L'aventure ou L'avenir?

Ber du en frisör om lockigt och hon inte orkar, då får du ett "ja visst klipper och fönar vi fram dina lockar" och så kommer du ut så här. Allt blir bra, så fort jag får styla själv, som mamma brukar säga.

Men om ni undrar, så är det här lockigt på franska.

Det är med ett litet pirr av lycka över värmen, badande ankor och doften från varmt, grönt sommargräs som jag sitter i parken och pluggar. Idag ska jag vara duktig. Idag ska hela marknadsanalysen för vår dossier i Panel bli klar och därmed basta. Och jag ska redigera min uppsats i French Culture and Society. Jag har exakt fem timmar på mig från nu, sen ska det bli uteservering för hela slanten!!

Första avskedspartyt var igår, men jag hann inte dit. Jag har lite svårt att förstå att folk redan åker. Jag vill inte tänka på att åka, bara skjuta upp det på framtiden. Jag menar, klart jag vill hem, men det är ju ER jag längtar efter. Så det ultimata vore om ni kom hit, allihop, permanent. Så jag fick stanna. Men riktigt så egocentrerad är jag inte så att jag tror på det på allvar.

Ikväll är det alltså en till avskedskväll. Giulgia åker redan imorgon, så det blir Montmartre till kvällen, den vackra lilla pub och cafégatan Rue des abesses som slingrar sig längs med hela berget med perfekt kvällssolsläge. Jag hoppas på uteservering, klänningsväder, öl och varma skratt. Kan man beställa det på menyn?

Paris blommar nu. Allt är alldeles grönt och frodigt.



Alla parker och alléer är gröna, torgen prunkar. Här vägkorset i Denfert Rochereau i 25 grader eller mer från dagens promenad. Jag gillar lejonet mest. Det gigantiska som ser så litet ut i den ännu gigantiskare korsningen slash rondellen (a.k.a. fransk infrastruktur).



Det finns massa fina gamla hus med fina fönsterluckor. Jag dagdrömmer om hur det vore att bo där.



Ibland kan man se jättelångt. Vid Pantheon ser man hela vägen till Eiffeltornet. Från Concorde ser man Triumfbågen. Här kan man se ända från Porte Royal vid Sorbonne till Montmartre och Sacre Coeur. Fast det kunde inte min kamera ta kort på. Så jag visar lite asfalt och så berättar jag.



Du springer på lustiga gamla byggnader lite varstans, romerska bad, medeltida kloster och här den gamla akademin vid Saint-Jacques. Hemma hos mig är det mycket gamla latinska medeltida hus med höga burspråk och sliten sandsten från den gamla universitetsstaden.



På kvällspromenaderna svalkar vinden och byggnaderna badar i solen. Magnoliaträden lyser mellan de gamla stenfasaderna på Ile de la Cité och Notre Dame sticker upp. Historiska byggnader blir en del av vardagsvyen till slut.



Favoritmålet är alltid Seine, som intagande vacker, grann, stor och ståtlig rinner genom stadens hjärta. Hon badar, skvalpar och beundrar sig i solens varma och smickrande kvällsstrålar. Trots trafik och mindre bra bild kan man inte annat än bli betagen.

Paris, je t'aime. För att det är så fint.

Det har hittills varit mycket prat om franska system. Och jag är den första - tro det eller ej - att påstå att det finns många fördelar med hur saker och ting fungerar i Frankrike. Stress är närmast obefintligt. Ilska, den tas ut direkt. Du mår bra precis hela tiden. Folk backar upp dig jämt. Kör det ihop sig så fixar det sig ändå. Klimatet är inte lika kyligt helt enkelt - och nu menar jag faktiskt inte temperaturen.

MEN. Det finns en hel del saker i deras system som jag reagerar över. Konstigheter och fel som jag bara inte tror skulle finnas hemma i fina lilla Sverige. Jag tror inte det bara.

Det finns så mycket malfunktionerande saker överallt, inte bara internet som är kopplat till ryska datorer. Vad säger ni om det här till exempel: min port är ett unikum. Den är inte riktigt klok. På vintern så fryser den om inte tillräckligt många använder den, vilket för få gör om det är få folk här. Logiskt so far. Men det innebär också att i de situationer då den fryser, ja då finns det ingen att släppa in dig heller. Så då måste du stå med armarna utsträckta och försöka ha nyckeln i låset som befinner sig två meter från dörren och öppna dörren samtidigt. Eller öppna, stoppa in foten och sträcka sig efter nyckeln. Lätt akrobatiskt, men jag lärde mig. Lättad har jag inväntat sommaren och tänkt att problemen är över. Men nej. Nu är det faktiskt värre! För vår dörr svettas eller nåt i värmen. Tappar sitt sans och förnuft i alla fall. För den stängs, men inte ordentligt, men den kan inte heller öppnas. Den glappar i kontakterna. Så du får bara hoppas att den har en bra dag när du kommer hem! Sist när jag kom så stog det fyra personer utanför och väntade på att någon skulle komma och öppna innifrån. Men hur gör du när du kommer hem sent då? Då det inte finns någon som öppnar? Du hoppas. Och du försöker. Det brukar fungera för mig i alla fall efter en sisådär fem sex gånger. Det gäller bara att rycka och slita riktigt hårt i dörren varje gång. Det är knepet. Det jag reflekterar över är om detta skulle få fortgå hemma? Den enda dörren som släpper in 300 boende eller vad vi nu är, den går i baklås stup i kvarten. Hur många måste inte låsas ute i tid och otid?

Sen tycker jag deras plakat är värda en studie.

För det första måste jag nämna deras modell handikappsskyltar på tunnelbanan. Men på deras reserverade platser står det:

Dessa platser är i första hand till för:

1 KRIGSSKADADE (oftast i versaler och fetstil)
2 Invalider från det civila eller arbetet
3 Gravida kvinnor
4 Personer ackompagnerade av barn under 4 år

Ibland står det något om äldre, men inte alltid. Själv tycker jag det här är superunderligt. Gravida kvinnor och personer med barn tycker jag är så självklart att det borde inte behöva skrivas ut. Samma sak med äldre, men de å andra sidan räknas visst inte alls. Har det här landet ingen vett och etikett alls med andra ord?

Sen undrar jag vad är det för fixering vid invalider? Och speciellt dessa krigsskadade? För på många skyltar uttrycker de sig som om det räcker om du har krigat och fått ett ärr, så går du ändå först. Och krigsskadade går i alla lägen före gravida kvinnor. Eller folk med värre skador, fast från det civila. Denna prioriteringslogik går mig helt förbi faktiskt. Helt och hållet förbi.

I sammanhanget måste även nämnas min tvättstuga som nog aldrig fungerat. Jag har redan berättat att den består av två tvättmaskiner som tvättar på ca 40 minuter och två torktumlare som tumlar på ca 80 minuter, där en alltid är trasig. Enkel matematik: det går fyra maskiner på samma tid som en torktumlare, i.e. det blir kö. Lång kö. Den tar aldrig slut heller. Speciellt inte eftersom vi inte kan boka tid, utan det är först till kvarn.

Men om vi lämnar denna underliga lilla konstruktion så finns det två plakat som fascinerat mig länge. Det första plakatet är den gula lappen ni ser på torktumlaren. Det står helt enkelt att den är ur funktion, använd den inte. Vilket borde vara givet, om den är ur funktion kan man tycka. Och tänk, det har det stått sen jag flyttade in, med undantag för en vecka. Man kan ju tänka att de kunde göra något åt det, men nej.

