L'aventure ou L'avenir?

Så var det min tur att resa. Jag vet jag vet, jag har inte sagt något till någon. Jag vet jag vet, det är jätteelakt. MEN, veckan var till för mig och Wictor, lägenhetsfixande och plugg, så jag förbehöll mig rätten att slippa lova bort mig och slippa göra folk besvikna.

 

I alla fall så var jag då i Stockholm i fem dagar ungefär! Det blev nerfärd på tisdagen. Tack och lov litar jag inte överhuvudtaget på fransmännen när det kommer till att passa tider, så jag kom fram till flygplatsen utan större problem. Men det var en dag som alla andra dagar, allt var som det ska. Alltså: i Paris hade vi ännu en strejk – en sådan som ansågs vara förvarnad men inte var det – och hemma hade ni det apkallt. Jag kan inte förstå att jag bytte mina 20 grader sol mot era -2 och molnigt!

 

Men strejken i alla fall, jag kommer ner på stationen och naturligtvis har just min linje bestämt sig för att gå på strejk, just den här dagen. Nu är det inte så farligt som det låter, för det innebär att vart tredje tåg går, så ska man bara in till centrum går det med lite extra bök bara. Så jag tackade min lyckliga stjärna för :

 

1) att jag åkte så tidigt att det inte var kanontrångt - om det i vanliga fall är svagt omöjligt att komma ut redan utan resväska kan ni ju tänka er hur det blir när man ska trycka in tre gånger så många för att en tredjedel av tågen går, folk kommer inte på alls och får vänta 30 minuter innan de får en plats.

 

2) att jag åkte så tidigt att jag klarade att tågen – som är fulla – fastnar precis överallt och tar dubbla tiden på sig.

3) att jag åkte så tidigt att jag klarade att hela metron blir uppfuckad när inte RER B fungerar och

4) att jag inte åkte från Charles de Gaulle, för tågen stannar i Gare du Nord när det är strejk, och då är det ju bara… en timmes tågresa kvar till flygplatsen?! Som alltså inte är nåbar.

 

Nej det här med oframkallade strejker som bara dyker upp, gärna på en resdag, it’s not only a nuissance, it’s a reality in Paris. Så med mina 1,5 timmes marginal utöver vanliga timmen resa till Porte Maillot kom jag faktiskt fram och på en buss, till och med på planet, som förstås var försenat. Ryan Air, man kan lita på dem. Att de krånglar alltså. Men nöjd är jag, trots brist på våg och behov av att frakta hem vinterkläder etc. så vägde väskan härliga 14,6 kg. Boujachacka!

Det blev ett par underbara dagar hemma, trots väder och vind som gjorde sitt bästa för att... vara annorlunda. Översättning: det kändes ju inte alls så annorlunda så Johanna och vägrade att byta från franska till svenska kläder och blev förkyld. Men det var det värt. Kostar det bara en förkylning att få vara med världens bästa pöjk, då kan jag ta två. Så nu sitter jag hemma, borde plugga, men funderar på att åka tillbaka istället. Kyligt kanske, mindre jovars, men det finns ingen Wictor i Paris, och då kan det inte mäta sig i konkurrensen längre.

Dessutom så har ni en annan kärlek - tyvärr, eftersom jag är laktosintolerant - men det är Marabou. Marabou är inte bättre än Wictor, men det står ändå högt i kurs jämfört med mycket annat. Det finns inget bättre mot dagar i månaden, trots laktos. Och de använder inte dålig palmolja som vegetabiliskt fett vilket skövlar de Malaysiska och Indonesiska regnskogarna - som Milka. Så det kan ha slunkit ner en liten liten en i väskan. Marabou - för det är du värd. Så borde det vara. Eller "för det är världen värd". Tänk på alla bröder/fäder/pojkvänner som skulle ha det lättare ALLA dagar i månaden, regnskogarna... ja du. Listan borde kunna bli lång.

Men nu är jag alltså tillbaka i Pariset för en vecka av redovisningar (3 stycken) och en partiel. Så det är nu eller aldrig, upp i sadeln igen. Nu kör vi. Däremot var det inte helt säkert att jag skulle lyckas ta mig hit. Om jag tyckte det var osäkert på vägen hem så var det ännu mer osäkert på vägen tillbaka! Och då tycker jag inte att jag är så ovan vid att resa.

Jag undrar om det är så att jag har hunnit vänja mig vid det oordnade kaos som alltid råder här - och att det är därför jag klarar strejker samma dag som jag flyger - men att jag förlitar mig på att hemma fungerar allt. Så när det inte gör det får jag panik. Total panik. Det är då som jag tackar min lyckliga stjärna igen, men inte för att jag hade förutsett kaos som sist, utan för att det finns en Wictor. Vad skulle jag gjort utan honom? Som ringer, kollar, löser, fixar och framförallt; pratar lugnande och normalt med mig trots att jag frustar och darrar, som kramar och som bara finns där. Som tänker. Som är jordnära. Varför är inte jag sådan?

Alltså, jag gjorde alla fel i boken:

1) Glömmer bort att det är sommartid nästa dag - fram till dagen innan. Man åker inte den dagen, det blir alltid strul. Alltid. Och så är man mer stressad och mer trött, för det blir en timme innan.

2) Tar den sista bussen jag måste med. Jag bestämde att det är viktigare att vara hos Wictor, speciellt när vi ändå förlorade en timme och söndagstrafiken dessutom tar längre tid än normalt. Eftersom flygbussarna går en gång i timmen så tar jag den med 40 minuters marginal. Men eftersom vi äter frukost på centralen kommer jag ju inte missa den, så då är det ju hela 40 minuters marginal för trafikkaos innan jag måste vara där. Lugnt.

3) Glömmer att kolla den riktiga flygtiden, så där försvann en kvart av tidsmarginalen. Down to 25.

4) Sitter kvar och pratar så länge jag kan med Wictor, går och handlar min lunch och hamnar sist i kön till bussen. Eller nionde sist egentligen.

5) Stoppar in bagaget innan jag försöker ta mig på, trots att bussen börjar bli full.

Summan av kardemumman? Bussen åker utan mig, den blir full av personen framför, mitt bagage åker nästan iväg. Tror ni de har en buss i reserv som dyker upp snabbt? Nej. Den tar mer än 15 minuter. Down to 10.

Tror ni att de lastar alla snabbt och sen åker? Nej, de väntar på italienska eftersläntrare som kommer 25 minuter efter att de borde vara där, men om vi inte väntar missar de sitt flyg. Så vi väntar ytterligare 10-15 minuter. Down to... -5??? Panik! Vad gör jag med bagaget?? Jag kommer missa bagageinlämningen men kanske hinna med gaten. Det finns inga skåp att lämna bagage i som Wictor kan åka och hämta - hans idé. Så jag ska försöka prångla den på bussen tillbaka eftersom det var deras fel att jag blev sen - Wictors idé. Men om jag inte har tiden?

Fler fel alltså:

6) Om du nu nödvändigtvis ska effektivisera, flyg inte Ryan Air. Eller strunta i bagage. Även om du ska frakta hem saker.

7) Har druckit en massa kaffe och juice innan jag ska gå på bussen och glömt uppsöka damernas. Naturligtvis kommer inte damernas att fungera på bussen. Lätt panik. Och ingen tid.

Jaha, hur gick det då? Wictor lugnade, Wictor ringde. Engelsman räddar toadörr. Busschaufför kör supersnabbt. Johanna springer, hinner lämna bagage med 5 min marginal, ta sig igenom säkerhetskontrollen med 5 min marginal eller mindre p g a kön, hinner faktiskt komma ihåg att tömma vatten medtaget i handbagaget och går direkt och hamnar i boardingkön som börjar gå på, as we speak så att säga. Ringer Wictor igen.

Allt bra, allt fint. Jag är här. Lite trött igår, men mitt enda bekymmer är att jag saknar. Saknar honom. Men jag är i alla fall här, vilket betyder att jag kommer kunna göra mina redovisningar, vilket betyder att jag borde klara mina kurser, vilket betyder att jag inte måste avbryta min utbildning. Så jag saknar, och jag jobbar, och jag är här. Det kommer väl bli bra ändå?

Så var det då äntligen dags för helgen H, dagen D, Linkan skulle komma till Pariset. Jens och Åsa tog alltså tåget ner till Köpenhamn för att hämta upp den förlupne Calle, så begav de tre sig via flyg ner till mig!

 

Vi hann med tre kvällar och två dagar av lite allt möjligt, tror och hoppas de var nöjda när de åkte tillbaka. Det är svårt att hinna med allt man vill på två dagar, speciellt när vi är fyra viljor med åtta ömma ben och fötter – nån dag var det nog en eller två ömma huvuden också om jag inte misstog mig.

