L'aventure ou L'avenir?

1.     Borströkande fransmän utan aptit (bantningsknep, tydligen är 48 % av studenterna generellt och hela 63 % av tjejerna fixerade vid relativa viktmått och fetman är endast 2 % gentemot 13,5 % av befolkningen i övrigt enligt tisdagens metro) på annat än onyttigheter, långa studietimmar i syrefattiga rum, inga raster och långa timmar på metrostationer ger massor med snabbt ätna vita kolhydrater och sockerstinna eller feta måltider från de caféer, stånd och automater som erbjuds. Och fransmännen som lever så jämt ska ändå vara några av de hälsosammaste i Europa. Oh yes, the french paradox.

 

2.     Allt som inte är pasta eller i säsong är dyrt, OM du nu vill laga själv, vilket fransmännen helst inte gör. Halvfärdigt eller färdigpreparat går alltid hem. Paris, staden där restaurangmat kan kosta mindre än att göra det själv. ”Kött, fågel, fisk eller mittemellan?” Fläskfiléerna hemma är ju billigare. Igår betalade damen framför mig i kassan 45 € för vad som såg ut som plockmat för familjen i max två dagar. Om ens det. Det är minst 1600 kr i veckan utan hygien artiklar och utan frukt, grönsaker, kött, fisk eller fågel. Man tackar.

 

3. ”Ventilering? Mögelsanering? Isolering? Ljudisolering? Vilka konstiga påhitt resten av Europa håller på med. Måste ta massa tid och energi!”

4.     ”Jag tänker, alltså strejkar jag”. Helst när det drabbar dig mest och utan förvarning. ”Men hallå, vi satte upp skylten om strejk på RER linjen klockan 6 imorse och varnade om att den varar mellan 9 och 14. Du kunde ju ha läst den.”

 

5.     Fransmännen är jättebra på teknik. Alla har minst tre mobiler och superutbyggt internet med kombinerad telefon. Problemet? Den bara fungerar inte.

 

1.     Det finns wifi på alla ställen du bara längtar efter en ursäkt att få sitta i när du istället borde plugga – wifi hotspots kombinerar nytta med nöje och ger en anledning att sitta där istället och i alla fall försöka plugga; "det är väl lika välekiperat som vilket annat studierum som helst?" (läs caféer, parker, bibliotek, etc.)

Här sitter lilla jag under en av mina pluggsessioner, nöjd och belåten på Starbucks Alésia! Stället med espresso, sojamjölk OCH studieplatser.

 

Ibland har man bara bra dagar där allt fungerar som det borde. Sådana gillar jag. Så det så.

 

 

2.     Mat! Närheten till varmare klimat ger massor med billiga och goda frukt och grönsaker. Perfekt att ha i väskan.

 

3.     Mat! Närheten till havet ger mycket god och färsk fisk. Underbart att variera vardagspastan och restaurangbiffen med (med åtta kokplattor i ett hus uppdelat på två kök kan du bara inte ta särskilt många eller särskilt länge och då är pasta med pastasås lämpligt och smidigt, och vad gäller biffen så kostar den ibland lika mycket i butik som färdiglagad på restaurang, så inget kött hemma, allt järn intas när restaurangtillfälle ges!)

 

4.     Fast leverpastej, det tänker jag äta på mitt importerade Falu Rågrut. För den har jag hittat nu, tvåpack för 7,5 kr utan laktos (men med mer fett) så är den ännu en anledning att älska Paris. Det franska köket må vara härligt, men vad gjorde jag utan hårdbröd och leverpastej??

 

5.     Stadens identitet. Varje område är unikt, eget, med en egen historia och personlighet. Och Parisarna drar sig inte för att utnyttja det, var dag har sin del, var sak har sin plats, för att dra nytta av ett gammalt uttryck. Du stannar inte i hemkvarteret bara för att stanna där, utan då är det för att just nu passar det bäst. Söndagar strosas i Saint-Germain eller bland Marais caféer och marknader t.ex. Baksidan av myntet är segregationen; China Town i 13e och 9 e eller immigrantkvarteren i 18e (visst är det där Place de Clichy ligger?) för att ta några exempel.

 

6.     Staden är ditt vardagsrum. Pubar, caféer, restauranger, parker, museum, uteserveringar, gatubänkar.  Här spenderar du din vakna tid, tillsammans med majoriteten av de vakna fransmännen. Helst i solen, gärna på en bänk i en underbar park. Det tycker jag om.

 

7.     Fransyskor är vackra. Punkt. Eller, i Paris får du vara vacker. Läs kvinnlig. Kräver ingen utläggning, mer än att det är underbart skönt att få vara kvinnlig i ordets alla bemärkelser, utan att folk på gatan höjer på ögonbrynen – jantelagens eviga tradighet – och utan att du upplevs som mindre professionell. Kom igen, när såg vi senast en snittsig businesskvinna i Sverige, iförd röd figurskuren dräkt, skyhöga skor, välmanikyrerade naglar, en frisyr som ligger perfekt, röda läppar och snidade ben à la Segolène Royal? Nä, där hemma är manlighet maktens kännetecken.

 

8.     Staden vibrerar av kultur. Böcker, konst, teatrar, filmer, musik. Långa intervjuer och långa partier med kulturtips i varje tidning, försäljning av böcker och tidningar överallt, billiga biografer, teatrar med sista minuten biljetter, konstmuseum överallt med öppettider nästan jämt, det är det ständiga samtalsämnet och det stora intresset. Poesi i tunnelbanan, poesi i ljusinstallationer på publika väggar och den ständiga klassikern i handväskan. Paris och kulturen.

 

9.     ”Tabun är något att som förhindrar livsgnistan. Vi har vilken typ av butiker var vi vill, äter vad vi vill och gör vad vi vill.” Rent generellt är det uppfriskande och berikande, tänk utanför boxen! Å andra sidan, efter att jag under gårdagens föreläsning såg vilka tv-reklamer fransmännen har för t ex preventivmedel vet jag inte om jag ska skaka trött på huvudet åt Sveriges räddhågsenhet eller ropa hjälp, åka tillbaka och gömma mig. Professorn sitter lugnt och förklarar att bägge reklamer lägger sin tyngdpunkt i själva akten, men den första uppmuntrar till njutning och är mer åt det sensuella hållet, medan den andra handlade om njutning på det djuriska sättet, ju fler och ju mer desto bättre. De var 1,5 minuter långa och har sänts. Å andra sidan föredrog jag dem framför den lilla killen som bröt alla regler och brukade smyga fram till föräldrarnas dörr för att höra om kusten var klar. Och det var inte snarkningar han letade efter. Reklamen ville understryka det roliga och den mer säkra sidan. Säkerhet eller traumatiserade barn? Ja, allt är väl relativt antar jag.

 

10. ”Vi håller varandra om ryggen”. Och det gör de. De inte bara säger det. I rest my case there.

 

Ja, så var det då det här med ett internet som legat nere sedan i torsdags kväll och tagit telefonlina och allt. Jag har varit irriterad som ett bi och varken mamma, pappa eller Wictor har kunnat nå mig, för att inte tala om alla chattar jag mystiskt bara försvunnit ur (jag har använt det trådlösa, men det är inte att lita på).

Vet ni vad som hänt? Min instinktiva reaktion är att skratta åt det, för det är ganska roligt. Känns lite typiskt på något vis. Hela MIAAs nät är tydligen beroende av några ryska datorer och då är det ju särdeles lämpligt att en av de som arbetar med desse datorer fått för sig att rycka några av kablarna. För det är generellt sätt en väldigt bra idé, inte sant? Så alla uppkopplingar, alla IP-adresser, alla inloggningar - ALLT - försvann. Borta kommit bort. Så nu ska de lägga in allt igen och koppla upp alla boende var och en för sig mot nätet. Ja när de lyckats få igång det överhuvudtaget. Smart att rycka kabeln? Nej. Smart att använda ett system som pajar om någon snavar över en kabel? Nej. Franskt? JA!

Så stackars stackars mig - inte alls - har varit tvungen att ge mig ut i solen idag igen, bland fåglakvitter och solasken i 15 grader eller vad det kan vara, ballerina och shorts sitter jag nu här i min park. För det kan fransmännen i alla fall har jag fått lära mig nu. Jag har inte mindre än två timmar gratis internet i min egen parkalek! Tjoho!

Ben, voilà ce que j'appris les derniers jours!

