L'aventure ou L'avenir?

På väg hem från skolan, ujujuj, vilken dag det här blev! Startade morgonen med att försöka förklara skillnaden mellan svenska och franska skolsystemet samtidigt som jag skulle försöka presentera mina meriter inför hela klassen. Inte helt lätt när meriter mäts olika här och hemma. Om du har varit manager eller kan namedroppa ett fint kontor eller yrke, då är det bra här. Inte på ett snobbigt sätt ärligt talat, men titeln är helt enkelt vad som eftersträvas. För att åstadkomma det så har du inplanerade stage med skolan där du får hjälp att komma in i företagen. Men det betalas i det närmaste ingenting till dig, en månadsinkomst kan vara på mellan 300-500 €. Och det är inte omöjligt att din stage går ut på att hämta kaffe till cheferna, även om det så klart finns de som är jättebra också. Så de skiljer faktiskt på jobb och stage som du har tagit eget initiativ till, och de vanliga.

Så kommer då jag och ska förklara hur det går till hemma hos oss. Vi har inget gratisflyt, hos oss får du ansöka som alla andra. Det finns i det närmaste inget som inte är på eget initiativ. Därför är det närmast en merit att ha haft ett jobb överhuvudtaget, det finns ju inte inlagt i ett schema som här. Men då får du också utsättas för samma konkurrens som övriga marknaden, varmed följden blir att fler ungdomar arbetar på caféer och barer som jag. Själv tycker jag att jag lärde mig massor där, jag tycker jag fick möjlighet att jag se företagen innifrån, jag fick erfarenheter, goda som dåliga samt lärde mig om service. Samtidigt som jag tror många ungdomar är lite stolt över att ha förtjänat sitt jobb själv och sedan få erkännande för det du själv åstadkommer  väl där. Men den biten saknas här, de hör bara titeln, för de flesta har aldrig någonsin arbetat utom på de stage de haft. Så de hör bara café. Inte så att de dömer, tror jag inte, men visst smålog Madame lite. Däremot är det är en intressant kulturskillnad vad du lägger för värde i att arbeta.

Lilla jag förberedd till tänderna för redovisning

Så var det exposé orale, och alla var smånervösa. Jag för att jag inte kunde så mycket och i ärlighetens namn inte brydde mig om det. Annette för att hon hatar att prata framför folk och Céline för att det var på engelska. Jag tror det gick bra, men jag och min kostym var rätt nöjda när vi kom därifrån. Det roliga var att professorn utsatte oss för en frågestund efteråt och kommenterade vad vi gjort, jag tyckte inte det var värre än vanligt, men fransmännen var rädda att vi var ledsna. Professorn kom senare fram och sade att han inte vågade gå fram så hårt med fransmännen, för de klarar inte av kritiken. Lustigt. Jag tyckte det var kul med lite feedback jag.

Sedan så var det dags att rätta till mitt Carte Navigo, mitt metrokort som jag försökt ladda ungefär fem gånger igår och tre gånger imorse. Automaten tog inte mitt svenska kort, så var det något fel, så bråkade den med mitt franska kort, så var det tekniskt fel. Ja suck, tur att pappa lämnat två enkelbiljetter så jag kom in till skolan överhuvudtaget imorse! Men det är ordnat nu. I en bemannad kur, med medtagna kontanter. Då blir inget fel. Sen att jag var tvungen att gå ganska långt, det är en annan sak. Spelar ingen roll i det vackra solskenet.

Tillbaka till den älskade telefonaffären. Jag kan bara säga så här; det blir ingen iPhone för mig. Nu ska jag visst skaka fram ett checkhäfte, en kamrat med ett abonnemang hos SFR som bor på samma adress, släpa med denna tillsammans med dennes pass och intyg om att de bor där, ett intyg om att jag bor där och gärna en räkning. Eller en löneutbetalning. Men ähm, nej tack. Jag avstår nog. Så nu är frågan; blackberry på Bouygues eller prepayé? Ja du, men SFR, aldrig aldrig mer.

Att vara eller inte vara? Blackberry Curve 8520 blanche...

Trött av det ska jag bara hem och betala räkningarna, när jag kommer på att mitt internet har ju lagt av här hemma. Vilken tur för mig att det funkade nu igen, för jag hade nog fått ryck annars. Men kylskåpet är supersönder, trots allt de bett mig göra. Så nu fick jag prata med fröken sur istället, jag har aldrig sett henne le till skillnad från Bruno och Hamid, som är vänligheten personifierad. Hon meddelade mig att jo men det hade de ju vetat i en vecka att det inte fungerade. Jaha, vad bra att ni meddelar mig att ni vet det? Och de arbetar på saken. Jaha ja, och det tar hur länge då? Ja, inte idag i alla fall. Nähä, en vecka, en månad..? Nä, ett tag. Inte idag. Jaja. För jag kan ju verkligen äta när all min mat blir dålig efter en halv dag.

Så nu har jag deras kylskåp, kontorets alltså. Minimalt och en riktig svinstia innan jag torkade ur det. Men det fungerar! Så fick jag släpa upp det själv fyra trappor, i högklackat och kavaj. Men men, det fungerar. Jag fick faktiskt hjälp av min granne till slut, det borde finnas manliga grannar jämt. Som öppnar dörrar, tar över kylskåp, installerar och snurrar så att allt ska gå lätt, medans en annan står och ser förvirrad ut i ett hörn. Tänk vad bra det vore!

Mini och midget - som ändå lyckas ta upp halva mitt rum!

Så nu ska jag bara göra räkningarna, betala fröken sur i receptionen (ja hyran betalas kontant) och handla någon form av mat till kvällen och imorgon bitti. Som inte behöver slängas om allt skiter sig igen. Men jag måste ändå säga:

Johanna - dagen 4-1