L'aventure ou L'avenir?

En vecka med familj har passerat nu den med, tiden går så himla snabbt. Mer och mer börjar jag känna mig som en bosatt turist, för det är som om huvudet inte räcker till att ta in alla intryck och plugga samtidigt. Resultatet? Det är mest turistande med vänner och familj till slut. Känns det som.

Men samtidigt vet jag ju att jag jobbar. Två dossierer kvar nu i grupp, resten avklarade! Så en individuell, men jag har gott om tid. Hej och hå, kämpa på. Så fick jag schemat till alla partiels idag – skrivna examina – och det blir bättre än förutspått. Två skrivs i förtid och sen ligger det bara fem i mitten på partielsveckan, men aldrig med mer än två per dag. Skönt! Jag måste erkänna att jag var rädd för ett aningens värre scenario när jag anmälde mig till mina elva kurser.

Så på lördagen kom i alla fall mamma! Jag hade hört mig för om strejker och annat otyg, men det verkade som om mor och bror skulle kunna anlända utan större bekymmer. Att det naturligtvis var strejk när de skulle åka tillbaka, det är en annan femma. Jag orkar inte ens bli förvånad längre, det är så när man är beroende av ett färdmedel. Men vi hade tur i oturen, just den första dagen bröt de bara anslutningarna mellan norr och söder, så sprang du upp till en annan plattform kunde du i alla fall komma vidare. Så var det inte andra dagen. Men då var de ju tack och lov hemma. Tur också att jag skulle med till Gare du Nord, så jag kunde se till att de verkligen kom på tåget till flygplatsen igen. Och att Nätt-Plätt kunde coacha via telefon! Hon är en klippa den där flickan. Så slutet gott allt gott!

Det blev tre intensiva dagar, plus en bonuskväll och en bonusmorgon. Himla trevligt hade vi! Söndagen spenderades på museum efter en långfrukost hos mig, lagad av bror min! Det var så hiskeligt väder, det t o m haglade en liten stund. Men efter regn kommer sol! Kanske inte den kvällen, men väl måndag och tisdag. Men lite museum senare och en mysig stund på chokladstugan intill med deras varma choklad som är så fyllig att den knappt släpper skeden, ja då var det bättre. Och en solskenspromenad till slut när den behagade krypa fram, via gatumarknader i Saint Germain, stros i Parc de Luxembourg, bort till Pantheon och vidare via Rue Mouffetard till den gamla romerska arenan. Och var det inte bättre för det så var det strålande eftersom vi hittat så fina bilder!

Mamma och Gustav i och utanför te-salongen som ligger i en liten passage.

Bror och jag inne på Saint-Chapelle, vid Palais Justice.

Mor och son i Parc du Luxembourg.

Mamma och jag älskar, ääääälskar - sa jag att vi älskar? - allt som heter äldre tryck och gamla affischer. Det enda jag själv tycker mer om är 50-tal och Toulouse Lautrec, den sistnämnde har jag förresten letat efter reproduktioner av på stadens museum. Men nej. Så döm om min lycka, för att inte tala om mammas, när vi båda hittade dessa gamla affischer från första hälften av 1900-talet med gamla reklamtryck – mina är inte otroligt från just 50-talet – och just Toulouse Lautrecs verk i återtryck? Mamma hittade t o m någon i limegrönt. Ja, så länge Wictor godkänner dem så vet ju jag vad jag vill ha på min köksvägg. Bredvid min favoritkrok från södra Frankrike, den med de olika kaffemotiven, om jag lyckats limma den ordentligt nu vill säga.

Kvällen nöjde vi oss med vad vi trodde var ett litet lokalt brasseri, men det gjorde ju inget om det inte var så mycket för världen om det nu var kanske 50 meter hem. Hur förvånade blev inte vi då? Köttet var kanske ett av de absolut bästa jag ätit i Paris, och som pricken över i plockar de fram vad som visar sig vara Paris bästa tiramisu. Det är den bästa jag ätit. Någonsin. Och jag älskar tiramisu. Och detta lilla mysigt inredda hak med en fantastiskt hängiven kock har jag alltså lyckats gå förbi så länge? Trots att det ligger på min bakgata.