 

Första kvällen tog jag dem till La Prégrille i Saint Michel, ett säkert kort om man behöver mat snabbt till ett hungrigt gäng. Vi hamnade Parisiskt mitt i ett öppet fönster, med balkongdörrarna på varsin sida om oss. Med 20 grader ute så klagade vi knappast. Och maten var lika god som vanligt, förutom Åsas stackars torra lamm...

 

 

Andra dagen bestod i att försöka återuppleva Paris för de som varit där och se Paris för de som aldrig satt sin fot i denna underbara stad. Det blev en blandning av turistattraktioner och sådant som jag insisterade på, för att de åtminstone ska ha sett en del av genuina Paris. Paris där folk faktiskt lever. Inte för att vara dryg, men sist jag kollade bor ingen i Eiffeltornet, och ingen vill riktigt bo runt. Varför? Turister!! Nedrans folkhop med högar av försäljare runt. Faktum är att det är försäljarna man tycker minst om här. Turisterna är oftast trevliga, bara lite i vägen.

 

Så vi hann med (skall läsas som en av Galenskaparnas sånger där allt går så fort att det knappt hörs): Sacre Coeur, Montmartres baksida och framsida, Blanche, Moulin Rouge, Place de Clichy, L'Arc de Triomph, Champs Élysée, Trocadero, Palais Royal, La Tour d'Eiffel, Champs de March, Försvarshögskolan, Hôtel des Invalides och Napoleons grav. För att inte prata om det superviktiga resmålet Johannas Rum, där frukost intogs. Och Herrskapets hotellrum, där annat intogs. Och Alésias huvudattraktioner Carrefour marché och mys-boulangeriet där nödproviant inhandlades efter för långt gående på kex och banan (i DET sällskapet, herregud, vilken chansning av oss!) och det där andra som skulle intas på rummet. Det slank visst ner en och annan dylik flaska i herrskapets väskor hem. Det är onekligen fint att bo i ett land UTAN monopol på precis allting hela tiden.

 

 

Kvällen tänkte vi bege oss till Île Saint Louis för lite pittoreska reataurangmiljöer. Tyvärr regnade det och vi fick den briljanta idéen att inte gå riktigt så långt, utan sätta oss på den där restaurangen med så mysig vy av Notre Dame och floden i kvällsljuset. Den där restaurangen som var så folktom. Men det var ju ändå.. fredag? Jag vet inte hur vi tänkte, men in gick vi. Och nej, dit ska jag inte igen. Inte nog med att de serverade allas mat i extremt olika takt och inte ens skämdes, bara meddelade att det var bäst att vi började äta Åsa och jag, för grabbarnas mat skulle komma om tio minuter. Och sen fick bara Jens sin och inte Calle. Och att vinet var dyrt trots att de fyller ut det med vatten. Nej. Det värsta, allra värsta var att i min Spaggetti ai frutti di mare eller vad den nu heter här i Frankrike (jag kommer bara ihåg italienskan, det är för att de faktiskt vet hur man gör, mutter mutter) som skulle innehålla musslor, snäckor, räkor, ja lite allt möjligt, hade de lagt ner sådant som INTE är skaldjur, eller sjöfrukter som sagt. För visst, meningen är att de ska kunna ta vad som är lättare att få tag på efter dag och säsong, det är inte alltid man får bläckfisk i t ex, men... SNIGLAR!? Med sugkopparna kvar?! ÅH FY! Jag har blivit i tvingad det en gång och hade lovat mig själv att aldrig mer. Men vad gör man inte när man är hungrig? Jag klarade en. Sedan åt Calle två. Och resten fick ligga, med en sur blick från tallrikens ägare.

Det blev en sväng till nappflaskebaren i alla fall. Tanken var en längre utgång, men vi var visst väldigt trötta. Men dit skulle vi i alla fall! Så varsin nappflaska och några beundrande blickar på "konsten" på toaletten blev det väl allt. Inte sant vänner?

 

 

Lite skoskav (Jens) och förvirring över taxis som bara går åt fel håll (Johanna) och hejdlöst viftande (Johanna och Calle) senare hittade vi en taxi och kom hem. Så stupades det i säng, men det behöver jag antagligen inte tillägga.

 

Lördagen då? Den Andra Dagen. Frukost hos mig med lyxkaffe och nybakt bröd inhandlat av mäster-fransoserna Åsa och Calle - de acklimatiserade sig supersnabbt de där! Åsa "haxade franska" i butikerna som Calle uttryckte det, och han själv fixade det mesta på franska - när han ville alltså - men då gick det galant! Kom och skrämde mig i köket, hade fixat inträde av receptionisten som annars helst vill spela spel och göra så lite som möjligt. Snyggt.

 

Så var det shopping!! Åsa och jag var glada, tyvärr var grabbarna det aningens mindre. Det var inte det att de inte ville shoppa, nej. Det var det att Johanna inte hittar till coola killbutiker. Alternativt att herrarna är kräsna. Jag vet inte, men summan av kardemumman var att tyvärr hittade de inte mycket. Klart synd, men så länge de låter mitt huvud sitta kvar så ska vi nog klara oss. Åsa hittade i alla fall massor, och höll med mig om det franska måtten - allt sitter ju så himla bra! Hon kommer charma hela Linkan när hon kommer hem, den dära Åsa. Och Calle hittade en supersnygg skjorta efter många om och men, jag gillade dock den butiken bäst där skjortan upphittades. Shoppingen där gick ut på att jag, Jens och Åsa satt som paschor i varsin fåtölj, läs tron, och tittade på Calle som prövade skjortor som hämtades av butiksbiträdena. Calle förklarade, jag översatte och sen var vi där. Rörde inte ett finger. Mumma för ömma fötter. Jag då? Jo, jag kan ha varit inne i en affär lite väl länge tills Jens ville strypa mig. Tur han inte gjorde det. Och så köpte jag mina nya finaste solglasögon, trots att han tyckte jag såg ut som ett dagisbarn. Men prickiga svartvita wayfarers (ish), kan det bli bättre? Och Wictor - din åsikt räknas inte här ("ÅH fy!!" slut citat). Lite mat senare försökte vi hitta lite fler killaffärer, med resultatet att jag inte hittade några, irrade ett tag i judiska som visserligen är fint, men jättestängt som förutspått och sen gav vi upp och åkte hem. De tog fotbad, jag kan ha råkat somna...

 

 

Jag sov och vaknade lätt förvirrad, därav tanken att byta från regnrock till varmare kappa och glömma paraply. En dag då vi vet att det kommer regna är det korkat. Ännu smartare var det att byta till lågskor som inte tål regn, men fötterna ömmade för högklackat. Så jag blev blöt och efter en timme på hotellet regnade det bara mer. Jens och Åsa fick ta Jens paraply - jag och Calle sprang. Det gick väl an borta i cité, men när vi kommer upp på place saint michel och tagit oss till automaterna - då kommer vårfloden. En sådan där som det inte går att vara i, en sådan när gatorna blir forsar och utan skydd är du en pöl. Vi är fast under ett pyttetak vid en automat - på ett TORG. BRA. Det blev ett helt litet äventyr att bara ta sig över gatan, men efter en kvarts regn, droppande paraply - undertill - och dygnsura frisyrer blev det tillräckligt med uppehåll för att vi skulle kunna irra in på nästa restaurang, tyvärr inte heller den en höjdare. Men inga sniglar i alla fall. Det blev en blöt sista måltid i trevligt sällskap innan vi stupade i säng den kvällen också. De skulle trots allt åka klockan sex nästa morgon. På något sätt lyckades de vara pigga, själv var jag... inte det. Men uppe och sade hejdå, det var jag i alla fall!

 

 

Så om jag ska summera: Underbar helg med underbaraste människorna, myspys och springspring på gator och i butiker med härliga middagar ute. Och ett par nya solglasögon! Inte helt fel, det ska jag säga det!

Hmm... är det så här det är? Så kan det åtminstone kännas när de kommer dragandes med det gamla ledordet. Och så är det visst i dagens individualistiska samhälle där alla vill hitta den Rätte, läs den Perfekte och Ultimate. I alla fall om man ska tro parkonsulten i How I met your mother och beteendet på allsköns singlar i urbana miljöer som anser sig ha sett och gjort allt så nu finns det väl inget kvar? Nå, jag tror istället att det handlar om mindset, öknen befinner du dig i om du dömer ut allt i förväg.

Så här beskriver "den helige siaren" istället min situation - som jag helt klart föredrar framför öknen:

Tihi, enligt Ludde ska detta föreställa Wictor och mig. Ni får väl själva gissa vem som är vem, för det kan diskuteras, men enligt ovannämnde siare som tydligen ska byta namn till Buddha så är jag den skeptiske och Wictor den andre. Tur att det är ugglor så vi kan hävda vårt slående intellekt samtidigt. Professorsgenen eller något annat bra som kan lätta upp bilden lite. Men, lika barn leka bäst. Det är det jag alltid har sagt!

