L'aventure ou L'avenir?

Det fanns två stora mål för detta besök nummer två:

1. Se Mona Lisa.

2. Åka till Versailles.

Och vet ni vad? Vi hann med dessa väldigt väldigt högt uppsatta mål (hoppas ni hör min sarkasm). Inte mycket mer ska väl tilläggas, om man inte räknar promenader och restaurangbesök förstås. Men så hade vi allt vid knuten av vårt superfina hotell (vi bodde mycket bättre än våra plånböcker, vi hade haft tur och hittat rummet nedsatt vår vecka), så varför stressa runt när vi inte behövde?

Det bästa på hela veckan var Versailles, without doubt. Glada i hågen gav vi oss av mot Versailles på fredagen, fulla av förtröstan. Inte bara hade vädersiarna spått fint väder på morgonens datorrapport, det verkade som att vädergudarna var benägna att hålla med när vi kikade ut genom fönstret och när vi strosade kyliga men ändå soliga gator. Och som Wictor snusförnuftigt förklarade, om det bara var solen jag var orolig över skulle det gå så bra så, vi skulle trots allt till Versailles.

”Om solkungen bott där, då måste det väl finnas sol?” Ja, det var väl solklart.

Versailles var i alla fall väldigt trevligt. Vi hade picknick längst ner i parken, vid bortersta delen av dammen med utsikt över hela slottet och alla roende båtar, i strålande sol på grönt gräs, gästade av en svan som Wictor matade nästan ur handen och ett antal änder. Om dessa änder gick meningarna dock lite isär, man skulle kunna tro att det var en man och en kvinna som avläste situationen. Vilket det alltså var. För ni vet väl om att änder är väldigt lika människor?

Det var i alla fall en hona och en hane hos oss, tills det kommer en projektil genom vattnet. Det är hane nummer två – ja eller alfahanen om ni skulle frågat projektilen om hans åsikt. Denna självmedvetna skapelse driver bort den första hanen, och inte nog med det, nej han ska driva bort gruppen en bit bort också. Att det är en hona i den gruppen med spelar ingen roll, ingen får komma i närheten av honan hos oss. Och honan, hon stannar snällt kvar utan att göra ett ljud. Här någonstans måste jag börjat sympatisera med den här lilla honan som inte gör en fluga förnär, men som verkar lite kväst. Medan Wictor tyckte kanske att hon var lite väl lam och hannen, han var riktigt tuff och hård. De biologiska referensramarna går verkligen inte alltid ihop när det gäller att uppskatta kvaliteter hos det andra könet och avläsa egenskaper hos sitt eget kön.

Sen kommer då hannen tillbaka. Och han ska ha all mat. All mat. Om Wictor kastar mat så puttar han bryskt undan honan.

Min teori:Hannen är självgod och egocentrisk. Stackars lilla hona, får ju inget att äta!

Wictors teori:Den hannen, han får jobba hårt han! Det kan inte vara lätt att hela tiden behöva tänka på att honan inte får äta för mycket, hon har säkert blivit lite för stor.

Så till slut när Wictor matar dem med chokladkakor – snälla djurvänner, skyll inte på mig! – och en bit landar nära honan snappar hon den snabbt och simmar toksnabbt bortåt medans hon proppar ner den i halsen.

Min reaktion: ”Men usch vad han har kväst henne! Hon måste fly med maten innan han får tag på den!”

Wictors reaktion: ”Det här bevisar ju vilket matvrak hon är! Kolla där, hon sväljer ju allt på en gång, hanen har i alla fall finessen att blöta upp lite bitar i taget. Hon behöver verkligen hållas efter. Eller så måste det vara hennes dag i månaden, så mycket choklad som HON äter.”

Hm. Nu tror jag inte det rör sig om biologiska referensramar längre. Och jag vill inte fråga en psykolog om vad våra snabba analyser av ankornas parförhållande säger om vårt eget förhållande. Eller våra referensramar för förhållanden. Jag nöjer mig med att konstatera att män och kvinnor tänker olika. Punkt.

Inte våra änder precis, men visst är han lite rolig,

fågeln som vi hittade på fågelmarknaden!

Apropå kommentarer, han fällde ett antal kommentarer dessa dagar, allas vår snusförnuftige Wictor. Jag borde ha en diktafon med mig jämt. Var det inte om det ena så var det om det andra. Och mycket nöjd är han över dem med!

Här kan nämnas för den nyfikne, de diskussioner som förr eller senare dyker upp i vart parförhållande. Ni vet, har vi samma värderingar, tycker vi samma sak, vill vi samma sak i framtiden? Hur kommer det bli om ett par år? Vissa par tar det hela väldigt allvarligt, andra otroligt lättsamt, jag är inte helt klar på i vilken kategori vi hamnar. Låt mig demonstrera ett exempel, där vi halkat in på att prata om barnuppfostran. Naturligtvis har vi tyckt lika men uttryckt det olika, alternativt tvärtom – vilket onekligen gör det hela lite mer förvirrat. Till slut når konversationen sin spets:

Johanna, lätt skämtsamt: ”Vet du ens vad det är att vara en deltagande förälder?”

Wictor, eftertänksamt, konstaterar långsamt: ”Deltagande? Det är väl … när man har en extra lång sån där lina, som barnen kan få springa i på tomten.”

Japp. Helt hopplös. Men jag ska nog kunna se till att han i framtiden håller sig linlös också, ska ni se. Och för säkerhetsskull ska jag nog ta och gömma undan min choklad den där dagen i månaden, ifall han någon gång skulle vilja hålla efter mig också. Revoltera i det tysta, mina vänner. Revoltera i det tysta. Choklad… och kostrumpor. Inte sant Moa?