L'aventure ou L'avenir?

Som vanligt här nere blir inget som man tänkt sig. Men det tror jag mest är en del av Erasmus-syndromet.

 

Efter tre dagar med konstant plugg såg jag så fram emot torsdagen! Torsdag här är mer eller mindre synonymt med helg. Eller dagen innan helg, vilket är i stort sett samma sak. Men vilken torsdag sedan.

 

Dagen inleddes med finansräknande hemma hos fröknarna Annette och Karin, där även Karin och Émile satt och räknade sin finans, eller statistik, eller finansstatistik, eller gråa siffror. Så när det var dags för att ätas lunch kan jag förstå att de hade ett behov av att pigga upp dagen lite. Fransman som han är hade Émile alltså med sig rosévin, de skulle ju ändå bara sitta hemma och plugga. Men det var ju även vår lunch, och ska jag vara ärlig, min frukost. Jag skyller allt dåligt på Émile, Åsa säger att jag får det.

 

Så fröknarna lagade en otroligt god risotto med svamp i, serverade bröd med hummus och guacamole och så detta rosévin. Vi hade otroligt trevligt, fast lite för trevligt skulle det visa sig. Jag och Annette kan ha glömt bort tiden och fått superbråttom till finansklassen! Vi hade såklart inte den eminenta möjligheten att sitta kvar hemma och räkna. Vi får alltså den briljanta idén att ta metron bort till Bonne Ville, för det är mindre byten och byten i Paris är lika med tid. Båda antar vi att den andre hittar. Men nej. Rosé, stressade, glada men vilse. Och en lektion som börjar medans vi är fast i snön. Så när vi kommer in, blöta, håret klibbar, rosiga om kinderna efter sprintpromenaden och de tre branta trapporna, är vi sena och koncentrationsnivån inte direkt på 100 %. Det är tur att vi har vänner som förser oss med nödvändiga papper och information. Sen att de fnittrar åt oss samtidigt är en annan sak, förresten fnittrar de nog mest med oss. Det är svårt att göra annat när Mannen med de Frisserade Ögonbrynen försöker stirra strängt på sena Erasmus. De är förövrigt färgade mörkare än hans hår så att de matchar när han har gélé i det. Eller brylkräm eller vad långhåriga professorer nu kan ha. Och kammade och klippta, men det sparar vi till nästa historia.

 

Efter hårresande finansiella äventyr begav jag mig så hem för att hämta, lämna, ja allt det där, och promenera bort till Chris och Bryans. För Bryan, denna intelligenta festprisse från USA har klurat ihop en alldeles utmärkt idé som Chris organiserar och jag förverkligar. Vi ska laga middagar tillsammans. Varför? För att Bryan inte gillar att laga, Chris vill inte äta själv och jag har inget bra kök, gillar att laga mat och de har ett. Så, det inhandlades grönsaker och allsköns fint, vandrades hem till dem och medan de dukade och underhöll mig lagade jag ratatouille med änglahårspasta och karré. Det blev helt godkänt tror jag, eller så säger de det bara. Det är oklart. Men det bästa är att nu har jag ju lagat mitt, så nästa vecka ska Chris laga mat och veckan därpå ska Aniek laga! Fint va? Det är ett väldigt trevligt moment i veckan som jag hoppas kommer hålla i sig. Närmast på tur står poisson parmegian, Cabernet Sauvignon och ostbricka. Ja inte klagar jag inte.

 

Hemma hos grabbarna! DJ Chris, Finklädde värden Bryan och så till slut de två amerikanerna (och jag) på väg till bowlingen med den enastående metro 4 - den mest välanvända i La Paris.

 

Efteråt skulle det visst bowlas med MBAarna och grabbarna hade som de gentlemän de är redan köpt oss biljetter. Problemet var att ingen bowlade egentligen när vi kom fram, så istället umgicks vi och hade det trevligt. Biljetterna? Ja de utnyttjades visst aldrig. Ajdå. Så sitter jag då i baren med några Erasmus, och så är det någon som knackar mig på axeln. Tror ni inte att några av mina bekanta från INSEEC har råkat få samma briljanta idé som vi och dyker upp i den lilla bowlinghallen. Så fransmännen tar oss till en annan bar där jag förutom att få umgås med härliga fansmän, får lära känna två trevliga tjejer från Danmark som också bor här på Cité. Min kväll blev alltså ett antal timmar längre än planerat, men det gäller att passa på när sällskapet är så trevligt!

 

Chris och de härliga danskorna Natalia och Trine, sedan vackra österrikiska Karoline - det finns en svensk också - med franska Tiphaine och till slut, räddaren av kvällen, franska Yoam!

Det tog ut sin rätt på fredagen, det kan ju sägas. Visst hade jag trevligt, men jag åkte hem ändå vid 12. Det räckte med trevligt sällskap och middag den dagen. Vi var lite i stan först, tog en kaffe ett par stycken, innan det bar av till Émile och Åsa, där jag gjorde mig i ordning inför det kinesiska nyåret. De hade ordnat det jättefint på en kinesisk restaurang med jättegod mat. Tyvärr hamnade vi på nedervåningen, vi fick inte plats bland de andra när vi kom lite senare. Så även om det var väldigt trevligt blev det inte riktigt samma sak tror jag. Så när sedan Émile, Åsa och Annette åkte hem dog min feststämning med dem, det blev en samkvämsöl med goa tjejvänner och så hemfärd. Skönt var det dock att komma hem i tid.