1.     Borströkande fransmän utan aptit (bantningsknep, tydligen är 48 % av studenterna generellt och hela 63 % av tjejerna fixerade vid relativa viktmått och fetman är endast 2 % gentemot 13,5 % av befolkningen i övrigt enligt tisdagens metro) på annat än onyttigheter, långa studietimmar i syrefattiga rum, inga raster och långa timmar på metrostationer ger massor med snabbt ätna vita kolhydrater och sockerstinna eller feta måltider från de caféer, stånd och automater som erbjuds. Och fransmännen som lever så jämt ska ändå vara några av de hälsosammaste i Europa. Oh yes, the french paradox.

 

2.     Allt som inte är pasta eller i säsong är dyrt, OM du nu vill laga själv, vilket fransmännen helst inte gör. Halvfärdigt eller färdigpreparat går alltid hem. Paris, staden där restaurangmat kan kosta mindre än att göra det själv. ”Kött, fågel, fisk eller mittemellan?” Fläskfiléerna hemma är ju billigare. Igår betalade damen framför mig i kassan 45 € för vad som såg ut som plockmat för familjen i max två dagar. Om ens det. Det är minst 1600 kr i veckan utan hygien artiklar och utan frukt, grönsaker, kött, fisk eller fågel. Man tackar.

 

3. ”Ventilering? Mögelsanering? Isolering? Ljudisolering? Vilka konstiga påhitt resten av Europa håller på med. Måste ta massa tid och energi!”

4.     ”Jag tänker, alltså strejkar jag”. Helst när det drabbar dig mest och utan förvarning. ”Men hallå, vi satte upp skylten om strejk på RER linjen klockan 6 imorse och varnade om att den varar mellan 9 och 14. Du kunde ju ha läst den.”

 

5.     Fransmännen är jättebra på teknik. Alla har minst tre mobiler och superutbyggt internet med kombinerad telefon. Problemet? Den bara fungerar inte.

 

1.     Det finns wifi på alla ställen du bara längtar efter en ursäkt att få sitta i när du istället borde plugga – wifi hotspots kombinerar nytta med nöje och ger en anledning att sitta där istället och i alla fall försöka plugga; "det är väl lika välekiperat som vilket annat studierum som helst?" (läs caféer, parker, bibliotek, etc.)

Här sitter lilla jag under en av mina pluggsessioner, nöjd och belåten på Starbucks Alésia! Stället med espresso, sojamjölk OCH studieplatser.

 

Ibland har man bara bra dagar där allt fungerar som det borde. Sådana gillar jag. Så det så.

 

 

2.     Mat! Närheten till varmare klimat ger massor med billiga och goda frukt och grönsaker. Perfekt att ha i väskan.

 

3.     Mat! Närheten till havet ger mycket god och färsk fisk. Underbart att variera vardagspastan och restaurangbiffen med (med åtta kokplattor i ett hus uppdelat på två kök kan du bara inte ta särskilt många eller särskilt länge och då är pasta med pastasås lämpligt och smidigt, och vad gäller biffen så kostar den ibland lika mycket i butik som färdiglagad på restaurang, så inget kött hemma, allt järn intas när restaurangtillfälle ges!)

 

4.     Fast leverpastej, det tänker jag äta på mitt importerade Falu Rågrut. För den har jag hittat nu, tvåpack för 7,5 kr utan laktos (men med mer fett) så är den ännu en anledning att älska Paris. Det franska köket må vara härligt, men vad gjorde jag utan hårdbröd och leverpastej??

 

5.     Stadens identitet. Varje område är unikt, eget, med en egen historia och personlighet. Och Parisarna drar sig inte för att utnyttja det, var dag har sin del, var sak har sin plats, för att dra nytta av ett gammalt uttryck. Du stannar inte i hemkvarteret bara för att stanna där, utan då är det för att just nu passar det bäst. Söndagar strosas i Saint-Germain eller bland Marais caféer och marknader t.ex. Baksidan av myntet är segregationen; China Town i 13e och 9 e eller immigrantkvarteren i 18e (visst är det där Place de Clichy ligger?) för att ta några exempel.

 

6.     Staden är ditt vardagsrum. Pubar, caféer, restauranger, parker, museum, uteserveringar, gatubänkar.  Här spenderar du din vakna tid, tillsammans med majoriteten av de vakna fransmännen. Helst i solen, gärna på en bänk i en underbar park. Det tycker jag om.

 

7.     Fransyskor är vackra. Punkt. Eller, i Paris får du vara vacker. Läs kvinnlig. Kräver ingen utläggning, mer än att det är underbart skönt att få vara kvinnlig i ordets alla bemärkelser, utan att folk på gatan höjer på ögonbrynen – jantelagens eviga tradighet – och utan att du upplevs som mindre professionell. Kom igen, när såg vi senast en snittsig businesskvinna i Sverige, iförd röd figurskuren dräkt, skyhöga skor, välmanikyrerade naglar, en frisyr som ligger perfekt, röda läppar och snidade ben à la Segolène Royal? Nä, där hemma är manlighet maktens kännetecken.

 

8.     Staden vibrerar av kultur. Böcker, konst, teatrar, filmer, musik. Långa intervjuer och långa partier med kulturtips i varje tidning, försäljning av böcker och tidningar överallt, billiga biografer, teatrar med sista minuten biljetter, konstmuseum överallt med öppettider nästan jämt, det är det ständiga samtalsämnet och det stora intresset. Poesi i tunnelbanan, poesi i ljusinstallationer på publika väggar och den ständiga klassikern i handväskan. Paris och kulturen.

 

9.     ”Tabun är något att som förhindrar livsgnistan. Vi har vilken typ av butiker var vi vill, äter vad vi vill och gör vad vi vill.” Rent generellt är det uppfriskande och berikande, tänk utanför boxen! Å andra sidan, efter att jag under gårdagens föreläsning såg vilka tv-reklamer fransmännen har för t ex preventivmedel vet jag inte om jag ska skaka trött på huvudet åt Sveriges räddhågsenhet eller ropa hjälp, åka tillbaka och gömma mig. Professorn sitter lugnt och förklarar att bägge reklamer lägger sin tyngdpunkt i själva akten, men den första uppmuntrar till njutning och är mer åt det sensuella hållet, medan den andra handlade om njutning på det djuriska sättet, ju fler och ju mer desto bättre. De var 1,5 minuter långa och har sänts. Å andra sidan föredrog jag dem framför den lilla killen som bröt alla regler och brukade smyga fram till föräldrarnas dörr för att höra om kusten var klar. Och det var inte snarkningar han letade efter. Reklamen ville understryka det roliga och den mer säkra sidan. Säkerhet eller traumatiserade barn? Ja, allt är väl relativt antar jag.

 

10. ”Vi håller varandra om ryggen”. Och det gör de. De inte bara säger det. I rest my case there.

 

Écoute, il y a des trucs qu’il fallait pas dire. Mais comment le savoir comme une jeune Erasmus?

 

Det var presentation idag och som vanligt pratade jag för länge och för mycket. Fast jag var ensam Erasmus i ett rum med fransmän, i en grupp med bara fransmän, pratade jag mest. Eller snarare, för länge. Jag skyller på att jag pratar långsammast. Sen att läraren attackerar allt och alla och jag aldrig någonsin kan ge mig utan insisterar på min ståndpunkt i alldeles för länge, det har inte med saken att göra. Allt jag säger är väl viktigt dessutom, det går ju inte att stryka i, eller??

 

Ja, det gick i alla fall inte dåligt. Munvädret vädrades och ljud kom ut. Sen att ljuden ibland tydligen inte var helt… vanligt är en annan sak. Ser jag ut som en person som kan alla sexuella hänvisningar på franska kanske? Nej, men jag har underhållit. Och jag måste säga att sådana läxor lär man mest av, inte för att det är allvarligt, utan för att det är kul.

 

Just den specifika läxan kan göras lång, den med meningar som syftar helt galet på franska.

 

Här är det inte varmt, det gör varmt. Inte heller är man mätt, eller engelskans full, utan man har ätit för mycket. Man gör kärlek, än så länge har ingen översatt det jag sa på lektionen, men det var inte lika gulligt. Listan kan göras lång. Vad händer annars? Ja det blir helt väldigt galet helt enkelt. De som vill ha en översättning får be mig, annars kommer den här bloggen snart hamna väldigt högt upp på Googles söklista när man slår på ord jag inte anser skall representera mina små alster.

 

Men, å andra sidan så hade vi fröken Avbryt Alla och Klaga På Deras Åsikter till Professor. Hon behövde skakas om.