Här i Paris finns så mycket att se och så mycket att lära, man slutar aldrig upp! När Wictor och jag tog en taxi hem - vi missade sista tåget som så ofta här i Parre som svensk-fransyskorna säger - liknade den portugisiske taxichauffören Paris vid en historiebok. Och jag tycker det stämmer bra! Inte bara är fransmännen väldigt fästa vid sin historia, den är verkligen påtaglig precis vart man än går.

Visste ni t ex att Place de la Concorde, från vilken Champs Élysée sträcker sig hela vägen till L'Arc de Triomph, innan hette Place de la Revolution? Det var där som nobelmännen förlorade huvudena sina under revolutionen, bredvid slottet i Tuilerierna där kungaparet satt fängslat och mitt emot Assemblé National - Parlamentet. Inte konstigt att platsen är viktig än idag. Och visste ni även att själva torget och bron som går däremellan, Pont de la Concorde, består av stenarna som man plockade från självaste la Bastille? Denna borg som stod för förtrycket och plockades i sär bit för bit av Parisarna själva har nu blivit del av det moderna Paris, på samma plats där Parisarna äntligen fick upprättelse, och framför symbolen för den nya friheten - Assemblé National.


När vi nu ändå pratar broar så måste jag sticka in med en bild på Pont Alexandre III, denna svulstiga skapelse i marmor och guld, som ligger bredvid ovan nämnda bro, men mellan Hôtel des Invalides - hotellet som byggdes för de sårade i Napoleons krig med den enorma gravplatsen till den så enormt lilla mannen, det är den stora kupolen på bilden - och Le Grand Palais et le Petit Palais - de två konstmuseumena som uppfördes som två likadana men olika stora palats år 1900 för att fira in storstaden i den nya eran. Allt i sann Napoleon anda.


Eller visste ni att namnet Marais på stadsdelen i nordöst, över Seine, betyder träsk? Och att det är därför som på alla höga delar så finns den gamla bebyggelsen kvar, men i nedre delarna har det inte byggts förrän senare eftersom det översvämmades hela tiden. Här ligger nu de judiska delarna som tidigare var kända som de enda delarna som var öppna på söndagar - eftersom de hade stängt lördagar istället! De fick specialtillstånd att ha öppet söndagar och stängt lördagar av Paris kommun. Numera är de kända för pittoreska gator, söndagsmyller, söndagsmarknader och godaste fallafeln i stan. Det sista kan vara lite hypat, men kända är de och kön ringlar lång lång lång.


Numera är det fler som har öppet söndagar, men de allra flesta har stängt. Den andra delen av Paris som alltid är öppet då är just Champs Élysée, den långa shoppinggatan med alla flaggbutiker. Vet ni varför? För att när Virgin Megastore öppnade och såg alla turister som fortfarande strömmade förbi utanför på söndagarna bestämde de sig trots förbud att öppna upp ändå. Paris borgmästare blev förstås förbannad och ropade att då får de böter! Men Virgin skakade bara på huvudet och svarade att det fick de väl göra då, de skulle fortfarande tjäna mer på det, med den folkströmmen utanför tröskeln. Så öppnade de upp och så öppnade hela gatan upp. Kan de kan vi, var ryktet som gick.


Visste ni också att Place de Vosges är döpt efter Cômte de Vosges, den första greven att betala skatt när den infördes av Paris kommun? Att i den gamla byggnaden från 1640 som sträcker sig runt den vackra trädgården, levde ingen mindre än Victor Hugo? Och att här företogs några av stans viktigaste salons, de damsällskap och salonger som även var så vanliga i London under 1600-1800 tal. Det var här många av de idag stora skrifterna av Diderot och allsköns författare dryftades och lobbying verksamhet fördes. Jämför det med Bloomsbury i London, och jag tycker inte skillnaden är särskilt stor.

Ja tänk vad man kan lära sig på någon dag genom att bara lyssna lite. Och tänk vad man aldrig tröttnar på den här staden!

Jaha, så var det tillbaka igen till Colonel Fabian för att studera lite mera och förhoppningsvis bli lite klokare. Men jag måste erkänna att till en början var förändringen så stor att jag inte ens förstod vad som hände. Jag kom på mig med att undra varför det stod så mycket mycket folk innanför dörrarna till stationen för RER. De står framför laddningsautomaten till metrokorten... åh nej! Har jag missat att det är ny månad och inte laddat och nu måste jag köa och komma sent, bara för att jag inte kommit ihåg att ta en halvtimme extra på mig när det är månadsskifte?! Men nej, det är bara fransmännen som haft semester och ligger efter, jag är laddad och klar för länge sen, bara väldigt ovan vid folkmängden. Samma på perrongen och tåget som aldrig kom, hade det hänt något undrade jag? Innan jag kom på att det är så här mycket folk när alla ska jobba. Och när det är mycket folk blir tågen försenade. Jaha ja, som sagt, det var det där med att jobba ja.

Först var det skönt att ha något att sätta tänderna i. Något att jobba mot, något att göra. Men efter idag, med två arbeten till hängande över mig, vilket ger sammanlagt tre att förbereda till på måndag varav två redovisas på tisdag, känns det lite tyngre. Varför räcker inte dagarna till för? Tur att jag har så goa klasskamrater som ställer upp för en. Det måste jag säga; fransmän kan verka pushiga och ha knasiga tendenser för sig, men i långa loppet spelar det ingen roll. Det är t ex helt ok att kopiera direkt från internet till en powerpoint fem minuter innan redovisning, eller ta långa stycken och sätta rakt in i en uppsats. Det är också helt ok att utpressa lärarna, om ingen i klassen gör en uppgift, och läraren inte får sätta underkänt på eleverna, vad ska då kunna hända?

Men en hel del blir vi nästan tvingade till för att hinna, pedagogiken och uppläggningen möjliggör inget annat. Att använda falska källor är ibland enda sättet att ens ha något att säga alls. Och nu kommer poängen, mitt i detta kaos, där ingen hinner något och där man kan gå under om man tänker på allt som ska göras, så håller alla varandra om ryggen. De bär varandra om det så ska behövas. Grupparbeten kan vara ett aber, men du är aldrig själv och du lämnas aldrig utanför. Det är en väldig trygghet mitt i alltihop och den sammanhållningen, den har jag faktiskt inte upplevt någon annanstans. Har du bara vänner så står du alltid stark. Man kan förstå varför fransk kultur upplevs mer kollektivistisk än den svenska egensinnigheten, och vet ni? Jag tror faktiskt att jag gillar det. Enveten som jag är.

Nej det är inte JM Bygg. Vi kan inte sånt. JW Bygg skulle inte slå så högt tror jag i byggindustrin. Men servicebranschen? Det kan väl kanske gå?

Vi har jobbat hårt den här veckan, Wictor och jag. Inte nog med att jag ska lära han allt jag kan (nåja, det går nog ganska fort...), jag ska dessutom testa Guideturen på mitt första försöksoffer samt hitta nya spännande sevärdheter åt kommande gäster. Visst låter det som ett tufft liv? Lyckas jag motivera en veckas ledighet med promenader, massa god mat, mys på caféer, shoppingturer, museumturer och allt vad det kan vara?

En mycket vis flicka konstaterade när hennes pojke åkte att det var lite jobbigt att han åkte. Det är i och för sig bra för min plånbok att du åker, men plånböcker, de kan man köpa nya. Hennes pojkvän skakade bara lätt på huvudet åt den som vanligt klockrena logiken, men jag tror han förstod poängen. Även om han invände att plånböcker oftast kommer utan innehåll. Men i alla fall. Därav turistbyrån alltså, mättar inte hålet i börsen, men motiverar väl för dess tillkomst?

Så vad säger herrskapet om det här lilla urvalet, à la Wictor och Johanna, presenterat i bilder av konferencieren och modellen för kvällen; Herr W och beskrivet av undertecknat själv:

Slingrande romantiska gångar och sevärdheter på Île de la cité. För intresserade eller romantiska par. Vad sägs om Marie Antoinettes cell där hon satt innan hon halshöggs - för den lite blodtörstigare - eller Saint Chapelle och Notre Dame för den mer kulturväne eller religionshistorikern. Mor min kommer guidas fram till de romerska lämningarna under den sistnämnda kyrkan, där de funnit bad såväl som huskällare från Lutèce.

