L'aventure ou L'avenir?

Ber du en frisör om lockigt och hon inte orkar, då får du ett "ja visst klipper och fönar vi fram dina lockar" och så kommer du ut så här. Allt blir bra, så fort jag får styla själv, som mamma brukar säga.

Men om ni undrar, så är det här lockigt på franska.

Det är med ett litet pirr av lycka över värmen, badande ankor och doften från varmt, grönt sommargräs som jag sitter i parken och pluggar. Idag ska jag vara duktig. Idag ska hela marknadsanalysen för vår dossier i Panel bli klar och därmed basta. Och jag ska redigera min uppsats i French Culture and Society. Jag har exakt fem timmar på mig från nu, sen ska det bli uteservering för hela slanten!!

Första avskedspartyt var igår, men jag hann inte dit. Jag har lite svårt att förstå att folk redan åker. Jag vill inte tänka på att åka, bara skjuta upp det på framtiden. Jag menar, klart jag vill hem, men det är ju ER jag längtar efter. Så det ultimata vore om ni kom hit, allihop, permanent. Så jag fick stanna. Men riktigt så egocentrerad är jag inte så att jag tror på det på allvar.

Ikväll är det alltså en till avskedskväll. Giulgia åker redan imorgon, så det blir Montmartre till kvällen, den vackra lilla pub och cafégatan Rue des abesses som slingrar sig längs med hela berget med perfekt kvällssolsläge. Jag hoppas på uteservering, klänningsväder, öl och varma skratt. Kan man beställa det på menyn?

Paris blommar nu. Allt är alldeles grönt och frodigt.



Alla parker och alléer är gröna, torgen prunkar. Här vägkorset i Denfert Rochereau i 25 grader eller mer från dagens promenad. Jag gillar lejonet mest. Det gigantiska som ser så litet ut i den ännu gigantiskare korsningen slash rondellen (a.k.a. fransk infrastruktur).



Det finns massa fina gamla hus med fina fönsterluckor. Jag dagdrömmer om hur det vore att bo där.



Ibland kan man se jättelångt. Vid Pantheon ser man hela vägen till Eiffeltornet. Från Concorde ser man Triumfbågen. Här kan man se ända från Porte Royal vid Sorbonne till Montmartre och Sacre Coeur. Fast det kunde inte min kamera ta kort på. Så jag visar lite asfalt och så berättar jag.



Du springer på lustiga gamla byggnader lite varstans, romerska bad, medeltida kloster och här den gamla akademin vid Saint-Jacques. Hemma hos mig är det mycket gamla latinska medeltida hus med höga burspråk och sliten sandsten från den gamla universitetsstaden.



På kvällspromenaderna svalkar vinden och byggnaderna badar i solen. Magnoliaträden lyser mellan de gamla stenfasaderna på Ile de la Cité och Notre Dame sticker upp. Historiska byggnader blir en del av vardagsvyen till slut.



Favoritmålet är alltid Seine, som intagande vacker, grann, stor och ståtlig rinner genom stadens hjärta. Hon badar, skvalpar och beundrar sig i solens varma och smickrande kvällsstrålar. Trots trafik och mindre bra bild kan man inte annat än bli betagen.

Paris, je t'aime. För att det är så fint.

Det har hittills varit mycket prat om franska system. Och jag är den första - tro det eller ej - att påstå att det finns många fördelar med hur saker och ting fungerar i Frankrike. Stress är närmast obefintligt. Ilska, den tas ut direkt. Du mår bra precis hela tiden. Folk backar upp dig jämt. Kör det ihop sig så fixar det sig ändå. Klimatet är inte lika kyligt helt enkelt - och nu menar jag faktiskt inte temperaturen.

MEN. Det finns en hel del saker i deras system som jag reagerar över. Konstigheter och fel som jag bara inte tror skulle finnas hemma i fina lilla Sverige. Jag tror inte det bara.

Det finns så mycket malfunktionerande saker överallt, inte bara internet som är kopplat till ryska datorer. Vad säger ni om det här till exempel: min port är ett unikum. Den är inte riktigt klok. På vintern så fryser den om inte tillräckligt många använder den, vilket för få gör om det är få folk här. Logiskt so far. Men det innebär också att i de situationer då den fryser, ja då finns det ingen att släppa in dig heller. Så då måste du stå med armarna utsträckta och försöka ha nyckeln i låset som befinner sig två meter från dörren och öppna dörren samtidigt. Eller öppna, stoppa in foten och sträcka sig efter nyckeln. Lätt akrobatiskt, men jag lärde mig. Lättad har jag inväntat sommaren och tänkt att problemen är över. Men nej. Nu är det faktiskt värre! För vår dörr svettas eller nåt i värmen. Tappar sitt sans och förnuft i alla fall. För den stängs, men inte ordentligt, men den kan inte heller öppnas. Den glappar i kontakterna. Så du får bara hoppas att den har en bra dag när du kommer hem! Sist när jag kom så stog det fyra personer utanför och väntade på att någon skulle komma och öppna innifrån. Men hur gör du när du kommer hem sent då? Då det inte finns någon som öppnar? Du hoppas. Och du försöker. Det brukar fungera för mig i alla fall efter en sisådär fem sex gånger. Det gäller bara att rycka och slita riktigt hårt i dörren varje gång. Det är knepet. Det jag reflekterar över är om detta skulle få fortgå hemma? Den enda dörren som släpper in 300 boende eller vad vi nu är, den går i baklås stup i kvarten. Hur många måste inte låsas ute i tid och otid?

Sen tycker jag deras plakat är värda en studie.

För det första måste jag nämna deras modell handikappsskyltar på tunnelbanan. Men på deras reserverade platser står det:

Dessa platser är i första hand till för:

1 KRIGSSKADADE (oftast i versaler och fetstil)
2 Invalider från det civila eller arbetet
3 Gravida kvinnor
4 Personer ackompagnerade av barn under 4 år

Ibland står det något om äldre, men inte alltid. Själv tycker jag det här är superunderligt. Gravida kvinnor och personer med barn tycker jag är så självklart att det borde inte behöva skrivas ut. Samma sak med äldre, men de å andra sidan räknas visst inte alls. Har det här landet ingen vett och etikett alls med andra ord?

Sen undrar jag vad är det för fixering vid invalider? Och speciellt dessa krigsskadade? För på många skyltar uttrycker de sig som om det räcker om du har krigat och fått ett ärr, så går du ändå först. Och krigsskadade går i alla lägen före gravida kvinnor. Eller folk med värre skador, fast från det civila. Denna prioriteringslogik går mig helt förbi faktiskt. Helt och hållet förbi.

I sammanhanget måste även nämnas min tvättstuga som nog aldrig fungerat. Jag har redan berättat att den består av två tvättmaskiner som tvättar på ca 40 minuter och två torktumlare som tumlar på ca 80 minuter, där en alltid är trasig. Enkel matematik: det går fyra maskiner på samma tid som en torktumlare, i.e. det blir kö. Lång kö. Den tar aldrig slut heller. Speciellt inte eftersom vi inte kan boka tid, utan det är först till kvarn.

Men om vi lämnar denna underliga lilla konstruktion så finns det två plakat som fascinerat mig länge. Det första plakatet är den gula lappen ni ser på torktumlaren. Det står helt enkelt att den är ur funktion, använd den inte. Vilket borde vara givet, om den är ur funktion kan man tycka. Och tänk, det har det stått sen jag flyttade in, med undantag för en vecka. Man kan ju tänka att de kunde göra något åt det, men nej.

Sen har vi den gröna lappen på väggen. Den där över maskinerna. Tillåt mig översätta:

"Varning! Härmed påminns ni om att tvättmaskinerna inte av någon anledning får flyttas eller ställas på annat ställe, då detta leder till skador på uttömningssystemet. Tack för er förståelse, direktionen MIAA"

Ok jag vet inte vad ni pysslar med hemma, men själv skulle jag inte riktigt komma på tanken att flytta ner en stor tung tvättmaskin från den där betongtröskeln den står på. Varför i hela friden skulle någon vilja det? Den är inte bara tung och svårflyttad. Det finns ju massa äckliga slangar bakom. Och naturligtvis skadas de om du sätter en maskin på dem. Eller drar ut maskinen så att de åker ur sitt fäste. Någon mer än jag som starkt ogillar äckelvatten sprutade på mina rena kläder? För mig känns det som en självklar grej, det behöver du knappast skriva lappar om.