 

Nu sitter jag i skolan. Klockan är inte ens halv nio och jag har inte ens lektion. För det första läste jag fel på vecka. International marketing börjar inte 8.15 utan 10.00. För det andra är det inte alls lektionerna mellan 13.45 och 17 som är annulerade - som jag trodde de sa - utan lektionen klockan 10. Summan av kardemumman:

6 h sömn och nu 5 h håltimme. Är det någon mer som hör: KAFFE!! (?)

Dessutom har jag redovisning idag i management de marques. Det känns rätt bra, men kan kanske vara en idé att öva? Speciellt eftersom någon ändrat i min PowerPoint och "stavfelen" som ändrats numera var långa fraser så att det står saker som inte är sant. Dags att slipa munvädret så att de lyssnar på mig och inte läser på tavlan, då är jag screwed.

Nä. Två dagar kvar, så kommer de underbara från Linköping! Eller numera från Linkan och Köpenhamn. Svikare. Ska jag säga. Så nu är det inte långt kvar till lite sköna lovdagar efter ett antal dagars slit och social exklusion (förutom en liten detour på söndagen, men alla behöver vi en lång promenad, friskluft och trevligt sällskap ibland). Wish me luck, Starbucks here I come!

Ja, så var det då det här med ett internet som legat nere sedan i torsdags kväll och tagit telefonlina och allt. Jag har varit irriterad som ett bi och varken mamma, pappa eller Wictor har kunnat nå mig, för att inte tala om alla chattar jag mystiskt bara försvunnit ur (jag har använt det trådlösa, men det är inte att lita på).

Vet ni vad som hänt? Min instinktiva reaktion är att skratta åt det, för det är ganska roligt. Känns lite typiskt på något vis. Hela MIAAs nät är tydligen beroende av några ryska datorer och då är det ju särdeles lämpligt att en av de som arbetar med desse datorer fått för sig att rycka några av kablarna. För det är generellt sätt en väldigt bra idé, inte sant? Så alla uppkopplingar, alla IP-adresser, alla inloggningar - ALLT - försvann. Borta kommit bort. Så nu ska de lägga in allt igen och koppla upp alla boende var och en för sig mot nätet. Ja när de lyckats få igång det överhuvudtaget. Smart att rycka kabeln? Nej. Smart att använda ett system som pajar om någon snavar över en kabel? Nej. Franskt? JA!

Så stackars stackars mig - inte alls - har varit tvungen att ge mig ut i solen idag igen, bland fåglakvitter och solasken i 15 grader eller vad det kan vara, ballerina och shorts sitter jag nu här i min park. För det kan fransmännen i alla fall har jag fått lära mig nu. Jag har inte mindre än två timmar gratis internet i min egen parkalek! Tjoho!

Ben, voilà ce que j'appris les derniers jours!

Här i Paris finns så mycket att se och så mycket att lära, man slutar aldrig upp! När Wictor och jag tog en taxi hem - vi missade sista tåget som så ofta här i Parre som svensk-fransyskorna säger - liknade den portugisiske taxichauffören Paris vid en historiebok. Och jag tycker det stämmer bra! Inte bara är fransmännen väldigt fästa vid sin historia, den är verkligen påtaglig precis vart man än går.

Visste ni t ex att Place de la Concorde, från vilken Champs Élysée sträcker sig hela vägen till L'Arc de Triomph, innan hette Place de la Revolution? Det var där som nobelmännen förlorade huvudena sina under revolutionen, bredvid slottet i Tuilerierna där kungaparet satt fängslat och mitt emot Assemblé National - Parlamentet. Inte konstigt att platsen är viktig än idag. Och visste ni även att själva torget och bron som går däremellan, Pont de la Concorde, består av stenarna som man plockade från självaste la Bastille? Denna borg som stod för förtrycket och plockades i sär bit för bit av Parisarna själva har nu blivit del av det moderna Paris, på samma plats där Parisarna äntligen fick upprättelse, och framför symbolen för den nya friheten - Assemblé National.


När vi nu ändå pratar broar så måste jag sticka in med en bild på Pont Alexandre III, denna svulstiga skapelse i marmor och guld, som ligger bredvid ovan nämnda bro, men mellan Hôtel des Invalides - hotellet som byggdes för de sårade i Napoleons krig med den enorma gravplatsen till den så enormt lilla mannen, det är den stora kupolen på bilden - och Le Grand Palais et le Petit Palais - de två konstmuseumena som uppfördes som två likadana men olika stora palats år 1900 för att fira in storstaden i den nya eran. Allt i sann Napoleon anda.


Eller visste ni att namnet Marais på stadsdelen i nordöst, över Seine, betyder träsk? Och att det är därför som på alla höga delar så finns den gamla bebyggelsen kvar, men i nedre delarna har det inte byggts förrän senare eftersom det översvämmades hela tiden. Här ligger nu de judiska delarna som tidigare var kända som de enda delarna som var öppna på söndagar - eftersom de hade stängt lördagar istället! De fick specialtillstånd att ha öppet söndagar och stängt lördagar av Paris kommun. Numera är de kända för pittoreska gator, söndagsmyller, söndagsmarknader och godaste fallafeln i stan. Det sista kan vara lite hypat, men kända är de och kön ringlar lång lång lång.


Numera är det fler som har öppet söndagar, men de allra flesta har stängt. Den andra delen av Paris som alltid är öppet då är just Champs Élysée, den långa shoppinggatan med alla flaggbutiker. Vet ni varför? För att när Virgin Megastore öppnade och såg alla turister som fortfarande strömmade förbi utanför på söndagarna bestämde de sig trots förbud att öppna upp ändå. Paris borgmästare blev förstås förbannad och ropade att då får de böter! Men Virgin skakade bara på huvudet och svarade att det fick de väl göra då, de skulle fortfarande tjäna mer på det, med den folkströmmen utanför tröskeln. Så öppnade de upp och så öppnade hela gatan upp. Kan de kan vi, var ryktet som gick.


Visste ni också att Place de Vosges är döpt efter Cômte de Vosges, den första greven att betala skatt när den infördes av Paris kommun? Att i den gamla byggnaden från 1640 som sträcker sig runt den vackra trädgården, levde ingen mindre än Victor Hugo? Och att här företogs några av stans viktigaste salons, de damsällskap och salonger som även var så vanliga i London under 1600-1800 tal. Det var här många av de idag stora skrifterna av Diderot och allsköns författare dryftades och lobbying verksamhet fördes. Jämför det med Bloomsbury i London, och jag tycker inte skillnaden är särskilt stor.

Ja tänk vad man kan lära sig på någon dag genom att bara lyssna lite. Och tänk vad man aldrig tröttnar på den här staden!

När datorn inte fungerar så underhåller jag mig med tidningar från Relay som finns precis överallt. Bra i pris, lättillgängliga och i vilket ämne man vill. Klart att jag inte kan motstå.

Så igår läste jag att mycelebrityfashion.co.uk hade gjort en undersökning om hur kvinnor tänker. Ja, naturligtvis blir urvalet skevt, åtminstone om de använder sina egna gäster som urvalsgrupp! Men de kom fram till att kvinnor tänker tre gånger så ofta på shopping som på sex. I Frankrike hade man gjort en liknande undersökning för ett halvår sedan, där shopping hamnade på första plats och sex först på tionde. Kanske det ligger någonting i de manliga och kvinnliga skillnaderna som beskrivs dag ut och dag in och blivit snarast en stereotyp i dagens massmediala samhälle?

Men har det inte gått lite till överdrift? Om 30 % av kvinnorna drömmer mer om att komma i sina "smaljeans" än att träffa en snygg karl, som de uttrycker det här nere. Och att det finns kvinnor som t o m medvetet tycker mer om shopping än att vara med sin respektive?

Psykologerna beskriver fenomenet som en vilja att göra om sig själv och en vilja att älska sig själv. När du spenderar tonvis med pengar på kläder, så handlar det i slutändan om en vilja att bli älskad mer än att älska någon annan. En narcissistisk kärleksromans.

Fast det låter också väl hårt. Var går gränsen mellan hutlös konsumtion som går hand i hand med borttappandet av de viktigaste värderingarna i livet och å andra sidan att lägga ner precis så mycket energi på sig själv att man ser bra ut och håller sig uppdaterad, mår bra och känner sig trygg i den image man utstrålar, utan att slita på världens begränsade resurser på ett oansvarigt sätt? Balansgång.

Ja, det får vara som det är med det där, shopping kan aldrig ersätta ett förhållande om ni frågar mig. Relationer, det är det som får en att orka lite till och lite längre. Men... visst vore väl de här glasögonen ganska coola inför sommaren i alla fall?

Ränderna går aldrig ur, sa zebran. Eller hur var det nu?

RATPs kampanj i metron; "Les couleurs feminins", att läsa på skyltar såväl som i upplyst text på strategiska väggar.