Speaking of which, jag har länge letat efter dessa bad som romarna lämnade här, och arenan som ska finnas kvar. De byggde de stora anläggningarna i ett kors med ön i norr, baden i mitten och arenan i öster. Men har jag hittat dem? Ja och nej. Jag har gått förbi baden otaliga gånger, men bara inte fattat att det är dem.

Cluny baden är alltså nästa resmål för historieintresserade (läs Mamma, men kanske några av Stockholmsgrabbarna också?), praktiskt nog ligger den nära Sorbonne för den som vill ta sig en titt där, och samtidigt nära Quartier Latin för den som vill ta sig en snabb matbit. Eller en längre.

(Gällande det sista ska ni definitivt läsa Ludde, för alvarligt talat, kan du motstå en snurrande spädgris? Jag lovar att hålla mina tankar för mig själv medan ni äter.)

Wictor som stolt upphittare av de Romerska baden i Cluny

Innan kosan bär av mot arenan så tänkte jag ta Herr Lundin in i seriekvarteren, en serietidningsläsares våta dröm. Och även om du kommer att klaga på att majoriteten är på franska kommer du i hemlighet njuta av att det finns ett kvarter med serietidningsantikvariat. Det vet jag.

Arenan är faktiskt ganska intakt! När vi kom dit så satt det fullt av sollapande fransmän i gångarna och på fältet fanns bollspelande barn och boulespelande män (endast tyngden på klotet förändras tydligen med åldern, tydligen blir det kulturellare då?).

Wictor visar hur det ska solas - här är arenan i eftermiddagssolen!

Här precis bredvid har vi en annan pärla, Rue Mouffetard. Danskarna bodde där, fransmännen i klassen har pratat om det, men inte visste jag att det var så mysigt! Hit ska vi! En gata full av restauranger och pubar, fransmän på familjemiddag och turister på galej. En trevlig lunch i solen på torget eller en middag i de många lampornas sken framåt kvällen. Till bra pris dessutom! Pappa kommer helt klart guidas hit, om han gillar Saint Michel kommer han älska det här. Och ja, de har till och med ett Hägen-Dasz café! Kanske de kära Linköpingsborna kan känna sig lockade? Öl och mat samlat var det ja.

Vi åt en sen lunch som fick täcka som tidig middag, den dagen promenerades det ett antal kilometer, läs mil snarare. Så välbehövligt och gott! Men vi kom gemensamt fram till att Crème Caramel, visst var det gott, men ingen gick upp mot Mikaels Flärn. Eller hur han nu stavar det.

Här hittade vi även till Jardin des Plantes, vars djur, labyrinter och lusthus kan uppskattas av de flesta. Själv blev jag begeistrad i kängruna och strutsarna! Ja jag vet, det är inte riktiga kängrur, men mina mini kängrusar var så söta så söta. Här har jag en känsla av att Sara skulle kunna tillbringa ett tag, eller vad säger minstingen i familjen?

En annan klar favorit är Île Saint Louis, att denna lilla ö kunde gömma en sådan pärla hade jag inte heller noterat. Att den är mysig att strosa längs med kajen, det var klart. Mitt i Seine i det varma skenet av vackra lyktor och med Notre Dame mittemot är den ett givet kort. Men att mitt på ön gömde sig en lång gata à la Gamla stan, full av små söta affärer och härliga restauranger med skapliga priser, det var en trevlig överaskning. Jag tror verkligen att Pappa och Mi kan uppskatta atmosfären och restaurangerna och jag vet att Mamma kommer älska affärerna! Jag ska bara lyckas hitta till de berömda passages i Marais, med alla antikaffärerna, så kommer nog min, mammas och Åsas lycka vara gjord.

På tal om mysiga gator så gillar jag Saint Germain, en av Haussmans stora boulevarder. Wictor tyckte nog den var lite opersonlig, men jag gillar de stora vita husen, gatorna fulla av caféer och lyxaffärer och designers blandat med prylaffärer. En bra shoppingdag. Hit skulle vi kunna gå och shoppa Åsa, om du inte vill gå till Forum des Halles - stora köpcentrumet där jag shoppat alldeles för mycket i veckan - eller runt Place Madeleine om du vill fönstershoppa designers och Paris lyx.

Annars vad gäller shopping kan jag rapportera Calle att de nya underklädeskollektionerna har kommit in, även om rean tyvärr är slut, but it just so happens att de nog kommer falla herrn på läppen. Eller i alla fall till han själv, vi snackar galna färger i mängder på herravdelningen.

Här i området snubblade vi på ett och annat mysigt ställe att äta på faktiskt. Förutom sollapande vid boulevarden till frukostmackan endera dagen, hittade vi under söndagens förvirrade letande efter mat - allt är som sagt stängt här i Paris på söndagar - till en mysig amerikansk kvarterskrog där det åtnjöts en brunch som hette duga. Brorsan, vad tror du om ägg och bacon, med potatiskaka och toast, juice och kaffe, till efterrätt amerikanska pannkakor med lönnsirap? Tänkte väl det, vi kan nog ta oss dit ska du se. Mamma kanske inte misstycker allt för mycket?

Vi hittade ett Pappaställe också. Jag hade aldrig smakat en macaron och jag har ändå varit här ett tag nu, så det tyckte vi att vi skulle ändra på. Och ska vi göra något så borde vi göra det ordentligt tyckte vi. Så en regnig söndag där vi promenerat och gått på museum tills benen värkte tyckte vi att en café avec chocolat maison lät som en utmärkt idé. Och det var det också, även om vår promenad på fem kilometer - minst! - efteråt var välbehövd för att få tillbaka känslan av att tyngdkraften kommer från jorden och inte magen. Men, som sagt, en vacker passage i centrala Paris, hemtrevligt konditori och chokladeria med husets varma choklad som är så tjock att den knappt rinner och macarons. Det kan inte bli fel, eller hur pappa?

Jag tror nog Mi redan hittat till de små kvarteren gömda mellan Sorbonne, Saint-Germain, Musée d'Orsay, Seine och till slut bort mot Saint Michel, men de är så pittoreska att de är väl värda en titt, om inte annat för att minnas, säg? Även om jag vet att du kommer misstycka till chokladidén.

Apropå museum så finns det många som är värda ett besök. Vi var på tre, ett för att det hör till, det andra för att jag kommer släpa alla som kommer hit dit eftersom det är ett underbart museum och det tredje för att det var udda och Parisiskt.

Louvren är alltid intressant, även om det ofta bara är för mycket folk. Men det intressantaste tyckte jag ändå var Napoleons audienssalar. Här borde vi äta middag, eller vad säger ni? Jag tror Wictor gillade det, men han klagade något om att springa genom salarna så att man aldrig hann se något. Vet inte vad han pratar om.

Musée d'Orsay är värt ett besök även om ni inte brinner för konsten. Till och med om ni inte tycker att det är det minsta roligt att se de där målningarna man känner igen från alla lektioner är det värt ett besök bara för byggnaden i sig. Den gamla stationshallen är magnifik! Jag fick till och med medhåll från Wictor.

Det tredje muséet ligger i Blanche, bredvid Moulin Rouge, om detta räcker som förklaring. Det rekommenderas absolut inte till folk som har barn med sig, men för de som har tid över utan barn är det lite lustigt. Här bjuds på skratt, lite knasiga kulturella skillnader, lite historia om allt från prostitiution till konst genom tiderna, men också rent obscena grejer som jag helst springer ifrån. Jag skulle rekommendera det till Pappa och Mi, men jag har en känsla av att det kommer sluta med att pappa kommer därifrån förbannad, ha glömt de roliga skämtteckningarna och bara komma ihåg de bisarra bisarra asiatiska målningarna. Det är ett under att vi har några japaner kvar, det här med SM verkar ligga lite för varmt om hjärtat tycker jag. Men som sagt, besökande par kan gärna ta sig en titt.

Vill man ha något annorlunda efter den kompotten kan man ju ta sig till Pantheon. Själv har jag kommit fram till att jag tycker att det är lite för morbit - för att inte tala om kallt - för min smak. Tanken är att härma romarna. Först ville de skapa en kyrka till Paris statshelgon, eller vad man nu ska säga, Saint Genevieve, vilket sedan blev en nekropol för döda stora män. Och en gift fru. Och de stora döda männen lägger vi på rad i döda kistor som folk kan titta på och läsa om varför de är stora och varför de är döda. Stämningen är lite spänd där nere i kryptan om ni frågar mig, bara Rosseau och Voltaire verkade sova lugnt, men de är väl för gamla för att bry sig om turisterna. Vilka som intresseras av den morbida aspekten tänker jag inte spekulara i, men det är historiskt ganska intressant. Så historieintresserade någon?

