L'aventure ou L'avenir?

Så var det min tur att resa. Jag vet jag vet, jag har inte sagt något till någon. Jag vet jag vet, det är jätteelakt. MEN, veckan var till för mig och Wictor, lägenhetsfixande och plugg, så jag förbehöll mig rätten att slippa lova bort mig och slippa göra folk besvikna.

 

I alla fall så var jag då i Stockholm i fem dagar ungefär! Det blev nerfärd på tisdagen. Tack och lov litar jag inte överhuvudtaget på fransmännen när det kommer till att passa tider, så jag kom fram till flygplatsen utan större problem. Men det var en dag som alla andra dagar, allt var som det ska. Alltså: i Paris hade vi ännu en strejk – en sådan som ansågs vara förvarnad men inte var det – och hemma hade ni det apkallt. Jag kan inte förstå att jag bytte mina 20 grader sol mot era -2 och molnigt!

 

Men strejken i alla fall, jag kommer ner på stationen och naturligtvis har just min linje bestämt sig för att gå på strejk, just den här dagen. Nu är det inte så farligt som det låter, för det innebär att vart tredje tåg går, så ska man bara in till centrum går det med lite extra bök bara. Så jag tackade min lyckliga stjärna för :

 

1) att jag åkte så tidigt att det inte var kanontrångt - om det i vanliga fall är svagt omöjligt att komma ut redan utan resväska kan ni ju tänka er hur det blir när man ska trycka in tre gånger så många för att en tredjedel av tågen går, folk kommer inte på alls och får vänta 30 minuter innan de får en plats.

 

2) att jag åkte så tidigt att jag klarade att tågen – som är fulla – fastnar precis överallt och tar dubbla tiden på sig.

3) att jag åkte så tidigt att jag klarade att hela metron blir uppfuckad när inte RER B fungerar och

4) att jag inte åkte från Charles de Gaulle, för tågen stannar i Gare du Nord när det är strejk, och då är det ju bara… en timmes tågresa kvar till flygplatsen?! Som alltså inte är nåbar.

 

Nej det här med oframkallade strejker som bara dyker upp, gärna på en resdag, it’s not only a nuissance, it’s a reality in Paris. Så med mina 1,5 timmes marginal utöver vanliga timmen resa till Porte Maillot kom jag faktiskt fram och på en buss, till och med på planet, som förstås var försenat. Ryan Air, man kan lita på dem. Att de krånglar alltså. Men nöjd är jag, trots brist på våg och behov av att frakta hem vinterkläder etc. så vägde väskan härliga 14,6 kg. Boujachacka!

Det blev ett par underbara dagar hemma, trots väder och vind som gjorde sitt bästa för att... vara annorlunda. Översättning: det kändes ju inte alls så annorlunda så Johanna och vägrade att byta från franska till svenska kläder och blev förkyld. Men det var det värt. Kostar det bara en förkylning att få vara med världens bästa pöjk, då kan jag ta två. Så nu sitter jag hemma, borde plugga, men funderar på att åka tillbaka istället. Kyligt kanske, mindre jovars, men det finns ingen Wictor i Paris, och då kan det inte mäta sig i konkurrensen längre.

Dessutom så har ni en annan kärlek - tyvärr, eftersom jag är laktosintolerant - men det är Marabou. Marabou är inte bättre än Wictor, men det står ändå högt i kurs jämfört med mycket annat. Det finns inget bättre mot dagar i månaden, trots laktos. Och de använder inte dålig palmolja som vegetabiliskt fett vilket skövlar de Malaysiska och Indonesiska regnskogarna - som Milka. Så det kan ha slunkit ner en liten liten en i väskan. Marabou - för det är du värd. Så borde det vara. Eller "för det är världen värd". Tänk på alla bröder/fäder/pojkvänner som skulle ha det lättare ALLA dagar i månaden, regnskogarna... ja du. Listan borde kunna bli lång.

Men nu är jag alltså tillbaka i Pariset för en vecka av redovisningar (3 stycken) och en partiel. Så det är nu eller aldrig, upp i sadeln igen. Nu kör vi. Däremot var det inte helt säkert att jag skulle lyckas ta mig hit. Om jag tyckte det var osäkert på vägen hem så var det ännu mer osäkert på vägen tillbaka! Och då tycker jag inte att jag är så ovan vid att resa.

