L'aventure ou L'avenir?

En historia om fransk byråkrati

Jag har lärt mig att tre saker är nödvändiga, eller i alla fall ovärderliga, här i Paris. Om du har det kan du klara nästintill vad som helst, har jag fått för mig. Tro, hopp, kärlek? Nej nej, så fint ska vi inte ha det.

För det första är det absolut vitalt att ha någonstans att bo. Inte bara för att det är trevligt att slippa sova på gatan, men för att du inte är någon förrän du har ett papper på att du bor. Ja just det, det är papperet som räknas. Står det på det att du bor, då räknas du. Och det står det naturligtvis bara om du bor i första hand.

Men har du en sådan lapp, då börjar världen sakta öppna sig för dig. Då kan du t.ex. få köpa ett månadskort på métron (om du inte tar med en elräkning så kostar det 5 € extra att köpa månadskort. Ja för elräkningen visar ju att du verkligen nyttjar bostaden som står på din lapp, så då räknas du lite till, för 5 €).

Nu kan du också öppna ett bankkonto. Nej, du behöver egentligen inte ha pengar i det, och nej du kommer inte att kunna använda ditt bankkort till allt, utan får troligtvis även i fortsättningen ta ut din hyra kontant. Nej nej. Men har du ett bankkonto så har du klarat en av de svåraste procedurerna i Frankrike, det vill säga, nu räknas du nästan på riktigt. Detta bankkonto är lika viktigt att ha med sig som ID-kortet där hemma. Då kan man få studentrabatter, telefoner, bostadsbidrag ja, komma in i systemet. Så bankkonto är bra. Om man har en lapp med en bostad. Och gärna en elräkning. Men bankkort? Nä, så långt har vi inte kommit. Det räcker med ett kontonummer.

Vad är det tredje då? Certificat de domicile - pappret med boende, compte de banque - bankkontot, och tada! EU-passet! Hur smidigt som helst, bor man i EU så har man det redan! Gör man det inte så tough shit, här ogillas icke EU-medborgare. Sådana inför vi straffavgifter på. Om man inte är EU-medborgare kostar det 14 € att gå på fina muséer. Om man är det, så är det gratis (fast du måste vara under 26 år också, désolé maman)! Tada! Ledsamt för alla icke-européer absolut. Inte bara har de 5 gånger så hög arbetslöshet om jag minns rätt, de måste även betala av pengar de inte har, bara för att de inte har ett flashigt pass. Men för alla kultur-ofiler som moi, så måste jag säga att passet är nog det bästa jag vet, i en kulturstad som Paris.

Att nyttja dessa åtråvärda papper

Först och främst, det går inte att nämna någon annan innan, så har vi Renoir. Den skickligaste impressionisten av dem alla, enligt mig. Visst, det finns en del som kanske väcker mer uppmärksamhet, men när det kommer till både teknik och att kunna välja intressanta motiv som framkallar någon form av känsla hos åskådarna, då är han i en egen liga.

Min favorit är "En studie i solljus genom grenverk". Runt omkring kvinnan är penseldragen tjocka och grova, som för att kontrastera den alldeles pärlvita huden. Och jag tittade och tittade, men det var nästan omöjligt att se några penseldrag på henne! Det var som att han målat allt med ett enda penseldrag, ungefär som nissarna målar schackspelen på julafton. Ändå har han lyckats med dessa enastående ljuseffekter. Bättre än ett foto. Renoir, mästaren på ljus.


Sedan fann jag rummet med Degas och håren reste sig på armarna. Denna närmast sociala reporter är en av mina absoluta favoriter sedan långt tidigare. Jag skulle nästan våga drista mig till att påstå att om någon av er vill ta till er impressionismen och samtidigt lära känna Paris, är det här ni ska börja. Speciellt om ni som jag snabbt tröttnar på naturscenerier.

Det jag älskar med Degas är att det känns som om jag snubblar in i hans motiv, in i någons liv som först ser glamoröst ut, med lysande färger och fantastiska kläder, korsettliv som glimmar i ljuset, lycka. Men under ytan så skönjs misär och ovisshet. Det är porträtt av Paris bohèmer vi ser, kantad av en inte lika lysande vardag med hårt arbete och lite pengar. Det väcker fantasin och skapar kontraster. Det får mig att vilja vara som dem, lika lätt, glamourös och enkel, samtidigt som jag rörs av deras vardagsbekymmer. Mina favoritmålningar är dock hans dansöser, speciellt "Den avslutade piruetten". Det är svårt att göra den riktig rättvisa på foto, men hennes klänning lyser helt underbart som av strålkastare riktade mot henne, trots att det bara är målarfärgen.