En sista byggnad, passerad av mig men igenkänd av Wictor, som jag tror att bibliofiler som vi men även mor min skulle uppskatta är Bibliotèque François Mitterand som är byggt som ett stort öppet glaskomplex omgivet av fyra byggnader som skall likna böcker. Och i mitten av glaskomplexet finns - en skog. Ja just ja, det brukar man ju ha på bibliotek. En skog med djur och fåglar i för att eleverna ska kunna koncentrera sig bättre och stimuleras. Klart sevärt!

När allt rännande är klart tycker jag vi slår oss ner i en park. Eller innan rännandet om ni föredrar det. Eller istället, det går det med. Det finns otaliga att välja på, men en favorit är Jardin de Luxembourg, om det är sola, sköna stolar picknick och trevligt sällskap ni vill åt. Jens, vad tror du om en stor park, runt franska senaten, med en vacker stor fontän och en stol som bara väntar på att du ska sätta dig där, vila fötterna och bli lite uppassad - av oss då såklart - och förhoppningsvis utvilad?

Sista andetaget ska ni lägga på att strosa i Montmartre och Marais, det tycker jag bestämt. Paris vore inte Paris utan dessa. Det går bara inte. För den som fortfarande inte är nöjd efter det, eller snarare vill göra något helt annat, då tycker jag ni ska gå på bio. Det är billigt, där kan ni inte klaga, och går ni bara på de föreställningar märkta VOST - Version Original Sub Titlé - så förstår ni vad de säger också.

Och så kan ni alltid äta. Paris är trots allt huvudstad i landet som är känt för la cuisine française. Om Ludde och Oskar kom samtidigt så hade vi varit tvugna att äta fondue, men det verkar som om jag och Wictor ska försöka laga det hemma åt er. Vi konstaterade att ni skulle kunna vara lockade av tanken på kött, som steks i olja, alternativt i doppas i ost och sedan i sås. Kött, olja, sås. Hmm. Och dricka öl på Irish pubs?

Jag tror dessutom att jag börjar få koll på områdts kvarterskrogar och brasserier, vilket kan vara hjälpligt för dem som jag tvingar bo här ute hos mig, i södra delen av stan.

Men nä, nu har jag jobbat tillräckligt, jag känner mig alldeles utomordentligt turistigad, byrån kan läggas ner nu. Ska det bjudas på annat får ni pallra er hit först. Nu tänker jag sova, drömma om mina tapeter som visst ska väljas och fundera på om jag kan hitta på en ursäkt från att plugga imorgon.

Jag som skulle visa mina fina vår bilder medan ni hade snökaos. För att jag var ändå lite nöjd över att vara här och inte hemma i soppan av SL-tåg som halkar fram då och då utan förare, SJ-tåg som inte går alls, cyklande genom snövallar, ja jag vet inte allt. Men så publicerar jag det för sent, och där fick jag tji! Ni hann få vår ni med under tiden, åtminstone om man ska tro Aftonbladet, rapporterar hemvändande pojkvän precis.

Jaha ja, högmod går före fall heter det, vilket skulle bevisas. Ingen idé att lyfta på näsan för småsaker. Fast jag vill nog inte lyfta på näsan ändå, annat än för att få lukta på vårblommorna kanske. Så jag tänkte ta ett inlägg till om vår och att vår är underbart och att snart är det vår och... ja. Men den här gången tänkte jag upplysa er om att ni har vår! Frågan är... vet ni om det själva än?

Hoppas hoppas att ni slipper kylan snart, hemma eller på besök i Paris! Stor kram på er alla!



Jag antar att det inte ser ut så här längre där hemma? Det är smått galet om ni frågar mig, varken framsida eller baksida av huset vårt är synligt under snömassorna!

Vi vaknade av oroliga sms från familjemedlemmar, gick det bra i stormen? Stormen Xynthia skulle visst fara fram över oss, men när vi gläntar på gardinen är det strålande sol?!

Ja, vare sig det nu var brist i nyhetsrapporteringen - de sa till och med i Frankrike att det var vid Paris, men egentligen var det långt söder om - eller oroade familjemedlemmar som förstorar - vilket bara är uppskattat, skönt att de bryr sig -,  så märkte inte vi av mycket. Det har varit lite kallare och blåst lite mer. Regnat lite en dag och sjönk från de tidigare 15-16 graderna till kyliga 8. Men vår är det!

Så här fint var det när vi strosade i parken vid cité! En vårstudsande Johanna släpade runt Wictor för att visa alla fina ställen, men det slutade med att hon stod och beundrade de vackra vårblommorna istället för att guida. Men jag tror fler därhemma kan förstå mig. Ingen mer förklaring än vårblommor borde behövas. Men för de som fortfarande undrar så kan ekvationen se ut något i stil med:
Vårblommor = Vår = Värme = Bra

Första krokusarna invid sjön. Fast de ser nästan ut som skilla ska väl erkännas, de kanske är en blandning? Vad säger släktens florister?




...Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, vallblommor, maskros och blå viol...
Fast i det här fallet är det mer krokus och snödroppar. Men fina sådan!


Jag hittade en annan fin vårblomma. Den är nästan den bästa vårblomman, för den här är mobil. Du kan ta den med dig vart du vill i Paris och den gör dig lika glad ändå, dessutom utan att vissna! Man bara vattnar den lite då och då, den kräver lite mat också, så är den så fin så fin trots att solen inte skiner och trots att den måste stå inomhus. Däremot står det i skötselråden att inte vattna med franskt vatten. Tydligen tycker blomman inte om klorsmaken.



Skönt att vi klargjort situationen!

Har ni hört om professorer hemma som mobbar elever? Ja naturligtvis, säger ni. Jag håller med såklart. Men visst rör det sig ofta om cyniska, sadistiska människor? Eller lätt schizo, Linköpingsborna vet vem jag pratar om här. (Vem annars skriver en skylt med "Sexy!" under elevernas presentation? Eller liknar dem vid tyska flaggan, en är ju gul, en röd och en svart, och syftar på hudtonerna...) Jag vet inte jag, men här i Paris är det visst allmänt accepterat enligt mina klasskompisar. The French Way.

Vi hade i alla fall ett av De Där ämnena i onsdags. Med HENNE. ”Jaha, hon ja”, säger ni då. Men just det, svarar jag, med just henne. Markattan. Det lustiga med henne är att hon är så otroligt polerad. Till det yttre naturligtvis, à la style française, välklädd och välfriserad. När hon håller i ett papper är det som om det svävar mellan hennes välmanikyrerade fingrar, rör knappt hennes nyss insmorda fingrar. När hon går bemödar hon sig om hållning och att sätta fötterna rakt framför varandra. Hur många timmars övning spatserandes med böcker på huvudet hon lagt ner vet jag inte, men jag är säker på att det inkluderade böcker som inte plattar till frisyren. Något alldeles särskilt lätt och ihåligt passar ändamålet, som samtidigt framstår intellektuellt, eller änny hellre kulturellt. Låt se… fransk romantik från 1800-talet, ska vi slå till på en i pocketformat?

 

Men nu är det inte främst hennes yttre jag pratar om, utan hennes manér. För markattor, de brukar ju fräsa, men inte den här inte. Den spinner, alldeles väldigt välartikulerat dessutom. Jag har aldrig hört en människa säga bien bienbienbien så många gånger, så snabbt och se så hård ut samtidigt. Eller den andra favoriten trrès bien trrès bien, med den obligatoriska munsnörpningen.  Hon är ett klockrent exempel på boven i de amerikanska actionfilmerna som insett att du kommer ännu längre med ett leende på läpparna. Även om deras inställning inte har förändrats ett dugg.

