenet från en lampa. Det ni!

Går det att beställa fler sådana dagar? För det här... det här var sommar!

Den här helgen flyttade en antikmarknad in hos oss! Så gissa vem som var upp och ut efter en avokado äten i farten? Jag älskar att gå och samla inspiration på dessa marknader, men ännu mer att drömma mig bort i alla dessa gamla objekt. Vart kommer de ifrån? Vilken historia har de? Vem har älskat de här?

Jag fastnade länge bland gamla noter, men det fanns bara en för tvärflöjt som tyvärr var lite tråkig. Så det blev inget köp. Men däremot kan jag inte låta bli att undra vem som har ägt de gamla partituren, vem som burit omkring på dem och vilken som var deras favorit...

Så är ju folkmyllret mysigt att bara vara i. Inte sant?

Det fanns så mycket fint. Så mycket som jag velat köpa om jag haft möjlighet att frakta hem det. Tyvärr trodde en del handlare lite väl gott om sig och satte väl höga priser. Men det var mysigt! Gamla klädda 50-tals stolar var en favorit hos mig.



Det jag fastnade mest för däremot var de gamla caféstolarna här ovan, den lilla vita ställningen på den stora bilden och det här gamla handfatet. Tänk att få ställa ut dem på balkongen!! "Ställningen" skulle antingen få tjäna som tidningshållare tror jag, eller boplats för balkongkuddar. Eller varför inte plantera i den? Och det underbara handfatet - titta på de gamla sirliga konsolerna! - hade antingen täppts till och tjänat som blombord med planteringar i, eller om jag haft ett hus satts upp inomhus som ett vackert bord. Eller i något nyrenoverat badrum i nyromantisk stil kanske. Ja det måste få vara tillåtet att drömma...

Dagen avslutades med lite nötter (det anses ju vara nyttigt! Även om dessa kanderade kanske kan ifrågasättas... men det hör till en härlig marknadsdag!). Sedan en tur till söndagsöppna affärerna för inköp av baguette och yoghurt. Jag kan inte leva på bara sparrissoppa, avokado och kanderade nötter. Någon måtta får det vara, trots att jag är i Frankrike.

Så nu blir det plugg. Igen. Men lite gladare och lite drömskare, med nötter i en skål, sol genom fönstret och drömmar om gamla ting att le åt. Det säger sig ju självt att det måste gå bättre nu!

Kan någon förklara för mig varför tenta perioden alltid är så fruktansvårt lång så där så den precis aldrig tar slut fast man bara vill ha lov, och samtidigt så kort så kort så man aldrig kommer att bli klar i tid? Det förstår inte jag.

Ja, idag väntar i alla fall champagne och butiksmingel i flotta Marais med fina Annette. Det ni med smör på! Laktosfritt förstås. Och imorgon blir det cykling av!! Så nu önskar jag mig sommarsol för att matcha vindfladdret i sommarklänningen och sus i trädkronorna i Bois du Boulogne. Det ska bli picknick vid vattenfall och goaste gladaste kommer vara där. Fint tycker jag. Blir till att handla imorgon. Kanske jordgubbar? Vitt vin och avokado finns redan hemma. Det kan vara något det.

Idag blir det i alla fall hemlagad sparrissoppa. Inte helt fel det heller. Och så Anne Taylor silkesklänningen.

Och Intélligence économique. Varför kändes allt perfekt till den här sista frasen?

Jag undrar hur många gånger de senaste dagarna jag tänkt att jag MÅSTE verkligen gå upp i tid imorgon. Men utan lektioner är det inte jättelätt att motivera sig. Så jag drar på det. Funderar lite. Konstaterar att rummet är kallt. Så jag har önskat att jag kunnat sätta en till alarmklocka eller något, ni vet så när man råkat stänga av den första och glömmer hålla koll på klockan, så har man en till. Så du verkligen kommer upp.

