L'aventure ou L'avenir?

Hoho så kom äntligen cirkusen till stan. Och inte vilken som helst. Den allra allra bästa och finaste som finns, så det så. Och så är den min alldeles egna; Cirkus Lind. Och det menat på det hjärligaste och mest igenkännande vis som finns.

 

Min kära familj tittade alltså äntligen förbi mig här i Pariset, nämligen fadern min, bonusmamman, brorsan (för andra gången) och minstingsystern min! De hade volunterat (är det fransk-svenska?) till att hjälpa mig att få hem lite grejer mot att de fick besöka våren i Paris. Och jag är inte den som tackar nej. Speciellt inte när det gav mig anledning att ta paus i plugget. Visst, jag var kanske lite stressad någon dag när vi var ute och gick. Annars hade det inte varit jag. Men det var mest bara jättemysigt, trots att vädret svek oss i sista stund och de stackarna huttrade sig igenom!

 

Det är dock inte alltid lätt att överleva storstadsdjungeln som invand svensk, utsatt för den franska kultur och dessutom i sällskap med la familia. Här är min brors survival guide som kom att utvecklas medan erfarenheten av Paris växte:

Regel nr 1; när det gäller att åka runt med pappa och mirja: ha mycket tålamod!

Regel nr 2; undvik att hata fransmän för deras tågtrafik. Ha tålamod!

Regel nr 3; fan ta franska parker!

 

 

Med dessa kom vi fram till att en stackars tonåring på vift borde klara sig ganska långt!

 

De kom i alla fall på eftermiddagen på onsdagen, så vi hann mest med en tur till hotellet som ligger på så bekvämt och nära avstånd från mig. Sedan en tur in till stan för att strosa i solen och äta gott i Saint Michel. Ett standardställe numera för hungriga nyanlända gäster till mig som vill ha ett stort utbud och mat snabbt. Som inte har hunnit till läget att det är mysigt att strosa runt. Så vi åt gott och konstaterade pustande att det nog blir en tidig kväll för oss! Resekropparna och tentahuvudet stod pall för mindre än vad ambitionerna ville.

 

 

Flamberade crêpes och minihamburgare. Men bäst av allt? Just det här, familj.

 

Torsdagen blev det en tur till Eiffeltornet. Planen var att åka upp, vilket skulle vara min första gång faktiskt. Det var ingen bra idé att åka upp innan värmen kom ansåg jag och sen så kunde man ju bli galen på alla turister och dessa försäljare! Men tror ni inte att översta våningen var stängd? Så det blev inget Eiffeltorn. Men väl ett i miniatyr. Lillsyrran köpte inte mindre än två tror jag under hela vistelsen här. Det blev många vändor för att kolla på turiststånden det!

 

 

 

Istället blev det vackra Montmartre, med ett besök till Rue des Abesses för att titta in på de mysiga caféerna och brasserierna där innan bestigning av berget via lite mysiga affärer och vindlande trappor. Väl däruppe hade vi två mål i sikte, det ena var Salvador Dalìs museum och sedan Sacre Coeurs kupol!

Museumet var väl sevärt måste jag säga. Jag har alltid varit så fascinerad av hans verk, de är så underfundiga och bygger så tydligt på psykologiska aspekter som påverkar oss i vår vardag, för att inte tala om gamla myter och berättelser som vi alla känner till. Det är lustigt, jag har alltid tänkt mig honom som Freudian och det är sant att de var nära vänner, men när jag såg hans verk tänkte jag väldigt mycket på Jung och det kollektiva omedvetna. Hur myter och symboler kan påverka oss alla. Hur det kommunicerar med oss, trots att det är avporträtterat hur enkelt eller komplicerat som helst. Någonstans i magtrakten förstår vi ändå budskapet på en helt annan nivå.

 

Min favorit är helt klart kvinna med giraffhuvud. Vad jag hört så ska halsen vara roten till kvinnligheten och för mycket tankar. Här sitter känsloknutarna och förvandlas till resonemang som för individen blir logiskt och det sanna. Som Dali alltså hävdar är extra markant hos kvinnan genom att förlänga hennes hals. Men jag ser det mest som en bild av bilden av kvinnan. Hur hon uppfattas. För samtidigt har hon en lång låda i magen, som om hennes viktigaste uppgift i livet är att föda barn. Många barn. Och sedan har hon en mindre låda i hjärtat, men den är stängd. Den måste du öppna själv. Hennes känslor är viktiga, men alla har inte tillgång till dem. Ja, den går att tolka på många sätt, men den är helt klart intressant.

 

Sen blev det en klättringstur över staden! Det kändes som att vara Ringaren av Notre Dam där vi sprang runt bland tinnar och torn, tak och gargoyler. Och vilken utsikt! Däremot var spiraltrapporna lätt yrselframkallande…

 

 

Så hittade vi till den stora tygmarknaden vid Anvers där det strosades innan det var dags för en hemtur och sedan mysig middag hemma i 14e. Det blev en tur till det fina brasseriet intill oss som är så vackert deckorerat. Och där kocken är så engagerad. Jag är dessutom ganska övertygad om att servitörerna/ägarna är lagda rätt mycket åt det andra hållet. Så man skulle kunna tycka att det borde vara rätt ofarligt när servitören stötte på mig, liksom på de andra damerna i lokalen. Men Mi tyckte ändå det var bäst att smida medans järnet var varmt, så hon försökte sälja mig! Och Rein, vi konstaterade att hon är en bättre förhandlare än dig, här såldes jag inte för något futtigt antal elefanter inte. Nej nej, tio stycken, vilket borde kompensera mer än nog för inflationstakten. Och vita skulle de vara! Tyvärr har valutakursen gått lite illa de här senaste 30 åren, så de blev målade vita istället för naturligt. Alltså, för den som undrar, mitt värde är i dagsläget alltså tio vita elefanter. Fast målade.

 

Stans godaste Tiramisù

 

Fredagen så blev det flodbåt för hela slanten! Och efter att kylt ned hela familjen och insett att väntetiden var för lång på favoritfiket blev det en stund på Starbucks innan det strosades i Marais och de vackra öarna i Seine.

 

 

 

Trötta avslutades kvällen med lite italienskt på Rue Montorgeuil, efter att flickorna på fiskargatan räddat mig med denna kulinariska kunskap om vart man hittar italienskt i Paris.

 

 

Lördagen var det dags för mig att gömma mig i pluggböckerna. Så medans familjen försökte sig på en andra tur till Eiffeltornet i strålande sol en Kristihimmelsfärdshelg - som alltså tog fem timmar - så pluggade jag lugnt på ett Starbucks jag. Men sen! Sen var det dags för finfina saker. Vi skulle på finrestaurang i Saint Denis, nämligen Julien, en gammal Art Deco-restaurang som tidigare innehaft en Michelin stjärna.

 

Art Deco

 

La familia

 

Riktigt god marulk efterföljt av körsbärssorbet!

Vad de andra tog? Ja det får ni gissa, men pappa åt det så väldigt gärna, inte sant far lilla?

Så firade vi också pappas och Mirjas 4-åriga bröllopsdag. Det är helt otroligt vad tiden går fort!! Grattis grattis!!

 

Söndagen var hemresa för herrskapet och plugg för mig. En fantastisk helg hade gått mot sitt slut och nog saknade jag snart min älskade cirkus. Efter en brakfrukost som hette duga i Porte Maillot åkte de så iväg och lämnade mig kvar några bagage-kilo lättare, antagligen några andra kilon tyngre men å andra sidan lite lättare till sinnes! En utmärkt startsträcka för tenta-p!