Så fann jag till slut min barndomsförälskelse; Monets näckrosor. Jag har älskat dessa näckrosor sedan jag gick i lågstadiet, och jag väntar otåligt på första bästa tillfällelse att bege mig till L'Orangerie i Les Tuileries (vid Louvren) där flertalet av hans verk från hans egna trädgård finns utställda. Men vem kan låta bli att älska hans "Damm med näckrosor"? Visst ni förresten att han anlade sin trädgård i Paris (Målarens trädgård, kort och gott) för att kunna måla näckrosor oftare i det fria?



Så till syvende och sist, den konstnär som jag blev huvudstupa förälskad i som tonåring, och det har inte släppt än  - Toulouse Lautrec. Och ja jag vet, han är postimpressionist. Men jag gillar honom ändå, trots att övriga postimpressionister är lite läskiga, eller brutala om du så vill. Cezanne är lite för viril för mig, med skarpa drag och färger som formligen hoppar på dig. Aggresivt. Så även Van Gogh, underbara målningar, men så hårda. Klippiga, aggressiva, som tänder som bits eller stenar att trilla på. Men Lautrec, det är något helt annat.

Han målade egentligen affischer, men numera är han för många ett kännetecken för "La belle époque", tänk Moulin Rouge och cancan dansare. Hans porträtt är råa, ofta målar han inte ens hela ytan, utan låter kartongen under vara kvar som den är. Penseldragen är skarpa och försöker inte ens att täcka, han försöker heller aldrig uppnå något perfekt. Det är som att han med några skarpa linjer och några råa penseldrag lyckas fånga tillfället som han ser det, i flykten. Notera att hans konturer ofta är skarpa i färgerna, ibland t o m dragna med kol, men ytorna är knappt täckta alls, vilket gör att de gör sig bra på avstånd, men behåller det suggestiva. Det enda han oftast fyller i är hud, som om huden är det enda som är beständigt i livet och tavlorna. Just i cancan-kvarteren med alla dess prostituerade var det kanske just så. Toulouse själv tog dock snarast del som åskådare, som dvärg på 1800-talet ansågs du som allt för annorlunda. Men desto bättre för oss. Eftersom han inte ansågs vara "man" fick han vara med överallt. Och se vad det gav eftervärlden.



Jane Avril dansar
- en av Moulin Rouges alla dansare
som även var god vän med Toulouse

När pappa farit tog jag mig en promenad, från Place de la Concorde och Les Tuileries, där Marie Antoinette bland annat satt inspärrad under franska revolutionen, uppvaktad av Von Fersen under hans idoga försök att frita den unga drottningen. Jag vet inte om de historiska vingslagen var så starka, men parken med dess fontäner var onekligen vacker. Något säger mig att det kommer vara the place to be när sommaren nalkas och Seines svala fläktar blir en välkommen nyhet.



Just nu var mer kyla inte precis det jag längtade efter dock, och inte heller min kamera. Den förfrös mina bilder, ganska bokstavligt. Promenaden fortsatte jag mot Notre Dame via la Ponte Neuf. Jag läste någonstans att den nya bron egentligen är den äldsta bron i Paris, men representerar de nya sättet att bygga broar, dvs utan hus på. Om inte annat förstår jag att fransmännen är stolta. Bron är väldigt vacker med sina gamla gatulyktor, där den sträcker sig över den sävliga Seine och den vassa Île de la cité.

Till sist vandrade jag förbi sjukhuset på samma lilla ö, det är fortfarande i bruk vad jag kan förstå. Hôtel Dieu - Guds hotell. Jag är inte säker på att det bådade så gott för de stackare som vårdades där. Så fortsatte jag upp mot Centre Pompoidou och Les Halles för att nosa lite på rean. Till slut föll jag dock för tröttheten och for hem för att vila tills jag skulle träffa mina vänner för en fika (vilket naturligtvis i Paris blir ett glas vin, minst). Fast jag tror inte jag vilade något, inte när det finns skype och goda vänner och familj att prata med. Det kan jag säga, tråkigt har jag inte haft en enda gång hittills och vila - det kan man göra i graven. Fast helst inte på Hôtel Dieu.