Sen har vi den gröna lappen på väggen. Den där över maskinerna. Tillåt mig översätta:

"Varning! Härmed påminns ni om att tvättmaskinerna inte av någon anledning får flyttas eller ställas på annat ställe, då detta leder till skador på uttömningssystemet. Tack för er förståelse, direktionen MIAA"

Ok jag vet inte vad ni pysslar med hemma, men själv skulle jag inte riktigt komma på tanken att flytta ner en stor tung tvättmaskin från den där betongtröskeln den står på. Varför i hela friden skulle någon vilja det? Den är inte bara tung och svårflyttad. Det finns ju massa äckliga slangar bakom. Och naturligtvis skadas de om du sätter en maskin på dem. Eller drar ut maskinen så att de åker ur sitt fäste. Någon mer än jag som starkt ogillar äckelvatten sprutade på mina rena kläder? För mig känns det som en självklar grej, det behöver du knappast skriva lappar om.

Vad de däremot verkligen skulle behöva det är en lapp som påminner om att ta bort luddet i dörren på torktumlarna. För tydligen har inte fransmännen här lärt sig den enkla logiken att ludd i dörren leder till ökad värme i torktumlaren och i sin tur förstörda torktumlare. Ingen tar någonsin bort luddet, tror inte de vet hur man gör. Och jag vet av erfarenhet att även skötsamma svenskar måste påminnas.

Så då har jag ett förslag:

1 Ta ner dumma lappar.
2 Sätt upp lappar med en praktisk funktion med ett syfte som faktiskt är nödvändigt och som gör skillnad.

Jag tror att lappförgiftningen av allmänna ytor skulle minska. Folk skulle kanske tänka efter själva (låta äldre sätta sig ner för att de faktiskt inte kan stå istället för att fundera på om de är med på rangordningen på lappen). Folk skulle kanske faktiskt läsa lapparna. Och hos mig skulle de då kunna ta bort den där gula lappen till slut. Den om trasig torktumlare vill säga.

Men var är brudarna? Eller hur gick den där gamla OLW-reklamen nu igen...

Lite så kändes det igår i alla fall. Det var någon typ av superkonkurrensdag mellan föreningarna här på skolan, och idag ska det röstas. Om vem som vinner. Eller vem som försvinner. Eller nåt sånt. För dessa stackars föreningar ska bantas till nästa år, eftersom de inte gör något och får pengar ändå. Nu tycker jag faktiskt att det är lite hårt - för jag tycker många föreningar gör väldigt mycket. Men idag fick mig att fundera över om de faktiskt har för mycket pengar och om det inte vore bättre att göra något annat för dem?

För i hela vår undre våning har de i två dagar varit fest. Superfest. Första dagen var det "gardenparty" i caféet och gratis mat överallt på lunchen. Andra dagen var det gratis frukost, lunch i mängder, mängder!! De slängde croissanter, juice, pizza, korvar i baguette ja gud vet allt - jag åt bara en croissant och ett glas juice, så jag vet inte - efter dig. Hur mycket som blev över vill jag inte tänka på. Och glass. Och popcorn. Och konstiga smörgåsar och sockerkakor och något annat konstigt baserat på vetemjöl och socker och.. allt!? Det var nämligen tivoli andra dagen, så det var hö på hela golvet, alla korridorer där nere. De hade boxning i konstiga dräkter, hoppborg och rodeoridning i läsesalen. Musiksystem uppställda och dånande överallt. Och disko i caféet med inhyrd kändis-dj på lunch. Ja jag vet inte, det går inte att beskriva dessa knökade korridorer fulla av mat och studenter som trängs om varandra, eller rider en rodeohäst. Bland våra datorer. Nä, en sak kan de de här fransmännen, som Annette sa, och det är banne mig dessa event.

Sen undrar jag igen om en privatskola inte har något bättre att lägga pengarna de tar in från föräldrarna för barnens skola på än gratis pizza och tomma vita kalorier, som dessutom skulle räckt till en skola till. Utbildningskvoten slår inte i taket precis. Men rolighetskvoten? Jajemänn!!

Hjälp. Jag lyckades till slut. Stora fasan. Tack och lov att jag gjorde det mitt på dagen!

Alltså hemma hos mig har alla fåniga brickkort till de fåniga dörrarna. Eftersom du inte har något mer än kylskåp och lavabo på rummet så måste du alltså ta med dig nyckeln lite varstans. Till toa. Till köket för att diska. Till köket för att värma kaffe. Till köket för att laga mat. Till badrummet för att duscha. Tur den blir ren då i alla fall, eftersom den får följa med in på toa och in i duschen. Lite äckligt när man tänker på det.

Mardrömmen är naturligtvis att glömma nyckeln på rummet, för då kommer du inte in någonstans. Men den absolut värsta är att glömma den en fredagkväll när alla gått hem - då får du tillbaka den måndagmorgon. Om du inte ringer någon och ber snällt. Men de uppskattar sällan det har jag hört. Eller ännu värre, glömma den en torsdagseftermiddag när receptionen har fredagsstängt. Hua.

Ja, så jag har varit nitisk. Toknitisk. Men så skulle jag tvätta. Och jag pluggade innan - timern ringde, jag studsar upp för att hinna ta torktumlaren innan någon annan tar den och springer ut. Utan nyckeln. Vad naken man kan känna sig!

Jag säger då det, tur att jag har blivit vän med städaren nu i alla fall. Jag både kom in och slapp få arga blickar och suckar av franska städdamer och receptionister. Det gäller att planera i förväg, som de säger.

Nu har jag bestämt mig. Det är nästan sommar. Punkt. Och då slipper man jeansens instängda gissel och får ha klänningar, så det så. För den som inte visste det så älskar jag klänningar. Helst skulle jag ha dem jämt. Just därför har jag dem alldeles för sällan. Logik? Nej. Frågor på det?

Så efter att ha bott i min solklänning i parken har jag börjat plocka fram vintageklänningarna. 50-tals svartvit prickiga har används flitigt. Och nu är det alltså dags för den gula 60-tals klänningen i rörmodell, ni vet en sådan som är helt rak, breda axlar och inga former. Slutar vid knäna och har små fickor fram. Som en husmors-Jackie Kennedy. Om jag älskar den? Dum fråga. Den gula... det är väldigt vågat egentligen, för det är en sådan klänning man måste vara brunbränd för att kunna ha. Och jag är aldrig brun längre, för jag hinner aldrig sola, med andra ord används den för sällan! Men nu så! Och  denna långa diskussion mynnar egentligen bara ut i ett konstaterande: Jag älskar att i Frankrike får du ha vad du vill och framförallt vilken färg du vill utan att det är konstigt eller någon bry sig.

Fram för friheten att vara sig själv!

Ska plugga. Måste plugga.
Älskar solen trots den annalkande kylan.
Har min finaste nyaste klänning på mig, en svart vit rutig 50-tals sak som böljar så fint när man sätter sig ner, som en liten våg.
Ska ut på en middag med goda vänner, long time no see, ta en tröstöl med härligare tröstskratt

Och ändå kan jag bara tänka på:

Att promenera skogsslingan jag springer där hemma i Nackareservatet, med böljande backar upp och ned, skuggad av höga barrträd som böljar i brisen. Sådär så att det rasslar.

Att bada med levande ljus i ljusblått badrum.

Att skratta och snurra runt på grönt överkast.

Att strosa på kullersten med Mälarblåsten i håret och en varm hand i min, hoppande mellan de höga stenarna på kullerstensgatan.

