L'aventure ou L'avenir?

Jaha ni, nu är klockan 8.10, jag åkte hemifrån för en timme sedan och nu sitter jag och väntar på läraren. Det är måndag morgon och jag är redan stressad, är redan efter i allt känns det som OCH jag börjar 8.15 tre dagar i rad nu. Det känns ju nästan som att vara tillbaka i Sverige!

Ja, jag vet, jag ska inte klaga. Ni har säkert mer att göra än vad jag har. Och även om jag tycker att en timme till skolan tidigt på morgonen då RERn går dåligt är jättesuperlångt, eftersom jag är van vid Linköping där 20 minuter är lång tid, så vet jag ju naturligtvis att i Stockholm är det vardagsmat. Ja, nu räcker det visst inte ens med två timmar, så mycket som ni fastnar i snön där hemma. Men nu är det ovant, det skaver.

Så planen för veckan är lektioner varje dag från 8 till lunchen vid 13. Sedan ska jag försöka förstå den där finansen som vi har test på på torsdag och som jag uppenbarligen missade en lektion i under förra torsdagen. Den var för båda grupperna i Marketing Stratégique, men det skulle vi ha förstått automatiskt trots att den bara stod för MS1. Så ska jag försöka arbeta med två av tre kristiska grupparbeten som jag bara inte förstår hur vi ska hinna klart innan de ska vara inlämnade, för i Frankrike vill ingen göra något förrän i sista minut, trots att det inte är görbart att bli klar med alla dessa dossierer på en och samma gång.

Huvudfrågan nu är; går det att hålla sig ifrån alla distraktioner som Erasmus i Paris erbjuder och faktiskt få sakerna gjorda? Like Anne Boleyn would say; ce qui sera, sera.

Så som vanligt har jag varken haft tid eller ork att skriva. Så, som vanligt, blir det här inlägget långt. Jättelångt. Det är tur att jag skriver så sällan att ni har tid att läsa det! Eller hur man nu ska se på saken?

Måndag var pluggdag. Customer Relationship marketing, grupparbeten och förberedelser. Det hela toppades med en kopp te inne hos goda grannar. Som en måndag ska vara! Tyvärr fortsatte extrempluggandet på tisdagen också. Det ska jag säga, att ha lektioner från förmiddagen till 20.30 på kvällen, däribland de två mardrömskurserna, det är inte kul. Faktiskt inte. De absolut flesta lärarna här är jättebra, ska tilläggas, innan ni läser resten. Jag har säkert 12 stycken, så två dåliga lärare får man väl leva med. Men de tar energi!

Den första vägrar ge ut PowerPointen, samtidigt som hon läser dem supersnabbt och förklarar inget. Det är inte alltför lätt att hänga med, fransman eller inte. Så i tisdags hade hon veknat och dragit ut allt. Därmed kom hon en halvtimme sent, utan att be om ursäkt. Vi kan väl inte vara arga när hon dragit ut Powerpointen åt oss, resonerade hon. Vi skulle få papprena efter halva föreläsningen, så första halvan spenderades genom att hon frenetiskt tryckte bort bilderna, vi skulle ju ändå få dem så om vi inte ens hinner läsa dem nu, ännu mindre få dem förklarade, då får vi väl göra det hemma. Och sen när papprena väl kommer - det är receptionen som trycker upp dem på INSEEC - då stänger hon av PowerPointen på tavlan! Vi har ju papprena i knät, vi borde ju kunna läsa hennes tankar kan man ju tycka och gissa sig till vilken slide hon försöker förklara nu. Att hon faktiskt inte pratar om vad som står på dem, det är en annan sak. Att vi går från lektionen och inte har en aning om vad som stod i början eller vad hon sa i slutet, det hör inte hit. Fransk pedagogik mina damer och herrar.

Madamen nummer två, hon är inte heller särskilt uppskattad av fransmännen. Det är fröken jag går efter kvantitet och inte kvalitet, vägrar ge er riktiga instruktioner och envisas med att ge er 20 minuter för att visa om ni kan något som jag inte förklarat. Alltid ett lika uppskattat perspektiv på föreläsningarna. Den här gången skulle vi visst göra att PERT-diagram på buisness gamet. För er som inte vet vad det är, så är det den anskrämliga saken här bredvid, vilket är ett effektiviseringshjälpmedel av distributions- och organisationsprocesserna i ett företag. Kunde alla fransmän det? Nej. Gick hon igenom det under föreläsningen? Nej. Skulle vi kunna det ändå? Ja. Hon var i alla fall snäll nog att anpassa grupperna efter de tio (två svenskar, åtta fransmän) som aldrig gjort ett dylikt, så att de skulle komma i grupper med folk som kunde. Tyvärr blev det lite strul, och jag och Annette var i varsinn grupp av tre istället för fyra. Och det gick ju inte, för tre stycken varav en Erasmus, det var ju taskigt. Ja väldigt. Erasmus är trots allt en oerhörd börda för en grupp att bära. Så till slut meddelar Madamen att vi skulle slå ihop våra grupper. Det var ju trots allt fyra i alla grupper, även vår. Ja alltså, fyra fransmän. Och sen... ja ni, säger hon med ett litet leende i sidan av munnen. Jaha ja. Inte nog med att vi är en börda. Vi är även så inkompetenta att vi inte ens behöver räknas in i gruppens medlemmar. Så gick det superilla också, men som Guillaume sade, det var fyra fransmän som förväntades kunna det hela, men de kunde minsann mindre än vad vi gjorde. Så, who's to blame? Jag är ganska säker på vem professorn kommer skylla på i alla fall.