Vad de däremot verkligen skulle behöva det är en lapp som påminner om att ta bort luddet i dörren på torktumlarna. För tydligen har inte fransmännen här lärt sig den enkla logiken att ludd i dörren leder till ökad värme i torktumlaren och i sin tur förstörda torktumlare. Ingen tar någonsin bort luddet, tror inte de vet hur man gör. Och jag vet av erfarenhet att även skötsamma svenskar måste påminnas.

Så då har jag ett förslag:

1 Ta ner dumma lappar.
2 Sätt upp lappar med en praktisk funktion med ett syfte som faktiskt är nödvändigt och som gör skillnad.

Jag tror att lappförgiftningen av allmänna ytor skulle minska. Folk skulle kanske tänka efter själva (låta äldre sätta sig ner för att de faktiskt inte kan stå istället för att fundera på om de är med på rangordningen på lappen). Folk skulle kanske faktiskt läsa lapparna. Och hos mig skulle de då kunna ta bort den där gula lappen till slut. Den om trasig torktumlare vill säga.

Men var är brudarna? Eller hur gick den där gamla OLW-reklamen nu igen...

Lite så kändes det igår i alla fall. Det var någon typ av superkonkurrensdag mellan föreningarna här på skolan, och idag ska det röstas. Om vem som vinner. Eller vem som försvinner. Eller nåt sånt. För dessa stackars föreningar ska bantas till nästa år, eftersom de inte gör något och får pengar ändå. Nu tycker jag faktiskt att det är lite hårt - för jag tycker många föreningar gör väldigt mycket. Men idag fick mig att fundera över om de faktiskt har för mycket pengar och om det inte vore bättre att göra något annat för dem?

För i hela vår undre våning har de i två dagar varit fest. Superfest. Första dagen var det "gardenparty" i caféet och gratis mat överallt på lunchen. Andra dagen var det gratis frukost, lunch i mängder, mängder!! De slängde croissanter, juice, pizza, korvar i baguette ja gud vet allt - jag åt bara en croissant och ett glas juice, så jag vet inte - efter dig. Hur mycket som blev över vill jag inte tänka på. Och glass. Och popcorn. Och konstiga smörgåsar och sockerkakor och något annat konstigt baserat på vetemjöl och socker och.. allt!? Det var nämligen tivoli andra dagen, så det var hö på hela golvet, alla korridorer där nere. De hade boxning i konstiga dräkter, hoppborg och rodeoridning i läsesalen. Musiksystem uppställda och dånande överallt. Och disko i caféet med inhyrd kändis-dj på lunch. Ja jag vet inte, det går inte att beskriva dessa knökade korridorer fulla av mat och studenter som trängs om varandra, eller rider en rodeohäst. Bland våra datorer. Nä, en sak kan de de här fransmännen, som Annette sa, och det är banne mig dessa event.

Sen undrar jag igen om en privatskola inte har något bättre att lägga pengarna de tar in från föräldrarna för barnens skola på än gratis pizza och tomma vita kalorier, som dessutom skulle räckt till en skola till. Utbildningskvoten slår inte i taket precis. Men rolighetskvoten? Jajemänn!!

Hjälp. Jag lyckades till slut. Stora fasan. Tack och lov att jag gjorde det mitt på dagen!

Alltså hemma hos mig har alla fåniga brickkort till de fåniga dörrarna. Eftersom du inte har något mer än kylskåp och lavabo på rummet så måste du alltså ta med dig nyckeln lite varstans. Till toa. Till köket för att diska. Till köket för att värma kaffe. Till köket för att laga mat. Till badrummet för att duscha. Tur den blir ren då i alla fall, eftersom den får följa med in på toa och in i duschen. Lite äckligt när man tänker på det.

Mardrömmen är naturligtvis att glömma nyckeln på rummet, för då kommer du inte in någonstans. Men den absolut värsta är att glömma den en fredagkväll när alla gått hem - då får du tillbaka den måndagmorgon. Om du inte ringer någon och ber snällt. Men de uppskattar sällan det har jag hört. Eller ännu värre, glömma den en torsdagseftermiddag när receptionen har fredagsstängt. Hua.

Ja, så jag har varit nitisk. Toknitisk. Men så skulle jag tvätta. Och jag pluggade innan - timern ringde, jag studsar upp för att hinna ta torktumlaren innan någon annan tar den och springer ut. Utan nyckeln. Vad naken man kan känna sig!

Jag säger då det, tur att jag har blivit vän med städaren nu i alla fall. Jag både kom in och slapp få arga blickar och suckar av franska städdamer och receptionister. Det gäller att planera i förväg, som de säger.

Jag tänkte berätta vad man kan göra en måndag, en helt vanlig måndag, om du inte känner för att plugga så mycket eftersom du som jag har pluggat hela helgen (vilket torde vara en överdrift, för du hade mest supertrevligt med en underbar tjejkompis - men du hade i alla fall planerat att plugga och det tar lika mycket energi) och hela lovet (en vecka i parken som resulterade i endast fem skrivna sidor kan kanske också diskuteras). Poängen är att du är skoltrött. Väldigt väldigt skoltrött och irriterad på Porter-analyser. Så vad göra?

Jo, du går till skolan på den enda lektionen i marknadsrätt, köper med dig en macka för du orkar inte ens göra frukost. Diskuterar med gruppen under lunchen och tar sedan den lilla datorn och hoppar iväg till Blanche som ligger på direktlinje från skolan - vilket är smidigt, har garanterad sol - vilket är mysigt och alltid bjuder på gott kaffe, supertrevlig personal och väldigt intressanta människor att titta på. Slå upp Blanche ni som inte fattade den sista. Det roligaste är att se hur olika dessa intressanta människor kan se ut, för dagen bjöd nämligen på en väldigt amerikansk liten dam som sprang runt i träningskläder framför mig, och sedan det ännu intressantare: vilka de hejar på. Jag tillbringade eftermiddagen med en 4 P-analys (Product, Pice, Place, Promotion) som avbröts av en beteende analys: hur många av männen som det hejades på som polare var kolleger och hur många var stammisar? Inte helt självklart alltid. Och inte helt självklart hur de tyckte det var okej att bli hejade på om de tillhörde den senare kategorin.

När du roat dig med detta kan du bestämma dig för att ta en promenad och få lite friskluft. Och kanske strosa i de soliga och fantastiskt charmiga judiska kvarteren i Marais. Kanske "råka" gå in i favorit affären. Då måste du förstås handla lite, för det är varma dagar och klänningarna tryter. Vem kan då motstå dessa underbara vintage klänningar som lockar och pockar på dig? Och har du köpt nya klänningar är det bäst du köper de där vårskorna som du faktiskt behöver och redan bestämt vilka du ska ha - men de passar ju så bra till de här klänningarna! Och till vita assecoarer... Det är nog bäst att köpa dem med när du ändå är igång.

Och mat!! Du har ju inte varit hemma för allt plugg. Ätit sallad i en vecka förutom yoghurt/bröd/banan dieten i helgen och två restaurangbesök. Släng halva kylskåpet som var dåligt och köp lite mat. Och då kan du lika gärna köpa något annat än den där salladen. Laga lite riktig mat eftersom du ska plugga mer ikväll.

Och vips så har vi receptet på lite vardagslyx!

Nu har jag bestämt mig. Det är nästan sommar. Punkt. Och då slipper man jeansens instängda gissel och får ha klänningar, så det så. För den som inte visste det så älskar jag klänningar. Helst skulle jag ha dem jämt. Just därför har jag dem alldeles för sällan. Logik? Nej. Frågor på det?

Så efter att ha bott i min solklänning i parken har jag börjat plocka fram vintageklänningarna. 50-tals svartvit prickiga har används flitigt. Och nu är det alltså dags för den gula 60-tals klänningen i rörmodell, ni vet en sådan som är helt rak, breda axlar och inga former. Slutar vid knäna och har små fickor fram. Som en husmors-Jackie Kennedy. Om jag älskar den? Dum fråga. Den gula... det är väldigt vågat egentligen, för det är en sådan klänning man måste vara brunbränd för att kunna ha. Och jag är aldrig brun längre, för jag hinner aldrig sola, med andra ord används den för sällan! Men nu så! Och  denna långa diskussion mynnar egentligen bara ut i ett konstaterande: Jag älskar att i Frankrike får du ha vad du vill och framförallt vilken färg du vill utan att det är konstigt eller någon bry sig.