Att hitta det finaste med den finaste historien på den finaste second hand affären.

Att titta in i blåa klara ögon som tåras av varmaste ångan från härligaste tekoppen.

Att frysa och huttra ner i tunnelbanan där en varm arm väntar de huttrande axlarna.

Att laga mat tillsammans i stort vitt kök, sitta ner vid vita bordet och bara vara i vitheten. Smälta ihop, smälta in, smälta samman. En fot mot min. Mat lagad med kärlek. Äten med kärlek.

Att inte vara ensam.
Att vara med den man vill.


Åh varför varför varför just nu? Varför måste du också spy din galla över världen, åh Eyjafjallajökull? Varför just nu?

Har just tröstat mitt inställda flyg med att köpa mig gardiner till nya lägenheten... Visst är de så fina!! Nu är bara frågan om vi skall låta dem hänga ensamma, eller tillsammans med mina gardiner från Linköping. Om man bara tar bort den röda så matchar de ju så fint tillsammans med min älskade lampa som jag fått av mormor! You've got to love the 60's! Åtminstone om allt annat är sobert...



De nyinkköpta...



Och de gamla i lilla Linkan - dock julpyntat verkar det som!

Ja så var det det här med resor. Det går visst aldrig som det ska för vissa av oss när vi ska resa. Nu är flyget helt inställt, suprise suprise. Någon sa att jag skulle skylla på Ludde, andra på Södertälje-Karin (som har ännu mer otur än jag, men hon har en italiensk Murphy. Men det är säkert hennes fel för hon dristade sig att försöka ta en hel skolklass till Italien, och det hör man ju att italienska Murphy bara inte kan tolerera...) och själv bara ruskar jag resignerat på huvudet. Det är nu det vore himla bra om det dära häxblodet jag har i mig vore lite mer markant. Tänk att kunna sätta sig på kvasten nu och åka hem. Inte helt fel. Och som mamma sa, det var ju ändå nyligen påsk.

Men som Hélène sa; det är ju tur att det blev så fint väder i alla fall, så känns det kanske mindre surt. Och det är väl sant. Men då önskar jag bara att ni var här med mig i solen istället.

Så planen nu då? Plugga i solen - ni hör själva hur effektivt det låter, tvätta klart i ett sista anfall av hopp om att ta sig hem och försöka vara social under kvällarna som kommer ändå. För när jag sett fram emot att umgås med er och nu sitter själv (jag är ju "ledig") så känns det bra trist. Frågan är hur fest+sol kommer lösa skolproblemet? Hmm hmm...

Jag blev just cornad av tre kineser, med en helt fantastiskt knasig franska som jag knappt förstod (de undrade till slut om jag pratade franska överhuvudtaget och jag hade god lust att svara "Ja, om ni faktiskt pratade franska med mig"). I alla fall ville de definitivt få presentera sin kyrka för mig. Och helst att jag skulle gå med eller nåt. Deras huvudargument var att katolicismen och protestantismen inte hade en mamma Gud, bara en pappa. Va?! Ska vi könsbenämna våra gudar nu med? Ska jämlikhetskampen gå så långt att vi ska ha en genusreligion, en kämpande skara feminist troende? Vad hände med att låta alla tro vad de själva vill och en Gud som faktiskt är ALLT (vilket det var sist jag kollade, jag borde bett dem slå upp allsmäktig i en ordlista)?! Snälla rara femistfantaster, nog för att det är bra med lika rättigheter och att det finns vissa saker vi som tjejer absolut inte borde tolerera, men SLUTA se det manliga hotet precis överallt!! Och dra framförallt inte in religionen i det hela. SUCK.

Äntligen!! Efter en hopplös dipp i temperatur där det var varma kläder på och frysa ändå, så äntligen är det lite värme som kommer.

Igår blev det solskenslunch på uteserveringen på rue Montorgeuil med Karin och Annette från den alltför behagligt nära belägna rue Poisonnière, innan det strosades bland grönsaksstånd och fiskhandlare inför kvällens svenska middag som fröknarna lagade till oss. Väldigt trevligt och gott! Det var Karins nye pojk som skulle få uppleva lite svensk kokkonst och besöka den fina lägenheten.

Och nu då? Nu sitter jag i parken, omgiven av allsköns barnfamiljer. De har nämligen äntligen tillåtit beträdandet av gräset. Det får nämligen vila tills det är tjockt nog att kunna gås på och under tiden står det små retsamma skyltar med texten "Pelouse au repos" på alla gräsplättar när man tassar förbi i sommarskorna och sommarfötterna bara längtar efter att känna de kittlande stråna och tårna bara vill gräva ner sig djupt ner i den svalkande grönskan. Men de är nu äntligen borta! Så nu är det picknick för hela slanten. Och vet ni vad mer? Förutom mitt älskade gräs som jag längtat efter och denna underbara sol - så kan jag gå barbent!

Så nu sitter jag i solen i sommarklänning och pluggar, medans jag låter mig värmas upp av solen, barbent. Det mina vänner, det är lycka!!

Kommer ni ihåg Veckans Vimmel? Ni vet vimmelbilderna som alltid fanns med i Hänt Extra och Allers och alla de där tidningarna som mormödrar brukar ha uppslagna när man kommer. Eller kanske farmödrar för er del. Hos mig är det i alla fall Mormor som gillar att lösa korsord.

I alla fall kommer här mitt Veckans Vimmel, fotat på årets galej, 2010 års gala för INSEEC studenter i den anrika lokalen "Salons Hoche". (Tyvärr bemästrar jag inte min kamera lika väl som de dära paparazzi, men mysfaktorn är desto högre på mina bilder.)



"Les Salons Hoche" (dock glömde vi alla av att ta bilder på salarna så som de var dekorerade för kvällen tyvärr). Den stora bilden är trappan upp från ingången till övre dansgolvet. Miniatyrerna som ni kan klicka på bilderna för att se dem större, är ingången utifrån, sedan från vänster; det nedre dansgolvet med DJ, den nedre salongen med livejazz och sittmöjligheter och de sista två bilderna föreställer den övre danssalen med balkong där det bjöds på livemusik av rockigare slag.




Kvällen inleddes hos söta fröknarna Karin och Annette som gästades av underskriven och vackra fröken Karoline, där det avnjöts en trevlig middag bestående av livets nödtorft; ost, jordgubbar, rosévin, sallad och baguett. Kan det bli bättre?







Väl framkomna fann vi fjädrar! Mycket nöjda med vårt fynd som ingav glamour och välbehövlig svalka, fick sagda fjädrar ackompagnera oss resten av kvällen. Kolla förresten in Annette, alias Marie Antoinette!


Som om inte denna lycka var nog fann vi i jazzrummet med livemusik på flygeln - vilket bara det kan göra en flicka i cocktailklänning knäsvag om ni frågar mig - en buffé, rött vin och en chokladfontän! Mycket trevligt. Tills någon hällde choklad på mig och kladdade det i ansiktet på Annette. (Ledsen grabbar, de flörtmetoderna har aldrig fungerat.)



Jag och Adriana hittade vackra Carole som också går i MS2. Det är verkligen en söt tjej på så många vis, så snäll, smart och vacker. Så fick jag bli introducerad för hennes pojkvän, en lika trevlig kille han!

Céline var förstås där och hade tagit med sig halva killgänget hemifrån, inte mindre än fem av dem hittade jag (jag hade träffat dem på Célines fest hemma hos henne för två veckor sedan). Här är det posering i entréhallen.

