L'aventure ou L'avenir?

Jaha, så var det tillbaka igen till Colonel Fabian för att studera lite mera och förhoppningsvis bli lite klokare. Men jag måste erkänna att till en början var förändringen så stor att jag inte ens förstod vad som hände. Jag kom på mig med att undra varför det stod så mycket mycket folk innanför dörrarna till stationen för RER. De står framför laddningsautomaten till metrokorten... åh nej! Har jag missat att det är ny månad och inte laddat och nu måste jag köa och komma sent, bara för att jag inte kommit ihåg att ta en halvtimme extra på mig när det är månadsskifte?! Men nej, det är bara fransmännen som haft semester och ligger efter, jag är laddad och klar för länge sen, bara väldigt ovan vid folkmängden. Samma på perrongen och tåget som aldrig kom, hade det hänt något undrade jag? Innan jag kom på att det är så här mycket folk när alla ska jobba. Och när det är mycket folk blir tågen försenade. Jaha ja, som sagt, det var det där med att jobba ja.

Först var det skönt att ha något att sätta tänderna i. Något att jobba mot, något att göra. Men efter idag, med två arbeten till hängande över mig, vilket ger sammanlagt tre att förbereda till på måndag varav två redovisas på tisdag, känns det lite tyngre. Varför räcker inte dagarna till för? Tur att jag har så goa klasskamrater som ställer upp för en. Det måste jag säga; fransmän kan verka pushiga och ha knasiga tendenser för sig, men i långa loppet spelar det ingen roll. Det är t ex helt ok att kopiera direkt från internet till en powerpoint fem minuter innan redovisning, eller ta långa stycken och sätta rakt in i en uppsats. Det är också helt ok att utpressa lärarna, om ingen i klassen gör en uppgift, och läraren inte får sätta underkänt på eleverna, vad ska då kunna hända?

Men en hel del blir vi nästan tvingade till för att hinna, pedagogiken och uppläggningen möjliggör inget annat. Att använda falska källor är ibland enda sättet att ens ha något att säga alls. Och nu kommer poängen, mitt i detta kaos, där ingen hinner något och där man kan gå under om man tänker på allt som ska göras, så håller alla varandra om ryggen. De bär varandra om det så ska behövas. Grupparbeten kan vara ett aber, men du är aldrig själv och du lämnas aldrig utanför. Det är en väldig trygghet mitt i alltihop och den sammanhållningen, den har jag faktiskt inte upplevt någon annanstans. Har du bara vänner så står du alltid stark. Man kan förstå varför fransk kultur upplevs mer kollektivistisk än den svenska egensinnigheten, och vet ni? Jag tror faktiskt att jag gillar det. Enveten som jag är.