Paris snobbismen visar sitt ansikte
Vi hade i alla fall ett av De Där ämnena i onsdags. Med HENNE. ”Jaha, hon ja”, säger ni då. Men just det, svarar jag, med just henne. Markattan. Det lustiga med henne är att hon är så otroligt polerad. Till det yttre naturligtvis, à la style française, välklädd och välfriserad. När hon håller i ett papper är det som om det svävar mellan hennes välmanikyrerade fingrar, rör knappt hennes nyss insmorda fingrar. När hon går bemödar hon sig om hållning och att sätta fötterna rakt framför varandra. Hur många timmars övning spatserandes med böcker på huvudet hon lagt ner vet jag inte, men jag är säker på att det inkluderade böcker som inte plattar till frisyren. Något alldeles särskilt lätt och ihåligt passar ändamålet, som samtidigt framstår intellektuellt, eller änny hellre kulturellt. Låt se… fransk romantik från 1800-talet, ska vi slå till på en i pocketformat?
Men nu är det inte främst hennes yttre jag pratar om, utan hennes manér. För markattor, de brukar ju fräsa, men inte den här inte. Den spinner, alldeles väldigt välartikulerat dessutom. Jag har aldrig hört en människa säga bien bienbienbien så många gånger, så snabbt och se så hård ut samtidigt. Eller den andra favoriten trrès bien trrès bien, med den obligatoriska munsnörpningen. Hon är ett klockrent exempel på boven i de amerikanska actionfilmerna som insett att du kommer ännu längre med ett leende på läpparna. Även om deras inställning inte har förändrats ett dugg.
Om ni inte kopplat vem det är än, så är det fröken organiserad, som ägnat mer tid till att organisera kursen än till att lära ut något. Vi hade sista föreläsningen innan redovisningarna ska börja i tisdags. Då vi inte har någon tenta i det här ämnet så innebär det visst att nu ska vi kunna ämnet. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad en SIM faktiskt är. Jag lärde mig ändå hur den ser ut under sista lektionen. Ja, alltså efter business gamet. För den här gången gick detta underbara, betygsgrundande kaos ut på att göra en SIM. Som vanligt i ett lag på 8 under 20 minuter, det som är så lätt att manövrera. Men eftersom ingen gjorde det tillräckligt bra kände hon att hon nog måste upplysa oss förvirrade själar om vad det är hon redan insett, så då som sista moment på kursen fick jag veta vad det var vi faktiskt läst. Efter att vi redan blivit betygsatta i just det förstås. Ja se fransmän, pedagogiken slår ibland nya rekord i genomtänkthet.
Nu tillbaka till min spinnande professor. Hon ogillar oss starkt om ni frågar mig, även om Annette nog inte håller med mig till fullo. Annette tycker bara att hon är knäpp, men att sådant får man ta här i Paris. Tur att jag har en lite mer erfaren resekamrat. Men denna professor, hon får mig att känna mig misslyckad, okunnig och ovärdig att ens komma i närheten av hennes skor. Trots att jag är säker på att hennes skor med all säkerhet är av högsta kvalitet känner jag mig inte riktigt komfortabel i den tolkningen av situationen. Visst berättade jag om förra veckan? Då bestod som sagt business gamet i detta vackra PERT diagram, då vi hamnade i samma grupp som fyra fransmän. För det gjorde inget om det var två Erasmus med i en redan fulltalig grupp som sagt, Erasmusar bidrar inte, de är bördor som så många som möjligt bör dela på.
Nu skulle vi alltså få reda på betygen, och hon meddelar vänligt att betygen på uppgiften sträcker sig från 2,5 till 19. Och jag bara känner hur min mage sjunker längre ner än någonsin, den stannar inte ens när den når källaren, utan lånar en borr för att drilla sig ner i berggrunden… Så klart att vi kommer få 2,5, även om jag tycker att hon nu har sjunkit väl lågt i sitt manipulerande. Det känns närmast som kollektiv bestraffning av mina gruppmedlemmar! Så börjar hon läsa upp betygen, många får mellan 10 och 12, en del får 19 och så tittar hon på en grupp lite längre, ler och säger att ni får nog öva mer… Min grupp bara sjunker längre och längre ner i bänkraderna. Hur ska någon någonsin vilja jobba med oss mer? Till slut kommer hon till vår grupp, allra sist i högen, hon tar upp den. Snörper på munnen. Den där ofantligt nöjda blicken bara hon kan ha dyker upp och jag vet att hon har lyckats sätta dit oss. Inför hela klassen meddelar hon med ett flin att det är nog bäst att vi kommer fram och pratar med henne. Alla vet att om man får komma fram och prata så innebär det ett sorgligt lågt betyg och att du hamnat i skiten, som man säger där hemma. Tack, för det var precis vad vi behövde i just det här ämnet där vi redan har problem med grupper. Men vet ni vad?? Hon har inte ens rättat det!! Och det var gruppen som leende borde öva lite som fick 2,5. Det var inte alls något fel på vår prestation, vi fick t o m 13,5 vilket var högre än många på lektionen! Det är ganska bra, men om vi blev ditsatta? Om alla var säkra på att vi inte ens klarat oss i närheten av godkänt? Ja och det med råge, att betyget faktiskt var bra spelar ingen roll efter ett sådant skådespel.
Det värsta med alltihop är att det är Parisiskt. Jag älskar den här staden, men tyvärr finns de där stereotyperna som förkastar allt och alla som inte är tillräckligt. Exakt vad som ska vara tillräckligt specificeras aldrig, men tillräckligt ska det vara. Det enda som finns att göra åt det är att undvika dem så långt det bara går – vilket inte är omöjligt alls, många parisare är väldigt trevliga och hjälpsamma. Så är det bara att beklaga att jag har en av dem som Professor.
Snart är det då dags för muntliga redovisningar och inlämning av en dunderuppsats. Undrar vad hon kommer säga om vår prestation. Care to venture a guess, anyone?
har du läst/sett Gökboet? påminner enormt tycker jag...
Du är ju i Frankrike, hon är säkert bara bitter för att hennes man gillar sina älskarinnor mer än han gillar henne. ;)
Gökboet? Är det sköterskan du menar? Jag kollade just upp den men tror faktiskt inte jag sett den, får ordna upp denna brist och sedan återkomma; men det kan jag säga, det skulle inte förvåna mig om du har rätt som vanligt!
Och Wictor, här kan folk vara bittra för allt möjligt. Maken kanske inte gillade hennes nya kvalitetsskor. Eller ännu värre, sade att hon inte fick gå på manikyr den här veckan för att räkningarna skulle betalas. Konstiga prioriteringar män kan ha... ;)