Allt som allt var det en lyckad kväll, med mingel och dans till 5 på morgonen, innan jag stupade i säng hos herrskapet på Rue Posionnière. Det enda jag kan säga är:

Mer gala åt folket!

Är det någon som kan förklara för mig, så där i förbigående, varför det alltid blir klassfoto utan förvarning? Helst den dagen du är som tröttast. Den dagen du började tidigt och du är glansig efter nästan 5 timmars konstant franskt pladder och ansträngningen av att förstå vad alla säger. Den dagen du satte på dig de där kläderna mest för att de var sköna, fast de inte borde kombineras in public. Så det kan gå. Varför är det alltid så? Måste vara en av de stora filosofiska oundvikligheterna. Platon borde beskrivit dem tydligare, så hade han besparat mig den existentiella förvirringen varje år.

I alla fall kommer det ut en årbok. Vart? Ingen vet. Av vem? Ingen vet. Och om de har noterat ens namn men inte tagit en individuell bild, då får du ett djurhuvud. Vilket? Ingen vet. Men jag kan komma ut som hund snart, bredvid det hopslagna klassfotot, distribuerad dit ingen hittar och till folk som ingen vet vilka. Betryggande.

Så var det då klart. De sista biljetterna hem bokade. Eller ja, inte från Paris precis. Från Köln. Kanske inte helt by the book att köpa anslutningsbiljetten först, innan man vet om man kommer dit, men jag är lugn som en filbunke, jag. Det går hur många direkttåg som helst, visserligen franska, men på något vis ska jag minsann lyckas ta mig dit, om jag så ska behöva vänta en hel dag där! Jag är bara så nöjd att det hela endast inkluderar ett byte, innan inkluderade de enda rutterna jag hittade över 10 byten med över ett dygns restid. Inte uppskattat alls.

Såklart gick det inte som det skulle dock. Men för en gångs skull var det inte för att internet inte fungerade eller för att fransmän är konstiga (det kommer väl snart med den franska biljetten, för de övriga biljetterna höll jag mig nämligen till tysk ordning med DB bahn och svensk förvirring med Swebuss). Nej den här gången var det Swedbank! Av någon anledning fungerar inte mitt kort vid internetbetalning. Helt plötsligt. Bara så där. Vilket är jättelyckat när det finns en flygbiljett kvar och alla tågbiljeter sakta tickar upp i pris och man har en dag på sig att beställa. Väldigt uppskattat.

Så med andra ord ringdes ett akutsamtal till Wictor som efter ett säkert kilometerlångt mail med instruktioner fick sitta där med krånglande sidor under en telefonkonferens med mig. En timme tog det, men med lite hjälp är jag nu stolt ägare till:

1. En flygbiljett tur och retur Stockholm
2. En nattågsbiljett Köln - Köpenhamn (där jag tänkte gästa Calle och Lene några härliga och förhoppningsvis somriga dagar!)
3. En nattbussbiljett Köpenhamn - Stockholm

Et voilà! Med lite tur och skicklighet kommer alltså jag och mina två väskor att befinna mig på helig T-centralen mark klockan 06.20 den 30 maj, mött av en vråltrött pojkvän som slutade jobba för 20 minuter sen! Se på den!

Det fanns två stora mål för detta besök nummer två:

1. Se Mona Lisa.

2. Åka till Versailles.

 

Och vet ni vad? Vi hann med dessa väldigt väldigt högt uppsatta mål (hoppas ni hör min sarkasm). Inte mycket mer ska väl tilläggas, om man inte räknar promenader och restaurangbesök förstås. Men så hade vi allt vid knuten av vårt superfina hotell (vi bodde mycket bättre än våra plånböcker, vi hade haft tur och hittat rummet nedsatt vår vecka), så varför stressa runt när vi inte behövde?

 

Det bästa på hela veckan var Versailles, without doubt. Glada i hågen gav vi oss av mot Versailles på fredagen, fulla av förtröstan. Inte bara hade vädersiarna spått fint väder på morgonens datorrapport, det verkade som att vädergudarna var benägna att hålla med när vi kikade ut genom fönstret och när vi strosade kyliga men ändå soliga gator. Och som Wictor snusförnuftigt förklarade, om det bara var solen jag var orolig över skulle det gå så bra så, vi skulle trots allt till Versailles.

 

”Om solkungen bott där, då måste det väl finnas sol?” Ja, det var väl solklart.

 

Versailles var i alla fall väldigt trevligt. Vi hade picknick längst ner i parken, vid bortersta delen av dammen med utsikt över hela slottet och alla roende båtar, i strålande sol på grönt gräs, gästade av en svan som Wictor matade nästan ur handen och ett antal änder. Om dessa änder gick meningarna dock lite isär, man skulle kunna tro att det var en man och en kvinna som avläste situationen. Vilket det alltså var. För ni vet väl om att änder är väldigt lika människor?

 

Det var i alla fall en hona och en hane hos oss, tills det kommer en projektil genom vattnet. Det är hane nummer två – ja eller alfahanen om ni skulle frågat projektilen om hans åsikt. Denna självmedvetna skapelse driver bort den första hanen, och inte nog med det, nej han ska driva bort gruppen en bit bort också. Att det är en hona i den gruppen med spelar ingen roll, ingen får komma i närheten av honan hos oss. Och honan, hon stannar snällt kvar utan att göra ett ljud. Här någonstans måste jag börjat sympatisera med den här lilla honan som inte gör en fluga förnär, men som verkar lite kväst. Medan Wictor tyckte kanske att hon var lite väl lam och hannen, han var riktigt tuff och hård. De biologiska referensramarna går verkligen inte alltid ihop när det gäller att uppskatta kvaliteter hos det andra könet och avläsa egenskaper hos sitt eget kön.

 

Sen kommer då hannen tillbaka. Och han ska ha all mat. All mat. Om Wictor kastar mat så puttar han bryskt undan honan.

 

Min teori:Hannen är självgod och egocentrisk. Stackars lilla hona, får ju inget att äta!

Wictors teori:Den hannen, han får jobba hårt han! Det kan inte vara lätt att hela tiden behöva tänka på att honan inte får äta för mycket, hon har säkert blivit lite för stor.

 

Så till slut när Wictor matar dem med chokladkakor – snälla djurvänner, skyll inte på mig! – och en bit landar nära honan snappar hon den snabbt och simmar toksnabbt bortåt medans hon proppar ner den i halsen.

 

Min reaktion: ”Men usch vad han har kväst henne! Hon måste fly med maten innan han får tag på den!”

Wictors reaktion: ”Det här bevisar ju vilket matvrak hon är! Kolla där, hon sväljer ju allt på en gång, hanen har i alla fall finessen att blöta upp lite bitar i taget. Hon behöver verkligen hållas efter. Eller så måste det vara hennes dag i månaden, så mycket choklad som HON äter.”

 

Hm. Nu tror jag inte det rör sig om biologiska referensramar längre. Och jag vill inte fråga en psykolog om vad våra snabba analyser av ankornas parförhållande säger om vårt eget förhållande. Eller våra referensramar för förhållanden. Jag nöjer mig med att konstatera att män och kvinnor tänker olika. Punkt.

 

Inte våra änder precis, men visst är han lite rolig,

fågeln som vi hittade på fågelmarknaden!

 

Apropå kommentarer, han fällde ett antal kommentarer dessa dagar, allas vår snusförnuftige Wictor. Jag borde ha en diktafon med mig jämt. Var det inte om det ena så var det om det andra. Och mycket nöjd är han över dem med!

