Hemresa
Svar: Med väldigt snälla vänners hjälp och en stor portion tur.
Jag tog alltså tåget. Städade mitt rum på morgonen, placerade min enorma packning i receptionen och begav mig ut på stan några timmar innan jag skulle släpa alla väskorna på RERn. Just denna sträcka var mardrömmen, för du måste vara snabb, smidig och liten för att åka smärtfritt med RER B. Ungefär det sista jag var med mina väskor! Tur för mig att Chris skulle den vägen och att han kunde tänka sig att följa med hem till mig, hämta hela konkarrongen och lämna av mig vid tågtavlorna.
Ärligt talat, jag vet inte riktigt hur jag klarat mig annars! Jag hade helt fått förlita mig på snälla fransmän som inte vill låta stackars tjejer bära för tungt. Visst finns det gott om sådana gentlemän i Paris och visst hjälpte de också mig upp för trapporna med min ensamma lilla väska, medan Chris gott fick fortsätta att pustande konka två av mina väskor bakom mig (inte helt rättvist, men väl så franskt). Däremot kände jag mig inte helt lugn med att lämna ifrån mig mitt pick och pack helt och hållet som jag gjort om jag vore själv, på Gare du Nord av alla ställen - stationen där flest stölder sker i hela Paris. Mumma.
Jag och två tredjedelar av mina väskor
På något mirakulöst vis kom jag alltså dit. Sen var det bara att vänta, ungefär 2,5 timme, men det var det värt att få hjälp! De hade sagt att jag var tvungen att vara där 10 minuter innan, så jag tyckte jag hade jättegott om tid. Men tiden gick och mitt spår dök aldrig upp på tavlan. Så inser jag att de släpper det först 25 minuter innan, men plockar bort spåret igen några minuter innan avgång (franskt manér...). Så när spåret kommer upp tänker jag att det är lika bra att rassla på, och JA det var det verkligen!! Jag fick springa till slut för att hinna genom hela stationen, stämpla min biljett och sedan springa längs med hela piiiiiiiiiip tåget. Det tog mig nästan en kvart med min packning att bara ta mig till min tågdörr, trots att jag nästan sprang som sagt! Och sen skulle jag och packning upp i tåget... Organiserat? Inte alls. Helt plötsligt fick "tio minuter innan avgång"-regeln en helt annan innebörd i mina öron. Det är tiden det tar att gå från avgångsskylten till tåget. Smidigt? Inte alls. Men. Jag kom på. Packningen kom med. Det var bara mobilen som inte fungerade. Också betryggande när du ska åka genom Europa.
Café allongé med Pain au chocolat byttes till Currybratwurst. When in Rome...
Så byttes det i Köln efter en färd genom bland annat Bryssel. Väl där var jag hungrig (igen), så varför inte pröva en av de berömda tyska korvarna tänkte jag? Men så var det det här med språket. Nu ska väl tilläggas att jag precis kom ifrån Paris, men å andra sidan hade folk pratat tyska på tåget. Att jag borde prata engelska kan väl vara logiskt. Men tror ni verkligen att jag kunde ställa om?
Dessutom så lärde jag mig snabbt att oavsett vilket språk du talar på till en tysk i Köln - även en som jobbar i resecentrumet och därför borde tala fler språk än ett och vara van vid turister - så svarar de på tyska. Jämt. Och de tycker att ord som toilet eller bathroom är enormt svåra, närmast oförståeliga abstrakta uttryck vilka ofrånkomligt framkallar en stor rynka mellan ögonbrynen på svårt koncentrerade tyskar.
Såhär ungefär lät en av mina konversationer i Köln:
- "Tyskt mummel" som betydde att de byter personal och därmed kassa så det dröjer några minuter (bara för att jag inte kan skriva ner det betyder det inte att jag inte fattar).
- "D'accord, pas de problème" (äh, det där kan de ju inte ha förstått, varför pratar jag franska?)
- "Tyskt mummel" = damens tur att beställa
- "Tyskt mummel" = vad var det nu ni ville ha? (jag förstår när du är burdus din drummel, även om jag pratar andra språk...)
(NU ska jag banne mig tala engelska, tänker jag!!)
- "A currywurst, s'il vous plaît" (Det gick ju galant?!!?!?!?)
Man, I'm screwed.
Jag fortsatte halta mig fram på blandad franska och så skulle jag ta mig till tåget. Ni som har varit på en tysk tågstation vet att de är enorma. Och att tågen stannar ungefär 1,5 minut per station. Om man nu har i åtanke att jag hade mer packning än vad jag hade mig själv med mig, så förstår man också att det är väsentligt att jag och väskorna befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, för det finns inte tid att springa, inte möjlighet att ta så mycket packning genom tåget, och är du i fel tåg så åker du till fel ställe eftersom vagnarna kopplas av!! Jaha ja. Vän av ordning som Tyskland är borde det ju kunna lösas. Men. Skyltar är visst ett överskattat faktum märkte jag, så det blev till att gissa det, tills jag fick hjälp av en lika förvirrad brittiska med mindre packning som tog på sig att springa hela perrongen bort och leta upp den enda kartan på perrongen som beskrev vart i herrans namn man ska stå, springa tillbaka och hämta mig dit så jag kunde springa till min ände. Vilket visade sig vara ungefär sju minuters promenad bort från punkten jag trodde det skulle vara. Tur med brittiskor. Men att det ska vara så himla krångligt att åka lite tåg!
Men sen blev det bra. Efter hjälp med väskorna upp på tåget av en troligtvis plankande man (naturligtvis bad jag om hjälp på franska?!) och trevligt sällskap av en danska kom jag fram till Köpenhamn med en död mobil, där jag i alla fall möttes av en synsk Calle som gissat vart jag var ändå. Och sen fick jag hjälp hela vägen hem till dem.
Så; med hjälp av en bakfull amerikan som skulle på fransk lektion, en förvirrad brittiska, en svensk som bara pratade spanska, en danska som jag faktiskt pratade engelska med och en god svensk vän som numera pratar danska kom jag igenom mitt internationella äventyr med både armar, ben och packning i behåll. För att inte nämna en stor portion tur.
Nu var det dags för äventyr i Danmark!!