 

 

Vilken bra dag det blev ändå. När jag vaknade var huvudet fullt av tankar, snurrelisnurr sa det som en annan bisvärm. Upp och hoppa, klockan åtta. Eller ja, lite senare kanske, men innan städarna kom för att tömma soporna i alla fall, det är annars min vanliga ritual när jag har första dagen utan lektioner. Rutsch rutsch i korridoren hör man sopvagnen närma sig, och i panik rusas det upp, på med kläder, släng ihop sängen och öppna fönstret, så att det åtminstone ser lite respektabelt ut. Och jag har något på mig. Det är uppskattat, rent generellt om man säger så.

 

Så skulle det jobbas. Ena projektet till på måndag skulle skickas iväg för redigering och feedback – en redovisning om hur olika märken som riktar sig till samma segment och använder samma distributionskanaler förhåller sig till varandra på marknaden idag. I vårt fall blev det choklad barer, och jag själv analyserade Mars. Skönt! Äntligen ett ämne jag kan relatera till, tänkte jag. Välja själva om det är chokladen jag syftar på eller det faktum att märket distribueras i Sverige också!

 

Det andra projektet skulle organiseras upp och jag skulle ligga på mina gruppmedlemmar - som får hur många mail av mig som helst - att välja lite uppgifter så vi kunde komma någonstans. Organiserings- och piskmail helt enkelt.

 

Och det tredje projektet skulle undersökas en masse och börja skrivas på. Imorgon måste första utkastet vara klart och jag ska skriva om en av de viktigaste delarna. Eller det visade sig vara det. Själva märket i ett ämne som heter Management de marques - som, just det!, handlar om att förstå sig på märket. Kunde jag kanske tänkt på innan, men det är intressant! Vi läser om Kronenbourg, ölmärket som nyss blivit uppköpt av Carlsberg efter en något svajig utveckling på marknaden.

 

Vad händer då? Har någon noterat ett allmänt tema i dessa uppgifter? Förutom lite lätt stress, många deadlines och skolarbete? Jo, mina damer och herrar; internet. Internet internet internet. Att man ska vara så handikappad utan?

 

Det började lägga av igen igår och idag fungerade det i fem-tio minuter tror jag. Det här med hur beroende vi egentligen är av elektricitet och internet blir så tydligt när det inte fungerar längre. Min lärare frågade oss i Inteliigence Économique et Veille Stratégique om vi skulle klara oss om vår dator försvann? Skulle vi kunna sätta oss nästa dag och arbeta som om ingenting hänt? Mitt svar är nej. Hans var ja. Dags att fixa det kanske? Men det är ingen lätt uppgift, hur ska det egentligen gå till om ni betänker allt som finns lagrat och alla processer som sköts via dator nu för tiden? Räkningar, korrespondans, nätverk och kontakter, forskningsresultat etc. Som professorn som gick ifrån sin portfölj med den enda kopian på hans forskning gällande hjärt- och kärlsjukdomar. Den lätta känslan av att vår värld idag är som ett korthus, faller något faller alla, och att vi är oerhört sårbara, den blir onekligen bara starkare och starkare. Det är inte bara det ekonomiska systemet som är uppbyggt på vad jag kan tycka är för lösa grunder, se bara på finanskrisen. Försvar, rutiner, företag. Internet, el och kommunikation. Vad gör vi när det försvinner? Sårbarhet. För att inte tala om vad jag nu gör med mina deadlines...

 

Så jag har jobbat hemma ett tag nu innan det var tvunget att lösa situationen. Så in med mig till George Pompidou för där kan du få hela två timmar internet gratis! Ja tack! Började hämta hem information, ett maniskt klickande och sökande utan att hinna kolla så mycket, för att ha massa att läsa till kvällen och imorgon istället.

 

Det fina var att Wictor råkade ha några minuter över just då, förutom det fina att de andra som jag mailade var uppkopplade, så jag fick massa gjort! Fick svar nästan direkt från en del gruppmedlemmar OCH hann prata lite med min söte pojke trots krånglande internet.

 

Sedan väntade en fika med Nett-Plätt, my fellow musquetère! Det gjorde min dag, ibland måste man få prata av sig lite och även om det inte alltid är de roligaste ämnena så är man alltid starkare när man är två. En läxa att ta med sig i livet för en sådan som mig. Att vara självständig är inte alltid lösningen.

 

Och nu är jag på väg för att handla massa god mat och sen hem. Mat, som i riktig mat och inte bara vitt bröd och pasta uppblandat med den frukt och de grönsaker som jag råkar hitta hemma för stunden! Och så då plugg ikväll, men jag måste säga, för en dag som började så där har den börjat reda upp sig ganska bra. Speciellt när jag som nu sitter trött på tunnelbanan hem, tittar upp, och ser så tröstande rader runtomkring. Ibland gillar jag RATP. Även om de har läskiga vakter.

 

 

Min nya favorit poesi, vackert skriven av Albane Gellé, en ny poet jag definitivt vill läsa mer av.

 

Jaha, så var det tillbaka igen till Colonel Fabian för att studera lite mera och förhoppningsvis bli lite klokare. Men jag måste erkänna att till en början var förändringen så stor att jag inte ens förstod vad som hände. Jag kom på mig med att undra varför det stod så mycket mycket folk innanför dörrarna till stationen för RER. De står framför laddningsautomaten till metrokorten... åh nej! Har jag missat att det är ny månad och inte laddat och nu måste jag köa och komma sent, bara för att jag inte kommit ihåg att ta en halvtimme extra på mig när det är månadsskifte?! Men nej, det är bara fransmännen som haft semester och ligger efter, jag är laddad och klar för länge sen, bara väldigt ovan vid folkmängden. Samma på perrongen och tåget som aldrig kom, hade det hänt något undrade jag? Innan jag kom på att det är så här mycket folk när alla ska jobba. Och när det är mycket folk blir tågen försenade. Jaha ja, som sagt, det var det där med att jobba ja.

Först var det skönt att ha något att sätta tänderna i. Något att jobba mot, något att göra. Men efter idag, med två arbeten till hängande över mig, vilket ger sammanlagt tre att förbereda till på måndag varav två redovisas på tisdag, känns det lite tyngre. Varför räcker inte dagarna till för? Tur att jag har så goa klasskamrater som ställer upp för en. Det måste jag säga; fransmän kan verka pushiga och ha knasiga tendenser för sig, men i långa loppet spelar det ingen roll. Det är t ex helt ok att kopiera direkt från internet till en powerpoint fem minuter innan redovisning, eller ta långa stycken och sätta rakt in i en uppsats. Det är också helt ok att utpressa lärarna, om ingen i klassen gör en uppgift, och läraren inte får sätta underkänt på eleverna, vad ska då kunna hända?

Men en hel del blir vi nästan tvingade till för att hinna, pedagogiken och uppläggningen möjliggör inget annat. Att använda falska källor är ibland enda sättet att ens ha något att säga alls. Och nu kommer poängen, mitt i detta kaos, där ingen hinner något och där man kan gå under om man tänker på allt som ska göras, så håller alla varandra om ryggen. De bär varandra om det så ska behövas. Grupparbeten kan vara ett aber, men du är aldrig själv och du lämnas aldrig utanför. Det är en väldig trygghet mitt i alltihop och den sammanhållningen, den har jag faktiskt inte upplevt någon annanstans. Har du bara vänner så står du alltid stark. Man kan förstå varför fransk kultur upplevs mer kollektivistisk än den svenska egensinnigheten, och vet ni? Jag tror faktiskt att jag gillar det. Enveten som jag är.

Nej det är inte JM Bygg. Vi kan inte sånt. JW Bygg skulle inte slå så högt tror jag i byggindustrin. Men servicebranschen? Det kan väl kanske gå?

Vi har jobbat hårt den här veckan, Wictor och jag. Inte nog med att jag ska lära han allt jag kan (nåja, det går nog ganska fort...), jag ska dessutom testa Guideturen på mitt första försöksoffer samt hitta nya spännande sevärdheter åt kommande gäster. Visst låter det som ett tufft liv? Lyckas jag motivera en veckas ledighet med promenader, massa god mat, mys på caféer, shoppingturer, museumturer och allt vad det kan vara?

En mycket vis flicka konstaterade när hennes pojke åkte att det var lite jobbigt att han åkte. Det är i och för sig bra för min plånbok att du åker, men plånböcker, de kan man köpa nya. Hennes pojkvän skakade bara lätt på huvudet åt den som vanligt klockrena logiken, men jag tror han förstod poängen. Även om han invände att plånböcker oftast kommer utan innehåll. Men i alla fall. Därav turistbyrån alltså, mättar inte hålet i börsen, men motiverar väl för dess tillkomst?