 

Här kan nämnas för den nyfikne, de diskussioner som förr eller senare dyker upp i vart parförhållande. Ni vet, har vi samma värderingar, tycker vi samma sak, vill vi samma sak i framtiden? Hur kommer det bli om ett par år? Vissa par tar det hela väldigt allvarligt, andra otroligt lättsamt, jag är inte helt klar på i vilken kategori vi hamnar. Låt mig demonstrera ett exempel, där vi halkat in på att prata om barnuppfostran. Naturligtvis har vi tyckt lika men uttryckt det olika, alternativt tvärtom – vilket onekligen gör det hela lite mer förvirrat. Till slut når konversationen sin spets:

 

Johanna, lätt skämtsamt: ”Vet du ens vad det är att vara en deltagande förälder?”

Wictor, eftertänksamt, konstaterar långsamt: ”Deltagande? Det är väl … när man har en extra lång sån där lina, som barnen kan få springa i på tomten.”

 

Japp. Helt hopplös. Men jag ska nog kunna se till att han i framtiden håller sig linlös också, ska ni se. Och för säkerhetsskull ska jag nog ta och gömma undan min choklad den där dagen i månaden, ifall han någon gång skulle vilja hålla efter mig också. Revoltera i det tysta, mina vänner. Revoltera i det tysta. Choklad… och kostrumpor. Inte sant Moa?

En vecka med familj har passerat nu den med, tiden går så himla snabbt. Mer och mer börjar jag känna mig som en bosatt turist, för det är som om huvudet inte räcker till att ta in alla intryck och plugga samtidigt. Resultatet? Det är mest turistande med vänner och familj till slut. Känns det som.

 

Men samtidigt vet jag ju att jag jobbar. Två dossierer kvar nu i grupp, resten avklarade! Så en individuell, men jag har gott om tid. Hej och hå, kämpa på. Så fick jag schemat till alla partiels idag – skrivna examina – och det blir bättre än förutspått. Två skrivs i förtid och sen ligger det bara fem i mitten på partielsveckan, men aldrig med mer än två per dag. Skönt! Jag måste erkänna att jag var rädd för ett aningens värre scenario när jag anmälde mig till mina elva kurser.

 

Så på lördagen kom i alla fall mamma! Jag hade hört mig för om strejker och annat otyg, men det verkade som om mor och bror skulle kunna anlända utan större bekymmer. Att det naturligtvis var strejk när de skulle åka tillbaka, det är en annan femma. Jag orkar inte ens bli förvånad längre, det är så när man är beroende av ett färdmedel. Men vi hade tur i oturen, just den första dagen bröt de bara anslutningarna mellan norr och söder, så sprang du upp till en annan plattform kunde du i alla fall komma vidare. Så var det inte andra dagen. Men då var de ju tack och lov hemma. Tur också att jag skulle med till Gare du Nord, så jag kunde se till att de verkligen kom på tåget till flygplatsen igen. Och att Nätt-Plätt kunde coacha via telefon! Hon är en klippa den där flickan. Så slutet gott allt gott!

 

Det blev tre intensiva dagar, plus en bonuskväll och en bonusmorgon. Himla trevligt hade vi! Söndagen spenderades på museum efter en långfrukost hos mig, lagad av bror min! Det var så hiskeligt väder, det t o m haglade en liten stund. Men efter regn kommer sol! Kanske inte den kvällen, men väl måndag och tisdag. Men lite museum senare och en mysig stund på chokladstugan intill med deras varma choklad som är så fyllig att den knappt släpper skeden, ja då var det bättre. Och en solskenspromenad till slut när den behagade krypa fram, via gatumarknader i Saint Germain, stros i Parc de Luxembourg, bort till Pantheon och vidare via Rue Mouffetard till den gamla romerska arenan. Och var det inte bättre för det så var det strålande eftersom vi hittat så fina bilder!

 

Mamma och Gustav i och utanför te-salongen som ligger i en liten passage.

 

Bror och jag inne på Saint-Chapelle, vid Palais Justice.

Mor och son i Parc du Luxembourg.

 

Mamma och jag älskar, ääääälskar - sa jag att vi älskar? - allt som heter äldre tryck och gamla affischer. Det enda jag själv tycker mer om är 50-tal och Toulouse Lautrec, den sistnämnde har jag förresten letat efter reproduktioner av på stadens museum. Men nej. Så döm om min lycka, för att inte tala om mammas, när vi båda hittade dessa gamla affischer från första hälften av 1900-talet med gamla reklamtryck – mina är inte otroligt från just 50-talet – och just Toulouse Lautrecs verk i återtryck? Mamma hittade t o m någon i limegrönt. Ja, så länge Wictor godkänner dem så vet ju jag vad jag vill ha på min köksvägg. Bredvid min favoritkrok från södra Frankrike, den med de olika kaffemotiven, om jag lyckats limma den ordentligt nu vill säga.

Kvällen nöjde vi oss med vad vi trodde var ett litet lokalt brasseri, men det gjorde ju inget om det inte var så mycket för världen om det nu var kanske 50 meter hem. Hur förvånade blev inte vi då? Köttet var kanske ett av de absolut bästa jag ätit i Paris, och som pricken över i plockar de fram vad som visar sig vara Paris bästa tiramisu. Det är den bästa jag ätit. Någonsin. Och jag älskar tiramisu. Och detta lilla mysigt inredda hak med en fantastiskt hängiven kock har jag alltså lyckats gå förbi så länge? Trots att det ligger på min bakgata.

 

Triumfbågen vid Louvren, Mamma och Gustav vid Pont Alexandre III och de två palatsen, med vy från bron.

Måndagen var det dags för The Grand Tour, då skulle vi gå allt som vi ville hinna med att se medans solen sken och vi inte hade några tider att passa. Åh hej och hå!! Frukost hos mig, sedan Montmartre och Sacre Coeur, Moulin Rouge, Blanche och fönstershopping eller vad man nu ska kalla det (brorsan var ytterst obekväm). Vidare till L’Arc de Triomphe, som vi ju kom på renoverades, så det blev direkt på Eiffeltornet, vidare till Hôtel des Invalides, över Pont Alexandre III, peka på Place Madeleine, korsa Place de la Concorde, genom Tuilerierna och ströva Louvren letandes efter glasplattan till den inverterade pyramiden. Så till slut in i Saint Germains brokiga kvarter där det var dags för tunnelbanan – nu gav fötterna upp! – till den inspanade Rue Mouffetard och en mysig middag på en liten bistro med fransk mat.

 

Tisdagen då? Ja, då gav vi upp. Nu hade vi gjort det vi skulle, nu skulle vi njuta! Det betydde med andra ord: sol. Jag var lite sleten, men upp på Montmartre begav vi oss, världens bästa mor och bror och så lilla jag som de fått pyssla om lite den morgonen. Det skulle inhandlas fler affischer (jajemen, hela 10 till blev det!) och kort. Kort i massor blev det. Svartvita från 30-talet, 40-talet, damer och herrar, spårvagnar och allsköns fint. Tanken är: svarta ramar, passepartout och mina fina nya väggar i Frösunda. De som alltså inte är sprängda, om någon fortfarande undrar. Och solen då? Ja, vi föll alldeles utstuderat medvetet i turistfällan på torget uppe på toppen av Montmartre och där satt vi. Åt gott, drack gott, solade, värmde oss och ignorerade att servitören var stressad och tyckte alla var turister. För får man sitta bra och äta bra, då är allt helt enkelt: bra.