 

Förberedelser inför det kinesiska nyåret - jag i klänning eftersom jag ansåg att vi måste hedra våra värdar som firar det hela, för att inte säga anordnar det hela. Åsa i klänning för att hon alltid vet hur man gör och för att hon alltid är söt. Och Émile i t-shirt. Men om ni skulle fråga honom så var han mest festklädd. För hans t-shirt stod det faktiskt Bejing på, och det är kinesiskt. Sen att det också står Hard Rock Café på, som är amerikanskt, och att relationerna med Amerika just nu inte är det bästa, det ignorerar vi. Det står faktiskt Bejing.

 

Så efter att ha festat de dagar jag skulle varit hemma, och gått hem de dagar jag skulle festat, var det alltså lördag och förkyld som jag är nu skulle jag inte ut. Istället blev det brunch hos Chris och sen shopping! En trevlig promenad, jag vet inte hur många kaffe senare och tre vackra klänningar rikare (dock inte så mycket fattigare) kände jag mig nöjd med att återvända hem, plugga lite och förbereda inför idag, när de andra istället begav sig ut. Det skulle visst firas en Anti-Valentines fest. Men jag är nöjd, även om jag vänt på veckan när det gäller vilken dag man gör vad normalt sett, så har jag haft det väldigt bra.
Chris och jag tar en välbehövlig paus med varsin panini, shoppingexkursioner tar på krafterna!

Så är det då söndag, alla hjärtans dag för den som firar det, och jag tänkte fira denna begivenhet med lite trevliga telefonsamtal och en parad. Först var det frukostdate med goa Åsa och sen lite prat om ditten och datten med mor min. För att efter mer skolarbete bege sig till La Carneval de Paris, för att få se en procession med temat couples improbables, eller improbable couples för den som tyckte det var svårt att tyda franska till engelska! Vi var ett glatt gäng, och trots den sämsta galettes jag ätit sedan jag kom hit hade vi det bra. Ja, vi fick alltså vänta 45 minuter på tre galletter, eller crêpes sallées, för den som föredrar de orden. Och när vi fick dem rann ägget ur dem. Inte helt nyttigt, inte helt underbart, men gott för hungriga magar.

I väntan på paraden, notera de kinesiska tecknena i bakgrunden! Vi är som sagt i en av de olika delarna i Paris där kinesiska tecknen och restauranger är vanligare än romerska och europeiska dito. Belleville, mina damer och herrar.

Här examinerar Jonas, Julia (i bakgrunden), Chris, Lasse och Bryan ett bråk som bröt ut precis bredvid oss. En dum bilist hade inte förstått att om du kör in i en folkhop är det inte säkert att du kommer ut. Sedan har en inte allt för nykter karl precis drumlat in i bilen, för att sedan få för sig att det är bilen som snarare drumlat in i honom trots att den står still. Jag älskar hur fysikens lagar alltid förändras när det är bekvämt för en själv, eller hur helt andra lagar gäller när alkohol är inblandat. Har ni noterat det fenomenet? Så fyllot skäller ut dumbommen efter noter. En blind leder en blind, that's what comes to my mind. En scen värd att minnas, helt klart.

Paraden var så mycket mindre än i Holland dock, de har sin stora karneval i Anieks hemstad idag. Så hon var lite besviken. Men vi tröstade henne med en öl eller kaffe för den som ville på en mysig bar strax utanför China Quarters i 10e där vi såg paraden. Så bar det av till Champs Élysée, där vi efter allsköns letande hittade rätt biograf, köpte oss biljetter till I love you, Philipp Morris som var både riktigt rolig och så billig att man gråta över det svenska systemet. 6 € utan studentrabatt. Ja tack! Fast jag måste erkänna, det blev en McDonalds. McDo i Frankrike. Ojoj. Men vi hade bråttom och var hungriga, jag skyller på det. En konstig sak dock, säljaren ville inte tro på mig! Han trodde inte på att jag ville ha en hel meny. Får inte franska tjejer äta det? Han insisterade på att jag skulle ta en liten. Vad är det för något egentligen, är jag hungrig så är jag hungrig. Franska säljare borde lära sig lite om relationsmarknadsföring. Att skymfa tjejer för deras under/övervikt är inte ett bra sätt att sälja mat. Jag borde trycka upp dekaler med det. Eller ta med det till min föreläsning imorgon. I, just det, relationsmarknadsföring. Så vad sägs om att sova? En härligt slapp vecka är slut, och en hård tar vid. Vi pratar deadlines och fester, dossier, intervjuer och för många födelsedagar, för att inte prata om ett besök från Toulouse av den underbara Mademoiselle Paillette. Så relationsmarknadsföringen får vänta till imorgon. Eller min framtida karriär, men då ni, McDo, då ni. I will be biding my time.