Well, I'm up alright. 6.15 gick jag upp. Och visst fick jag en till väckarklocka. Lite innan min egen ska väl tilläggas, men ändå. Det lustiga är att jag har inte vaknat tidigt en enda dag de senaste veckorna, men idag vaknade jag fem och kunde bara inte somna om. Det var som att kroppen var på alerten från början. Så när brandalarmet gick var det bara att dra på sig byxorna och koftan som låg framme medan jag kollade efter rök, ta datorn, väskan och nyckeln som låg vid dörren och gå ut. Som på räls. Som om det var planerat.

Naturligtvis trodde jag det var en övning. Lite kymigt att lägga den så tidigt på morgonen, men jag kan väl gå ut tänkte jag. Vis från tidigare erfarenheter så kändes det som en bra idé. Jag var mest bara lättad att jag slapp springa genom rök, det är så sjukt obehaligt. Plus att i ett så här stort hus är det direkt korkat. Men kul att stanna på det här skitrummet? Grillas sakta så att säga? Nä nä, jag kan väl gå ut. Lite snabbt också. Nästan springa lite. Även om jag är fånig, det är ju bara en övning. Men jag hatar verkligen att fastna i rökeländet.

Det är fullt av folk i entréhallen i morgonrockar. Så kommer vi ut på farstubron. Och vad ser vi? Vi möts av ett orange sken och rök. Bolmande rök. Vad i h*lvete?! Huset brinner ju!! Could my effing apartments stop going up into smoke, already?!?!?!



Det kändes lite fånigt att stå och ta bilder, så de blev inte så bra. Men ni ser väl ungefär antar jag hur det brinner innanför infarten och röken bolmar över träden, även om det bolmade mindre när jag tog bilden.

Tankarna som går är ungefär:

1. Va? Är det ingen övning?
2. Stängde jag fönstret? Ska allt bli rökskadat nu??
3. J*vla skithus!! Mögel OCH bränder? När ska de riva eländet????
4. Tur jag tänkte så långt som till passet. Orka ambassad-köa i Paris av alla ställen, byråkratins hemland.
5. Jag borde kunna plugga en liten stund? Batteriet på datorn håller ju ett tag.

Ungefär så. Det brinner i källaren, i andra delen av huset tack och lov. Mellan tvättstugan (min del av källaren) och grupprummen (andra delen av källaren) är det typ ingen öppning, tror jag i alla fall. Så röken bolmar mest ut från andra hållet. Källaren är dessutom inte lika sammanlänkad med övriga våningar och ingen sover där. Så tur i oturen eller vad man säger. Speciellt eftersom alla faktiskt inte gick ut? Vi saknade några stycken som det frenetiskt ringdes till. Men kan de sluta dra ledningar som inte fungerar? Kan de ta ner denna ohyra till byggnad nån gång?

Brandkåren tog hur lång tid som helst på sig. Jag vet inte ens hur lång tid de tog. När vi väntat kanske en kvart, tjugo minuter fick vi gå in i Marockanska huset och sitta i deras vattenpiperum. Det var i o f s mysigt, sitta i röda soffor och prata goja. Men då hade inte brandkåren kommit. Och alla hade inte kommit ut. Det är då jag uppskattar svenska systemet lite mer faktiskt.

Fast samtidigt är jag glad att jag bor i Paris. Här finns i alla fall brandvarnare! Sist det brann, när jag var i Storbritannien, då hade vi ju inte ens det! Det finns ju inte där! Jag trodde det var grannen som spelade galet hög musik, jag. Men så var det visst en förbipasserande som sprang i vårt av rök överfyllda trapphus, bankade och skrek. Det var snällt. Väldigt snällt. Jag sov ju, inte fasen hade jag vaknat annars!?