 

Sommar, sommar och sol... Eller nästan, mys på Montmartre.

 

Sen kom Wictor! Lite fix och trix med hotell, påfyllning av herrns energinivåer och släpande av packning över halva stan, et voilà, vi var installerade. Dags för en härlig middag med mamsen och bror-ror inne i stan. Det blev Saint Michel, för första gången den veckan. Men en gång ska de minsann få komma dit. Det blev en trevlig kväll och en trevlig nästa morgon, då vi åt frukost tillsammans. Jag tror att sällskapet överlevde två måltider tillsammans, det är tur att de drar jämt, så mycket jag släpar runt alla. Sen var det dags för dem att åka. Eller alltså, de var i Frankrike, så omformulering; innan det var dags för dem att fastna i strejken. Men detta skulle alltså lösa sig.

 

Så om jag ska sammanfatta mammas och brors besök skulle jag nog göra det med orden sol, mat och vackra bilder. Tagna bilder såväl som köpta. Det enda jag tycker är synd är att bror inte fick komma ut till Versailles som han ville, men förhoppningsvis hinner vi det när han kommer ner med pappa och Mi! Så, väl investerade dagar, välbehövd vila och underbart underbart att faktiskt ha familjen i samma stad som jag befinner mig i. Samma land. Vad bortskämd man är med det i normala fall.

 

Så, en liten hemläxa till er alla:

Uppskatta solen, livet blir så mycket lättare så mycket snabbare.

Uppskatta närheten till familj och vänner, ni kommer att sakna dem så fort de inte finns där.

Och för all del, uppskatta gärna bristen på strejker, speciellt de som inte annonseras i förväg, ibland kan gamla välordnade Sverige ett och annat det också.

 

PS. Mamma har snott de flesta bilderna. Eller snarare, jag har out-sourceat bildtagandet för den här veckan till bättre lämpade konsulter. Mycket nöjd med detta inser jag nu att ni får läsa mer än ni får se, allt för att mitt avtryckarfinger ska få vila tillsammans med mitt ”knivskarpa” fotoöga.

 

Apropå ingenting egentligen. Apropå att det har regnat, och jag vill ha sol. Apropå att mamma och brorsan är här. Eller varför inte att Wictor kommer snart! Eller att jag tycker så mycket om att vara i Paris. Eller att vänner är det bästa som finns.

Men visst önskar man att livet alltid vore så här:

Sista kursen innan det konstruerade lovet! Nu är snart denna mardrömsvecka slut. Äntligen. Den blev visserligen inte så illa som förutspått, men å andra sidan blev kanske inte alla arbeten så genomarbetade som de borde. Åtminstone inte som om jag varit i Sverige. Så det förklarar kanske minskningen av förutspådda arbetstimmar.


Det har mitt i allt varit en rolig vecka, grupparbeten betyder ju trots allt att umgås med andra samtidigt som du pluggar! Så länge gruppen är bra är det faktiskt ett nöje. Det enda jag kan fråga mig ibland är varför fransmän alltid vill vara ute i sista minuten? Det finns de som vill vara ute tidigare, men hittills har jag räknat ihop fem i klassen utav fyrtiofyra, varav två utbytesstudenter som sagt. Och även om vi vill arbeta i förväg, så faller det onekligen om de andra i gruppen presterar i sista stund.


Så måndagens presentation gick apa som man säger, trots att vi försökt ta tid och repetera på morgonen. Men det blir aldrig likadant när man står där framme, speciellt inte som vi satt med datorerna framför näsan och alla i gruppen inte ens var där. Nej jag vet, så skulle aldrig den enda repetitionen inför ett stort arbete i Sverige sett ut. Under presentationen sen blev jag stressad när jag insåg att vi pratat för länge redan innan mig - och det riktiga arbetet började med min del! Ännu mer när jag visste att de gett mig otroligt mycket att prata om och att det var viktiga delar, när jag försökte dra på så stannade läraren mig för att kunna läsa, eftersom det alltså var viktigt. Så jag tappade allt. Alltså, jag visste vad jag ville säga, men inte hur man pratar. Något språk. Och det här med att röra tunga och läppar synkroniserat visade sig väldigt svårt det med. Min första blackout, mina damer och herrar. Den ska väl komma den med någon gång.


Ibland undrar man över fransmännens tidsplanering och kanske framförallt tidsuppfattning. För såklart hann vi inte in på det vi borde ha lagt fram, nämligen på vilket sätt märket Kronenbourg har problem och hur man skulle kunna lösa det. Vi hann bara presentera att det finns en ölmarknad och där finns ett märke som heter Kronenbourg och dess egenskaper (det sista var alltså jag). I Management de marque är det inte helt optimalt alltså. Det hette trots allt inte Management de marché.

På kvällen sen skulle vi visst förbereda ett arbete som skulle in 24.00 samma natt. Fram till att jag anlände till Paris söndagkväll så var jag inte ens säker på vilket företag gruppen valt?! Och så visade det sig att deras PowerPoint som de gjort utan att låta mig och Annette bli informerade (ens på direkt fråga!), den var ungefär tre till fyra gånger så lång som den borde. Och att de var sura för att vi inte gjort något, trots att de inte sagt squat. Och det var markattan som skulle betygsätta oss. När jag precis kom från en avsågning från den andra stenhårda professorn kan jag inte säga att jag längtade efter en publik mobbning av Professor Perfekt. Och till råga på allt så skulle dossieren som jag försökt jobba på i flera veckor göras när Wictor kommer hit. Då sa jag stopp. Nej. Nu vill jag inte mer! Jag vill inte lägga all min tid med Wictor på att ändå få underkänt och bli mobbad. Nej. Och som en guds försyn eller vad ni nu vill kalla det, så hade studiekoordinatorn en bra dag, hon log! Jag och Annette - som nu jobbar och därmed inte kan ta alla ämnen - taggade oss till fight, men det tog kanske bara någon minut innan hon föreslog att vi skulle ta bort kursen. Jag kände mig alldeles förvirrad, vi skulle ju inte få det? Men jovisst, vi hade ju mer än tillräckligt med poäng ändå, så det kunde ordnas. Poff. All ångest borta. All stress borta. Och helt plötsligt har jag skaffat mig "lov" den veckan Wictor är här. Jippie!

Så resterande dagar har jag försökt att plugga annat. Lite finans när de andra har lektioner. Så har vi arbetat med Lush som skulle in igår. Naturligtvis blev även det ruggat i kanten, worddokumentet blev aldrig klart eftersom alla skrivit varsin del där alla upprepade sig och ingen del var skriven på bra franska. Léo började nästan hyperventilera när han såg allt jobb som var kvar. Men det var också för att han fick den rollen som jag brukar ha hemma, den som ska ha överblick över text och presentation, se till att hela sammanhanget sägs och att våra analyser faktiskt framgår. Och jag insåg hur skönt det var att låta någon annan göra det, man blir mycket mycket lugnare. "Bär inte alltid världen på dina axlar, Johanna" brukar denna kloka dam, även kallad Moa säga. Ja du, kanske att jag gör det lite hemma ändå? Men skönt att slippa! Speciellt när det är på franska!

När tjejerna kom, klockan 16-17 någonting (vi hade jobbat sen 10, även om det var lektioner för dem emellan) så skulle visst powerpointen göras då. Som skulle presenteras 8.15 nästa morgon. Och de hade lektioner 17-20.30. Fransk lösning?