Fram för friheten att vara sig själv!

Ska plugga. Måste plugga.
Älskar solen trots den annalkande kylan.
Har min finaste nyaste klänning på mig, en svart vit rutig 50-tals sak som böljar så fint när man sätter sig ner, som en liten våg.
Ska ut på en middag med goda vänner, long time no see, ta en tröstöl med härligare tröstskratt

Och ändå kan jag bara tänka på:

Att promenera skogsslingan jag springer där hemma i Nackareservatet, med böljande backar upp och ned, skuggad av höga barrträd som böljar i brisen. Sådär så att det rasslar.

Att bada med levande ljus i ljusblått badrum.

Att skratta och snurra runt på grönt överkast.

Att strosa på kullersten med Mälarblåsten i håret och en varm hand i min, hoppande mellan de höga stenarna på kullerstensgatan.

Att hitta det finaste med den finaste historien på den finaste second hand affären.

Att titta in i blåa klara ögon som tåras av varmaste ångan från härligaste tekoppen.

Att frysa och huttra ner i tunnelbanan där en varm arm väntar de huttrande axlarna.

Att laga mat tillsammans i stort vitt kök, sitta ner vid vita bordet och bara vara i vitheten. Smälta ihop, smälta in, smälta samman. En fot mot min. Mat lagad med kärlek. Äten med kärlek.

Att inte vara ensam.
Att vara med den man vill.


Åh varför varför varför just nu? Varför måste du också spy din galla över världen, åh Eyjafjallajökull? Varför just nu?

Har just tröstat mitt inställda flyg med att köpa mig gardiner till nya lägenheten... Visst är de så fina!! Nu är bara frågan om vi skall låta dem hänga ensamma, eller tillsammans med mina gardiner från Linköping. Om man bara tar bort den röda så matchar de ju så fint tillsammans med min älskade lampa som jag fått av mormor! You've got to love the 60's! Åtminstone om allt annat är sobert...



De nyinkköpta...



Och de gamla i lilla Linkan - dock julpyntat verkar det som!

Ja så var det det här med resor. Det går visst aldrig som det ska för vissa av oss när vi ska resa. Nu är flyget helt inställt, suprise suprise. Någon sa att jag skulle skylla på Ludde, andra på Södertälje-Karin (som har ännu mer otur än jag, men hon har en italiensk Murphy. Men det är säkert hennes fel för hon dristade sig att försöka ta en hel skolklass till Italien, och det hör man ju att italienska Murphy bara inte kan tolerera...) och själv bara ruskar jag resignerat på huvudet. Det är nu det vore himla bra om det dära häxblodet jag har i mig vore lite mer markant. Tänk att kunna sätta sig på kvasten nu och åka hem. Inte helt fel. Och som mamma sa, det var ju ändå nyligen påsk.

Men som Hélène sa; det är ju tur att det blev så fint väder i alla fall, så känns det kanske mindre surt. Och det är väl sant. Men då önskar jag bara att ni var här med mig i solen istället.

Så planen nu då? Plugga i solen - ni hör själva hur effektivt det låter, tvätta klart i ett sista anfall av hopp om att ta sig hem och försöka vara social under kvällarna som kommer ändå. För när jag sett fram emot att umgås med er och nu sitter själv (jag är ju "ledig") så känns det bra trist. Frågan är hur fest+sol kommer lösa skolproblemet? Hmm hmm...

Jag blev just cornad av tre kineser, med en helt fantastiskt knasig franska som jag knappt förstod (de undrade till slut om jag pratade franska överhuvudtaget och jag hade god lust att svara "Ja, om ni faktiskt pratade franska med mig"). I alla fall ville de definitivt få presentera sin kyrka för mig. Och helst att jag skulle gå med eller nåt. Deras huvudargument var att katolicismen och protestantismen inte hade en mamma Gud, bara en pappa. Va?! Ska vi könsbenämna våra gudar nu med? Ska jämlikhetskampen gå så långt att vi ska ha en genusreligion, en kämpande skara feminist troende? Vad hände med att låta alla tro vad de själva vill och en Gud som faktiskt är ALLT (vilket det var sist jag kollade, jag borde bett dem slå upp allsmäktig i en ordlista)?! Snälla rara femistfantaster, nog för att det är bra med lika rättigheter och att det finns vissa saker vi som tjejer absolut inte borde tolerera, men SLUTA se det manliga hotet precis överallt!! Och dra framförallt inte in religionen i det hela. SUCK.

Äntligen!! Efter en hopplös dipp i temperatur där det var varma kläder på och frysa ändå, så äntligen är det lite värme som kommer.

Igår blev det solskenslunch på uteserveringen på rue Montorgeuil med Karin och Annette från den alltför behagligt nära belägna rue Poisonnière, innan det strosades bland grönsaksstånd och fiskhandlare inför kvällens svenska middag som fröknarna lagade till oss. Väldigt trevligt och gott! Det var Karins nye pojk som skulle få uppleva lite svensk kokkonst och besöka den fina lägenheten.

Och nu då? Nu sitter jag i parken, omgiven av allsköns barnfamiljer. De har nämligen äntligen tillåtit beträdandet av gräset. Det får nämligen vila tills det är tjockt nog att kunna gås på och under tiden står det små retsamma skyltar med texten "Pelouse au repos" på alla gräsplättar när man tassar förbi i sommarskorna och sommarfötterna bara längtar efter att känna de kittlande stråna och tårna bara vill gräva ner sig djupt ner i den svalkande grönskan. Men de är nu äntligen borta! Så nu är det picknick för hela slanten. Och vet ni vad mer? Förutom mitt älskade gräs som jag längtat efter och denna underbara sol - så kan jag gå barbent!

Så nu sitter jag i solen i sommarklänning och pluggar, medans jag låter mig värmas upp av solen, barbent. Det mina vänner, det är lycka!!

Kommer ni ihåg Veckans Vimmel? Ni vet vimmelbilderna som alltid fanns med i Hänt Extra och Allers och alla de där tidningarna som mormödrar brukar ha uppslagna när man kommer. Eller kanske farmödrar för er del. Hos mig är det i alla fall Mormor som gillar att lösa korsord.

I alla fall kommer här mitt Veckans Vimmel, fotat på årets galej, 2010 års gala för INSEEC studenter i den anrika lokalen "Salons Hoche". (Tyvärr bemästrar jag inte min kamera lika väl som de dära paparazzi, men mysfaktorn är desto högre på mina bilder.)



"Les Salons Hoche" (dock glömde vi alla av att ta bilder på salarna så som de var dekorerade för kvällen tyvärr). Den stora bilden är trappan upp från ingången till övre dansgolvet. Miniatyrerna som ni kan klicka på bilderna för att se dem större, är ingången utifrån, sedan från vänster; det nedre dansgolvet med DJ, den nedre salongen med livejazz och sittmöjligheter och de sista två bilderna föreställer den övre danssalen med balkong där det bjöds på livemusik av rockigare slag.




Kvällen inleddes hos söta fröknarna Karin och Annette som gästades av underskriven och vackra fröken Karoline, där det avnjöts en trevlig middag bestående av livets nödtorft; ost, jordgubbar, rosévin, sallad och baguett. Kan det bli bättre?







Väl framkomna fann vi fjädrar! Mycket nöjda med vårt fynd som ingav glamour och välbehövlig svalka, fick sagda fjädrar ackompagnera oss resten av kvällen. Kolla förresten in Annette, alias Marie Antoinette!


Som om inte denna lycka var nog fann vi i jazzrummet med livemusik på flygeln - vilket bara det kan göra en flicka i cocktailklänning knäsvag om ni frågar mig - en buffé, rött vin och en chokladfontän! Mycket trevligt. Tills någon hällde choklad på mig och kladdade det i ansiktet på Annette. (Ledsen grabbar, de flörtmetoderna har aldrig fungerat.)



Jag och Adriana hittade vackra Carole som också går i MS2. Det är verkligen en söt tjej på så många vis, så snäll, smart och vacker. Så fick jag bli introducerad för hennes pojkvän, en lika trevlig kille han!

Céline var förstås där och hade tagit med sig halva killgänget hemifrån, inte mindre än fem av dem hittade jag (jag hade träffat dem på Célines fest hemma hos henne för två veckor sedan). Här är det posering i entréhallen.