Ja nej, nu har allt gått bra. Det luktar lite bränd plast i trapphuset, men mitt rum mår bra. Vi fick väl vänta lite mer än en timme ungefär, så det hade kunnat vara värre. Och jag är uppe tidigt. Pigg är jag också, har ju redan fått min morgonluft. Men usch, jag tycker bara så illa om bränder. Stora eller små, det spelar ingen roll. Jag tycker så hjärtligt illa om dem och har alltid gjort. Brand är nog det som skrämmer mig absolut mest ut av allt. Sen kommer ormar. Sen tar det stopp.

Men en sak undrar jag bara. Vad är det med mig, att studera utomlands och rök som är en så förträfflig kombination? Oxfordsbranden, Islands askelände och MIAAs tokkällare. Och om det nu ska brinna, varför kan det inte göra det i Sverige, där det finns brandalarm och brandmän som faktiskt infinner sig? Det kanske är för att utmana? Det är ju faktiskt liiite mer sport att vara fast i utlandet utan kläder, pengar, pass och mobil. Å andra sidan kanske det är för att lära sig? Förra gången stod jag och funderade alldeles alldeles för länge på om jag skulle ha kjol eller byxor på mig. Jag t o m bytte, tog av kjolen och satte på mig byxor?! Eller tvärtom... Chockreaktion så klart. Men kom igen. Vem bryr sig vad jag har på mig? Den här gången gick det på rutin. Jag t o m kom ihåg passet. Fint hörrni, kanske något att sätta upp i CVt? "Jag är en fena på att ta mig ut ur bränder i utlandet" som en motivering till varför de borde sätta mig på internationella uppdrag.

Så, om jag ska önska mig något bättre än en till alarmklocka eftersom mina önskningar just nu verkar gå i uppfyllelse; kan det sluta brinna i de hus jag bor i när jag är utomlands?!?!?!

Har ni killar någonsin funderat på vad som rör sig i huvudet på en tjej? Eller kanske någon funderat på vad det är för skillnad mellan generationerna? Eller bara vad den där långa tjejen med mörkt hår som går och nynnar hela tiden egentligen håller på med. Så jag tänkte dela med mig. Jag skrev upp vad jag tänkt på den senaste timmen ungefär medans jag försökte plugga. Däremot tog jag bort det pluggrelaterade. För det är på franska och jag orkar inte översätta. Någon måtta får det välan vara.