Så vad säger herrskapet om det här lilla urvalet, à la Wictor och Johanna, presenterat i bilder av konferencieren och modellen för kvällen; Herr W och beskrivet av undertecknat själv:

Slingrande romantiska gångar och sevärdheter på Île de la cité. För intresserade eller romantiska par. Vad sägs om Marie Antoinettes cell där hon satt innan hon halshöggs - för den lite blodtörstigare - eller Saint Chapelle och Notre Dame för den mer kulturväne eller religionshistorikern. Mor min kommer guidas fram till de romerska lämningarna under den sistnämnda kyrkan, där de funnit bad såväl som huskällare från Lutèce.

Speaking of which, jag har länge letat efter dessa bad som romarna lämnade här, och arenan som ska finnas kvar. De byggde de stora anläggningarna i ett kors med ön i norr, baden i mitten och arenan i öster. Men har jag hittat dem? Ja och nej. Jag har gått förbi baden otaliga gånger, men bara inte fattat att det är dem.

Cluny baden är alltså nästa resmål för historieintresserade (läs Mamma, men kanske några av Stockholmsgrabbarna också?), praktiskt nog ligger den nära Sorbonne för den som vill ta sig en titt där, och samtidigt nära Quartier Latin för den som vill ta sig en snabb matbit. Eller en längre.

(Gällande det sista ska ni definitivt läsa Ludde, för alvarligt talat, kan du motstå en snurrande spädgris? Jag lovar att hålla mina tankar för mig själv medan ni äter.)

Wictor som stolt upphittare av de Romerska baden i Cluny

Innan kosan bär av mot arenan så tänkte jag ta Herr Lundin in i seriekvarteren, en serietidningsläsares våta dröm. Och även om du kommer att klaga på att majoriteten är på franska kommer du i hemlighet njuta av att det finns ett kvarter med serietidningsantikvariat. Det vet jag.

Arenan är faktiskt ganska intakt! När vi kom dit så satt det fullt av sollapande fransmän i gångarna och på fältet fanns bollspelande barn och boulespelande män (endast tyngden på klotet förändras tydligen med åldern, tydligen blir det kulturellare då?).

Wictor visar hur det ska solas - här är arenan i eftermiddagssolen!

Här precis bredvid har vi en annan pärla, Rue Mouffetard. Danskarna bodde där, fransmännen i klassen har pratat om det, men inte visste jag att det var så mysigt! Hit ska vi! En gata full av restauranger och pubar, fransmän på familjemiddag och turister på galej. En trevlig lunch i solen på torget eller en middag i de många lampornas sken framåt kvällen. Till bra pris dessutom! Pappa kommer helt klart guidas hit, om han gillar Saint Michel kommer han älska det här. Och ja, de har till och med ett Hägen-Dasz café! Kanske de kära Linköpingsborna kan känna sig lockade? Öl och mat samlat var det ja.

Vi åt en sen lunch som fick täcka som tidig middag, den dagen promenerades det ett antal kilometer, läs mil snarare. Så välbehövligt och gott! Men vi kom gemensamt fram till att Crème Caramel, visst var det gott, men ingen gick upp mot Mikaels Flärn. Eller hur han nu stavar det.

Här hittade vi även till Jardin des Plantes, vars djur, labyrinter och lusthus kan uppskattas av de flesta. Själv blev jag begeistrad i kängruna och strutsarna! Ja jag vet, det är inte riktiga kängrur, men mina mini kängrusar var så söta så söta. Här har jag en känsla av att Sara skulle kunna tillbringa ett tag, eller vad säger minstingen i familjen?

En annan klar favorit är Île Saint Louis, att denna lilla ö kunde gömma en sådan pärla hade jag inte heller noterat. Att den är mysig att strosa längs med kajen, det var klart. Mitt i Seine i det varma skenet av vackra lyktor och med Notre Dame mittemot är den ett givet kort. Men att mitt på ön gömde sig en lång gata à la Gamla stan, full av små söta affärer och härliga restauranger med skapliga priser, det var en trevlig överaskning. Jag tror verkligen att Pappa och Mi kan uppskatta atmosfären och restaurangerna och jag vet att Mamma kommer älska affärerna! Jag ska bara lyckas hitta till de berömda passages i Marais, med alla antikaffärerna, så kommer nog min, mammas och Åsas lycka vara gjord.

På tal om mysiga gator så gillar jag Saint Germain, en av Haussmans stora boulevarder. Wictor tyckte nog den var lite opersonlig, men jag gillar de stora vita husen, gatorna fulla av caféer och lyxaffärer och designers blandat med prylaffärer. En bra shoppingdag. Hit skulle vi kunna gå och shoppa Åsa, om du inte vill gå till Forum des Halles - stora köpcentrumet där jag shoppat alldeles för mycket i veckan - eller runt Place Madeleine om du vill fönstershoppa designers och Paris lyx.

Annars vad gäller shopping kan jag rapportera Calle att de nya underklädeskollektionerna har kommit in, även om rean tyvärr är slut, but it just so happens att de nog kommer falla herrn på läppen. Eller i alla fall till han själv, vi snackar galna färger i mängder på herravdelningen.

Här i området snubblade vi på ett och annat mysigt ställe att äta på faktiskt. Förutom sollapande vid boulevarden till frukostmackan endera dagen, hittade vi under söndagens förvirrade letande efter mat - allt är som sagt stängt här i Paris på söndagar - till en mysig amerikansk kvarterskrog där det åtnjöts en brunch som hette duga. Brorsan, vad tror du om ägg och bacon, med potatiskaka och toast, juice och kaffe, till efterrätt amerikanska pannkakor med lönnsirap? Tänkte väl det, vi kan nog ta oss dit ska du se. Mamma kanske inte misstycker allt för mycket?

Vi hittade ett Pappaställe också. Jag hade aldrig smakat en macaron och jag har ändå varit här ett tag nu, så det tyckte vi att vi skulle ändra på. Och ska vi göra något så borde vi göra det ordentligt tyckte vi. Så en regnig söndag där vi promenerat och gått på museum tills benen värkte tyckte vi att en café avec chocolat maison lät som en utmärkt idé. Och det var det också, även om vår promenad på fem kilometer - minst! - efteråt var välbehövd för att få tillbaka känslan av att tyngdkraften kommer från jorden och inte magen. Men, som sagt, en vacker passage i centrala Paris, hemtrevligt konditori och chokladeria med husets varma choklad som är så tjock att den knappt rinner och macarons. Det kan inte bli fel, eller hur pappa?

Jag tror nog Mi redan hittat till de små kvarteren gömda mellan Sorbonne, Saint-Germain, Musée d'Orsay, Seine och till slut bort mot Saint Michel, men de är så pittoreska att de är väl värda en titt, om inte annat för att minnas, säg? Även om jag vet att du kommer misstycka till chokladidén.

Apropå museum så finns det många som är värda ett besök. Vi var på tre, ett för att det hör till, det andra för att jag kommer släpa alla som kommer hit dit eftersom det är ett underbart museum och det tredje för att det var udda och Parisiskt.

Louvren är alltid intressant, även om det ofta bara är för mycket folk. Men det intressantaste tyckte jag ändå var Napoleons audienssalar. Här borde vi äta middag, eller vad säger ni? Jag tror Wictor gillade det, men han klagade något om att springa genom salarna så att man aldrig hann se något. Vet inte vad han pratar om.

Musée d'Orsay är värt ett besök även om ni inte brinner för konsten. Till och med om ni inte tycker att det är det minsta roligt att se de där målningarna man känner igen från alla lektioner är det värt ett besök bara för byggnaden i sig. Den gamla stationshallen är magnifik! Jag fick till och med medhåll från Wictor.

Det tredje muséet ligger i Blanche, bredvid Moulin Rouge, om detta räcker som förklaring. Det rekommenderas absolut inte till folk som har barn med sig, men för de som har tid över utan barn är det lite lustigt. Här bjuds på skratt, lite knasiga kulturella skillnader, lite historia om allt från prostitiution till konst genom tiderna, men också rent obscena grejer som jag helst springer ifrån. Jag skulle rekommendera det till Pappa och Mi, men jag har en känsla av att det kommer sluta med att pappa kommer därifrån förbannad, ha glömt de roliga skämtteckningarna och bara komma ihåg de bisarra bisarra asiatiska målningarna. Det är ett under att vi har några japaner kvar, det här med SM verkar ligga lite för varmt om hjärtat tycker jag. Men som sagt, besökande par kan gärna ta sig en titt.

Vill man ha något annorlunda efter den kompotten kan man ju ta sig till Pantheon. Själv har jag kommit fram till att jag tycker att det är lite för morbit - för att inte tala om kallt - för min smak. Tanken är att härma romarna. Först ville de skapa en kyrka till Paris statshelgon, eller vad man nu ska säga, Saint Genevieve, vilket sedan blev en nekropol för döda stora män. Och en gift fru. Och de stora döda männen lägger vi på rad i döda kistor som folk kan titta på och läsa om varför de är stora och varför de är döda. Stämningen är lite spänd där nere i kryptan om ni frågar mig, bara Rosseau och Voltaire verkade sova lugnt, men de är väl för gamla för att bry sig om turisterna. Vilka som intresseras av den morbida aspekten tänker jag inte spekulara i, men det är historiskt ganska intressant. Så historieintresserade någon?