Låt mig berätta om mitt Frankrike, det lilla jag har upplevt. Där är det kyligt på gatorna och det luktar fuktigt i mitt rum, eftersom vädring av princip bara sker om luften ute är behaglig. Från de stora glaspartierna drar det kallt, då det enda fransmän ogillar mer än att frysa är begreppet isolering. Det är nog inte ens översatt. Även ekot i väggarna från grannarna lämnar påminnelser om fransk byggnadskonsts sinnrikhet. Det är förbjudet att isolera själv, att täcka för fönster, på grund av brandrisk. Det är förbjudet att umgås sent i små rum, på grund av brandrisk. Är det förbjudet att ha pojkvän? Ja nästan, på grund av brandrisk. Det ska visst vara konsekvensen av en dyr storstad där för många människor bor i för små hus.

När jag tvättar hänger jag min handtvätt på galgar i hyllan i taket. Att tvätta kostar 5 euro maskinen, så studenter nyttjar handfaten flitigt. När skall det införas vattenavgift frågar jag mig? När jag lämnar mitt fuktiga rum som luktar nytvättat, möts jag av en lång gul korridor. Där skrattar vänner och bekanta, lagar mat och duschar, samtidigt som en distinkt lukt av hasch sipprar ut från någons korridorsrum. Eller rökelse, bra sätt att dölja lukten av samvaro. Det är förbjudet, på grund av brandrisk. Desto oftare sker det naturligtvis, men bara när receptionisterna och Madame Méchant har gått. Vi är ändå i Frankrike.

 

I mitt Frankrike är det kallt och vitt, på stan står stora skyltar anvisande hur man bäst klarar kylan. ”Klä på Er ordentligt. Ha flera lager, bär mössa, och täck gärna näsan.” ”Pensionärer bör tänka på att dricka mycket i kylan.” ”Tänk på att inte stå stilla på torgen, om Ni inte rör Er kan Ni förfrysa”.

Fransmännen älskar snön men hatar kylan. De säger att vi svenskar för med oss svensk vinter och så huttrar de så där franskt med bara axlarna. ”Men ta för all del kort”, säger de, ”Paris är vackert i vinterskrud. Ja det är kanske vackrast i världen. Och kallast.” Vackrast och kallast. Så ta på Er flera lager kläder.

Låt mig berätta om mitt Frankrike. När du går längs med gatorna får du inte gå för fort. Paris har puls men ingen stress. Snarast en otålighet. De grånade byggnaderna öppnar sig mot himlen som träd som förstrött sträcker på sig. De håller en låg profil för att inte förta sig, men vill för den skull inte verka sämre än den överhängande skyn. Arkiteturen blir som en livsstil. Paris byggnader reser sig över folkvimlet, tindrar i vinterskrud och franska balkonger, ljusspel och fresker, pelare och marmortrappor.

Gå för allt i världen inte för långt, men promenera gärna. I Paris promenerar man. Men bara några hundra meter, om det är behagligt, granskandes sin omgivning. Eller så skall du jogga, i en park, varför inte mitt i stan? Du kan ha hunden med och ta en latte à la main på vägen tillbaka. Il faut avoir le temps de réfléchir.

I Paris går man på museum, läser litteratur och ser på konst. I Paris öppnar man de där kultursidorna längst bak i tidningen som annars riskerar ligga hopknycklade och glömda kvar på en tunnelbanebänk i Stockholm. Utifall de skulle vara otillräckliga eller särskilt svårlästa, trycks en veckolig kulturguide. Il faut avoir quelque chose de faire et puis d’en parler.

Paris. Magiskt. Restauranger och barer. Hotell och slott. Gata upp och gata ner, parker spridda och kluvna av Seine. Snö på taken och gående på gatorna. Passerande bilar och växlade ord. Tomma vinglas på borden och skrivbord i ordning. Paris.

Så anlände far min och jag till Beauvais, en eftermiddag i januari, för att ta oss til staden med stort P. Vad jag ska göra i Paris? Ja det återstår att se, men studera och umgås med vänner står högt på listan.