Jag undrar om det är så att jag har hunnit vänja mig vid det oordnade kaos som alltid råder här - och att det är därför jag klarar strejker samma dag som jag flyger - men att jag förlitar mig på att hemma fungerar allt. Så när det inte gör det får jag panik. Total panik. Det är då som jag tackar min lyckliga stjärna igen, men inte för att jag hade förutsett kaos som sist, utan för att det finns en Wictor. Vad skulle jag gjort utan honom? Som ringer, kollar, löser, fixar och framförallt; pratar lugnande och normalt med mig trots att jag frustar och darrar, som kramar och som bara finns där. Som tänker. Som är jordnära. Varför är inte jag sådan?

Alltså, jag gjorde alla fel i boken:

1) Glömmer bort att det är sommartid nästa dag - fram till dagen innan. Man åker inte den dagen, det blir alltid strul. Alltid. Och så är man mer stressad och mer trött, för det blir en timme innan.

2) Tar den sista bussen jag måste med. Jag bestämde att det är viktigare att vara hos Wictor, speciellt när vi ändå förlorade en timme och söndagstrafiken dessutom tar längre tid än normalt. Eftersom flygbussarna går en gång i timmen så tar jag den med 40 minuters marginal. Men eftersom vi äter frukost på centralen kommer jag ju inte missa den, så då är det ju hela 40 minuters marginal för trafikkaos innan jag måste vara där. Lugnt.

3) Glömmer att kolla den riktiga flygtiden, så där försvann en kvart av tidsmarginalen. Down to 25.

4) Sitter kvar och pratar så länge jag kan med Wictor, går och handlar min lunch och hamnar sist i kön till bussen. Eller nionde sist egentligen.

5) Stoppar in bagaget innan jag försöker ta mig på, trots att bussen börjar bli full.

Summan av kardemumman? Bussen åker utan mig, den blir full av personen framför, mitt bagage åker nästan iväg. Tror ni de har en buss i reserv som dyker upp snabbt? Nej. Den tar mer än 15 minuter. Down to 10.

Tror ni att de lastar alla snabbt och sen åker? Nej, de väntar på italienska eftersläntrare som kommer 25 minuter efter att de borde vara där, men om vi inte väntar missar de sitt flyg. Så vi väntar ytterligare 10-15 minuter. Down to... -5??? Panik! Vad gör jag med bagaget?? Jag kommer missa bagageinlämningen men kanske hinna med gaten. Det finns inga skåp att lämna bagage i som Wictor kan åka och hämta - hans idé. Så jag ska försöka prångla den på bussen tillbaka eftersom det var deras fel att jag blev sen - Wictors idé. Men om jag inte har tiden?

Fler fel alltså:

6) Om du nu nödvändigtvis ska effektivisera, flyg inte Ryan Air. Eller strunta i bagage. Även om du ska frakta hem saker.

7) Har druckit en massa kaffe och juice innan jag ska gå på bussen och glömt uppsöka damernas. Naturligtvis kommer inte damernas att fungera på bussen. Lätt panik. Och ingen tid.

Jaha, hur gick det då? Wictor lugnade, Wictor ringde. Engelsman räddar toadörr. Busschaufför kör supersnabbt. Johanna springer, hinner lämna bagage med 5 min marginal, ta sig igenom säkerhetskontrollen med 5 min marginal eller mindre p g a kön, hinner faktiskt komma ihåg att tömma vatten medtaget i handbagaget och går direkt och hamnar i boardingkön som börjar gå på, as we speak så att säga. Ringer Wictor igen.

Allt bra, allt fint. Jag är här. Lite trött igår, men mitt enda bekymmer är att jag saknar. Saknar honom. Men jag är i alla fall här, vilket betyder att jag kommer kunna göra mina redovisningar, vilket betyder att jag borde klara mina kurser, vilket betyder att jag inte måste avbryta min utbildning. Så jag saknar, och jag jobbar, och jag är här. Det kommer väl bli bra ändå?