Ja, efteråt var det helt klart uppskattat med något som tar tankarna från plugget, så efter middag hos goa Aniek bar det av till After Work. Dags att festa med fransmännen på INSEEC. På franskt vis. Det var en jätterolig kväll!
Här är dock Kvällens Interkulturella Lärdom:
Fête française (definition): kom direkt från plugget, sätt på alla konstiga utstyrslar, träng in jättemånga i en jätteliten lokal och drick alkohol utblandad med juice för 2 € i plastmugg. Voila! On fait la fête!

Thomas och Aniek, av någon anledning ansåg grabbarna att det var snyggare med de blonda page-perukerna än cowboyhattarna, trots att hattarna var tänkta för pöjkarna. Så jag och Chris, två brunnetter som inte borde beblanda sig med blonda hårsvall.

Onsdagen var Dagen För Intervjun. Vi skulle till LUSH för att intervjua butiksföreståndaren där om deras kundrelation och deras marknadsföring. Det hela gick bra, frånsett att jag nu började bli så förkyld att ingen förstår när jag pratar, oavsett språk. Och att jag inte kunde släppa engelskan hela förmiddagen, så jag direktöversatte engelskan till franska. När det väl släppte, efter att ha renskrivit de franska anteckningarna, så var det dags att byta tillbaka till engelska och åka hem till Chris. Behöver jag säga att jag nu fortsatte direktöversätta, men den här gången från franska till engelska? Eller svenska. "I've eaten up." "Oh really?" Ingen kan ha förstått mycket av vad jag sade den dagen.

Det var helt enklet dags för the sacred dinner. Om ni förresten undrar varför middagen är helgad så är det för att den kvällen i veckan skall det vilas. Den som inte lagar mat, den sitter. Ingen fest efter, ingen stress, bara trevligt sällskap och ingen tid att passa. Helt klart underbart! Det var Chris tur att laga mat den här gången och han överträffade mig med hästlängder. De retas så mycket över min ratatouille förresten, har ingen aning om de faktiskt tyckte att det var gott eller inte. De höjer den till skyarna, vilket tyder på det senare. Eller att den tog för lång tid. Det är oklart. Men Chris bjöd i alla fall mig, Aniek, rumskamraten Bryan och besökande Dan på sallad, bröd och vin till förrätt, med efterföljande kyckling à la parmeggian i tomatsås till varmrätt. Franskt, gott och kanonsällskap!




Chris i köket, mästerkocken i arbete. Aniek och Brian vid det allt franskare matbordet.

Under torsdagen var det grupparbetsplugg - fast på egen hand, så fungerar det här i Frankrike väldigt ofta har jag märkt. Uppdelning, uppdelning, uppdelning. Det är väl enda sättet att samarbeta? Men det är intressant att förstå det systemet med, man lär sig. Sen kommer jag nog själv alltid mer tycka om att faktiskt utföra det hela tillsammans, så man kan dela med sig av sina erfarenheter och få styrka av de andra medlemmarna.

Så fyllde Jonas år!! Underbara, varmhjärtade, alltid så glada dansken Jonas, brorsa med alla på detta program och min egna beskyddare och allt i allo. Detta firades, efter två timmars promenad av moi i regnet, med öl och trevligt sällskap på The Frog and the Princess, borta i Saint Germain. En trevlig kväll, men förkylda jag fick helt enkelt lov att åka hem vid ett, alldeles för trött för att fortsätta. Jag hade köpt en liten present till honom faktiskt, han blev jätteglad, så jag är sjukt nöjd med kvällen. Det blev en massagebar av vit choklad och honung - nästan manligt i alla fall? - som smälter i handen, så att han kan pyssla om flickan lite extra när hon kommer på tisdag. Föga förvånat glömdes den kvar, så jag ska köpa en ny till honom mot en öl senare. Vi kan ju inte låta henne gå miste om massagen, eller hur?