Allt som allt var det en lyckad kväll, med mingel och dans till 5 på morgonen, innan jag stupade i säng hos herrskapet på Rue Posionnière. Det enda jag kan säga är:

Mer gala åt folket!

Hur många inlägg har jag förundrats över fransyskornas manikyr, hår, makeup, perfektionism, klass... jag kan fortsätta ett tag. Det är ett antal om jag inte missminner mig. Och vad var min automatiska reaktion när jag kom hem till Stockholm för ett tag sedan? Tristess.

Alla satt i tjocka kappor, inget plagg var till för annat än värme och praktiska syften, håret så där vindrufsat och mösstilltufsat som man aldrig ser här. Men då ska det också tilläggas att det var mycket varmare här än i Stockholm. Kanske är det en förklaring till varför Paris är modets stad? Det går faktiskt att klä upp sig här. Infrastruktur och temperatur gör att höga skor faktiskt inte är ett problem.

Men, jag är den första att meddela när jag har fel. Idag slår jag på datorn, öppnar upp SvD i min läsare (för att kolla hur det går med mitt flyg! Det blir ett vågspel om jag lyckas ta mig hem över huvudtaget. Och tillbaka ska vi inte prata om) och där väntar mig ett underbart reportage. På en sekund sveps jag tillbaka till Stockholm, vår och sommar med glittrande vatten, en drink på Mosebacke med utsikt över Riddarfjärden, rött läppstift och mormors kängor, Södermalms kullerstensgator i min nya 50-tals klänning, böljande kjolar och uppkavlade armar, prickigt och randigt, dinglande örhängen, hängslen och farfars mustacher till den öppna farfarskoftan, sol på hattar och tillkammade frisyrer. Stockholmarna kan ju!





Min favorit är denne välklädde 65-årige man som själv säger:

"Hur viktigt är en snygg skädstil? Väldigt viktigt. Jag bor på landet. Ska man åka in till stan klär man upp sig."

Fram för det!


Länk: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/bildspecial/varmodet-i-narbild-pa-stockholms-gator_4571621.svd#image_26 2010-04-16

Jag vet att Söderstilen inte appelerar till alla, men den frihet jag känner där, den finns nog inte ens i Paris. Här är jag uppklädd, på söder är jag klädd. Där får man vara sig själv. Och där får man njuta av sitt senaste second hand fynd (tre klänningar förra veckan). Och livet, pulsen, staden, utsikten, kullerstenarna... Åh mitt älskade sommar-Stockholm! Vad jag längtar! Hur kunde jag någonsin glömma bort det?

PS. SvD? Ett stort plus för de vackra fotoeffekterna! Sommarkänslan infinner sig direkt.

I dag kablas det ut över svenska medier att barn till stressade mammor fem gånger så ofta blir överviktiga och tre gånger så ofta underviktiga. Slutsatsen är alltså att stress ger barn med anormala matvanor.

 

Huvudet snurrade genast igång. Vad baserar de det på? Hur är undersökningen utförd? Har de verkligen uteslutit alla skuggvariabler innan de drar en liknande slutsats? Kan inte detta vara ett klassiskt fall av Simpsons paradox?

 

För att ta ett exempel, det är sant att fler skadade dör som åker ambulanshelikopter än som åker med en vägburen ambulans. Enligt statistiken är det alltså högre sannolikhet att du dör om du åker med helikoptern. Slutsats: helikoptern är osäkrare.

Det som skett är att graden av skador uteslutits som variabel. För naturligtvis är det större sannolikhet att dö om du har grövre skador. Och de som har grövre skador förs oftare med helikopter än med ambulans. Faktum är att om du räknar med detta så ser du att färre i varje skadeklass dör som färdas med helikopter än vägburet. Det är bara det att det är olika andel av varje skadeklass i respektive färdmedel. Det går inte att korsa grupper hur som helst utan att ta hänsyn till alla variabler!

 

Jag undrar om det inte är fallet här. Det är sant att fler och fler blir överviktiga i Sverige. Det är också sant att fler och fler blir stressade. Men är det just stressen som är den utlösande faktorn, eller finns det en bakomliggande orsak som leder till BÅDE ökad stress och anormala matvanor? En skuggvariabel om ni så vill. Eller flera.

 

De säger själva:

"Studien ger inget entydigt svar på hur sambandet uppstått.

- Man kan anta att föräldrar som själva har en benägenhet att förändra sitt kaloriintag vid stress eller för att dämpa olustkänslor även påverkar sina barn i samma ätbeteende, säger Christina Stenhammar."

(SVD 15 april 2010, 01.32.)

Men om det inte är entydigt, hur kan de då hävda att just stressen är orsaken?

 

Har de till exempel tagit hänsyn till hur många av dessa mammor som var ensamstående, som därmed har mindre tid, ork och pengar? Har de tagit hänsyn till inkomst och social klass? För detta är klassiska exempel som båda ger upphov till högre nivåer av stress – och sämre matvanor. Hur många av mammorna har de ekonomiska medlen att köpa ordentliga råvaror och tiden att handla och laga mat ordentligt? Hur många delar sysslan med fadern så att tidsaspekten blir mindre betungande? Hur många har kunskapen att utesluta produkter med mättat fett, korta kolhydrater, fabricerade sockerarter, konserveringsmedel, tillsatser, allt som är skadligt för barn och som obönhörligen leder till förhöjd aptit utan att de nödvändiga behoven tillfredsställts. Blir resultaten olika i de hushåll där mamman är stressad, men pappan sköter allt vad gäller maten? Minskar mammans inflytande då?

 

Då jag är född i en familj som jag själv skrattande brukar referera till som Cirkus Lind, därmed med nära personlig erfarenhet av andras och egen stress är det naturligtvis ett ämne som berör. Men jag ställer mig lätt frågande till deras slutsats just därför! Själv anser jag mig ha relativt sunda vanor, åtminstone för att vara student. Jag anser mig inte överviktig heller för den delen. Och inte tycker jag att mina föräldrar skulle gett mig dåliga vanor hemifrån. En mor som blir lätt lyrisk över ruccolasallad och tomat, eller kan viska konspiratoriskt "vi kanske skulle ta oss en avokado ikväll?", eller en far som går upp tidigt söndag morgon för att baka bröd som serveras med gröt, kokt ägg, pålägg, sallad och frukt innan vi ska ut i skogen tillsammans allihop på en flertimmarspromenad; en sådan mor och far sänder ut signaler om vad som är bra för ett barn, entusiasmerar och njuter själva. Skulle de ge dåliga matvanor för att de har svårt att hantera tidsbrist och för många uppgifter - som så många av oss här i världen?

 

Frukost på landet! 2001, så hela 10 år sedan. Jag är 12 år och brorsan 7!

 

 

Jag tror att samhället kommer att fortsätta röra sig mot mer flexibla arbetsförhållanden och därmed i kombination med krav på ekonomisk stabilitet och perfekt socialt liv, en större stress för alla föräldrar. Betyder det alltså att alla barn kommer bli rubbade i sina matvanor i framtiden?

 

Min hypotes är istället att våra beteenden förändras. Vi lämnar familjelivets trygghet mer och mer, det finns ingen hemmamamma som ser till att allt rullar på och den klassiska familjetiden byts ut mot ett hejdlöst skjutsande av barn mellan aktiviteter. Den moderna kvinnan har ett helt annat beteende än sina föregångare på arbetsplatsen, i sina shoppingvanor, i sina behov, i sin fritid, i det mesta, så vad är det som säger att hon inte förändrat sina föräldravanor?

 

En gyllene regel är att ge barnen tid och vila när de äter. Att umgås och prata med barnen, ge dem trygghet. Vila själv. Naturligtvis gäller det även när du ammar, jag undrar hur många mödrar som alltid sätter sig ner och andas med barnet? Hur många fortsätter ta in det stora utbud av intryck vi utsätts för i form av media som tidningar och tv, sociala resurser som facebook, och twitter, som vill vara aktiverade hela dagen? Dagens lattemammor tar för sig, och det är fantastiskt. Men just därför är det viktigt att just vid maten sätta sig ner och bara vara. Fem minuter är inte så svårt faktiskt.

 

Hur många mödrar idag – nej hur många FAMILJER idag – äter varje dag, varje eviga dag, en lugn, vällagad middag tillsammans med barnen. För det är vad som krävs. Barn behöver rutiner. Stressa dem inte, ge dem tid, se till att de äter regelbundet av goda matvaror, entusiasmera, lyssna, prata, visa själv att det nyttiga är gott, föregå med gott exempel. Och vila själv.