 

Om ni inte kopplat vem det är än, så är det fröken organiserad, som ägnat mer tid till att organisera kursen än till att lära ut något. Vi hade sista föreläsningen innan redovisningarna ska börja i tisdags. Då vi inte har någon tenta i det här ämnet så innebär det visst att nu ska vi kunna ämnet. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad en SIM faktiskt är. Jag lärde mig ändå hur den ser ut under sista lektionen. Ja, alltså efter business gamet. För den här gången gick detta underbara, betygsgrundande kaos ut på att göra en SIM. Som vanligt i ett lag på 8 under 20 minuter, det som är så lätt att manövrera. Men eftersom ingen gjorde det tillräckligt bra kände hon att hon nog måste upplysa oss förvirrade själar om vad det är hon redan insett, så då som sista moment på kursen fick jag veta vad det var vi faktiskt läst. Efter att vi redan blivit betygsatta i just det förstås. Ja se fransmän, pedagogiken slår ibland nya rekord i genomtänkthet.

 

Nu tillbaka till min spinnande professor. Hon ogillar oss starkt om ni frågar mig, även om Annette nog inte håller med mig till fullo. Annette tycker bara att hon är knäpp, men att sådant får man ta här i Paris.  Tur att jag har en lite mer erfaren resekamrat. Men denna professor, hon får mig att känna mig misslyckad, okunnig och ovärdig att ens komma i närheten av hennes skor. Trots att jag är säker på att hennes skor med all säkerhet är av högsta kvalitet känner jag mig inte riktigt komfortabel i den tolkningen av situationen. Visst berättade jag om förra veckan? Då bestod som sagt business gamet i detta vackra PERT diagram, då vi hamnade i samma grupp som fyra fransmän. För det gjorde inget om det var två Erasmus med i en redan fulltalig grupp som sagt, Erasmusar bidrar inte, de är bördor som så många som möjligt bör dela på.

 

Nu skulle vi alltså få reda på betygen, och hon meddelar vänligt att betygen på uppgiften sträcker sig från 2,5 till 19. Och jag bara känner hur min mage sjunker längre ner än någonsin, den stannar inte ens när den når källaren, utan lånar en borr för att drilla sig ner i berggrunden… Så klart att vi kommer få 2,5, även om jag tycker att hon nu har sjunkit väl lågt i sitt manipulerande. Det känns närmast som kollektiv bestraffning av mina gruppmedlemmar! Så börjar hon läsa upp betygen, många får mellan 10 och 12, en del får 19 och så tittar hon på en grupp lite längre, ler och säger att ni får nog öva mer… Min grupp bara sjunker längre och längre ner i bänkraderna. Hur ska någon någonsin vilja jobba med oss mer? Till slut kommer hon till vår grupp, allra sist i högen, hon tar upp den. Snörper på munnen. Den där ofantligt nöjda blicken bara hon kan ha dyker upp och jag vet att hon har lyckats sätta dit oss. Inför hela klassen meddelar hon med ett flin att det är nog bäst att vi kommer fram och pratar med henne. Alla vet att om man får komma fram och prata så innebär det ett sorgligt lågt betyg och att du hamnat i skiten, som man säger där hemma. Tack, för det var precis vad vi behövde i just det här ämnet där vi redan har problem med grupper. Men vet ni vad?? Hon har inte ens rättat det!! Och det var gruppen som leende borde öva lite som fick 2,5. Det var inte alls något fel på vår prestation, vi fick t o m 13,5 vilket var högre än många på lektionen! Det är ganska bra, men om vi blev ditsatta? Om alla var säkra på att vi inte ens klarat oss i närheten av godkänt? Ja och det med råge, att betyget faktiskt var bra spelar ingen roll efter ett sådant skådespel.

 

Det värsta med alltihop är att det är Parisiskt. Jag älskar den här staden, men tyvärr finns de där stereotyperna som förkastar allt och alla som inte är tillräckligt. Exakt vad som ska vara tillräckligt specificeras aldrig, men tillräckligt ska det vara. Det enda som finns att göra åt det är att undvika dem så långt det bara går – vilket inte är omöjligt alls, många parisare är väldigt trevliga och hjälpsamma. Så är det bara att beklaga att jag har en av dem som Professor.

 

Snart är det då dags för muntliga redovisningar och inlämning av en dunderuppsats. Undrar vad hon kommer säga om vår prestation. Care to venture a guess, anyone?

Ja, nu ska jag inte bli långrandig. Jag vill bara upplysa herrskapet om att idag, måndag 21 februari, har våren kommit!!! Idag blir det officiell övergång till vårkappan! När det är så varmt att vinterjackan är outhärdlig, då är det klappat och klart.

 

Så nu är det jag som ska knalla iväg till lilla tvätteriet för att som i filmerna läsa finans inför torsdagens partiel, dvs deltenta i finans. IKEA bagen fram, lilla mappen, vårkappan och ballerina. I solskenet. Jag tror till och med att jag ska lämna båda fönstrena öppna när jag går…

 

Och vet ni en sak till? Luften är inte bara fräschare för att jag kan öppna fönstrena, de har tagit bort mitt mögel! Jag kan faktiskt andas nu. Se så, ut med mig nu och andas lite till!

 

 

Jag har försökt övertyga mina vänner om att jag normalt sett inte tar bilder på mig själv, ännu mindre hela tiden, men jag motbevisar konstant mig själv här i bloggen. Så det bevisar bara min tes om att bloggar är till för självcentrerade människor. Eller det lämnar i alla fall rum för ett visst filosoferande, det är en fråga om hönan och ägget. Är det bara självcentrerade som bloggar, eller blir bloggare självcentrerade? Hmm... tål att tänkas på.

Tydligen så är jag och internet inte vänner ens när jag har en fungerande telefonlina. Så av någon anledning bor mina inlägg kvar i min dator, trots att ingen kan läsa dem där?! Tänkte därför presentera en liten svit på inlägg, för två hela veckor i rad...

Så som vanligt har jag varken haft tid eller ork att skriva. Så, som vanligt, blir det här inlägget långt. Jättelångt. Det är tur att jag skriver så sällan att ni har tid att läsa det! Eller hur man nu ska se på saken?

Måndag var pluggdag. Customer Relationship marketing, grupparbeten och förberedelser. Det hela toppades med en kopp te inne hos goda grannar. Som en måndag ska vara! Tyvärr fortsatte extrempluggandet på tisdagen också. Det ska jag säga, att ha lektioner från förmiddagen till 20.30 på kvällen, däribland de två mardrömskurserna, det är inte kul. Faktiskt inte. De absolut flesta lärarna här är jättebra, ska tilläggas, innan ni läser resten. Jag har säkert 12 stycken, så två dåliga lärare får man väl leva med. Men de tar energi!

Den första vägrar ge ut PowerPointen, samtidigt som hon läser dem supersnabbt och förklarar inget. Det är inte alltför lätt att hänga med, fransman eller inte. Så i tisdags hade hon veknat och dragit ut allt. Därmed kom hon en halvtimme sent, utan att be om ursäkt. Vi kan väl inte vara arga när hon dragit ut Powerpointen åt oss, resonerade hon. Vi skulle få papprena efter halva föreläsningen, så första halvan spenderades genom att hon frenetiskt tryckte bort bilderna, vi skulle ju ändå få dem så om vi inte ens hinner läsa dem nu, ännu mindre få dem förklarade, då får vi väl göra det hemma. Och sen när papprena väl kommer - det är receptionen som trycker upp dem på INSEEC - då stänger hon av PowerPointen på tavlan! Vi har ju papprena i knät, vi borde ju kunna läsa hennes tankar kan man ju tycka och gissa sig till vilken slide hon försöker förklara nu. Att hon faktiskt inte pratar om vad som står på dem, det är en annan sak. Att vi går från lektionen och inte har en aning om vad som stod i början eller vad hon sa i slutet, det hör inte hit. Fransk pedagogik mina damer och herrar.