Triumfbågen vid Louvren, Mamma och Gustav vid Pont Alexandre III och de två palatsen, med vy från bron.

Måndagen var det dags för The Grand Tour, då skulle vi gå allt som vi ville hinna med att se medans solen sken och vi inte hade några tider att passa. Åh hej och hå!! Frukost hos mig, sedan Montmartre och Sacre Coeur, Moulin Rouge, Blanche och fönstershopping eller vad man nu ska kalla det (brorsan var ytterst obekväm). Vidare till L’Arc de Triomphe, som vi ju kom på renoverades, så det blev direkt på Eiffeltornet, vidare till Hôtel des Invalides, över Pont Alexandre III, peka på Place Madeleine, korsa Place de la Concorde, genom Tuilerierna och ströva Louvren letandes efter glasplattan till den inverterade pyramiden. Så till slut in i Saint Germains brokiga kvarter där det var dags för tunnelbanan – nu gav fötterna upp! – till den inspanade Rue Mouffetard och en mysig middag på en liten bistro med fransk mat.

Tisdagen då? Ja, då gav vi upp. Nu hade vi gjort det vi skulle, nu skulle vi njuta! Det betydde med andra ord: sol. Jag var lite sleten, men upp på Montmartre begav vi oss, världens bästa mor och bror och så lilla jag som de fått pyssla om lite den morgonen. Det skulle inhandlas fler affischer (jajemen, hela 10 till blev det!) och kort. Kort i massor blev det. Svartvita från 30-talet, 40-talet, damer och herrar, spårvagnar och allsköns fint. Tanken är: svarta ramar, passepartout och mina fina nya väggar i Frösunda. De som alltså inte är sprängda, om någon fortfarande undrar. Och solen då? Ja, vi föll alldeles utstuderat medvetet i turistfällan på torget uppe på toppen av Montmartre och där satt vi. Åt gott, drack gott, solade, värmde oss och ignorerade att servitören var stressad och tyckte alla var turister. För får man sitta bra och äta bra, då är allt helt enkelt: bra.

Sommar, sommar och sol... Eller nästan, mys på Montmartre.

Sen kom Wictor! Lite fix och trix med hotell, påfyllning av herrns energinivåer och släpande av packning över halva stan, et voilà, vi var installerade. Dags för en härlig middag med mamsen och bror-ror inne i stan. Det blev Saint Michel, för första gången den veckan. Men en gång ska de minsann få komma dit. Det blev en trevlig kväll och en trevlig nästa morgon, då vi åt frukost tillsammans. Jag tror att sällskapet överlevde två måltider tillsammans, det är tur att de drar jämt, så mycket jag släpar runt alla. Sen var det dags för dem att åka. Eller alltså, de var i Frankrike, så omformulering; innan det var dags för dem att fastna i strejken. Men detta skulle alltså lösa sig.

Så om jag ska sammanfatta mammas och brors besök skulle jag nog göra det med orden sol, mat och vackra bilder. Tagna bilder såväl som köpta. Det enda jag tycker är synd är att bror inte fick komma ut till Versailles som han ville, men förhoppningsvis hinner vi det när han kommer ner med pappa och Mi! Så, väl investerade dagar, välbehövd vila och underbart underbart att faktiskt ha familjen i samma stad som jag befinner mig i. Samma land. Vad bortskämd man är med det i normala fall.

Så, en liten hemläxa till er alla:

Uppskatta solen, livet blir så mycket lättare så mycket snabbare.

Uppskatta närheten till familj och vänner, ni kommer att sakna dem så fort de inte finns där.

Och för all del, uppskatta gärna bristen på strejker, speciellt de som inte annonseras i förväg, ibland kan gamla välordnade Sverige ett och annat det också.

PS. Mamma har snott de flesta bilderna. Eller snarare, jag har out-sourceat bildtagandet för den här veckan till bättre lämpade konsulter. Mycket nöjd med detta inser jag nu att ni får läsa mer än ni får se, allt för att mitt avtryckarfinger ska få vila tillsammans med mitt ”knivskarpa” fotoöga.