 

Naturligtvis vet jag mycket väl att det är svårare om man är stressad. Att det är svårt att hinna med när tiden brister. Men det är här vi har förändrats. Vårt beteende kring vad och hur vi äter, när vi äter. Vår generation och generationen innan äter mellan måltiderna. Vi har upptäckt att godis lugnar stressnivåerna och ångesten, eller bara ger lugn. Ger trygghet. Och att färdigmat är smidigt. Något som jag skulle vilja påstå är ett beteende som ivrigt påskyndas av reklambranschen. Om det är den förebild vi ger barnen, hur ska vi kunna tro att de ska få normala matvanor?

 

Om jag själv var 8 år, aldrig fick någon matro, serverades dålig mat så jag blev hungrig direkt, tyngdes av den oro i kroppen som barn får när de aldrig får uppmärksamhet och rutiner, om jag också märkt att socker lugnar och sett på mina föräldrar att det är ett godkänt sätt att öka mitt välmående, ja, då skulle jag ätit mycket mer socker och grönsaker hade jag aldrig tittat åt.

 

Så min slutsats är istället att vi förändrat vårt eget beteende, vilket naturligtvis ger avtryck i barnens uppfostran och i våra egna stressnivåer. Vi kanske själva skulle må bra av att sitta ner lite oftare? Kanske vi också behöver rutiner, för att bli mindre stressade och känna oss tryggare. Kanske är det bristen på sunda matvanor i sig som leder till ökade stressnivåer i de familjerna som var berörda?

 

Jag vill tro att om du tar dig tid, prioriterar rätt tillfällen och framförallt tänker på vad du själv äter, då ger du barnen goda matvanor. Om du dessutom leker med dem, lyssnar och kanske minskar på de där hopplösa aktiviteterna som tydligen är nödvändiga idag, så skapar du en trygghet hemma, och då behöver inte barnen fylla tomrummet med socker. Oavsett om jobbet stressar och tiden aldrig räcker till. För den räcker till det du prioriterar.

 

Är det någon som kan förklara för mig, så där i förbigående, varför det alltid blir klassfoto utan förvarning? Helst den dagen du är som tröttast. Den dagen du började tidigt och du är glansig efter nästan 5 timmars konstant franskt pladder och ansträngningen av att förstå vad alla säger. Den dagen du satte på dig de där kläderna mest för att de var sköna, fast de inte borde kombineras in public. Så det kan gå. Varför är det alltid så? Måste vara en av de stora filosofiska oundvikligheterna. Platon borde beskrivit dem tydligare, så hade han besparat mig den existentiella förvirringen varje år.

I alla fall kommer det ut en årbok. Vart? Ingen vet. Av vem? Ingen vet. Och om de har noterat ens namn men inte tagit en individuell bild, då får du ett djurhuvud. Vilket? Ingen vet. Men jag kan komma ut som hund snart, bredvid det hopslagna klassfotot, distribuerad dit ingen hittar och till folk som ingen vet vilka. Betryggande.

Så var det då klart. De sista biljetterna hem bokade. Eller ja, inte från Paris precis. Från Köln. Kanske inte helt by the book att köpa anslutningsbiljetten först, innan man vet om man kommer dit, men jag är lugn som en filbunke, jag. Det går hur många direkttåg som helst, visserligen franska, men på något vis ska jag minsann lyckas ta mig dit, om jag så ska behöva vänta en hel dag där! Jag är bara så nöjd att det hela endast inkluderar ett byte, innan inkluderade de enda rutterna jag hittade över 10 byten med över ett dygns restid. Inte uppskattat alls.

Såklart gick det inte som det skulle dock. Men för en gångs skull var det inte för att internet inte fungerade eller för att fransmän är konstiga (det kommer väl snart med den franska biljetten, för de övriga biljetterna höll jag mig nämligen till tysk ordning med DB bahn och svensk förvirring med Swebuss). Nej den här gången var det Swedbank! Av någon anledning fungerar inte mitt kort vid internetbetalning. Helt plötsligt. Bara så där. Vilket är jättelyckat när det finns en flygbiljett kvar och alla tågbiljeter sakta tickar upp i pris och man har en dag på sig att beställa. Väldigt uppskattat.

Så med andra ord ringdes ett akutsamtal till Wictor som efter ett säkert kilometerlångt mail med instruktioner fick sitta där med krånglande sidor under en telefonkonferens med mig. En timme tog det, men med lite hjälp är jag nu stolt ägare till:

1. En flygbiljett tur och retur Stockholm
2. En nattågsbiljett Köln - Köpenhamn (där jag tänkte gästa Calle och Lene några härliga och förhoppningsvis somriga dagar!)
3. En nattbussbiljett Köpenhamn - Stockholm

Et voilà! Med lite tur och skicklighet kommer alltså jag och mina två väskor att befinna mig på helig T-centralen mark klockan 06.20 den 30 maj, mött av en vråltrött pojkvän som slutade jobba för 20 minuter sen! Se på den!

Det fanns två stora mål för detta besök nummer två:

1. Se Mona Lisa.

2. Åka till Versailles.

 

Och vet ni vad? Vi hann med dessa väldigt väldigt högt uppsatta mål (hoppas ni hör min sarkasm). Inte mycket mer ska väl tilläggas, om man inte räknar promenader och restaurangbesök förstås. Men så hade vi allt vid knuten av vårt superfina hotell (vi bodde mycket bättre än våra plånböcker, vi hade haft tur och hittat rummet nedsatt vår vecka), så varför stressa runt när vi inte behövde?

 

Det bästa på hela veckan var Versailles, without doubt. Glada i hågen gav vi oss av mot Versailles på fredagen, fulla av förtröstan. Inte bara hade vädersiarna spått fint väder på morgonens datorrapport, det verkade som att vädergudarna var benägna att hålla med när vi kikade ut genom fönstret och när vi strosade kyliga men ändå soliga gator. Och som Wictor snusförnuftigt förklarade, om det bara var solen jag var orolig över skulle det gå så bra så, vi skulle trots allt till Versailles.

 

”Om solkungen bott där, då måste det väl finnas sol?” Ja, det var väl solklart.

 

Versailles var i alla fall väldigt trevligt. Vi hade picknick längst ner i parken, vid bortersta delen av dammen med utsikt över hela slottet och alla roende båtar, i strålande sol på grönt gräs, gästade av en svan som Wictor matade nästan ur handen och ett antal änder. Om dessa änder gick meningarna dock lite isär, man skulle kunna tro att det var en man och en kvinna som avläste situationen. Vilket det alltså var. För ni vet väl om att änder är väldigt lika människor?

 

Det var i alla fall en hona och en hane hos oss, tills det kommer en projektil genom vattnet. Det är hane nummer två – ja eller alfahanen om ni skulle frågat projektilen om hans åsikt. Denna självmedvetna skapelse driver bort den första hanen, och inte nog med det, nej han ska driva bort gruppen en bit bort också. Att det är en hona i den gruppen med spelar ingen roll, ingen får komma i närheten av honan hos oss. Och honan, hon stannar snällt kvar utan att göra ett ljud. Här någonstans måste jag börjat sympatisera med den här lilla honan som inte gör en fluga förnär, men som verkar lite kväst. Medan Wictor tyckte kanske att hon var lite väl lam och hannen, han var riktigt tuff och hård. De biologiska referensramarna går verkligen inte alltid ihop när det gäller att uppskatta kvaliteter hos det andra könet och avläsa egenskaper hos sitt eget kön.

 

Sen kommer då hannen tillbaka. Och han ska ha all mat. All mat. Om Wictor kastar mat så puttar han bryskt undan honan.

 

Min teori:Hannen är självgod och egocentrisk. Stackars lilla hona, får ju inget att äta!

Wictors teori:Den hannen, han får jobba hårt han! Det kan inte vara lätt att hela tiden behöva tänka på att honan inte får äta för mycket, hon har säkert blivit lite för stor.

 

Så till slut när Wictor matar dem med chokladkakor – snälla djurvänner, skyll inte på mig! – och en bit landar nära honan snappar hon den snabbt och simmar toksnabbt bortåt medans hon proppar ner den i halsen.

 

Min reaktion: ”Men usch vad han har kväst henne! Hon måste fly med maten innan han får tag på den!”