• Paris
• Paris är grönt och fint nu.
• Jag måste verkligen måla om naglarna, eller i alla fall ta bort det gamla. Södercharm är inte Paris.
• Min syster måste vara coolast i världen! Hon är så fin i sin basker som hon fick i fredags, jag ser henne varje dag på mobilen. En syster i basker som bakgrund. Jag känner mig lite cool jag med. Humm humm.
• Hur ska man bäst plugga till allt för många examina på en gång? Kommer jag hinna eller inte? Fransk tid är flumtid.
• Vad fåglarna ska man äta idag? Och varför finns det aldrig någon mat i mitt kylskåp? Äter franska kylskåp de med?
• Hur länge kan man leva på yoghurt och vitt bröd? Om man dricker massa vatten? Och sojalatte?
• Det var länge sen jag festade... Alldeles för länge sen. Säkert en vecka. Längtar efter musiken.
• Så mysigt det är med jazz! Nynnar med till toner av Duffy, Monica Zetterlund, Evert Taube, Eva Cassidy och Nina Simone.
• In his arms she fell as her hair came down, among the fields of gold... And you can tell the sun in his jealous sky, when we walked in fields of gold.
• Åh vad jag vill gå på museum! Kanske det nya tipset om Musée de la vie romantique?
• Bästa museum staden är ändå London. London är bäst på massor. Jag borde åka dit. Jättesnart. Jag har Londonabstinens!!
• Vart ska vi åka i sommar?
• Varför hinner jag inte träffa mina vänner som jag vill? Varför hinner jag inte ringa dem där hemma och fika, festa, skratta och äta med dem här?
• När ska jag hinna gå till de nya tipsen på second hand butiker här? Det riktigt kliar i fingrarna.
• Second hand... det finns hemma också!
• Hur många klänningar får man ha egentligen? Finns det ett stopp?
• Varför har jag så mycket kläder hemma hos Wictor? Jag använder dem ju inte. Och ändå har jag rensat ut massa innan jag flyttade. Förstår inte.
• Var har jag gjort av mina skor egentligen? Har jag verkligen ställt dem på vinden under 50 kartonger, en brudkista och en tung säng och på allvar trott att jag klarar mig med ett par pumps ett helt år? Det låter inte som jag. Måste varit en demon.
• Vilka fina blommiga skor jag har på mig idag!
• Annars är det fint med sandaler också... Jag funderar på antiken möter gubbsandaler. Men då vill jag ha en antikendraperad klänning...
• Jag undrar vilka färger som var tabu på antiken? Blått var fint på medeltiden. Och purpur. Men vitt kan inte betytt begravning på antiken, med tanke på togorna. Men sen blev det de. För döda är vita. Men när blev det det? När blått var fint? Och purpur? Varför bytte vi från vitt till svart som begravningsfärg? Döda är inte svarta. Och vilka färger var det nu som professorn sa att man skulle akta sig för när man gjorde marknadsföringskampanjer? Tur att det inte kom på provet.
• Vad konstiga grälla färger medelhavet använder i reklamerna.
• Ska jag förnya SvD eller inte? Och om jag gör det, till vilken brevlåda kommer den då? Kommer jag hinna läsa den i höst?
• Vart ska jag bo i Linköping?!
• Det är val snart. Vad sjutton ska jag rösta på??
• Varför bestämmer sig herr Björklund för att lägga tonvikten på knasigheter? Varför är kristdemokratera emot att fina människor får fina liv med fina barn?
• De röd-gröna har fått storhetsvansinne. De skrämmer mig. De gör mig rädd. Vad håller de på med??? Ska de ta lån för att försämra en redan svår situation efter finanskrisen???? Och hur kan de hävda att det bygger jobb för framtiden med mer bidrag? Och om de nu ska satsa pengarna på pensionärerna för att de är många så förstår väl vem som helst att det inte är hållbar utveckling. De ska ju inte jobba mer, det är hela poängen med att vara pensionär.
• Varför leder de röd-gröna när ingen har tilltro till dem? Varför har Reinfeldt och Borg jättehöga förtroendesiffror men ingen som vill rösta på dem? Skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem? äh....
• Min pojkvän är bäst för han uppdaterar mig på roligheter hemifrån. Som Toblerone-politiken. Den tyckte jag var superkul. Älska Odell!
• Skattretande.se är lite skojigt. Men älska Mats Roslin i skattehojning.nu. Det tog evigheter innan jag förstod att han var ironisk, och tydligen var jag inte ensam enligt SvDs blogg. Det är lite roligt faktiskt.
• Livet.
• Folk växer upp så fort. Goda vänner ska få barn och andra flyttar ihop. En del börjar pensionsspara. Får fina jobb och praktikplatser. Letar ex-jobb, går på jobbintervjuer. Byter städer. Gör lumpen, flyttar hemifrån. Syskon tar studenten om inte allt för länge eller så är de snart klara med examensarbetet. Jag har en svägerska. Hon arbetar. Jag ska bli sambo. Det går väldigt fort.
• Jag har en lägenhet. Den är jättefin. Jag ska bo där fast den ligger i Stockholm. Hjälp.
• Vi har valt tapeter till sovrummet och spis till nya lägenheten nu. Jag längtar efter nya spisen med dubbelugn, längtar efter att laga mat i ett eget kök, till vänner, till familj, till Wictor och mig. Funderar på vad som är bäst att matcha till de nya tapeterna?
• Hur gör jag nu med lånet? Blankolån eller inte, det är frågan. Och om inte. Hur då?
• Kommer räntan gå upp? Med PIIGS och nu UKs utveckling tror jag det. Kommer den hinna gå upp medan jag bor i lägenheten? Hur mycket då? Otrevligt det är med lån. Ännu mer med blankolån.
• När jag har en lägenhet vill jag ha en grill. Och baka cheesecake till vänner som kommer förbi. Och göra brunch till mina syskon. Och springa Brunnsviken runt. Och ha fladdrande gardiner. Sitta på balkongen i kvällssolen och bara vara. Bara vara hemma.
• Hemma. Hemma i Stockholm.