Fredagen bjöd på födelsedagsbarn nummer två; Chris. Det var jättefint väder, så jag skulle bara gå en promenad. Och då kunde jag ju lämna mina skor hos skomakaren. Och lämna Chris present till honom - så han inte skulle glömma den han med när vi skulle ut. Det blev förresten två böcker med citat om kvinnor och män på franska. Tycker han behöver lite kunskap om det där och träna franskan samtidigt. Smart, klart och rart. Fast jag undrar om han håller med? Då ville grabbarna i alla fall laga frukost åt mig, eller ja, min lunch deras frukost. Och så skulle jag bara prata lite med pappa, men det blev visst tre-fyra timmar. Och sen var dagen borta? Har ni märkt att det händer ibland?

Istället blev det till att svida om, bege sig över till herrarna som nu fått sällskap av Jannik, allas vår egen Bob Marley i egen hög person. Det stämmer på så många vis, så jag nöjer mig med att beskriva honom med detta synonym. Så skulle vi äta middag på Carr's, väldigt trevligt, med Professor Muse som skulle bjuda Chris på födelsedagsmiddag! Men... jag har inte vant mig än vid att umgås med professorer på fritiden, som ni kan se på bilden. Han är rolig, charmig, skojig, så tråkigt hade vi inte alls. Men det är mer principen jag inte lyckats skaka av mig. De andra har fler kurser med honom, så de har nog vant sig snabbare. Men middag klagar vi inte på!



Födelsedagsbarnet Chris och Jannik, Brian på kanten och så jag lätt obekväm och Professor Muse

Det enda som blev lite knas, det var att jag glömde bort att entrecôte med pepparsås, det innehåller förstås grädde. Jag gör alltid min på buljong, men som sagt så glömmer jag att det är för att jag inte kan äta grädde som jag gör så. Behöver jag säga att det blev en halv öl den kvällen och en ganska trött Johanna som kom hem vid två? Men det var en trevlig kväll och jag tror att Chris uppskattade den.







Fialottorna! Karin är bartender ("vill ni ha starka eller milda drinkar tjejer? Ok, då gör jag mellan", påminn mig att aldrig be Karin om starka drinkar... men så är hon också nästan finsk för att generalisera lite), Jospa och Annette är på partyhumör och Johanna allas våran pingla. Som det ska vara!

Idag då? Ja du, helst skulle jag inte göra något. Jag har pratat med Wictor, sedan pappa och sedan med mamma. Försökt bestämma mig angående vissa lägenheter som jag kanske kan berätta om någon gång. Måste plugga men vill inte. Har en inbjudan om fika, vill men undrar om jag borde. Så den här dagen blir nog hemma dag. Men det är kanske precis vad Rudolph behövt hela veckan och om hon ska överleva de närmsta dagarnas Madamer och grupparbeten på enskilt håll, ja då kanske det är den bästa idéen någonsin.

En lång uppsats går mot sitt slut. Dags att börja på nästa, beställd av Madame skräcködla 2, men det är klart, jag kanske inte behöver jobba. Det räcker med att gå till lektionerna i det här landet, och sedan räknas jag ju ändå inte in i gruppen, jag är ju trots allt bördan Erasmus. Suck.

Som vanligt här nere blir inget som man tänkt sig. Men det tror jag mest är en del av Erasmus-syndromet.

 

Efter tre dagar med konstant plugg såg jag så fram emot torsdagen! Torsdag här är mer eller mindre synonymt med helg. Eller dagen innan helg, vilket är i stort sett samma sak. Men vilken torsdag sedan.

 

Dagen inleddes med finansräknande hemma hos fröknarna Annette och Karin, där även Karin och Émile satt och räknade sin finans, eller statistik, eller finansstatistik, eller gråa siffror. Så när det var dags för att ätas lunch kan jag förstå att de hade ett behov av att pigga upp dagen lite. Fransman som han är hade Émile alltså med sig rosévin, de skulle ju ändå bara sitta hemma och plugga. Men det var ju även vår lunch, och ska jag vara ärlig, min frukost. Jag skyller allt dåligt på Émile, Åsa säger att jag får det.