 

Förhoppning i luften och glada återseenden mötte oss på flygplatsen. Efter en lång resa från Stockholm vid 7 på morgonen ankom vi Paris, Porte Maillot, vid tre måndag eftermiddag. Återstod en svårlöst gåta; hur tar vi oss till Cité Universitaire? Utrustade som vi var med mitt brutalt tunga handbagage (det hade INTE tillåtits om det vägts), pappas handbagage på hjul och mina tre väskor. På hjul. Tre väskor. Hur jag tänkt? Inte alls. Att det var dumt om det saknades något nödvändigt kilo. Men det var inte nödvändigt, helt klart. Bara i vägen. Räddad av goda vänners händer och pappas starka rygg, och guidade av deras Paris kunskap. Det bar det iväg och vi kom fram utan större bekymmer efter att ha blivit placerade på rätt tåg. Normalt sett, dvs utan väskor då alla gångar och trappor inte är ett hinder, måste jag säga att metron här är väldigt lätt att hitta i. Det finns stationer överallt och skyltar för hur man ska gå. Det gillas.

 

Väl framme skulle det tas ut pengar till hyran. Det är ett allmänt känt faktum i Frankrike att checkar och kontanter är tryggare och mer praktiskt än kort. Att omvärlden är av annan åsikt bara styrker dem i deras. Drygt 8200 kronor skulle det hämtas, första hyran och depositionen. Hittas en bankomat, lättare sagt än gjort. Och bäras tillbaka, jag kände mig inte helt karsk inte. Och så skulle det packas upp. Så var klockan 18, och då kom vi på att vi inte ätit! Inte alls! En blodsockerdonna som blir rabiat om huvudet inte får sitt, med sin diabetiker far, utan mat i en stad de inte hittar i. Ojdå.

 

Efter det kan sägas att det viktigaste under våra två dagar var mat. Var finns den innan vi svimmar? Helst. I annat fall medan. Det kan också fungera. Det är efter som är värre.

Så åkte vi tåg. Massa tåg. Så när jag tittar på mina bilder ser jag mat och tåg. Mat. Och tåg.

 

Vi handlade på tisdagen, täcke mot kylan i rummet och mat. Men mest saker att laga och förvara maten i. Och grönsaker och frukt. Det gäller att veta vad som prioriteras här i livet! Helt utpumpade tittade vi på nästa mängd saker som vi skulle frakta hem, bara för att bli dirigerade på fel tåg av en trött tågvakt, så vi hamnar på ett snabbtåg som tar oss direkt till förorternas förort, sju stationer utanför. Pfff...

 

Hårdvaluta i de franska varuhusen: Laktosfria produkter och lök är värda guld, den ene är svårfångad den andra kostar 50 kr kilot. Jag ger er en hint, det är inte mina sojaprodukter som fått stärnpriser.

Nöjd med mina nyförvärv (värme och mättnad) återstod bara att förstå hur duscharna blir varma (duscha inte i flyglarna, de är aldrig varma, utan mitt i huset) och förstå varför kylskåpet inte fungerar (det fungerar, men det är franskt, och därmed bättre, som receptionnisten sa. Det tar bara längre tid och blir jättevarmt bakom, men sen är den så tyst så tyst).

 

Med det uträttat kände pappa och jag att det var dags för vår sightseeing av Paris. Klockan var halv tio och pappa skulle åka nästa morgon, så varför inte slå de kurrande magarna och de promenadsugna fötterna ihop och förtära kvällens middag - vi hade visst glömt äta ändå - i Quartier Latin? De mysiga, små trånga studentkvarteren mellan Notre Dame och Saint Michel. Rekommenderas för alla som befinner sig i krokarna!

 

 

 

Dags för avfärd onsdag morgon för pappsen, vi hann få en liten semester tillsammans i alla fall. Och här är jag nu kvar i Paris, med mina köksattiraljer från Carrefour, mitt nya varma täcke och fleecebyxor, i mitt gröna lilla rum på 9 kvadratmeter. Jag är på plats. Och jag är nöjd.

 

 

 

 

 

 

 

Mitt gröna, sköna gömsle och min numera välfyllda lilla hylla med gladfärgat porslin, lite mat och god frukt för att inte tala om min nya fina stekpanna.