Det här har jag gjort idag, om någon skulle vara nyfiken:

• Åkt metro och läst den fina lyriken så länge så jag åkte för långt
• Promenerat och tittat på husfasader med gamla fina fönsterluckor som behöver målas om men som hänger alldeles symmetriskt ändå
• Konstaterat att foten fortfarande gör ont fast jag sa till den att den måste bli bra. Jag kan inte koncentrera mig om jag inte för promenera
• Funderat på vem den mystiska tjejen bakom mig på caféet är innan jag på vägen hem insåg att hon sjöng i kören på Valborg här i Paris, att hon kommer från Stockholm och pluggat på Södra Latin där hon sjöng i den andra kören, läste till yrkesmusiker med några av mina vänner och hade skåp några meter från mig. Konstaterat att jag borde sagt hej. Konstaterat att världen är liten.
• Letat efter de fina bruna skorna jag sett och konstaterat att de verkar bara finnas i guld nu. Konstaterat att guld är inte jag. Någonsin. Och att då vill jag inte ha dem.
• Skrivit klart en av mina uppsatser och försökt skicka in den.
• Försökt lösa problemet med sommarkurserna som inte borde varit ett problem. Konstaterat att antagningen är lätt korkade eftersom de plötsligt är ett problem.
• Funderat på hur jag ska göra med tentan jag kanske inte får skriva.
• Skrivit på en fichier inför tentan i CRM.
• Konstaterat att det bara är 14 grader ute, men att jag föredrar det framför 30 + som det var tidigare, för det leder bara till regn. Konstaterat att regn är jobbigt för mitt paraply är sönder.
• Konstaterat med en suck att grannens nya pojkvän är tillbaka och numera går med hennes nyckel. Funderar på om det är därför jag sover mer på förmiddagarna. När sängen 4 cm från min huvudkudde faktiskt står still, inte knarrar och inte gör andra ljud som jag bestämt hävdar är sängen själv och inte min granne jag träffar på väg till skolan. Konstaterar att pappväggar är en uppfinning av en lätt efterbliven person som aldrig bott i studenthem.

En väldigt ambitiös dag. Eeeeeeeeeller inte!! Bienvenus à Paris!

Imorgon har jag tenta. Med andra ord har jag pluggat idag. I säkert två timmar! Fint va? Eller nåt sånt. Men när man anser sig kunna allt i ett ämne är det väldigt svårt att motivera sig. Sen kanske man inte kan allt på riktigt, det bara känns så. Och om du har tenta och inlämning imorgon är det svårt att motivera sig till att jobba med andra ämnen. Solution? Opéra Garnier!

Det var alltså dags för en till Muse cruise med French Culture and Civilisation. Vi började med detta fantastiska ornarerade underbara hus som kallas för Operan. Och jag förälskade mig direkt. Det enda jag kunde tänka på när jag gick upp för de långa trapporna eller strosade på balkongen och i den ornarerade ljuskronesalen som visst funktionerade som bar - det var hur det måste sett ut när alla kvinnor och män anlädde uppklädda från tårna ut till fingerspetsarna och strosade i lokalerna. Som Mr Muse sa, Operan skapades av den första designern som visste att använda sig av politik och lyxvärldens designertendenser, i det att han designade precis allt, varenda sten, och namngav operan efter sig själv och inte platsen. Opéra Garnier. Men det var inte för att visa upp sig själv. Inte ens att visa upp Napoleon III, trots att han vid frågan om vilken stil den var i, grekisk, romersk..? svarade att den var i Napoleon IIIs stil (det gällde att få pengarna att rulla till projektet). Nej, byggnaden är till för besökarna. Det är besökarna som är huvudattraktionen. Och du får verkligen den känslan med de strategiskt placerade speglarna som får salarna att se enorma ut och de stora statyerna längs med alla passager och väggar. Allt betraktar dig som går. Och jag tänker på hur det måste sett ut i dessa lokaler när de var fyllda av folk i aftonklänningar och juveler, frackar och höga hattar. Lokalerna är verkligen byggda för att du ska betrakta och beundra detta överdåd. Detta överdåd hos och bland de tillresta besökarna.