 

Så fröknarna lagade en otroligt god risotto med svamp i, serverade bröd med hummus och guacamole och så detta rosévin. Vi hade otroligt trevligt, fast lite för trevligt skulle det visa sig. Jag och Annette kan ha glömt bort tiden och fått superbråttom till finansklassen! Vi hade såklart inte den eminenta möjligheten att sitta kvar hemma och räkna. Vi får alltså den briljanta idén att ta metron bort till Bonne Ville, för det är mindre byten och byten i Paris är lika med tid. Båda antar vi att den andre hittar. Men nej. Rosé, stressade, glada men vilse. Och en lektion som börjar medans vi är fast i snön. Så när vi kommer in, blöta, håret klibbar, rosiga om kinderna efter sprintpromenaden och de tre branta trapporna, är vi sena och koncentrationsnivån inte direkt på 100 %. Det är tur att vi har vänner som förser oss med nödvändiga papper och information. Sen att de fnittrar åt oss samtidigt är en annan sak, förresten fnittrar de nog mest med oss. Det är svårt att göra annat när Mannen med de Frisserade Ögonbrynen försöker stirra strängt på sena Erasmus. De är förövrigt färgade mörkare än hans hår så att de matchar när han har gélé i det. Eller brylkräm eller vad långhåriga professorer nu kan ha. Och kammade och klippta, men det sparar vi till nästa historia.

 

Efter hårresande finansiella äventyr begav jag mig så hem för att hämta, lämna, ja allt det där, och promenera bort till Chris och Bryans. För Bryan, denna intelligenta festprisse från USA har klurat ihop en alldeles utmärkt idé som Chris organiserar och jag förverkligar. Vi ska laga middagar tillsammans. Varför? För att Bryan inte gillar att laga, Chris vill inte äta själv och jag har inget bra kök, gillar att laga mat och de har ett. Så, det inhandlades grönsaker och allsköns fint, vandrades hem till dem och medan de dukade och underhöll mig lagade jag ratatouille med änglahårspasta och karré. Det blev helt godkänt tror jag, eller så säger de det bara. Det är oklart. Men det bästa är att nu har jag ju lagat mitt, så nästa vecka ska Chris laga mat och veckan därpå ska Aniek laga! Fint va? Det är ett väldigt trevligt moment i veckan som jag hoppas kommer hålla i sig. Närmast på tur står poisson parmegian, Cabernet Sauvignon och ostbricka. Ja inte klagar jag inte.

 

Hemma hos grabbarna! DJ Chris, Finklädde värden Bryan och så till slut de två amerikanerna (och jag) på väg till bowlingen med den enastående metro 4 - den mest välanvända i La Paris.

 

Efteråt skulle det visst bowlas med MBAarna och grabbarna hade som de gentlemän de är redan köpt oss biljetter. Problemet var att ingen bowlade egentligen när vi kom fram, så istället umgicks vi och hade det trevligt. Biljetterna? Ja de utnyttjades visst aldrig. Ajdå. Så sitter jag då i baren med några Erasmus, och så är det någon som knackar mig på axeln. Tror ni inte att några av mina bekanta från INSEEC har råkat få samma briljanta idé som vi och dyker upp i den lilla bowlinghallen. Så fransmännen tar oss till en annan bar där jag förutom att få umgås med härliga fansmän, får lära känna två trevliga tjejer från Danmark som också bor här på Cité. Min kväll blev alltså ett antal timmar längre än planerat, men det gäller att passa på när sällskapet är så trevligt!

 

Chris och de härliga danskorna Natalia och Trine, sedan vackra österrikiska Karoline - det finns en svensk också - med franska Tiphaine och till slut, räddaren av kvällen, franska Yoam!

Det tog ut sin rätt på fredagen, det kan ju sägas. Visst hade jag trevligt, men jag åkte hem ändå vid 12. Det räckte med trevligt sällskap och middag den dagen. Vi var lite i stan först, tog en kaffe ett par stycken, innan det bar av till Émile och Åsa, där jag gjorde mig i ordning inför det kinesiska nyåret. De hade ordnat det jättefint på en kinesisk restaurang med jättegod mat. Tyvärr hamnade vi på nedervåningen, vi fick inte plats bland de andra när vi kom lite senare. Så även om det var väldigt trevligt blev det inte riktigt samma sak tror jag. Så när sedan Émile, Åsa och Annette åkte hem dog min feststämning med dem, det blev en samkvämsöl med goa tjejvänner och så hemfärd. Skönt var det dock att komma hem i tid.

 

Förberedelser inför det kinesiska nyåret - jag i klänning eftersom jag ansåg att vi måste hedra våra värdar som firar det hela, för att inte säga anordnar det hela. Åsa i klänning för att hon alltid vet hur man gör och för att hon alltid är söt. Och Émile i t-shirt. Men om ni skulle fråga honom så var han mest festklädd. För hans t-shirt stod det faktiskt Bejing på, och det är kinesiskt. Sen att det också står Hard Rock Café på, som är amerikanskt, och att relationerna med Amerika just nu inte är det bästa, det ignorerar vi. Det står faktiskt Bejing.