Sitt inne i lektionssalen, med gruppen runt dig, och arbeta samtidigt. Richard höll på att få spader när de sade att en hel del måste tas bort, så där sista dagen och arbetet borde varit klart för länge sen. Ändra inriktning då är inte helt enkelt! Men ärligt talat, från en mild panik när jag gick in i den lektionssalen, gick jag därifrån nöjd och belåten. För de kan något som vi inte kan de här fransmännen, och det är flexibilitet och förmågan att lyfta fram det väsentliga. Soit pertinent, Johanna, får man höra hela tiden. För det kan de. Vi hade skoj och alla lyssnade på alla, trots att det beskars och ändrades och fixades några timmar innan det skulle presenteras. (Ja, det kan ha klistrats och klippts även under lektionen då den skulle presenteras, dvs nästa morgon. Fransk lösning) Det är inte ett sämre system egentligen, det är bara annorlunda. I slutändan hänger det ändå på om du har en bra grupp eller inte!

Jag och Annette pratade om det sen. Våra lärare i Linköping försökte förbereda oss för det här genom att klippa presentationerna om de var längre än utsatt tid, så som de gör i Frankrike. Resultatet? Vi svenskar förbereder oss in absurdum. Tränar in ord för ord! I en vecka! Och jag menar absolut inte det här som något utpekande, tvärtom, det är så vi reagerar inför en utmaning i Sverige. Vi förbereder oss mer. Mäter tiden exakt och stryker en mening i det förberedda talet om det blir för långt. Jag menar; vi stryker en mening. Kan ni förstå hur absurdt det låter i en fransmans öron? Här kan de få en uppgift och sen presentera den några minuter efter. Det handlar om att snabbt sålla information, göra en analys och presentera den klart och snabbt. Känna tiden, pulsen. Utelämna allt oväsentligt. Prata sjukt snabbt om det så behövs. Vara flexibel medans man pratar. Arbeta närmast i en symbios med gruppen. Det är väldigt nära att lyssna på ett jammande liveband faktiskt. Det gäller att känna av. Det är en otrolig styrka i alla dessa människor.


Så här ser det ut när klasskamraterna redovisar. Nä! Jag bara skämtade, men kanske i en svensks ögon?











En annan sak jag tänkt på är vad Proffessor Goldstein sa, att fransmännen från tidig ålder drillas att bli kreativa. Det märks jättetydligt under presentationerna, analyserna försvinner närmast helt från ett svenskt perspektiv. Det är såklart en nackdel också, det är läskigt med en hel generation fransmän som aldrig någonsin försökt se världen ur ett större perspektiv, som inte förstår hur man använder sig av en modell för att utvidga sina perspektiv t.ex. Men om vi släpper de svenska, relativt rigida glasögonen för en stund. Det alla i den här klassen kan, det är att göra en bedömning av ett företag, ett märke, en situation, sätta ord på den och beskriva problemet för att sedan peppra den med lösningar. Lösningar, lösningar, lösningar. Där stannar vi. Visst, hur ska ni fransmän kunna lösa ett problem om ni fastnar i detaljerna, inte ser hela sammanhanget? Sant. Men hur ska vi svenskar kunna nå någonstans om vi nöjer oss med att beskriva problemet? Hur många uppsatser och presentationer går inte ut på att applicera modeller till leda, få fram en fantastiskt fin analys av det hela som slutar i en liten kort slutsats: så här är det. Jaha, men sen då? Fransmannen tittar på slutsatsen och säger: fint. Då vet jag. Men det kände jag på mig, bara med mindre ord. Anledningen till att jag betalade dig för studien är ju att jag vill veta vad jag ska göra nu. Hur löser jag problemet? Och då tittar de flesta svenskar bara på fransmannen, ruskar på huvudet, lyfter på axlarna och tittar med uppspärrade ögon. Han menar väl inte allvar? Det där kan vi ju inte lösa!!

Ja, naturligtvis finns det kreativa svenskar och analyserande fransmän, men det är intressant att se vad som lyfts fram i undervisningen, för även om du har vissa kvaliteter som person så måste de formas. Om du inte ger eleven verktygen, så förstår han eller hon inte hur de ska tillämpa sina egenskaper.


Apropå bal på slottet, så ska vi visst på gala, jag och Annette. Vi hoppas tvinga med de dära fröknarna från Linköping som går på INSEEC. Det ordnas en gala för 1200 personer här om några veckor, så det blir till att trolla fram en balklänning illa kvickt. Annars går kanske min nya cocktailklänning från Alain Manoukian? Hm hm... min blåsa i citrongult thaisiden ska man ju helst vara brun för, dessutom är den kanske för rak och enkel? Svåra problem, helt klart. Kanske att jag kan få unna mig ett par nya skor då? Med tanke på att jag haft sönder ett par och att de andra har jag gömt, troligtvis längst inne i ett förråd. Vilket? Ingen aning. Jag får klara mig till...nästa januari?!!! Hjälp!!

Men gå ska vi. Grabbarna i klassen verkar ha fått en dum idé, men det ska vi snabbt ta ur dem. Annars kommer jag få lätt panik även om det var väldigt gulligt av dem. Men en sak kan jag säga, hur snälla de än är och gulliga som har röstat fram mig i klassen, jag tänker INTE paradera på något podium. Jag paraderar inte. Ännu mindre är jag en sån tjej som röstas fram i sådana här sammanhang, jag förstår precis ingenting! Det är tur det blir fler röstningar innan någon gör något paraderande, och då blir det ju inte jag, eftersom det mest är min klass som känner mig. Skönt det. Men himla gullig tanke.

Nä, dags för lite finans snart kanske? Lite mer plugg, men det är inte lika kul utan gruppen. Tänk om det gick att vara lika flexibel i mattematik som i alla våra andra ämnen? Det kanske är därför vår lärare inte klarar av vår grupp. Han kallar oss ett förlorat fall. Det är bara för att du -tyvärr- inte kan improvisera fram en resultaträkning. Nä ni, jag får ta och sätta på mig de där svenska glasögonen istället. Då slår jag vad om att det går. Kanske är det det som är framtiden? Out-sourcing av totala industrier mellan länder? Vi mer detaljinriktade länder kan stå för all teknisk kunskap, matematik, bokföring o.dyl. medan Frankrike och liknande länder kan stå för det kreativa, flexibla, för marknadsföring och problemlösning. Eller ännu bättre - vad sägs om att vi lär av varandra? Jag tänker börja med att skaffa mig själv två par glasögon, ett svenskt och ett franskt, med tiden kanske jag känner mig bekväm nog att använda de bästa egenskaperna från båda världar... vad tror ni om den utopin?

Så var det då äntligen dags för helgen H, dagen D, Linkan skulle komma till Pariset. Jens och Åsa tog alltså tåget ner till Köpenhamn för att hämta upp den förlupne Calle, så begav de tre sig via flyg ner till mig!

 

Vi hann med tre kvällar och två dagar av lite allt möjligt, tror och hoppas de var nöjda när de åkte tillbaka. Det är svårt att hinna med allt man vill på två dagar, speciellt när vi är fyra viljor med åtta ömma ben och fötter – nån dag var det nog en eller två ömma huvuden också om jag inte misstog mig.

 

Första kvällen tog jag dem till La Prégrille i Saint Michel, ett säkert kort om man behöver mat snabbt till ett hungrigt gäng. Vi hamnade Parisiskt mitt i ett öppet fönster, med balkongdörrarna på varsin sida om oss. Med 20 grader ute så klagade vi knappast. Och maten var lika god som vanligt, förutom Åsas stackars torra lamm...