En sista byggnad, passerad av mig men igenkänd av Wictor, som jag tror att bibliofiler som vi men även mor min skulle uppskatta är Bibliotèque François Mitterand som är byggt som ett stort öppet glaskomplex omgivet av fyra byggnader som skall likna böcker. Och i mitten av glaskomplexet finns - en skog. Ja just ja, det brukar man ju ha på bibliotek. En skog med djur och fåglar i för att eleverna ska kunna koncentrera sig bättre och stimuleras. Klart sevärt!

När allt rännande är klart tycker jag vi slår oss ner i en park. Eller innan rännandet om ni föredrar det. Eller istället, det går det med. Det finns otaliga att välja på, men en favorit är Jardin de Luxembourg, om det är sola, sköna stolar picknick och trevligt sällskap ni vill åt. Jens, vad tror du om en stor park, runt franska senaten, med en vacker stor fontän och en stol som bara väntar på att du ska sätta dig där, vila fötterna och bli lite uppassad - av oss då såklart - och förhoppningsvis utvilad?

Sista andetaget ska ni lägga på att strosa i Montmartre och Marais, det tycker jag bestämt. Paris vore inte Paris utan dessa. Det går bara inte. För den som fortfarande inte är nöjd efter det, eller snarare vill göra något helt annat, då tycker jag ni ska gå på bio. Det är billigt, där kan ni inte klaga, och går ni bara på de föreställningar märkta VOST - Version Original Sub Titlé - så förstår ni vad de säger också.

Och så kan ni alltid äta. Paris är trots allt huvudstad i landet som är känt för la cuisine française. Om Ludde och Oskar kom samtidigt så hade vi varit tvugna att äta fondue, men det verkar som om jag och Wictor ska försöka laga det hemma åt er. Vi konstaterade att ni skulle kunna vara lockade av tanken på kött, som steks i olja, alternativt i doppas i ost och sedan i sås. Kött, olja, sås. Hmm. Och dricka öl på Irish pubs?

Jag tror dessutom att jag börjar få koll på områdts kvarterskrogar och brasserier, vilket kan vara hjälpligt för dem som jag tvingar bo här ute hos mig, i södra delen av stan.

Men nä, nu har jag jobbat tillräckligt, jag känner mig alldeles utomordentligt turistigad, byrån kan läggas ner nu. Ska det bjudas på annat får ni pallra er hit först. Nu tänker jag sova, drömma om mina tapeter som visst ska väljas och fundera på om jag kan hitta på en ursäkt från att plugga imorgon.

Jag som skulle visa mina fina vår bilder medan ni hade snökaos. För att jag var ändå lite nöjd över att vara här och inte hemma i soppan av SL-tåg som halkar fram då och då utan förare, SJ-tåg som inte går alls, cyklande genom snövallar, ja jag vet inte allt. Men så publicerar jag det för sent, och där fick jag tji! Ni hann få vår ni med under tiden, åtminstone om man ska tro Aftonbladet, rapporterar hemvändande pojkvän precis.

Jaha ja, högmod går före fall heter det, vilket skulle bevisas. Ingen idé att lyfta på näsan för småsaker. Fast jag vill nog inte lyfta på näsan ändå, annat än för att få lukta på vårblommorna kanske. Så jag tänkte ta ett inlägg till om vår och att vår är underbart och att snart är det vår och... ja. Men den här gången tänkte jag upplysa er om att ni har vår! Frågan är... vet ni om det själva än?

Hoppas hoppas att ni slipper kylan snart, hemma eller på besök i Paris! Stor kram på er alla!



Jag antar att det inte ser ut så här längre där hemma? Det är smått galet om ni frågar mig, varken framsida eller baksida av huset vårt är synligt under snömassorna!

Vi vaknade av oroliga sms från familjemedlemmar, gick det bra i stormen? Stormen Xynthia skulle visst fara fram över oss, men när vi gläntar på gardinen är det strålande sol?!

Ja, vare sig det nu var brist i nyhetsrapporteringen - de sa till och med i Frankrike att det var vid Paris, men egentligen var det långt söder om - eller oroade familjemedlemmar som förstorar - vilket bara är uppskattat, skönt att de bryr sig -,  så märkte inte vi av mycket. Det har varit lite kallare och blåst lite mer. Regnat lite en dag och sjönk från de tidigare 15-16 graderna till kyliga 8. Men vår är det!

Så här fint var det när vi strosade i parken vid cité! En vårstudsande Johanna släpade runt Wictor för att visa alla fina ställen, men det slutade med att hon stod och beundrade de vackra vårblommorna istället för att guida. Men jag tror fler därhemma kan förstå mig. Ingen mer förklaring än vårblommor borde behövas. Men för de som fortfarande undrar så kan ekvationen se ut något i stil med:
Vårblommor = Vår = Värme = Bra

Första krokusarna invid sjön. Fast de ser nästan ut som skilla ska väl erkännas, de kanske är en blandning? Vad säger släktens florister?




...Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, vallblommor, maskros och blå viol...
Fast i det här fallet är det mer krokus och snödroppar. Men fina sådan!


Jag hittade en annan fin vårblomma. Den är nästan den bästa vårblomman, för den här är mobil. Du kan ta den med dig vart du vill i Paris och den gör dig lika glad ändå, dessutom utan att vissna! Man bara vattnar den lite då och då, den kräver lite mat också, så är den så fin så fin trots att solen inte skiner och trots att den måste stå inomhus. Däremot står det i skötselråden att inte vattna med franskt vatten. Tydligen tycker blomman inte om klorsmaken.



Skönt att vi klargjort situationen!

Jaha, en lång lång dag är slut och jag sitter här på ett café i Porte Maillot, redigerandes blogginlägg som inte hunnit publiceras och väntar på Wictor. Äntligen äntligen har jag lov! Visst har jag grupparbeten, men för ett tag får de gå och lägga sig. Nu är det jag och pöjken ett tag.

 

Gårdagen spenderades hårdpluggandes inför finanstentan, le partiel, innan jag insåg att det sista som jag verkligen inte kunde var det som skulle komma på tentan, enligt folket. Bara det. Och inte nog med att jag inte pluggat mycket på just det, jag visste inte ens hur man gjorde! Då kan man ju tycka att jag skulle kunna ta reda på det i kursmaterialet och öva lite. Men icke. Det finns inget att läsa. Det finns ett facit med siffror i, utan hänvisningar till hur dessa magiskt uppkommit, så får du gissa. Men allt är långt ifrån självklart.

 

Så den här morgonen packades det, pluggades, packades igen och till slut bar det av med den tungtunga resväskan. Jag hade nämligen en briljant tanke, lite tvärtemot vad man borde tänka kanske, men en alldeles utmärkt tanke om ni frågar mig. Om jag bor jättenära hotellet så innebär det att jag inte behöver bära väskan lika långt, då kan jag ta med mig mer! Mina mer praktiskt lagda vänner föreslog att jag knappt behövde någonting för jag bor ju nära, så det är bara att gå och hämta saker då och då. Bah, säger jag. Varför välja när man kan göra båda?

 

Så jag och min bisarrt tunga väska checkade in vid 12, så tidigt att jag skrämde livet ur städerskan som försökte stressdammsuga medan jag lämnade allt. Inte förrän hon insåg att jag skulle gå direkt blev hon lugn.

Väskan vid uppackning i slutet av veckan. Ja ok, om jag ska vara ärlig så var det en av två väskor, men den andra hämtades faktiskt pö om pö under veckan. Men i den andra var det bara nödvändiga saker. Som vinflaskor... nagellacksbortagning... strykjärn... strykbräda.. några blusar jag lämnat för de måste ju strykas, men det kunde vi nu... ja bara helt vitala saker alltså.

 

Sedan bar det av mot skolan för att försöka haffa någon vänlig själ som kunde förklara det där som jag inte hade en aning om. Men ingen var där, så kosan styrdes mot Annette och Karin, där professor Karin som en skyddande ängel kom och visade mig hur man gjorde. Underbar är hon! Hon säger att hon inte gjorde mycket, men mycket riktigt kom det hon visat på tentan. Och då var det ju inte ens svårt, tack vare allas vår goa Mademoiselle.

 

Det lilla orosmomentet i det hela var dock att jag kom dit 13.15, jag var tvungen att köpa med mig lunch på vägen. Och om jag skulle hinna till första lektionen var jag tvungen att gå… just det, 13.15. Men tentan fick prioriteras, för att inte tala om mat! Den där finanslektionen får tas igen senare. Senare som i efter lovet. Bra tänkt.