 

Så efter att ha festat de dagar jag skulle varit hemma, och gått hem de dagar jag skulle festat, var det alltså lördag och förkyld som jag är nu skulle jag inte ut. Istället blev det brunch hos Chris och sen shopping! En trevlig promenad, jag vet inte hur många kaffe senare och tre vackra klänningar rikare (dock inte så mycket fattigare) kände jag mig nöjd med att återvända hem, plugga lite och förbereda inför idag, när de andra istället begav sig ut. Det skulle visst firas en Anti-Valentines fest. Men jag är nöjd, även om jag vänt på veckan när det gäller vilken dag man gör vad normalt sett, så har jag haft det väldigt bra.
Chris och jag tar en välbehövlig paus med varsin panini, shoppingexkursioner tar på krafterna!

Så är det då söndag, alla hjärtans dag för den som firar det, och jag tänkte fira denna begivenhet med lite trevliga telefonsamtal och en parad. Först var det frukostdate med goa Åsa och sen lite prat om ditten och datten med mor min. För att efter mer skolarbete bege sig till La Carneval de Paris, för att få se en procession med temat couples improbables, eller improbable couples för den som tyckte det var svårt att tyda franska till engelska! Vi var ett glatt gäng, och trots den sämsta galettes jag ätit sedan jag kom hit hade vi det bra. Ja, vi fick alltså vänta 45 minuter på tre galletter, eller crêpes sallées, för den som föredrar de orden. Och när vi fick dem rann ägget ur dem. Inte helt nyttigt, inte helt underbart, men gott för hungriga magar.

I väntan på paraden, notera de kinesiska tecknena i bakgrunden! Vi är som sagt i en av de olika delarna i Paris där kinesiska tecknen och restauranger är vanligare än romerska och europeiska dito. Belleville, mina damer och herrar.

Här examinerar Jonas, Julia (i bakgrunden), Chris, Lasse och Bryan ett bråk som bröt ut precis bredvid oss. En dum bilist hade inte förstått att om du kör in i en folkhop är det inte säkert att du kommer ut. Sedan har en inte allt för nykter karl precis drumlat in i bilen, för att sedan få för sig att det är bilen som snarare drumlat in i honom trots att den står still. Jag älskar hur fysikens lagar alltid förändras när det är bekvämt för en själv, eller hur helt andra lagar gäller när alkohol är inblandat. Har ni noterat det fenomenet? Så fyllot skäller ut dumbommen efter noter. En blind leder en blind, that's what comes to my mind. En scen värd att minnas, helt klart.

Paraden var så mycket mindre än i Holland dock, de har sin stora karneval i Anieks hemstad idag. Så hon var lite besviken. Men vi tröstade henne med en öl eller kaffe för den som ville på en mysig bar strax utanför China Quarters i 10e där vi såg paraden. Så bar det av till Champs Élysée, där vi efter allsköns letande hittade rätt biograf, köpte oss biljetter till I love you, Philipp Morris som var både riktigt rolig och så billig att man gråta över det svenska systemet. 6 € utan studentrabatt. Ja tack! Fast jag måste erkänna, det blev en McDonalds. McDo i Frankrike. Ojoj. Men vi hade bråttom och var hungriga, jag skyller på det. En konstig sak dock, säljaren ville inte tro på mig! Han trodde inte på att jag ville ha en hel meny. Får inte franska tjejer äta det? Han insisterade på att jag skulle ta en liten. Vad är det för något egentligen, är jag hungrig så är jag hungrig. Franska säljare borde lära sig lite om relationsmarknadsföring. Att skymfa tjejer för deras under/övervikt är inte ett bra sätt att sälja mat. Jag borde trycka upp dekaler med det. Eller ta med det till min föreläsning imorgon. I, just det, relationsmarknadsföring. Så vad sägs om att sova? En härligt slapp vecka är slut, och en hård tar vid. Vi pratar deadlines och fester, dossier, intervjuer och för många födelsedagar, för att inte prata om ett besök från Toulouse av den underbara Mademoiselle Paillette. Så relationsmarknadsföringen får vänta till imorgon. Eller min framtida karriär, men då ni, McDo, då ni. I will be biding my time.

Så, jag har fått intrycket att ingen där hemma tror på att jag pluggar. Själv har jag insett att ibland är det svårt att hitta något att skriva om, eftersom jag mest har pluggat och det kan ju inte vara intressant för er. Och jag tar knappast bilder i plugget, vilket gör texten tråligare. Så nu tänker jag kombinera dessa två, och berätta om en dag där jag, tror det eller ej, har pluggat.