Så nu bestämde vi raskt att vi ska dit på balett! Den 20:e efter tentorna smäller det. Då ni! Då ska det bli balett och finklänning av!

Sen blev det in till Musé de Parfum, men med risk för att låta som en kulturell snobb så föll det inte på läppen. Varför? Därför att museumet tillhörde Fragonard som har sin tillverkning i Grasse. Och där har vi ju varit, minsann. Och på fina museum i trakten som alla visar hur man tar tillvara på alla fina blommor. Som du dessutom kan se växa runt knuten. Så, kalla mig bortskämd, men deras riktiga museum med lite mer anor, det är milsvida bättre. Så det så. Dessutom ligger det i ett så underbart vackert område där fantasin vandrar snabbare till parfymens historia, än vad det gör i Paris gator, om än ack så fina vid Gallerie Lafayette.

Dit gick i alla fall sista stråket. Då skulle inte jag egentligen följa med, det var inte min klass. Men jag ville bara glutta lite. Så det blev en sväng in på Printemps. Nu har jag gjort det, nu är jag nöjd. Det var som vanligt, precis som på Galerie Lafayette. En massa massa lyxmärken, fint och så, upplyst och lokaler i marmor. Men opersonligt. Och dyrt som få utan att jag egentligen tycker mig få ett mervärde för det. Så in och ganska så snart ut ur huset-modellen passade mig perfekt.

Så var det plugg, men på Starbucks Opéra där skinnfåtöljerna var modell pampiga 1800-tals fåtöljer som skall stå framför öppen brasa, en stor marmorlokal och ljuskronor i taket. Som det anstår ett café i dessa kvarter med andra ord. Lite häftigt. Och jag pluggade faktiskt ett tag!

På hemvägen stötte jag på söta Alice som bjöd med mig hem på nötter och te i hennes mysiga takvåning vid Poisonnière. Efter ett antal mysiga timmar med tjejprat, prat om politik och Paris arbetsmarknad bar det så hemmåt. Och nu är det dags att sova efter lite skypande. En väldigt bra måndag med andra ord!

Så blev jag tack och lov räddad från Valborgslöshet här i Frankrike och behagligt nära mitt lilla hus dessutom! Det verkar som om många svenskar i hela Paris känner till Valborgsfirandet anordnat av Maison Suèdoise. Så gissa om jag var nöjd när jag hade ungefär 100 meter att gå  för att komma bort till det hela.





Tanken var att jag skulle träffa lite vänner där, men som vanligt skulle de komma senare. Inte förvånande, amerikanernas tidsuppfattning har aldrig varit min tidsuppfattning, och det är vi eniga om. Så lämnar vi det så och bara vet att det gäller att rusta sig med tålamod. Men jag tänkte minsann inte missa valborg och kören! Så det blev till att traska bort i lilla sommarklänningen till Maison Suèdoise, där det såldes korv i bröd med svensk senap, svenska köttbullar med lingonsylt, Mariestadsöl, Fanta och Cola. Inte helt fel! Men så stod jag då där själv.