 

 

Andra dagen bestod i att försöka återuppleva Paris för de som varit där och se Paris för de som aldrig satt sin fot i denna underbara stad. Det blev en blandning av turistattraktioner och sådant som jag insisterade på, för att de åtminstone ska ha sett en del av genuina Paris. Paris där folk faktiskt lever. Inte för att vara dryg, men sist jag kollade bor ingen i Eiffeltornet, och ingen vill riktigt bo runt. Varför? Turister!! Nedrans folkhop med högar av försäljare runt. Faktum är att det är försäljarna man tycker minst om här. Turisterna är oftast trevliga, bara lite i vägen.

 

Så vi hann med (skall läsas som en av Galenskaparnas sånger där allt går så fort att det knappt hörs): Sacre Coeur, Montmartres baksida och framsida, Blanche, Moulin Rouge, Place de Clichy, L'Arc de Triomph, Champs Élysée, Trocadero, Palais Royal, La Tour d'Eiffel, Champs de March, Försvarshögskolan, Hôtel des Invalides och Napoleons grav. För att inte prata om det superviktiga resmålet Johannas Rum, där frukost intogs. Och Herrskapets hotellrum, där annat intogs. Och Alésias huvudattraktioner Carrefour marché och mys-boulangeriet där nödproviant inhandlades efter för långt gående på kex och banan (i DET sällskapet, herregud, vilken chansning av oss!) och det där andra som skulle intas på rummet. Det slank visst ner en och annan dylik flaska i herrskapets väskor hem. Det är onekligen fint att bo i ett land UTAN monopol på precis allting hela tiden.

 

 

Kvällen tänkte vi bege oss till Île Saint Louis för lite pittoreska reataurangmiljöer. Tyvärr regnade det och vi fick den briljanta idéen att inte gå riktigt så långt, utan sätta oss på den där restaurangen med så mysig vy av Notre Dame och floden i kvällsljuset. Den där restaurangen som var så folktom. Men det var ju ändå.. fredag? Jag vet inte hur vi tänkte, men in gick vi. Och nej, dit ska jag inte igen. Inte nog med att de serverade allas mat i extremt olika takt och inte ens skämdes, bara meddelade att det var bäst att vi började äta Åsa och jag, för grabbarnas mat skulle komma om tio minuter. Och sen fick bara Jens sin och inte Calle. Och att vinet var dyrt trots att de fyller ut det med vatten. Nej. Det värsta, allra värsta var att i min Spaggetti ai frutti di mare eller vad den nu heter här i Frankrike (jag kommer bara ihåg italienskan, det är för att de faktiskt vet hur man gör, mutter mutter) som skulle innehålla musslor, snäckor, räkor, ja lite allt möjligt, hade de lagt ner sådant som INTE är skaldjur, eller sjöfrukter som sagt. För visst, meningen är att de ska kunna ta vad som är lättare att få tag på efter dag och säsong, det är inte alltid man får bläckfisk i t ex, men... SNIGLAR!? Med sugkopparna kvar?! ÅH FY! Jag har blivit i tvingad det en gång och hade lovat mig själv att aldrig mer. Men vad gör man inte när man är hungrig? Jag klarade en. Sedan åt Calle två. Och resten fick ligga, med en sur blick från tallrikens ägare.

Det blev en sväng till nappflaskebaren i alla fall. Tanken var en längre utgång, men vi var visst väldigt trötta. Men dit skulle vi i alla fall! Så varsin nappflaska och några beundrande blickar på "konsten" på toaletten blev det väl allt. Inte sant vänner?

 

 

Lite skoskav (Jens) och förvirring över taxis som bara går åt fel håll (Johanna) och hejdlöst viftande (Johanna och Calle) senare hittade vi en taxi och kom hem. Så stupades det i säng, men det behöver jag antagligen inte tillägga.

 

Lördagen då? Den Andra Dagen. Frukost hos mig med lyxkaffe och nybakt bröd inhandlat av mäster-fransoserna Åsa och Calle - de acklimatiserade sig supersnabbt de där! Åsa "haxade franska" i butikerna som Calle uttryckte det, och han själv fixade det mesta på franska - när han ville alltså - men då gick det galant! Kom och skrämde mig i köket, hade fixat inträde av receptionisten som annars helst vill spela spel och göra så lite som möjligt. Snyggt.

 

Så var det shopping!! Åsa och jag var glada, tyvärr var grabbarna det aningens mindre. Det var inte det att de inte ville shoppa, nej. Det var det att Johanna inte hittar till coola killbutiker. Alternativt att herrarna är kräsna. Jag vet inte, men summan av kardemumman var att tyvärr hittade de inte mycket. Klart synd, men så länge de låter mitt huvud sitta kvar så ska vi nog klara oss. Åsa hittade i alla fall massor, och höll med mig om det franska måtten - allt sitter ju så himla bra! Hon kommer charma hela Linkan när hon kommer hem, den dära Åsa. Och Calle hittade en supersnygg skjorta efter många om och men, jag gillade dock den butiken bäst där skjortan upphittades. Shoppingen där gick ut på att jag, Jens och Åsa satt som paschor i varsin fåtölj, läs tron, och tittade på Calle som prövade skjortor som hämtades av butiksbiträdena. Calle förklarade, jag översatte och sen var vi där. Rörde inte ett finger. Mumma för ömma fötter. Jag då? Jo, jag kan ha varit inne i en affär lite väl länge tills Jens ville strypa mig. Tur han inte gjorde det. Och så köpte jag mina nya finaste solglasögon, trots att han tyckte jag såg ut som ett dagisbarn. Men prickiga svartvita wayfarers (ish), kan det bli bättre? Och Wictor - din åsikt räknas inte här ("ÅH fy!!" slut citat). Lite mat senare försökte vi hitta lite fler killaffärer, med resultatet att jag inte hittade några, irrade ett tag i judiska som visserligen är fint, men jättestängt som förutspått och sen gav vi upp och åkte hem. De tog fotbad, jag kan ha råkat somna...

 

 

Jag sov och vaknade lätt förvirrad, därav tanken att byta från regnrock till varmare kappa och glömma paraply. En dag då vi vet att det kommer regna är det korkat. Ännu smartare var det att byta till lågskor som inte tål regn, men fötterna ömmade för högklackat. Så jag blev blöt och efter en timme på hotellet regnade det bara mer. Jens och Åsa fick ta Jens paraply - jag och Calle sprang. Det gick väl an borta i cité, men när vi kommer upp på place saint michel och tagit oss till automaterna - då kommer vårfloden. En sådan där som det inte går att vara i, en sådan när gatorna blir forsar och utan skydd är du en pöl. Vi är fast under ett pyttetak vid en automat - på ett TORG. BRA. Det blev ett helt litet äventyr att bara ta sig över gatan, men efter en kvarts regn, droppande paraply - undertill - och dygnsura frisyrer blev det tillräckligt med uppehåll för att vi skulle kunna irra in på nästa restaurang, tyvärr inte heller den en höjdare. Men inga sniglar i alla fall. Det blev en blöt sista måltid i trevligt sällskap innan vi stupade i säng den kvällen också. De skulle trots allt åka klockan sex nästa morgon. På något sätt lyckades de vara pigga, själv var jag... inte det. Men uppe och sade hejdå, det var jag i alla fall!

 

 

Så om jag ska summera: Underbar helg med underbaraste människorna, myspys och springspring på gator och i butiker med härliga middagar ute. Och ett par nya solglasögon! Inte helt fel, det ska jag säga det!