Som vanligt igår krånglade RERn, så med andan i halsan anlände jag till lektionen 10.00 i Comportement du consommateur som jag tiggt och bett om att få gå på - de skulle ha ett TD, en contrôle continu. Fast bara för den andra gruppen. Och jag hade missat den som var för min grupp i den ökända härvan där jag bytte filière. Så lite lätt upprörd över mig själv - skulle jag inte få mitt betyg alls i den här kursen ändå?! - insåg jag att professorn också bodde på den härliga RER B, därmed var hon också fast. Till och med 15 minuter senare än mig. Bienvenu de la France, som Annette skulle säga.

Så skulle det då läsas ett case, (MediaMarkt, tack och lov) som skulle diskuteras i grupp och sedan resultera i ett två sidor word-dokument. Av någon anledning så litade inte fransyskan i gruppen på oss, trodde inte att vi kunde skriva det så bra som hon ville, så hon bestämde att hon och en fransyska som inte var närvarande skulle göra det. Lite lite freeride där, men jag tänker inte klaga och berätta för henne att jag antagligen kan göra det lika bra själv. Dessutom hade hon fört anteckningarna under diskussionen. Med alla mina andra projekt är jag bara glad att få lite underlättning.

Jaha, så var det International Marketing, dags att ställa om till engelska, vilket visat sig bli det svåraste momentet i alla mina studier. Jag pratar och skriver långsammare, slänger gärna in lite franska ord och känner mig allmänt förvirrad. Japp. Där är vi förresten kända som svenskarna. Eftersom det rör sig om internationell marknadsföring så ska det visst läggas till ett obligatoriskt kursmoment som går ut på att fråga svenskarna om saker, för underlätta hela det internationella perspektivet. Jaha, tack för er presentation om Milka i Tyskland, nu ska ni fråga utbytesstudenterna hur det är hos dem. Ojdå, utpekad. Kommer ni ihåg Muhammedbilderna som publicerades i en dansk tidning och ledde till en bojkott av danska varor i Mellanöstern? Det var ett visst företag som drabbades, vet ni vilket? Ja ni svenskor får inte svara, ni vet redan. Jovisst, men räknas vi mindre? Mutter mutter. Det är förresten Arla för den som inte visste.

Sen skulle vi haft Droit du marketing, men den var annulé, inställd, bortkastad, borta. Bienvenu de la France. Nettans uttryck håller i sig! Istället åt vi våra små baguetter och försökte bråka med internationella koordinatorn (ni som pratat med mig på telefon, känner ni igen baguett-bråk mönstret?). Så vi tog grupparbetet lite tidigare.

Vi ska alltså i ett av alla dessa grupparbeten, som går ut på att hänga sig fast vid de små kontakter man har och skriva arbeten om deras företag, hitta ett företag som går med på att berätta om sin bas de donnée, ungefär deras kundregister. Hmm. Inte helt lätt. Eftersom det skulle vara ett företag som tillämpar relationsmarknadsföring (vi läser den i Customer Relationship Management, blir ju nästan logiskt) ska vi nu försöka vara lata och se om vi kan få tag på någon på Lush att intervjua. De är onekligen relationsmarknadsförare och vi har redan ett arbete om dem. Till och med fransyskorna i gruppen verkar tycka att det kan gå, trots att det inte är en bank och därmed inte har lika hög status.

Efter att ha skrämt livet ur fransmännen med vår disposition av arbetet - de gör inte sånt - så var det dags att åka hem, bråka med min reception om mitt internet som fortfarande inte funkade, mixtra med sladdar och se om det är deras fel, hämta lämna lite saker och ut på stan igen. Dags att plugga nu när jag inte hade så mycket lektioner som jag trodde. Förresten så kan jag tillägga att vi mixtrade med internet igen imorse, och det är telefonens fel. Den kan inte koppla mellan telefonlinan till internetlinan, så nu kopplar jag ur telefonen och går direkt istället, tills de lagat den. Och mitt kylskåp. Jag har inte haft mod att berätta för dem att de måste laga min sänglampa också. Det känns klart sekundärt.

För att slippa mitt deprimerande rum gick jag till Starbucks i Alesia, som visade sig vara the place to be om du är student. De hade till och med biblioteksbord, ni vet med lampor för varje plats och ett eluttag i bordet. Ja tack. Renskrev de flesta av mina anteckningar och kom väl hem halv nio-nio.

Förkyld som jag är blev det matlåda, efter trevlig pratstund med grannarna i köket, en varm dusch och sen i säng. Halv tio. Tror inte jag somnat så tidigt en enda gång sen jag kom hit. Men dödstrött lade jag huvudet på kudden och sov ungefär 30 sekunder senare. Tror inte jag behöver upplysa er om att jag knappast festade igår.

Så ni ser! Jag pluggar faktiskt! En ganska typisk pluggdag i Paris skulle jag vilja påstå. Tada!