Men vet ni vad, på något sätt är det lättare att vara själv här i Paris. För det första är det vanligare att man gör saker själv, det är inget underligt. För det andra gör fler människor det och alla är mer öppna för att prata. Sen om det bara är Paris eller att det är för att det var ett studentområde jag var i igår, det tål att diskuteras. Men summan av kardemumman var att jag hittade en liten blandning med människor att umgås med under kvällen.

Den underligaste stunden på hela kvällen var när vi stod och pratade ett gäng och jag och en av svenskorna tittar på varandra och slås av vad som faktiskt sker. Vi står alltså i Paris och firar Valborg, med brasan sprakande bakom oss och svenska kören en bit ifrån. Bara det är underligt. Så är det en stockholmare - jag, en dalmas och en göteborgare. So far so good, bara en liten blandning, men det är ju vanligt. Så var där en korean som lärt sig svenska i USA. Och en italienare som pratade norska. Så, kort och gott så pratade vi skandinaviska i Paris medan vi firade valborg med folk från alla möjliga håll och kanter. Väldigt internationellt om ni frågar mig!



Brasan som varade 15 ynka min - sen var det bara glöd. Sedan har vi italienaren, dalmasen och koreanen, talandes alltså svenska. Och norska, men det är nästan samma sak.

Resten av kvällen tillbingades picknickandes i parken med lite fransmän jag sprang på och till slut ett par danska konstnärer som var här för att titta på gallerierna i stan. Det blev väldigt intressanta diskussioner till en början, som vanligt på franska men uppblandat med korta förvirrande fraser på engelska, danska och svenska - och då blir jag väldigt snabbt trött. Omställning är inte min grej. Så efter ett par diskussioner om öppna ekvationer och alternativa verkligheter, meditativa konstverk av fladdrande lakan på film, musikstilar och instruments personligheter samt vart man borde gå i Paris, ja då gick jag hem. Nöjd och belåten, trött som få, men så hade jag också 1 minut hem till min egen säng. Och det mina vänner, det är höjden av lyx.

Så var det då avskedsdags för första Erasmus-vännen. Vår italienska Giulia skulle åka hem igen. Det är så svårt att förstå att det redan börjar ta slut!

Det blev ett par trevliga timmar på Rue des abesses i Montmartre, med vinden böljandes mellan de stora öppna fönstrena och happy hour drinkarna med sugrör och paraplyer och limebitar stoltserande på borden. Inte helt illa. Vi var ett antal Erasmus och så många av Giulgias franska vänner från hennes Mastersklass på INSEEC.



Några av avskedsfirarna medsols från överst vänster: Marias iransk-svenska vänninna tillsammans med kvällens huvudpunkt Giulia, kinesiska Greta med en av Giulias franska vänninnor, tyska Maria, Greta och jag, och slutligen de två söta tyskorna!

När jag började känna mig färdig därborta var det dags för nästa etapp för kvällen, After Work med Nettans kollegor på The Frog and The Princess borta i Saint Germain som jag behagligt nog hittade till. Men. Det var det här med mat och kontanter. Jag behövde mat, verkligen. Var så hungrig att det var halshuggningsdags på stackars vänner annars. Men då behöver jag ju kontanter till mat och till senare. Tror ni inte att uteliggarna bestämt sig för att slå läger under de tre automater jag känner till? Inte en chans att jag ensam flicka tränger mig emellan och tar ut kontanter inför deras ögon. Jag är inte dum! Jag vet mycket väl att de skulle ta mina pengar. Så, dags att leta automat, leta mat och sen vandra bort till Annette, efter en lång tunnelbaneresa. Det tog ju en timme från det jag ringde tills jag var hos henne! Och... då ska de gå och äta! Snacka om att jag kände mig dum, jag hade just ätit och missat kvällen. Men jag fick tillstånd att följa med och dricka vin istället, så kvällen avslutades på en mysig pizzeria i glatt samspråk med en av Annettes kolleger, hans fästmö och dennas bästa väninnna. Och Nettan och jag förstås. Det blev en oväntat trevlig kväll måste jag säga.