Madamen nummer två, hon är inte heller särskilt uppskattad av fransmännen. Det är fröken jag går efter kvantitet och inte kvalitet, vägrar ge er riktiga instruktioner och envisas med att ge er 20 minuter för att visa om ni kan något som jag inte förklarat. Alltid ett lika uppskattat perspektiv på föreläsningarna. Den här gången skulle vi visst göra att PERT-diagram på buisness gamet. För er som inte vet vad det är, så är det den anskrämliga saken här bredvid, vilket är ett effektiviseringshjälpmedel av distributions- och organisationsprocesserna i ett företag. Kunde alla fransmän det? Nej. Gick hon igenom det under föreläsningen? Nej. Skulle vi kunna det ändå? Ja. Hon var i alla fall snäll nog att anpassa grupperna efter de tio (två svenskar, åtta fransmän) som aldrig gjort ett dylikt, så att de skulle komma i grupper med folk som kunde. Tyvärr blev det lite strul, och jag och Annette var i varsinn grupp av tre istället för fyra. Och det gick ju inte, för tre stycken varav en Erasmus, det var ju taskigt. Ja väldigt. Erasmus är trots allt en oerhörd börda för en grupp att bära. Så till slut meddelar Madamen att vi skulle slå ihop våra grupper. Det var ju trots allt fyra i alla grupper, även vår. Ja alltså, fyra fransmän. Och sen... ja ni, säger hon med ett litet leende i sidan av munnen. Jaha ja. Inte nog med att vi är en börda. Vi är även så inkompetenta att vi inte ens behöver räknas in i gruppens medlemmar. Så gick det superilla också, men som Guillaume sade, det var fyra fransmän som förväntades kunna det hela, men de kunde minsann mindre än vad vi gjorde. Så, who's to blame? Jag är ganska säker på vem professorn kommer skylla på i alla fall.

Ja, efteråt var det helt klart uppskattat med något som tar tankarna från plugget, så efter middag hos goa Aniek bar det av till After Work. Dags att festa med fransmännen på INSEEC. På franskt vis. Det var en jätterolig kväll!
Här är dock Kvällens Interkulturella Lärdom:
Fête française (definition): kom direkt från plugget, sätt på alla konstiga utstyrslar, träng in jättemånga i en jätteliten lokal och drick alkohol utblandad med juice för 2 € i plastmugg. Voila! On fait la fête!

Thomas och Aniek, av någon anledning ansåg grabbarna att det var snyggare med de blonda page-perukerna än cowboyhattarna, trots att hattarna var tänkta för pöjkarna. Så jag och Chris, två brunnetter som inte borde beblanda sig med blonda hårsvall.

Onsdagen var Dagen För Intervjun. Vi skulle till LUSH för att intervjua butiksföreståndaren där om deras kundrelation och deras marknadsföring. Det hela gick bra, frånsett att jag nu började bli så förkyld att ingen förstår när jag pratar, oavsett språk. Och att jag inte kunde släppa engelskan hela förmiddagen, så jag direktöversatte engelskan till franska. När det väl släppte, efter att ha renskrivit de franska anteckningarna, så var det dags att byta tillbaka till engelska och åka hem till Chris. Behöver jag säga att jag nu fortsatte direktöversätta, men den här gången från franska till engelska? Eller svenska. "I've eaten up." "Oh really?" Ingen kan ha förstått mycket av vad jag sade den dagen.

Det var helt enklet dags för the sacred dinner. Om ni förresten undrar varför middagen är helgad så är det för att den kvällen i veckan skall det vilas. Den som inte lagar mat, den sitter. Ingen fest efter, ingen stress, bara trevligt sällskap och ingen tid att passa. Helt klart underbart! Det var Chris tur att laga mat den här gången och han överträffade mig med hästlängder. De retas så mycket över min ratatouille förresten, har ingen aning om de faktiskt tyckte att det var gott eller inte. De höjer den till skyarna, vilket tyder på det senare. Eller att den tog för lång tid. Det är oklart. Men Chris bjöd i alla fall mig, Aniek, rumskamraten Bryan och besökande Dan på sallad, bröd och vin till förrätt, med efterföljande kyckling à la parmeggian i tomatsås till varmrätt. Franskt, gott och kanonsällskap!




Chris i köket, mästerkocken i arbete. Aniek och Brian vid det allt franskare matbordet.

Under torsdagen var det grupparbetsplugg - fast på egen hand, så fungerar det här i Frankrike väldigt ofta har jag märkt. Uppdelning, uppdelning, uppdelning. Det är väl enda sättet att samarbeta? Men det är intressant att förstå det systemet med, man lär sig. Sen kommer jag nog själv alltid mer tycka om att faktiskt utföra det hela tillsammans, så man kan dela med sig av sina erfarenheter och få styrka av de andra medlemmarna.

Så fyllde Jonas år!! Underbara, varmhjärtade, alltid så glada dansken Jonas, brorsa med alla på detta program och min egna beskyddare och allt i allo. Detta firades, efter två timmars promenad av moi i regnet, med öl och trevligt sällskap på The Frog and the Princess, borta i Saint Germain. En trevlig kväll, men förkylda jag fick helt enkelt lov att åka hem vid ett, alldeles för trött för att fortsätta. Jag hade köpt en liten present till honom faktiskt, han blev jätteglad, så jag är sjukt nöjd med kvällen. Det blev en massagebar av vit choklad och honung - nästan manligt i alla fall? - som smälter i handen, så att han kan pyssla om flickan lite extra när hon kommer på tisdag. Föga förvånat glömdes den kvar, så jag ska köpa en ny till honom mot en öl senare. Vi kan ju inte låta henne gå miste om massagen, eller hur?

Fredagen bjöd på födelsedagsbarn nummer två; Chris. Det var jättefint väder, så jag skulle bara gå en promenad. Och då kunde jag ju lämna mina skor hos skomakaren. Och lämna Chris present till honom - så han inte skulle glömma den han med när vi skulle ut. Det blev förresten två böcker med citat om kvinnor och män på franska. Tycker han behöver lite kunskap om det där och träna franskan samtidigt. Smart, klart och rart. Fast jag undrar om han håller med? Då ville grabbarna i alla fall laga frukost åt mig, eller ja, min lunch deras frukost. Och så skulle jag bara prata lite med pappa, men det blev visst tre-fyra timmar. Och sen var dagen borta? Har ni märkt att det händer ibland?

Istället blev det till att svida om, bege sig över till herrarna som nu fått sällskap av Jannik, allas vår egen Bob Marley i egen hög person. Det stämmer på så många vis, så jag nöjer mig med att beskriva honom med detta synonym. Så skulle vi äta middag på Carr's, väldigt trevligt, med Professor Muse som skulle bjuda Chris på födelsedagsmiddag! Men... jag har inte vant mig än vid att umgås med professorer på fritiden, som ni kan se på bilden. Han är rolig, charmig, skojig, så tråkigt hade vi inte alls. Men det är mer principen jag inte lyckats skaka av mig. De andra har fler kurser med honom, så de har nog vant sig snabbare. Men middag klagar vi inte på!



Födelsedagsbarnet Chris och Jannik, Brian på kanten och så jag lätt obekväm och Professor Muse

Det enda som blev lite knas, det var att jag glömde bort att entrecôte med pepparsås, det innehåller förstås grädde. Jag gör alltid min på buljong, men som sagt så glömmer jag att det är för att jag inte kan äta grädde som jag gör så. Behöver jag säga att det blev en halv öl den kvällen och en ganska trött Johanna som kom hem vid två? Men det var en trevlig kväll och jag tror att Chris uppskattade den.







Fialottorna! Karin är bartender ("vill ni ha starka eller milda drinkar tjejer? Ok, då gör jag mellan", påminn mig att aldrig be Karin om starka drinkar... men så är hon också nästan finsk för att generalisera lite), Jospa och Annette är på partyhumör och Johanna allas våran pingla. Som det ska vara!

Idag då? Ja du, helst skulle jag inte göra något. Jag har pratat med Wictor, sedan pappa och sedan med mamma. Försökt bestämma mig angående vissa lägenheter som jag kanske kan berätta om någon gång. Måste plugga men vill inte. Har en inbjudan om fika, vill men undrar om jag borde. Så den här dagen blir nog hemma dag. Men det är kanske precis vad Rudolph behövt hela veckan och om hon ska överleva de närmsta dagarnas Madamer och grupparbeten på enskilt håll, ja då kanske det är den bästa idéen någonsin.

En lång uppsats går mot sitt slut. Dags att börja på nästa, beställd av Madame skräcködla 2, men det är klart, jag kanske inte behöver jobba. Det räcker med att gå till lektionerna i det här landet, och sedan räknas jag ju ändå inte in i gruppen, jag är ju trots allt bördan Erasmus. Suck.

Idag har det varit en riktigt bra dag skulle jag vilja påstå. En sådan där då du lägger dig nöjd och belåten. Trots att det är lördag och du är hemma.

Efter uppvaknande och dusch hade jag frukostdate med mor min. Internet lade förstås av då, men mor min trollade snabbt fram damens lilla hemnummer och så kunde det hela genomföras ändå! Det avhandlades visa-kort och studier, morföräldrar, livet och världen. Samtidigt som jag åt baguette med avocado och drack kaffe. Ja tack!

