L'aventure ou L'avenir?

Alternativ titel: Tokiga tanters dag

Jag började dagen med att städa, skura, dona och fixa, samt tvätta. Pappa, Mirja, Gustav och Sara kommer i skrivande stund alldeles när som! Och som effektivitetens moster jag är inleder jag alltid ett städpass med att slänga upp onödiga prylar på sängen alternativt i korridoren. Läs: skitiga saker i korridoren. Skor är skitiga. Och soptunnor innehåller skit efter att jag sopat golvet. Och mycket damm. Det är otrevligt att välta i nystädade rum, så medan rummet torkade och jag skulle ner i tvättstugan ställde jag ut papperskorgen. Med tanke på att städaren skulle tömma den inom den närmaste halvtimmen tyckte jag att jag var jättesmart.

När jag återvänder med tvätten och börjat packa på knackar vår städkille på, jag öppnar för att peka på soptunnan, och inser att jag pekar i luften. Men vad? Var är min soptunna nu då? Min instinktiva tanke går till fröken sur som jag sett rumstrera i förråden när jag skulle ner i tvättstugan. I förråden bor nämligen fröken surs viktigaste ägodelar; lakanen. Och fröken surs förråd ligger precis utanför min dörr. Naturligtvis skulle en skitig soptunna utanför förråden göra en fröken sur lite - just det - sur! Men henne går det inte att anklaga.

Jag och min städkille börjar leta. Sen letar vi med städkille nummer två, tills de kommer fram till att jag måste be om en ny i receptionen och i framtiden inte ställa ut den i korridoren. Tack för tipset - speciellt det andra, den har jag lärt mig nu. Så jag sprang ner och letade efter Bruno. Men han var inte där så jag pratade med Hamid som är in charge över den riktiga receptionen om han får bestämma. Som blir högst konfunderad. Vem skulle ta en soptunna? Vad är det folk på det här stället?? Ekonomichefen engagerar sig och till slut kommer alla fram till att det kanske är bäst vi kollar i fröken surs skåp. Ingen vågar fråga henne. Eller vill. Men alla anar.

Tror ni inte den stod där? Bland fina rena lakan. Min soptunna med damm från mitt golv. Tydligen var den bättre där än framför skåpen. Det roliga var att hon tog den för att göra mig arg och lära mig en läxa. Men resultatet blev bara att alla andra blev sura på henne och hon fick lära SIG en läxa. Det gäller att veta hur man ska spela det franska maktspelet mina damer och herrar. Spela oförstående när du vet att du blir lurad. Det är A och O. Och var trevlig mot folk. Om inte annat är det roligare när de ler mot dig. Och inte mot fröken sur.

Den andra tantelantan är fröken kleptoman. Fröken kleptoman jobbar på mitt stora Carrefour och hon är alltid lite purken och servicenivån läggs så lågt som möjligt. Det enda hon är ryschligt snabb på, det är att dra sitt eget Carrefourkort så fort en kund handlar som inte har ett eget. Jag glömmer ju alltid mitt, så jag har märkt att hon minsann alltid gör det. Och någonstans i mig har det stört mig lite, det är ju inte meningen att de som ska serva kunderna ska sko sig på deras bekostnad. Inte egentligen. Som marknadsföringsstudent känner jag att relationen här blir något skadad...

Nå så idag när jag står i hennes kassa - den hade minst kö - så kommer det fram en ung tjej som arbetar där, arg som ett bi! Och hon skriker och gormar. Fröken kleptoman har blivit påkommen med att stjäla 50 €. Det roliga är att först blånekar hon. Sen säger hon att det är första gången hon har stulit, men på svaret att det kan de ju inte veta, så hävdar hon att det är första gången hon aldrig gjort det. Vad bra med fransk retorik ibland. Samtidigt kör hon sitt purkna huvud i luften, tittar på mig, frågar om jag har mitt Carrefourkort? Nähä, säger hon. Och drar sitt eget. Hon åker nog dit så det tjongar om det.

Nä nu ni överger jag plugg och tantelanter. Nu kommer la familia!