Wictors reaktion: ”Det här bevisar ju vilket matvrak hon är! Kolla där, hon sväljer ju allt på en gång, hanen har i alla fall finessen att blöta upp lite bitar i taget. Hon behöver verkligen hållas efter. Eller så måste det vara hennes dag i månaden, så mycket choklad som HON äter.”

 

Hm. Nu tror jag inte det rör sig om biologiska referensramar längre. Och jag vill inte fråga en psykolog om vad våra snabba analyser av ankornas parförhållande säger om vårt eget förhållande. Eller våra referensramar för förhållanden. Jag nöjer mig med att konstatera att män och kvinnor tänker olika. Punkt.

 

Inte våra änder precis, men visst är han lite rolig,

fågeln som vi hittade på fågelmarknaden!

 

Apropå kommentarer, han fällde ett antal kommentarer dessa dagar, allas vår snusförnuftige Wictor. Jag borde ha en diktafon med mig jämt. Var det inte om det ena så var det om det andra. Och mycket nöjd är han över dem med!

 

Här kan nämnas för den nyfikne, de diskussioner som förr eller senare dyker upp i vart parförhållande. Ni vet, har vi samma värderingar, tycker vi samma sak, vill vi samma sak i framtiden? Hur kommer det bli om ett par år? Vissa par tar det hela väldigt allvarligt, andra otroligt lättsamt, jag är inte helt klar på i vilken kategori vi hamnar. Låt mig demonstrera ett exempel, där vi halkat in på att prata om barnuppfostran. Naturligtvis har vi tyckt lika men uttryckt det olika, alternativt tvärtom – vilket onekligen gör det hela lite mer förvirrat. Till slut når konversationen sin spets:

 

Johanna, lätt skämtsamt: ”Vet du ens vad det är att vara en deltagande förälder?”

Wictor, eftertänksamt, konstaterar långsamt: ”Deltagande? Det är väl … när man har en extra lång sån där lina, som barnen kan få springa i på tomten.”

 

Japp. Helt hopplös. Men jag ska nog kunna se till att han i framtiden håller sig linlös också, ska ni se. Och för säkerhetsskull ska jag nog ta och gömma undan min choklad den där dagen i månaden, ifall han någon gång skulle vilja hålla efter mig också. Revoltera i det tysta, mina vänner. Revoltera i det tysta. Choklad… och kostrumpor. Inte sant Moa?

En vecka med familj har passerat nu den med, tiden går så himla snabbt. Mer och mer börjar jag känna mig som en bosatt turist, för det är som om huvudet inte räcker till att ta in alla intryck och plugga samtidigt. Resultatet? Det är mest turistande med vänner och familj till slut. Känns det som.

 

Men samtidigt vet jag ju att jag jobbar. Två dossierer kvar nu i grupp, resten avklarade! Så en individuell, men jag har gott om tid. Hej och hå, kämpa på. Så fick jag schemat till alla partiels idag – skrivna examina – och det blir bättre än förutspått. Två skrivs i förtid och sen ligger det bara fem i mitten på partielsveckan, men aldrig med mer än två per dag. Skönt! Jag måste erkänna att jag var rädd för ett aningens värre scenario när jag anmälde mig till mina elva kurser.

 

Så på lördagen kom i alla fall mamma! Jag hade hört mig för om strejker och annat otyg, men det verkade som om mor och bror skulle kunna anlända utan större bekymmer. Att det naturligtvis var strejk när de skulle åka tillbaka, det är en annan femma. Jag orkar inte ens bli förvånad längre, det är så när man är beroende av ett färdmedel. Men vi hade tur i oturen, just den första dagen bröt de bara anslutningarna mellan norr och söder, så sprang du upp till en annan plattform kunde du i alla fall komma vidare. Så var det inte andra dagen. Men då var de ju tack och lov hemma. Tur också att jag skulle med till Gare du Nord, så jag kunde se till att de verkligen kom på tåget till flygplatsen igen. Och att Nätt-Plätt kunde coacha via telefon! Hon är en klippa den där flickan. Så slutet gott allt gott!

 

Det blev tre intensiva dagar, plus en bonuskväll och en bonusmorgon. Himla trevligt hade vi! Söndagen spenderades på museum efter en långfrukost hos mig, lagad av bror min! Det var så hiskeligt väder, det t o m haglade en liten stund. Men efter regn kommer sol! Kanske inte den kvällen, men väl måndag och tisdag. Men lite museum senare och en mysig stund på chokladstugan intill med deras varma choklad som är så fyllig att den knappt släpper skeden, ja då var det bättre. Och en solskenspromenad till slut när den behagade krypa fram, via gatumarknader i Saint Germain, stros i Parc de Luxembourg, bort till Pantheon och vidare via Rue Mouffetard till den gamla romerska arenan. Och var det inte bättre för det så var det strålande eftersom vi hittat så fina bilder!

 

Mamma och Gustav i och utanför te-salongen som ligger i en liten passage.

 

Bror och jag inne på Saint-Chapelle, vid Palais Justice.

Mor och son i Parc du Luxembourg.

 

Mamma och jag älskar, ääääälskar - sa jag att vi älskar? - allt som heter äldre tryck och gamla affischer. Det enda jag själv tycker mer om är 50-tal och Toulouse Lautrec, den sistnämnde har jag förresten letat efter reproduktioner av på stadens museum. Men nej. Så döm om min lycka, för att inte tala om mammas, när vi båda hittade dessa gamla affischer från första hälften av 1900-talet med gamla reklamtryck – mina är inte otroligt från just 50-talet – och just Toulouse Lautrecs verk i återtryck? Mamma hittade t o m någon i limegrönt. Ja, så länge Wictor godkänner dem så vet ju jag vad jag vill ha på min köksvägg. Bredvid min favoritkrok från södra Frankrike, den med de olika kaffemotiven, om jag lyckats limma den ordentligt nu vill säga.

Kvällen nöjde vi oss med vad vi trodde var ett litet lokalt brasseri, men det gjorde ju inget om det inte var så mycket för världen om det nu var kanske 50 meter hem. Hur förvånade blev inte vi då? Köttet var kanske ett av de absolut bästa jag ätit i Paris, och som pricken över i plockar de fram vad som visar sig vara Paris bästa tiramisu. Det är den bästa jag ätit. Någonsin. Och jag älskar tiramisu. Och detta lilla mysigt inredda hak med en fantastiskt hängiven kock har jag alltså lyckats gå förbi så länge? Trots att det ligger på min bakgata.

 

Triumfbågen vid Louvren, Mamma och Gustav vid Pont Alexandre III och de två palatsen, med vy från bron.

Måndagen var det dags för The Grand Tour, då skulle vi gå allt som vi ville hinna med att se medans solen sken och vi inte hade några tider att passa. Åh hej och hå!! Frukost hos mig, sedan Montmartre och Sacre Coeur, Moulin Rouge, Blanche och fönstershopping eller vad man nu ska kalla det (brorsan var ytterst obekväm). Vidare till L’Arc de Triomphe, som vi ju kom på renoverades, så det blev direkt på Eiffeltornet, vidare till Hôtel des Invalides, över Pont Alexandre III, peka på Place Madeleine, korsa Place de la Concorde, genom Tuilerierna och ströva Louvren letandes efter glasplattan till den inverterade pyramiden. Så till slut in i Saint Germains brokiga kvarter där det var dags för tunnelbanan – nu gav fötterna upp! – till den inspanade Rue Mouffetard och en mysig middag på en liten bistro med fransk mat.

 

Tisdagen då? Ja, då gav vi upp. Nu hade vi gjort det vi skulle, nu skulle vi njuta! Det betydde med andra ord: sol. Jag var lite sleten, men upp på Montmartre begav vi oss, världens bästa mor och bror och så lilla jag som de fått pyssla om lite den morgonen. Det skulle inhandlas fler affischer (jajemen, hela 10 till blev det!) och kort. Kort i massor blev det. Svartvita från 30-talet, 40-talet, damer och herrar, spårvagnar och allsköns fint. Tanken är: svarta ramar, passepartout och mina fina nya väggar i Frösunda. De som alltså inte är sprängda, om någon fortfarande undrar. Och solen då? Ja, vi föll alldeles utstuderat medvetet i turistfällan på torget uppe på toppen av Montmartre och där satt vi. Åt gott, drack gott, solade, värmde oss och ignorerade att servitören var stressad och tyckte alla var turister. För får man sitta bra och äta bra, då är allt helt enkelt: bra.

