L'aventure ou L'avenir?

I dag kablas det ut över svenska medier att barn till stressade mammor fem gånger så ofta blir överviktiga och tre gånger så ofta underviktiga. Slutsatsen är alltså att stress ger barn med anormala matvanor.

Huvudet snurrade genast igång. Vad baserar de det på? Hur är undersökningen utförd? Har de verkligen uteslutit alla skuggvariabler innan de drar en liknande slutsats? Kan inte detta vara ett klassiskt fall av Simpsons paradox?

För att ta ett exempel, det är sant att fler skadade dör som åker ambulanshelikopter än som åker med en vägburen ambulans. Enligt statistiken är det alltså högre sannolikhet att du dör om du åker med helikoptern. Slutsats: helikoptern är osäkrare.

Det som skett är att graden av skador uteslutits som variabel. För naturligtvis är det större sannolikhet att dö om du har grövre skador. Och de som har grövre skador förs oftare med helikopter än med ambulans. Faktum är att om du räknar med detta så ser du att färre i varje skadeklass dör som färdas med helikopter än vägburet. Det är bara det att det är olika andel av varje skadeklass i respektive färdmedel. Det går inte att korsa grupper hur som helst utan att ta hänsyn till alla variabler!

Jag undrar om det inte är fallet här. Det är sant att fler och fler blir överviktiga i Sverige. Det är också sant att fler och fler blir stressade. Men är det just stressen som är den utlösande faktorn, eller finns det en bakomliggande orsak som leder till BÅDE ökad stress och anormala matvanor? En skuggvariabel om ni så vill. Eller flera.

De säger själva:

"Studien ger inget entydigt svar på hur sambandet uppstått.

- Man kan anta att föräldrar som själva har en benägenhet att förändra sitt kaloriintag vid stress eller för att dämpa olustkänslor även påverkar sina barn i samma ätbeteende, säger Christina Stenhammar."

(SVD 15 april 2010, 01.32.)

Men om det inte är entydigt, hur kan de då hävda att just stressen är orsaken?

Har de till exempel tagit hänsyn till hur många av dessa mammor som var ensamstående, som därmed har mindre tid, ork och pengar? Har de tagit hänsyn till inkomst och social klass? För detta är klassiska exempel som båda ger upphov till högre nivåer av stress – och sämre matvanor. Hur många av mammorna har de ekonomiska medlen att köpa ordentliga råvaror och tiden att handla och laga mat ordentligt? Hur många delar sysslan med fadern så att tidsaspekten blir mindre betungande? Hur många har kunskapen att utesluta produkter med mättat fett, korta kolhydrater, fabricerade sockerarter, konserveringsmedel, tillsatser, allt som är skadligt för barn och som obönhörligen leder till förhöjd aptit utan att de nödvändiga behoven tillfredsställts. Blir resultaten olika i de hushåll där mamman är stressad, men pappan sköter allt vad gäller maten? Minskar mammans inflytande då?

Då jag är född i en familj som jag själv skrattande brukar referera till som Cirkus Lind, därmed med nära personlig erfarenhet av andras och egen stress är det naturligtvis ett ämne som berör. Men jag ställer mig lätt frågande till deras slutsats just därför! Själv anser jag mig ha relativt sunda vanor, åtminstone för att vara student. Jag anser mig inte överviktig heller för den delen. Och inte tycker jag att mina föräldrar skulle gett mig dåliga vanor hemifrån. En mor som blir lätt lyrisk över ruccolasallad och tomat, eller kan viska konspiratoriskt "vi kanske skulle ta oss en avokado ikväll?", eller en far som går upp tidigt söndag morgon för att baka bröd som serveras med gröt, kokt ägg, pålägg, sallad och frukt innan vi ska ut i skogen tillsammans allihop på en flertimmarspromenad; en sådan mor och far sänder ut signaler om vad som är bra för ett barn, entusiasmerar och njuter själva. Skulle de ge dåliga matvanor för att de har svårt att hantera tidsbrist och för många uppgifter - som så många av oss här i världen?

