Avsked
Jag gillar inte avsked. Men mest gillar jag inte när de trillar på en. Och idag trillade det, som en stor sten rakt i huvudet på mig. Jag åker härifrån. It was an apiffany when waking up this morning.
Så jag har packat - alldeles för mycket saker föga förvånat, tack och lov att vi såg till att jag kunde ha två väskor om det skulle behövas! Och att jag kom fram till att tåg var ett bra färdmedel. Jag har talat med en kompis, Brian, medan han packade. Jag har åkt med honom för att säga hejdå till favoritlärarna på MBA, sett solen stråla i 28 graders värmen (långt över 30 i solen) över de vackra husen och Seine, för att sedan pratat om att vi ska åka, han imorgon och jag i övermorgon.
Vad slutgiltigt allt blev då! Till slut satte jag mig för mig själv i Bois du Boulogne dit vi åkt för att mysa med lite människor, men som tyvärr gick ganska snart efter att monsterpackarna var klara, för att bara reflektera lite och smälta informationen. Jag kommer att åka från det här.
Jag ska inte sticka under stol med att det gör ont. Det känns väldigt konstigt. Men det är en sorgeprocess tror jag som måste få ta sin plats. Och trots allt, jag åker inte från, utan jag åker till. Jag åker hem till er, och det är mer värt än något annat.
Så jag satt där och lyssnade på fåglarna, tittade på min favoritskog som kommit att symbolisera allt det fina med Paris i mina ögon och någonstans tror jag att jag kom till ro med att jag ska åka. Men jag insåg också att för mig kommer den här platsen alltid att vara ett andra hem, oavsett när och hur jag återvänder. Paris är hemma nu. Paris är en del av mig.
Så på kvällen så var det dags att säga hejdå till Annette och Karin, mina fina fiskarflickor. Vi åt middag och myste borta på Rue Monmartre i Marais, och då om inte förr blev det så uppenbart. Så slutgiltigt. Och usch så hemskt. Menar ni alltså att det är minst två månader tills vi ses igen? Tack och lov att de fina flickorna kommer importeras hem till den Linköpingska utbildningen till slut i alla fall.
Så fina minnen, så mysiga stunder! Jag säger som filmen: Paris, je t'aime!
Så jag har packat - alldeles för mycket saker föga förvånat, tack och lov att vi såg till att jag kunde ha två väskor om det skulle behövas! Och att jag kom fram till att tåg var ett bra färdmedel. Jag har talat med en kompis, Brian, medan han packade. Jag har åkt med honom för att säga hejdå till favoritlärarna på MBA, sett solen stråla i 28 graders värmen (långt över 30 i solen) över de vackra husen och Seine, för att sedan pratat om att vi ska åka, han imorgon och jag i övermorgon.
Tänk vad mycket packning det kan bli? Tack och lov ska inte kassarna med - de skänks bort! Men stark i armarna lär jag bli ändå.
Vad slutgiltigt allt blev då! Till slut satte jag mig för mig själv i Bois du Boulogne dit vi åkt för att mysa med lite människor, men som tyvärr gick ganska snart efter att monsterpackarna var klara, för att bara reflektera lite och smälta informationen. Jag kommer att åka från det här.
Jag ska inte sticka under stol med att det gör ont. Det känns väldigt konstigt. Men det är en sorgeprocess tror jag som måste få ta sin plats. Och trots allt, jag åker inte från, utan jag åker till. Jag åker hem till er, och det är mer värt än något annat.
Så jag satt där och lyssnade på fåglarna, tittade på min favoritskog som kommit att symbolisera allt det fina med Paris i mina ögon och någonstans tror jag att jag kom till ro med att jag ska åka. Men jag insåg också att för mig kommer den här platsen alltid att vara ett andra hem, oavsett när och hur jag återvänder. Paris är hemma nu. Paris är en del av mig.
Vackra Bois du Boulogne
Så på kvällen så var det dags att säga hejdå till Annette och Karin, mina fina fiskarflickor. Vi åt middag och myste borta på Rue Monmartre i Marais, och då om inte förr blev det så uppenbart. Så slutgiltigt. Och usch så hemskt. Menar ni alltså att det är minst två månader tills vi ses igen? Tack och lov att de fina flickorna kommer importeras hem till den Linköpingska utbildningen till slut i alla fall.
Så fina minnen, så mysiga stunder! Jag säger som filmen: Paris, je t'aime!
Kommentarer
Postat av: Mirja o Pappa
Ja, det är ju så det är... Har man en gång bott i Paris, så är man drabbad av en livslång förälskelse... Jag kan åtminstone trösta dig med att föremålet för förälskelsen alltid finns kvar - och det förändras inte nämnvärt med åren, heller!
Och det är alltid lika ljuvligt att återvända... :-)
Stor kramis Mi
Postat av: Moa LW
Darling!
Du kommer hem! Tjoho så skoj! men jag förstår helt och fullt vad du känner, och du har rätt, sorgeprocessen måste få ta sin tid. Och det ska bli så fint att träffa dig, måste bara få det sagt.
massa kram, ses snart!
Trackback