 

Sommar, sommar och sol... Eller nästan, mys på Montmartre.

 

Sen kom Wictor! Lite fix och trix med hotell, påfyllning av herrns energinivåer och släpande av packning över halva stan, et voilà, vi var installerade. Dags för en härlig middag med mamsen och bror-ror inne i stan. Det blev Saint Michel, för första gången den veckan. Men en gång ska de minsann få komma dit. Det blev en trevlig kväll och en trevlig nästa morgon, då vi åt frukost tillsammans. Jag tror att sällskapet överlevde två måltider tillsammans, det är tur att de drar jämt, så mycket jag släpar runt alla. Sen var det dags för dem att åka. Eller alltså, de var i Frankrike, så omformulering; innan det var dags för dem att fastna i strejken. Men detta skulle alltså lösa sig.

 

Så om jag ska sammanfatta mammas och brors besök skulle jag nog göra det med orden sol, mat och vackra bilder. Tagna bilder såväl som köpta. Det enda jag tycker är synd är att bror inte fick komma ut till Versailles som han ville, men förhoppningsvis hinner vi det när han kommer ner med pappa och Mi! Så, väl investerade dagar, välbehövd vila och underbart underbart att faktiskt ha familjen i samma stad som jag befinner mig i. Samma land. Vad bortskämd man är med det i normala fall.

 

Så, en liten hemläxa till er alla:

Uppskatta solen, livet blir så mycket lättare så mycket snabbare.

Uppskatta närheten till familj och vänner, ni kommer att sakna dem så fort de inte finns där.

Och för all del, uppskatta gärna bristen på strejker, speciellt de som inte annonseras i förväg, ibland kan gamla välordnade Sverige ett och annat det också.

 

PS. Mamma har snott de flesta bilderna. Eller snarare, jag har out-sourceat bildtagandet för den här veckan till bättre lämpade konsulter. Mycket nöjd med detta inser jag nu att ni får läsa mer än ni får se, allt för att mitt avtryckarfinger ska få vila tillsammans med mitt ”knivskarpa” fotoöga.

 

Apropå ingenting egentligen. Apropå att det har regnat, och jag vill ha sol. Apropå att mamma och brorsan är här. Eller varför inte att Wictor kommer snart! Eller att jag tycker så mycket om att vara i Paris. Eller att vänner är det bästa som finns.

Men visst önskar man att livet alltid vore så här:

I Frankrike är första april fiskdagen. Är det någon som har förstått kopplingen mellan att luras och äta fisk? "April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill." Vi är inte bättre. Här hos gallerna luras man också i tidningar, precis som hemma, men mellan kamrater är det vanligare att man klistrar fiskar på varandra. Ja, inte riktiga förstås, man ritar en fisk och klistrar den på ryggen på folk, så hoppas man att de går omkring med den hela dagen. Så summa summarum, i kaféterian satt det fiskar på alla väggar och i korridorerna låg de utströdda efter stackare som hittat dem på ryggtavlan.

Där hemma i Sverige luras vi ju mest. Och då kan man ju tycka att om tidningarna försöker lura mig, om vi drar knasiga skämt i skolan, ja då skulle jag vara beredd. Nej. Av någon underlig anledning misstänker jag inte min pojkvän, mannen jag borde misstänka FÖRST AV ALLA. Han har gjort det till en grej att lura mig på första april tror jag. Förra året så slog han i mig att Linköping skulle förlora sin ställning som universitet, och jag blev direkt förbannad. Stod och försvarade Linkan med blod, svett och tårar, skanderade långa epos om forskningens förträfflighet etc. etc... inte kunde vi förlora den?! Nej det kunde vi ju inte nej. Det var ju båg. Tur att jag vägrade ge mig i alla fall.

Men i år, då föll jag inte bara 90 %, utan 100. Titta här vad han skickade till mig! (För den som inte vet har jag alltså tecknat kontrakt på en lägenhet i, längst ut, i sista byggnadsetappen. Det enda som ska byggas efter är några kontorshus på fältet vid min och Wictors blivande gavel)

"Har du varit inne på någon svensk nyhetssajt eller SKBs hemsida förresten? Det har visst varit någon sprängolycka i Frösunda. Husen närmast fältet där blev visst allvarligt skadade. Någon hade räknat fel på sprängmedel vid markutjämningsarbetena inför nybygget. Folk hade blivit skadade och delar av hus hade fallit ihop. Tror du att det kan röra vårt hus? Hoppas inte... :S"

Det värsta är att killen är smart! Låter han som en tidning så tror jag att det är en tidning. Nedrans intelligenta lurendrejare till pöjk man har! Det roliga är att jag ser det efter 10 timmar i skolan medan vi pratar med läraren, så jag hinner inte reflektera, jag blir lite förvirrad och upprörd, visar det för Nettan, och hon tror ju på det med! Såklart, eftersom jag tror på det och redan är uppe i varv. Det bästa är att hon är lite mer jordnära än jag, så hon upplyser mig milt om att vi får se vad som händer, inhämta information och sen ta ställning till vad som behöver göras. Så jag var ju lugn i alla fall. Lugn, men lättlurad.

Sista kursen innan det konstruerade lovet! Nu är snart denna mardrömsvecka slut. Äntligen. Den blev visserligen inte så illa som förutspått, men å andra sidan blev kanske inte alla arbeten så genomarbetade som de borde. Åtminstone inte som om jag varit i Sverige. Så det förklarar kanske minskningen av förutspådda arbetstimmar.


Det har mitt i allt varit en rolig vecka, grupparbeten betyder ju trots allt att umgås med andra samtidigt som du pluggar! Så länge gruppen är bra är det faktiskt ett nöje. Det enda jag kan fråga mig ibland är varför fransmän alltid vill vara ute i sista minuten? Det finns de som vill vara ute tidigare, men hittills har jag räknat ihop fem i klassen utav fyrtiofyra, varav två utbytesstudenter som sagt. Och även om vi vill arbeta i förväg, så faller det onekligen om de andra i gruppen presterar i sista stund.


Så måndagens presentation gick apa som man säger, trots att vi försökt ta tid och repetera på morgonen. Men det blir aldrig likadant när man står där framme, speciellt inte som vi satt med datorerna framför näsan och alla i gruppen inte ens var där. Nej jag vet, så skulle aldrig den enda repetitionen inför ett stort arbete i Sverige sett ut. Under presentationen sen blev jag stressad när jag insåg att vi pratat för länge redan innan mig - och det riktiga arbetet började med min del! Ännu mer när jag visste att de gett mig otroligt mycket att prata om och att det var viktiga delar, när jag försökte dra på så stannade läraren mig för att kunna läsa, eftersom det alltså var viktigt. Så jag tappade allt. Alltså, jag visste vad jag ville säga, men inte hur man pratar. Något språk. Och det här med att röra tunga och läppar synkroniserat visade sig väldigt svårt det med. Min första blackout, mina damer och herrar. Den ska väl komma den med någon gång.


Ibland undrar man över fransmännens tidsplanering och kanske framförallt tidsuppfattning. För såklart hann vi inte in på det vi borde ha lagt fram, nämligen på vilket sätt märket Kronenbourg har problem och hur man skulle kunna lösa det. Vi hann bara presentera att det finns en ölmarknad och där finns ett märke som heter Kronenbourg och dess egenskaper (det sista var alltså jag). I Management de marque är det inte helt optimalt alltså. Det hette trots allt inte Management de marché.

På kvällen sen skulle vi visst förbereda ett arbete som skulle in 24.00 samma natt. Fram till att jag anlände till Paris söndagkväll så var jag inte ens säker på vilket företag gruppen valt?! Och så visade det sig att deras PowerPoint som de gjort utan att låta mig och Annette bli informerade (ens på direkt fråga!), den var ungefär tre till fyra gånger så lång som den borde. Och att de var sura för att vi inte gjort något, trots att de inte sagt squat. Och det var markattan som skulle betygsätta oss. När jag precis kom från en avsågning från den andra stenhårda professorn kan jag inte säga att jag längtade efter en publik mobbning av Professor Perfekt. Och till råga på allt så skulle dossieren som jag försökt jobba på i flera veckor göras när Wictor kommer hit. Då sa jag stopp. Nej. Nu vill jag inte mer! Jag vill inte lägga all min tid med Wictor på att ändå få underkänt och bli mobbad. Nej. Och som en guds försyn eller vad ni nu vill kalla det, så hade studiekoordinatorn en bra dag, hon log! Jag och Annette - som nu jobbar och därmed inte kan ta alla ämnen - taggade oss till fight, men det tog kanske bara någon minut innan hon föreslog att vi skulle ta bort kursen. Jag kände mig alldeles förvirrad, vi skulle ju inte få det? Men jovisst, vi hade ju mer än tillräckligt med poäng ändå, så det kunde ordnas. Poff. All ångest borta. All stress borta. Och helt plötsligt har jag skaffat mig "lov" den veckan Wictor är här. Jippie!