 

Efter en härlig promenad i regnet skrev vi då tentan, jag tror den gick bra faktiskt. Peppar peppar ta i trä. Men med lite tur så. Och sen var det Panels, där vi var förvarnade att vi skulle ha en TD till. En contrôle continu om ni så vill. En uppsats/uppgift/test. Men inte ens läraren orkade, tack och lov! För jag hade inte klarat det. Istället tittade han bara på oss när det var 40 minuter kvar och insåg att det här går inte. Först försökte han skjuta på uppgiften och gå igenom något nytt. Efter två minuter ansåg han även det lönlöst och släppte oss. Non, non. Maintenant on a les vaccances!

Tack och lov för vettiga lärare. Så nu sitter jag här, mör i huvudet, men glad. Där kom visst sms:et, Wictor verkar ha hittat fram. Dags att gå och leta rätt på den där pöjken!

Har ni hört om professorer hemma som mobbar elever? Ja naturligtvis, säger ni. Jag håller med såklart. Men visst rör det sig ofta om cyniska, sadistiska människor? Eller lätt schizo, Linköpingsborna vet vem jag pratar om här. (Vem annars skriver en skylt med "Sexy!" under elevernas presentation? Eller liknar dem vid tyska flaggan, en är ju gul, en röd och en svart, och syftar på hudtonerna...) Jag vet inte jag, men här i Paris är det visst allmänt accepterat enligt mina klasskompisar. The French Way.

Vi hade i alla fall ett av De Där ämnena i onsdags. Med HENNE. ”Jaha, hon ja”, säger ni då. Men just det, svarar jag, med just henne. Markattan. Det lustiga med henne är att hon är så otroligt polerad. Till det yttre naturligtvis, à la style française, välklädd och välfriserad. När hon håller i ett papper är det som om det svävar mellan hennes välmanikyrerade fingrar, rör knappt hennes nyss insmorda fingrar. När hon går bemödar hon sig om hållning och att sätta fötterna rakt framför varandra. Hur många timmars övning spatserandes med böcker på huvudet hon lagt ner vet jag inte, men jag är säker på att det inkluderade böcker som inte plattar till frisyren. Något alldeles särskilt lätt och ihåligt passar ändamålet, som samtidigt framstår intellektuellt, eller änny hellre kulturellt. Låt se… fransk romantik från 1800-talet, ska vi slå till på en i pocketformat?

 

Men nu är det inte främst hennes yttre jag pratar om, utan hennes manér. För markattor, de brukar ju fräsa, men inte den här inte. Den spinner, alldeles väldigt välartikulerat dessutom. Jag har aldrig hört en människa säga bien bienbienbien så många gånger, så snabbt och se så hård ut samtidigt. Eller den andra favoriten trrès bien trrès bien, med den obligatoriska munsnörpningen.  Hon är ett klockrent exempel på boven i de amerikanska actionfilmerna som insett att du kommer ännu längre med ett leende på läpparna. Även om deras inställning inte har förändrats ett dugg.

 

Om ni inte kopplat vem det är än, så är det fröken organiserad, som ägnat mer tid till att organisera kursen än till att lära ut något. Vi hade sista föreläsningen innan redovisningarna ska börja i tisdags. Då vi inte har någon tenta i det här ämnet så innebär det visst att nu ska vi kunna ämnet. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad en SIM faktiskt är. Jag lärde mig ändå hur den ser ut under sista lektionen. Ja, alltså efter business gamet. För den här gången gick detta underbara, betygsgrundande kaos ut på att göra en SIM. Som vanligt i ett lag på 8 under 20 minuter, det som är så lätt att manövrera. Men eftersom ingen gjorde det tillräckligt bra kände hon att hon nog måste upplysa oss förvirrade själar om vad det är hon redan insett, så då som sista moment på kursen fick jag veta vad det var vi faktiskt läst. Efter att vi redan blivit betygsatta i just det förstås. Ja se fransmän, pedagogiken slår ibland nya rekord i genomtänkthet.

 

Nu tillbaka till min spinnande professor. Hon ogillar oss starkt om ni frågar mig, även om Annette nog inte håller med mig till fullo. Annette tycker bara att hon är knäpp, men att sådant får man ta här i Paris.  Tur att jag har en lite mer erfaren resekamrat. Men denna professor, hon får mig att känna mig misslyckad, okunnig och ovärdig att ens komma i närheten av hennes skor. Trots att jag är säker på att hennes skor med all säkerhet är av högsta kvalitet känner jag mig inte riktigt komfortabel i den tolkningen av situationen. Visst berättade jag om förra veckan? Då bestod som sagt business gamet i detta vackra PERT diagram, då vi hamnade i samma grupp som fyra fransmän. För det gjorde inget om det var två Erasmus med i en redan fulltalig grupp som sagt, Erasmusar bidrar inte, de är bördor som så många som möjligt bör dela på.

 

Nu skulle vi alltså få reda på betygen, och hon meddelar vänligt att betygen på uppgiften sträcker sig från 2,5 till 19. Och jag bara känner hur min mage sjunker längre ner än någonsin, den stannar inte ens när den når källaren, utan lånar en borr för att drilla sig ner i berggrunden… Så klart att vi kommer få 2,5, även om jag tycker att hon nu har sjunkit väl lågt i sitt manipulerande. Det känns närmast som kollektiv bestraffning av mina gruppmedlemmar! Så börjar hon läsa upp betygen, många får mellan 10 och 12, en del får 19 och så tittar hon på en grupp lite längre, ler och säger att ni får nog öva mer… Min grupp bara sjunker längre och längre ner i bänkraderna. Hur ska någon någonsin vilja jobba med oss mer? Till slut kommer hon till vår grupp, allra sist i högen, hon tar upp den. Snörper på munnen. Den där ofantligt nöjda blicken bara hon kan ha dyker upp och jag vet att hon har lyckats sätta dit oss. Inför hela klassen meddelar hon med ett flin att det är nog bäst att vi kommer fram och pratar med henne. Alla vet att om man får komma fram och prata så innebär det ett sorgligt lågt betyg och att du hamnat i skiten, som man säger där hemma. Tack, för det var precis vad vi behövde i just det här ämnet där vi redan har problem med grupper. Men vet ni vad?? Hon har inte ens rättat det!! Och det var gruppen som leende borde öva lite som fick 2,5. Det var inte alls något fel på vår prestation, vi fick t o m 13,5 vilket var högre än många på lektionen! Det är ganska bra, men om vi blev ditsatta? Om alla var säkra på att vi inte ens klarat oss i närheten av godkänt? Ja och det med råge, att betyget faktiskt var bra spelar ingen roll efter ett sådant skådespel.

 

Det värsta med alltihop är att det är Parisiskt. Jag älskar den här staden, men tyvärr finns de där stereotyperna som förkastar allt och alla som inte är tillräckligt. Exakt vad som ska vara tillräckligt specificeras aldrig, men tillräckligt ska det vara. Det enda som finns att göra åt det är att undvika dem så långt det bara går – vilket inte är omöjligt alls, många parisare är väldigt trevliga och hjälpsamma. Så är det bara att beklaga att jag har en av dem som Professor.

 

Snart är det då dags för muntliga redovisningar och inlämning av en dunderuppsats. Undrar vad hon kommer säga om vår prestation. Care to venture a guess, anyone?

Ja, nu ska jag inte bli långrandig. Jag vill bara upplysa herrskapet om att idag, måndag 21 februari, har våren kommit!!! Idag blir det officiell övergång till vårkappan! När det är så varmt att vinterjackan är outhärdlig, då är det klappat och klart.

 

Så nu är det jag som ska knalla iväg till lilla tvätteriet för att som i filmerna läsa finans inför torsdagens partiel, dvs deltenta i finans. IKEA bagen fram, lilla mappen, vårkappan och ballerina. I solskenet. Jag tror till och med att jag ska lämna båda fönstrena öppna när jag går…

 

Och vet ni en sak till? Luften är inte bara fräschare för att jag kan öppna fönstrena, de har tagit bort mitt mögel! Jag kan faktiskt andas nu. Se så, ut med mig nu och andas lite till!

 

 

Jag har försökt övertyga mina vänner om att jag normalt sett inte tar bilder på mig själv, ännu mindre hela tiden, men jag motbevisar konstant mig själv här i bloggen. Så det bevisar bara min tes om att bloggar är till för självcentrerade människor. Eller det lämnar i alla fall rum för ett visst filosoferande, det är en fråga om hönan och ägget. Är det bara självcentrerade som bloggar, eller blir bloggare självcentrerade? Hmm... tål att tänkas på.

Tydligen så är jag och internet inte vänner ens när jag har en fungerande telefonlina. Så av någon anledning bor mina inlägg kvar i min dator, trots att ingen kan läsa dem där?! Tänkte därför presentera en liten svit på inlägg, för två hela veckor i rad...