Så bar det ut på lite promenader för att sedan styra kosan bort till Chris. Det var dags att visa upp lite av stan för hans vänner som bor hos honom över helgen. Så de äkta makarna, Chris, hans rumskamrat Bryan och jag begav oss mot Île de la cité för att se den gamla delen av stan. Vi strosar där och jag säger att jag letat efter det där museumet som ska finnas här någonstans. Det som visar fornlämningarna de snubblade över när de försökte bygga ett parkeringshus under Notre Dame. "Menar du den?" Tror ni inte att vi står vid trappan ner? Sagt och gjort, ner under marken försvann vi, och för ynka 2 € fick vi se romerska fornlämningar och en utställning om hur Paris utvidgats under århundradena. Finfint! Och naturligtvis avklarades Notre Dame i samma vända, jag tycker det är en otroligt vacker kyrka. Kan besöka den hur många gånger som helst.

Så var det dags för mat. Det blev något så fantastiskt kulinariskt som gyros. Precis vad vi behövde det säger jag det. Hungrig som få! Och så skulle det handlas. För av någon jättedum anledning så hade pojkarna - trots att de har en tredjedel av vägen som jag har - inte hittat till Carrefour marché, utan envisats med att handla allt på Monoprix. Dumt! För alla som har varit i Frankrike vet att Monoprix är det absolut dyraste du kan hitta, om du så letar överallt, så kommer de garanterat att slå alla priser. Så naturligtvis måste jag ta dem till min pärla. De bor trots allt granne med den. Och de ville handla vin. Så naturligtvis satt vi och pratade över en flaska vin och en kopp kaffe uppe hos dem sen. Det franska sättet att göra det? Nä inte precis. Mer det trötta Erasmus-sättet att dricka vin. Det är inte meningen att du ska dricka starkt, svart bryggkaffe till.

Men sen gick jag hem. Idag måste jag få sova, även om alla andra ska ut. För MBA, där läser många 2, 3, max 4 kurser. På 3-4 poäng styck. Jag läser 10 på 3-4 poäng styck. Så de har kanske någon lektion om dagen om ens det. Jag kan ha 8-20.30 dagar. Inte för att jag klagar, det är en bra skola! Men att festa jämt och studera dessa tider går inte ihop, punkt. Och så kan jag ha planerat en heldag imorgon. Lärarna kommer inte gilla det, men jag pluggar imorgon förmiddag för att kompensera, trots att det är söndag.

För vi ska på en till exkursion med French Culture and Civilisation imorgon eftermiddag. Den som jag sett fram emot så länge! Vi ska till La concièrgerie och Saint Chapelle. Sen kommer vi garanterat att gå någonstans allihop. Och äta någonstans. Och någon gång ska man väl hem och fräscha upp sig. Och sen måste vi festa lite till. För klockan 01.30 ska vi se Superbowl! Ett stort gäng, en pub, amerikansk fotboll och öl? Jaa tack! Men så var det då det där med att jag har plugg dagen därpå, eller snarare ett par timmar efter. Men bara 3 timmar föreläsning. Så det blir plugg innan och sömn efter. It's a plan. Trots allt, det är bara det här halvåret det går att göra så. Sen måste jag bli vuxen, plugga sista halvåret, exjobb och sedan jobb. Lägenheter och flyttar. Usch och fy, nu vill jag tänka på annat. Vuxen, det kan man vara i graven. Eller hur var det nu?

Nu har jag insett varför det är underbart att bo på Cité Universitaire. Man skulle kunna tro att det är för alla trevliga människor, den mysiga parken, alla aktiviteter, Parisatmosfär eller att det är nära till stan. Men icke. Det bästa upptäcktes igår. Och ja, ni kommer tycka att jag är lite fånig.

Alla som känt mig ett tag vet att jag är alldeles ovanligt picky när det kommer till mina hudvårdsprodukter. Parafin någon? Nej tack. Konserveringsmedel? Absolut inte. Allergikänsligt? Definitivt. Lösningen? Lush!

Jag var ändå lugn när jag åkte hit, jag visste att det skulle finnas åtminstone tre stycken i Paris området. Och jag var beredd att åka långt om det skulle behövas! För det är ju ändå bara varannan, var tredje månad det rör sig om, beroende på hur väl jag planerar (utan konserveringsmedel håller de onekligen lite kortare). Så taggad till tusen, beredd på att åka till La Defence i tjotaheiti om det skulle vara nödvändigt, så loggade jag in på deras hemsida. Och vad ser jag? En Lush på Avenue General Leclerc? Menar ni DEN Avenue General Leclerc, den som jag går till för att handla mina basvaror, den som jag säger till alla att bo på för att det är så nära mig, den som jag promenerar hem när jag varit ute? Den som det visade sig att några av mina vänner bor på? Den som det tar mig 15 futtiga minuter att promenera till?

Så nu vet jag att jag bor rätt. Det måste vara ett tecken från ödet eller nåt. För jag menar, bor du nära ett Lush, då är du alltid hemma. Eller är det inte så de säger?

Måste dela med mig av det här! Min Madame gör just nu en inspektion av alla rum, så hon kom in här medan jag höll på att plugga. Det hon skulle göra var att kolla efter mögel. Och naturligtvis så har jag ju det i mitt rum, och uppenbarligen mer än många andra, eftersom hon rynkade så på näsan.

Men det roliga var att sedan kommer städaren och diskuterar det hela med mig, och de är inte alls  - som jag trodde - chockerade över att det är så mögligt. De är chockerade över att ingen har tvättat bort det än!!

Mina damer och herrar, låt mig presentera Frankrike - landet där man tvättar bort väggmögel.

Nu sitter jag hemma hos fina Nettplätt och Karin, skrivandes på min presentation som jag fick veta om i onsdags. Den ska visst framföras på måndag förmiddag. Enligt läraren hade vi visst inte alls missat något den första lektionen. Och inte hade vi något projekt, så ni kan sätta er. Nästa sak han säger är: "Och vem tar första presentationen?" Oj då. Men det är kul!

Det är i International Marketing, vi ska välja en produkt som finns i flera länder, vilken gärna skall använda sig av olika strategier eller möta olika problem i de andra länderna. Vad tog vi? Absolut Vodka så klart! Vi är ju svenskar - pourqui pas en profiter?

Absolut är verkligen utstuderad i sin marknadsföring, samma enkla produkt, men så annorlunda marknadsförd i olika länder. Har ni förresten märkt av deras nya medvetenhets-kampanjer? New Orleans 2007, för att skänka pengar till Katrinas offer. För att inte tala om deras Naked-kampanj, där de tar bort etiketten från flaskan för att visa att insidan är viktigare än utsidan, mot fördomar, för mångfald. Det i kombination med att det finns Absolut-applikationer till I-phone och jag är säker på att de åter kommer bli ett märke i tiden.

Frågan är om de klarar av konkurrensen? Grey Goose som superpremiumvodka och Koskenkorva som billig av god kvalitet. Det får vi helt enkelt vänta och se, men tills dess så väntar jag med spänning på fler skojiga kampanjer. Leve kreativiteten, det säger jag bara!

Så tog jag då en hel mängd fina bilder för att visa hur mysigt Émile och Åsa bor! Kommer jag ihåg att lägga upp bilderna? Nej. Men här är de i alla fall!

Jag var alltså över på middag i fredags, då herrskapet varit inflyttade i modiga fem dagar. Men de verkar trivas som fiskar i vattnet! Émile för att det finns ett kök och Åsa för att lägenheten faktiskt är större än 7 kvadratmeter och dessutom, hör och häpna, är innehavare till ett fönster som faktiskt kan öppnas. Och förhoppningsvis för att Émile lagar mat åt henne nu. Det tycker jag hon kan behöva nu när hon måste skriva sin uppsats klart. Det är då jag är glad att jag sitter med finansieringen - som förresten börjar lösa upp sig! Det blir mycket lättare om man inte använder en miniräknare som tar bort hälften av alla siffror, samt om man faktiskt använder ALLA siffror har jag kommit fram till.

Men middagen var så trevlig så trevlig! Émile är en lika god kock som vanligt och Åsa en lysande värdinna! Kanske lite lite för bra bartenders dock. Själv så måste jag lära mig att inte både promenera och jogga precis innan jag ska på middag till dem, utan att äta innan. Det kan ju låta motsägelsefullt att äta innan man ska på middag, men så ska det vara hos herrskapet Sohier, om man vill behålla huvudet under kvällen. Lesson learned.