Så resterande dagar har jag försökt att plugga annat. Lite finans när de andra har lektioner. Så har vi arbetat med Lush som skulle in igår. Naturligtvis blev även det ruggat i kanten, worddokumentet blev aldrig klart eftersom alla skrivit varsin del där alla upprepade sig och ingen del var skriven på bra franska. Léo började nästan hyperventilera när han såg allt jobb som var kvar. Men det var också för att han fick den rollen som jag brukar ha hemma, den som ska ha överblick över text och presentation, se till att hela sammanhanget sägs och att våra analyser faktiskt framgår. Och jag insåg hur skönt det var att låta någon annan göra det, man blir mycket mycket lugnare. "Bär inte alltid världen på dina axlar, Johanna" brukar denna kloka dam, även kallad Moa säga. Ja du, kanske att jag gör det lite hemma ändå? Men skönt att slippa! Speciellt när det är på franska!

När tjejerna kom, klockan 16-17 någonting (vi hade jobbat sen 10, även om det var lektioner för dem emellan) så skulle visst powerpointen göras då. Som skulle presenteras 8.15 nästa morgon. Och de hade lektioner 17-20.30. Fransk lösning?

Sitt inne i lektionssalen, med gruppen runt dig, och arbeta samtidigt. Richard höll på att få spader när de sade att en hel del måste tas bort, så där sista dagen och arbetet borde varit klart för länge sen. Ändra inriktning då är inte helt enkelt! Men ärligt talat, från en mild panik när jag gick in i den lektionssalen, gick jag därifrån nöjd och belåten. För de kan något som vi inte kan de här fransmännen, och det är flexibilitet och förmågan att lyfta fram det väsentliga. Soit pertinent, Johanna, får man höra hela tiden. För det kan de. Vi hade skoj och alla lyssnade på alla, trots att det beskars och ändrades och fixades några timmar innan det skulle presenteras. (Ja, det kan ha klistrats och klippts även under lektionen då den skulle presenteras, dvs nästa morgon. Fransk lösning) Det är inte ett sämre system egentligen, det är bara annorlunda. I slutändan hänger det ändå på om du har en bra grupp eller inte!

Jag och Annette pratade om det sen. Våra lärare i Linköping försökte förbereda oss för det här genom att klippa presentationerna om de var längre än utsatt tid, så som de gör i Frankrike. Resultatet? Vi svenskar förbereder oss in absurdum. Tränar in ord för ord! I en vecka! Och jag menar absolut inte det här som något utpekande, tvärtom, det är så vi reagerar inför en utmaning i Sverige. Vi förbereder oss mer. Mäter tiden exakt och stryker en mening i det förberedda talet om det blir för långt. Jag menar; vi stryker en mening. Kan ni förstå hur absurdt det låter i en fransmans öron? Här kan de få en uppgift och sen presentera den några minuter efter. Det handlar om att snabbt sålla information, göra en analys och presentera den klart och snabbt. Känna tiden, pulsen. Utelämna allt oväsentligt. Prata sjukt snabbt om det så behövs. Vara flexibel medans man pratar. Arbeta närmast i en symbios med gruppen. Det är väldigt nära att lyssna på ett jammande liveband faktiskt. Det gäller att känna av. Det är en otrolig styrka i alla dessa människor.


Så här ser det ut när klasskamraterna redovisar. Nä! Jag bara skämtade, men kanske i en svensks ögon?











En annan sak jag tänkt på är vad Proffessor Goldstein sa, att fransmännen från tidig ålder drillas att bli kreativa. Det märks jättetydligt under presentationerna, analyserna försvinner närmast helt från ett svenskt perspektiv. Det är såklart en nackdel också, det är läskigt med en hel generation fransmän som aldrig någonsin försökt se världen ur ett större perspektiv, som inte förstår hur man använder sig av en modell för att utvidga sina perspektiv t.ex. Men om vi släpper de svenska, relativt rigida glasögonen för en stund. Det alla i den här klassen kan, det är att göra en bedömning av ett företag, ett märke, en situation, sätta ord på den och beskriva problemet för att sedan peppra den med lösningar. Lösningar, lösningar, lösningar. Där stannar vi. Visst, hur ska ni fransmän kunna lösa ett problem om ni fastnar i detaljerna, inte ser hela sammanhanget? Sant. Men hur ska vi svenskar kunna nå någonstans om vi nöjer oss med att beskriva problemet? Hur många uppsatser och presentationer går inte ut på att applicera modeller till leda, få fram en fantastiskt fin analys av det hela som slutar i en liten kort slutsats: så här är det. Jaha, men sen då? Fransmannen tittar på slutsatsen och säger: fint. Då vet jag. Men det kände jag på mig, bara med mindre ord. Anledningen till att jag betalade dig för studien är ju att jag vill veta vad jag ska göra nu. Hur löser jag problemet? Och då tittar de flesta svenskar bara på fransmannen, ruskar på huvudet, lyfter på axlarna och tittar med uppspärrade ögon. Han menar väl inte allvar? Det där kan vi ju inte lösa!!

Ja, naturligtvis finns det kreativa svenskar och analyserande fransmän, men det är intressant att se vad som lyfts fram i undervisningen, för även om du har vissa kvaliteter som person så måste de formas. Om du inte ger eleven verktygen, så förstår han eller hon inte hur de ska tillämpa sina egenskaper.


Apropå bal på slottet, så ska vi visst på gala, jag och Annette. Vi hoppas tvinga med de dära fröknarna från Linköping som går på INSEEC. Det ordnas en gala för 1200 personer här om några veckor, så det blir till att trolla fram en balklänning illa kvickt. Annars går kanske min nya cocktailklänning från Alain Manoukian? Hm hm... min blåsa i citrongult thaisiden ska man ju helst vara brun för, dessutom är den kanske för rak och enkel? Svåra problem, helt klart. Kanske att jag kan få unna mig ett par nya skor då? Med tanke på att jag haft sönder ett par och att de andra har jag gömt, troligtvis längst inne i ett förråd. Vilket? Ingen aning. Jag får klara mig till...nästa januari?!!! Hjälp!!

Men gå ska vi. Grabbarna i klassen verkar ha fått en dum idé, men det ska vi snabbt ta ur dem. Annars kommer jag få lätt panik även om det var väldigt gulligt av dem. Men en sak kan jag säga, hur snälla de än är och gulliga som har röstat fram mig i klassen, jag tänker INTE paradera på något podium. Jag paraderar inte. Ännu mindre är jag en sån tjej som röstas fram i sådana här sammanhang, jag förstår precis ingenting! Det är tur det blir fler röstningar innan någon gör något paraderande, och då blir det ju inte jag, eftersom det mest är min klass som känner mig. Skönt det. Men himla gullig tanke.

Nä, dags för lite finans snart kanske? Lite mer plugg, men det är inte lika kul utan gruppen. Tänk om det gick att vara lika flexibel i mattematik som i alla våra andra ämnen? Det kanske är därför vår lärare inte klarar av vår grupp. Han kallar oss ett förlorat fall. Det är bara för att du -tyvärr- inte kan improvisera fram en resultaträkning. Nä ni, jag får ta och sätta på mig de där svenska glasögonen istället. Då slår jag vad om att det går. Kanske är det det som är framtiden? Out-sourcing av totala industrier mellan länder? Vi mer detaljinriktade länder kan stå för all teknisk kunskap, matematik, bokföring o.dyl. medan Frankrike och liknande länder kan stå för det kreativa, flexibla, för marknadsföring och problemlösning. Eller ännu bättre - vad sägs om att vi lär av varandra? Jag tänker börja med att skaffa mig själv två par glasögon, ett svenskt och ett franskt, med tiden kanske jag känner mig bekväm nog att använda de bästa egenskaperna från båda världar... vad tror ni om den utopin?