Idag har det varit en riktigt bra dag skulle jag vilja påstå. En sådan där då du lägger dig nöjd och belåten. Trots att det är lördag och du är hemma.

Efter uppvaknande och dusch hade jag frukostdate med mor min. Internet lade förstås av då, men mor min trollade snabbt fram damens lilla hemnummer och så kunde det hela genomföras ändå! Det avhandlades visa-kort och studier, morföräldrar, livet och världen. Samtidigt som jag åt baguette med avocado och drack kaffe. Ja tack!

Så bar det ut på lite promenader för att sedan styra kosan bort till Chris. Det var dags att visa upp lite av stan för hans vänner som bor hos honom över helgen. Så de äkta makarna, Chris, hans rumskamrat Bryan och jag begav oss mot Île de la cité för att se den gamla delen av stan. Vi strosar där och jag säger att jag letat efter det där museumet som ska finnas här någonstans. Det som visar fornlämningarna de snubblade över när de försökte bygga ett parkeringshus under Notre Dame. "Menar du den?" Tror ni inte att vi står vid trappan ner? Sagt och gjort, ner under marken försvann vi, och för ynka 2 € fick vi se romerska fornlämningar och en utställning om hur Paris utvidgats under århundradena. Finfint! Och naturligtvis avklarades Notre Dame i samma vända, jag tycker det är en otroligt vacker kyrka. Kan besöka den hur många gånger som helst.

Så var det dags för mat. Det blev något så fantastiskt kulinariskt som gyros. Precis vad vi behövde det säger jag det. Hungrig som få! Och så skulle det handlas. För av någon jättedum anledning så hade pojkarna - trots att de har en tredjedel av vägen som jag har - inte hittat till Carrefour marché, utan envisats med att handla allt på Monoprix. Dumt! För alla som har varit i Frankrike vet att Monoprix är det absolut dyraste du kan hitta, om du så letar överallt, så kommer de garanterat att slå alla priser. Så naturligtvis måste jag ta dem till min pärla. De bor trots allt granne med den. Och de ville handla vin. Så naturligtvis satt vi och pratade över en flaska vin och en kopp kaffe uppe hos dem sen. Det franska sättet att göra det? Nä inte precis. Mer det trötta Erasmus-sättet att dricka vin. Det är inte meningen att du ska dricka starkt, svart bryggkaffe till.

Men sen gick jag hem. Idag måste jag få sova, även om alla andra ska ut. För MBA, där läser många 2, 3, max 4 kurser. På 3-4 poäng styck. Jag läser 10 på 3-4 poäng styck. Så de har kanske någon lektion om dagen om ens det. Jag kan ha 8-20.30 dagar. Inte för att jag klagar, det är en bra skola! Men att festa jämt och studera dessa tider går inte ihop, punkt. Och så kan jag ha planerat en heldag imorgon. Lärarna kommer inte gilla det, men jag pluggar imorgon förmiddag för att kompensera, trots att det är söndag.

För vi ska på en till exkursion med French Culture and Civilisation imorgon eftermiddag. Den som jag sett fram emot så länge! Vi ska till La concièrgerie och Saint Chapelle. Sen kommer vi garanterat att gå någonstans allihop. Och äta någonstans. Och någon gång ska man väl hem och fräscha upp sig. Och sen måste vi festa lite till. För klockan 01.30 ska vi se Superbowl! Ett stort gäng, en pub, amerikansk fotboll och öl? Jaa tack! Men så var det då det där med att jag har plugg dagen därpå, eller snarare ett par timmar efter. Men bara 3 timmar föreläsning. Så det blir plugg innan och sömn efter. It's a plan. Trots allt, det är bara det här halvåret det går att göra så. Sen måste jag bli vuxen, plugga sista halvåret, exjobb och sedan jobb. Lägenheter och flyttar. Usch och fy, nu vill jag tänka på annat. Vuxen, det kan man vara i graven. Eller hur var det nu?

Nu har jag insett varför det är underbart att bo på Cité Universitaire. Man skulle kunna tro att det är för alla trevliga människor, den mysiga parken, alla aktiviteter, Parisatmosfär eller att det är nära till stan. Men icke. Det bästa upptäcktes igår. Och ja, ni kommer tycka att jag är lite fånig.

Alla som känt mig ett tag vet att jag är alldeles ovanligt picky när det kommer till mina hudvårdsprodukter. Parafin någon? Nej tack. Konserveringsmedel? Absolut inte. Allergikänsligt? Definitivt. Lösningen? Lush!