Men visst har de en fin lägenhet?















Det fina värdparet och vårt trevliga sällskap under kvällen!
Åsas vänninna, Émile och vackra Åsa själv!

Tänkte jag skulle visa er det bästa med att bo som jag gör; min lilla park.

Ni vet de där dagarna då man vaknar upp och inte har några planer för de närmast kommande timmarna? När man vänder sig om bara för att se mögelfläcken i bortre hörnet, samtidigt som man drar kudden över huvudet för att grannen gör sig i ordning? De dagarna så älskar jag min park.

Eller så vet ni de där andra dagarna, när man vaknar med så mycket energi att det spritter i kroppen. Då det bara inte är en valmöjlighet att stanna kvar inom de nio kvadratmeter som utgör mitt rum. De dagarna så älskar jag min park.

Parken med det leende berget. Parc Montsouris. Ett stenkast från min gavel. Ett vardagsrum extra, ett gym och en plats för rekreation.

I min lilla park kan man springa, promenera, se på fåglar eller folk. Det är alltid liv och rörelse, de äldre strosar sakta eller konverserar sittandes i solen på en bänk. Barnen leker i sandlådor och gungar, föräldrar vaggar barnvagnar. Löpare efter löpare passerar, det är som en puls som rör sig genom folkmassan. En och annan hälsar på svanarna, or so I've been told.

Jag kommer nog aldrig klara av att bo i centrum, det är här med min lilla dunge jag hör hemma. Jag och svanarna.

Nu var det ett tag sedan jag skrev i den lilla bloggen. Och då kan man ju fråga sig kanske om jag är lat? Men nej nej, jag skulle själv hävda raka motsatsen. Typiskt impulsivt franskt, där man aldrig faktiskt vet vad som händer, men det är ständigt något på gång. Och man alltid missar sista metron hem. Åtmonstone om man heter Johanna och bara umgås med danskar och holländare, då ingen av dem är direkt kända för att festa lite, eller som här, festa väldigt kort och tidigt. Tredje gången samma vecka börjar det bli lite tröttsamt ska väl erkännas. Men vilken stad bygger en fantastiskt infrastruktur bara för att stänga av den klockan 12?? Och samtidigt bygger för små lägenheter där man inte kan vara mer än en, två, max max tre, bara för att sedan erbjuda ett härligt, mysigt uteliv för alla som vill kunna umgås ändå? Det är en fälla för att locka alla Erasmus-studenter i trubbel, det är vad jag tror det.

I fredags fick jag ett visserligen planerat, men mest spontant överaskningsbesök av min Sosso! För en gångs skull låg damernas scheman alldeles ovanligt lämpligt till, d v s vi var båda lediga, en ville gå på fester och en hade fester att gå på, båda ville ha sällskap men sällskapet fanns i Paris. Sagt och gjort, medan fröken Lind sitter på banken anländer den fina Sofia till Cité Universitaire och sedan väntade en riktigt härlig och faktiskt ganska intensiv helg. Låt mig beskriva spelreglerna i Paris: först vet du en sak du ska göra. Denna kommer att förändras. Är det en lektion kommer den bli inställd åtminstone en gång. Eller flyttad. Är det en träff kommer den att förändras. Men det kommer också dyka upp ett antal fester, fikan, promenader, ja vad det nu kan vara under veckans och dagens gång. Så till slut glömmer du äta mat, eller hinner inte. Igen. Men du får trevligt sällskap, gott vin och god öl. Och det mesta med mindre en en timmes förberedelstid, vilket gör att alla kommer som de är, avslappnade och glada. Högst förnämligt!

På fredagen var vi med de numera inbodda, chicka fröknarna Karin och Annette från mitt lilla Linkan, och åt borta i Saint Michel. Det blev en riktigt trevlig kväll i en liten källare, uppassade av italienska servitörer som älskade det faktum att vi 1) var svenskor och 2) svenskor som kunde franska vilka de därmed kunde stöta på. Det är den bästa typen av svenskor, or so I've been told. Men hey, två karaffer gratis vin senare och jag klagar inte!


Annette, Karin, Sofia och jag i de mysiga kvarteren i Saint Michel!

Den som någon gång varit i Paris har garanterat bytt tåg i Châtelet, Les Halles. Och med största sannolikhet gått vilse mellan alla pilar som leder dig i en cirkel runt -just det, cirklar. För hallen är fylld av cirkelformade barer och uppgångar, allt för att du inte ska komma ihåg var du är.

Frågan är om ni gått upp därifrån också? I dessa kvarter låg, fram till för inte särskilt länge sedan, ett marknadskvarter med ett antal 100 år på nacken. Det flyttades - läs: togs bort, franskt sätt att uttrycka saken, orsaker mindre strejker - för att ge plats åt Les Halles, Hallarna.

Går du omkring ute på gatorna är det svårt att tro att det döljer sig ett enormt köpcentrum framför dig. Det som syns är stora bågkreationer som här bredvid, vilka omgärdar en vacker trädgård. Men går du närmare mitten av parken ser du ner inte mindre än 4 våningar på ett torg mitt i centrumet. Därifrån reser sig våning efter våning som i svallvågor utifrån denna mittpunkt. Kort och gått är det ett 4 våningar högt, förlåt lågt, köpcentrum med luftiga glasgångar och högt i tak. Som om du svävar i luften. Fast du är under en trädgård.

Här har jag i alla fall spenderat någon timme per dag på sistone. Varför? Ja inte är det särskilt kulturellt. Det är kort och gott rea! Och inte vilken som helst, det är Les Soldes. Paris stora rea som inträffar två gånger per år, i januari till februari och likadant i slutet på juni in i slutet av juli. Våra kära fransyskor dristar sig inte till att visa sig i förra säsongens kläder. Åtminstone inte om de inte erhåller dessa jättebilligt, och gärna i läckrare färger och härligare tyger än nyss. Så två gånger om året ska allt bort, hela reakollektioner. Allt. Fint och fult, kvalitet som kvantitet. Fast det är mest kvalitet, annars får de inget sålt alls i kräsna modelandet Frankrike. Så det är bra helt enkelt, för välklädd kropp och inte allt för lätt plånbok. Om jag handlat? Jodå, men inte så mycket som alla besök tyder på.

Först köpte jag ett strykjärn, för jag vill ha ett som inte kortsluter huset. Det gör tydligen det icke-existerande som man kan låna här. När det behagar dyka upp. Det har tagit semester till ett land där studenterna inte kör in pennor i det stackars järnets ram. Varför nu folk gör det. Så jag köpte ett eget. Och mina kläder tackar mig med att hänga rakt och sluta leka maskerad, russin eller kurragömma i sig själv. Vilken lek de nu behagade för dagen.

Andra gången tänkte jag att nu har ju moi tid. Alltså borde jag ju åka in. Vad jag inte riktigt tänkte på var att så tänkte alla övriga också. Det var nämligen första lördagen på rean. Om du har varit ledig en vecka och strosat i ett nästan tomt Paris, så att du nästan tror att så ser Paris ut, då är lördagsreor inte för dig. Vidare är du ganska dum om du tror det. Eller som jag glömmer bort att det är lördag. (Vad? Har inte alla semester jämt som jag? Men om dom inte har minuter kan de väl ha timmar, eller vad nu en modern Marie Antoinette skulle säga). Det var inte för mig i alla fall. Jag kom inte höger. Inte vänster. Inte fram, och framförallt inte bak, för där hade alla varit. Varför köpa något du redan har? Logik. Inte ens ner i tunnelbanan. Jag ställde mig till sist åt sidan och tog en bild på eländet, på det enda ställe där du kan få överblick, dvs hallen utan affärer. Överallt annars var det som där det är tjockast i bilden, fast på alla köpcentrets representerade kvadratmeter. Fasa för en numera inbiten Linköpingsbo som tyckte julmarknaden i Linkan var för mycket folk. Bah.

Tredje gången kom fransmännen på att vi borde gå i plugget. Och fjärde gången gillt. Så nu är jag stolt ägare av en tröja och ett par ballerinaskor, i tweed, det ni med smör på! Kan ha fastnat i underklädesparadiset här i Frankrike också. Men mycket möda för några guldkorn, såsom det ska vara alltså, i denna strid om Äran och Det Finaste Plagget.