L'aventure ou L'avenir?

Den här tentaperioden har det funnits två saker som har fått mig att ta mig i kragen när jag sitter där med de där tomma stirrande sidorna framför mig och en överfulla kladdboken och de långa långa dokumenten på datorn som på något magiskt sätt ska befinna sig i mitt huvud i tid till tentan. Det ena är latte. Jag är ledsen kära lilla plånbok, men kaffe hjälper faktiskt alltid och du vill väl att jag klarar mig? Nåja, det andra är musik, hörlurarna i pluggade, lagom medryckande musik som kanske får en att tänka till en extra gång. Och inget kan väl då vara bättre än Johnny Cash?

Förutom att han är ett geni med en fantastisk röst, har ni tänkt på hur fint budskap mycket av hans musik har? Det finns så många många fina låtar! Highwayman har väl närmast gått på repeat tror jag. Jag älskar dess budskap om livet som en oändlig tråd som aldrig slutar utan går i ett. Det enda som ändras är omständigheterna runt omkring, vårt samhälle egentligen.

Men sen har vi alla sånger han skrivit till June och de hon har skrivit till honom. Det är en sådan fantastisk kärlekshistoria som vi får ta del av i deras musik! Båda med brutna äktenskap och mer eller mindre sorgkantade innan, men när de väl hittade fram till varandra så varade det ända in i slutet. De var lyckliga, inget annat spelade någon roll.

Visste ni att till exempel att Ring of Fire var skriven av June om hennes musikkollega långt innan de blev ett par? Och att Flesh and Blood handlar om Johnnys kärlek till June?

Här är lite fina citat jag hittade (jag tappade trots allt koncentrationen med jämna mellanrum), jag tycker de berör en så, speciellt om du som jag älskar deras musik:

June om maken:

"I have always enjoyed being a part of his life. I've always loved him, and he's always loved me."

“One morning, about four o'clock, I was driving my car just about as fast as I could. I thought, 'Why am I out on the highway this time of night?' I was miserable, and it all came to me: 'I'm falling in love with somebody I have no right to fall in love with...I can't fall in love with this man, but it's just like a ring of fire.'"

Johnny om makan:

"She's the greatest woman I have ever known. Nobody else, except my mother, comes close."

Jag konstaterade medans jag satt och lyssnade på låtarna och tittade på deras bilder att om livet ens blir hälften så fint som för dem – trots deras motgångar – då är man lyckligt lottad. Och om de nu kunde skapa något så fint under deras förutsättningar, vem säger att inte vi andra kan? Det kanske finns ett begrepp som soulmate trots allt.

Här är lite bilder på paret. Så fint att se hur de åldras tillsammans, lika vackra och lika kära!

My Own Little Soulmate... Sångerna får mig att tänka mycket på honom. Fast på en mer humoristisk not; jag undrar hur vi skulle se ut tillsammans på ålderns höst?

Sen måste jag bara tillägga, visst är June vacker? En stilförebild i mångt och mycket måste jag säga. Faktum är att hennes bröllopsklänning fick mig att köpa en ny klänning till fredagens utgång (ok, ett par stycken utöver den också):

Roligt hade vi i alla fall, oavsett klänning! Här är jag och Chris med våra nyfunna vänner från Montreal och England när vi sitter på Place Monge. Fast, ingen kväll kan nog någonsin bli dålig när man får känna sig som June Carter Cash...