Frukost på landet! 2001, så hela 10 år sedan. Jag är 12 år och brorsan 7!

Jag tror att samhället kommer att fortsätta röra sig mot mer flexibla arbetsförhållanden och därmed i kombination med krav på ekonomisk stabilitet och perfekt socialt liv, en större stress för alla föräldrar. Betyder det alltså att alla barn kommer bli rubbade i sina matvanor i framtiden?

Min hypotes är istället att våra beteenden förändras. Vi lämnar familjelivets trygghet mer och mer, det finns ingen hemmamamma som ser till att allt rullar på och den klassiska familjetiden byts ut mot ett hejdlöst skjutsande av barn mellan aktiviteter. Den moderna kvinnan har ett helt annat beteende än sina föregångare på arbetsplatsen, i sina shoppingvanor, i sina behov, i sin fritid, i det mesta, så vad är det som säger att hon inte förändrat sina föräldravanor?

En gyllene regel är att ge barnen tid och vila när de äter. Att umgås och prata med barnen, ge dem trygghet. Vila själv. Naturligtvis gäller det även när du ammar, jag undrar hur många mödrar som alltid sätter sig ner och andas med barnet? Hur många fortsätter ta in det stora utbud av intryck vi utsätts för i form av media som tidningar och tv, sociala resurser som facebook, och twitter, som vill vara aktiverade hela dagen? Dagens lattemammor tar för sig, och det är fantastiskt. Men just därför är det viktigt att just vid maten sätta sig ner och bara vara. Fem minuter är inte så svårt faktiskt.

Hur många mödrar idag – nej hur många FAMILJER idag – äter varje dag, varje eviga dag, en lugn, vällagad middag tillsammans med barnen. För det är vad som krävs. Barn behöver rutiner. Stressa dem inte, ge dem tid, se till att de äter regelbundet av goda matvaror, entusiasmera, lyssna, prata, visa själv att det nyttiga är gott, föregå med gott exempel. Och vila själv.

Naturligtvis vet jag mycket väl att det är svårare om man är stressad. Att det är svårt att hinna med när tiden brister. Men det är här vi har förändrats. Vårt beteende kring vad och hur vi äter, när vi äter. Vår generation och generationen innan äter mellan måltiderna. Vi har upptäckt att godis lugnar stressnivåerna och ångesten, eller bara ger lugn. Ger trygghet. Och att färdigmat är smidigt. Något som jag skulle vilja påstå är ett beteende som ivrigt påskyndas av reklambranschen. Om det är den förebild vi ger barnen, hur ska vi kunna tro att de ska få normala matvanor?

Om jag själv var 8 år, aldrig fick någon matro, serverades dålig mat så jag blev hungrig direkt, tyngdes av den oro i kroppen som barn får när de aldrig får uppmärksamhet och rutiner, om jag också märkt att socker lugnar och sett på mina föräldrar att det är ett godkänt sätt att öka mitt välmående, ja, då skulle jag ätit mycket mer socker och grönsaker hade jag aldrig tittat åt.

Så min slutsats är istället att vi förändrat vårt eget beteende, vilket naturligtvis ger avtryck i barnens uppfostran och i våra egna stressnivåer. Vi kanske själva skulle må bra av att sitta ner lite oftare? Kanske vi också behöver rutiner, för att bli mindre stressade och känna oss tryggare. Kanske är det bristen på sunda matvanor i sig som leder till ökade stressnivåer i de familjerna som var berörda?

Jag vill tro att om du tar dig tid, prioriterar rätt tillfällen och framförallt tänker på vad du själv äter, då ger du barnen goda matvanor. Om du dessutom leker med dem, lyssnar och kanske minskar på de där hopplösa aktiviteterna som tydligen är nödvändiga idag, så skapar du en trygghet hemma, och då behöver inte barnen fylla tomrummet med socker. Oavsett om jobbet stressar och tiden aldrig räcker till. För den räcker till det du prioriterar.