Jag var ändå lugn när jag åkte hit, jag visste att det skulle finnas åtminstone tre stycken i Paris området. Och jag var beredd att åka långt om det skulle behövas! För det är ju ändå bara varannan, var tredje månad det rör sig om, beroende på hur väl jag planerar (utan konserveringsmedel håller de onekligen lite kortare). Så taggad till tusen, beredd på att åka till La Defence i tjotaheiti om det skulle vara nödvändigt, så loggade jag in på deras hemsida. Och vad ser jag? En Lush på Avenue General Leclerc? Menar ni DEN Avenue General Leclerc, den som jag går till för att handla mina basvaror, den som jag säger till alla att bo på för att det är så nära mig, den som jag promenerar hem när jag varit ute? Den som det visade sig att några av mina vänner bor på? Den som det tar mig 15 futtiga minuter att promenera till?

Så nu vet jag att jag bor rätt. Det måste vara ett tecken från ödet eller nåt. För jag menar, bor du nära ett Lush, då är du alltid hemma. Eller är det inte så de säger?

Jag hade läst något om det och sen slagit bort det. Det lät ju bara väldigt konstigt. Och vad menade de egentligen? Menade de att träffen var "urgent"? Eller var det tema "urgency"? Skulle det vara sjuksystrar där? För det tänkte jag inte vara i alla fall. Eller var det istället jätteviktigt att gå på den festen?

Tanken igår var att vi skulle göra crêpes hemma hos Marta, eller jag tror det var vad vi skulle. Jag lyckades förvirra alla, évidemment, så det blev inställt. Så när jag efter dagens två grupparbeten var och lyssnade på Curtis Youngs andra föreläsning om Paris historia - smått förvirrad föreläsning, dessutom i den kreativa marknadsföraren från Bostons perspektiv - förstod jag så småningom utav hela klassens envisa frågor om huruvida jag skulle gå på Festen ikväll, att denna urgence bar, det var idag det. Så hipp som happ så blev det en utekväll till, för vem kan väl motstå tanken på att få dricka ur nursing bottles en onsdag kväll? Ja, för babyflaskor och akutmottagingar, det förstår ju alla att de hör ihop. Förstås.
Notera infällningarna i borden!


Det blev till att smörja kråset på Cité Universitaires eminenta (?) restaurang, vissa mer än andra men inga namn nämnda, jag lovade visst det. Vi hade hört ryktesvägen att det skulle gå att få en trerätters måltid här för 2,9 € villket alla lyckades med, utom vi förstås. Men det gick ner, min kyckling med ris, eller snarare mitt ris med kyckling. Jag föredrar nog fortfarande mina matlådor, även om detta är ett bra krisalternativ.

Ja så bar det då av till denna tillställning. Urgence bar. Det var namnet på stället. Det var smått hysteriskt, i borden låg sprutor, tandkräm, tänder, piller, ja gud vet vad, inlagda i små korsformade lådor under glasskivorna. Och ja, det jag hoppades var en felöversättning (nursing bottles = bottles used by nurses, vad nu det skulle kunna vara) var just nappflaskor. Cocktails i nappflaskor ja. Hmm. Men som sagt, vad kan vara bättre en onsdagskväll? (Snälla ni, förstå min ironi här!)

Aniek får alltid ta hand om allas glas, det har blivit något av en tradition nu. Men det ser onekligen lite roligare ut när det är nappflaskor!


Det gav i alla fall lite roliga bilder, så då är kvällen lyckad.



Några av utbytesstudenterna (läs: de som stannade kvar lite längre) samlade för gruppbild!

Måste dela med mig av det här! Min Madame gör just nu en inspektion av alla rum, så hon kom in här medan jag höll på att plugga. Det hon skulle göra var att kolla efter mögel. Och naturligtvis så har jag ju det i mitt rum, och uppenbarligen mer än många andra, eftersom hon rynkade så på näsan.

Men det roliga var att sedan kommer städaren och diskuterar det hela med mig, och de är inte alls  - som jag trodde - chockerade över att det är så mögligt. De är chockerade över att ingen har tvättat bort det än!!

Mina damer och herrar, låt mig presentera Frankrike - landet där man tvättar bort väggmögel.

På väg hem från skolan, ujujuj, vilken dag det här blev! Startade morgonen med att försöka förklara skillnaden mellan svenska och franska skolsystemet samtidigt som jag skulle försöka presentera mina meriter inför hela klassen. Inte helt lätt när meriter mäts olika här och hemma. Om du har varit manager eller kan namedroppa ett fint kontor eller yrke, då är det bra här. Inte på ett snobbigt sätt ärligt talat, men titeln är helt enkelt vad som eftersträvas. För att åstadkomma det så har du inplanerade stage med skolan där du får hjälp att komma in i företagen. Men det betalas i det närmaste ingenting till dig, en månadsinkomst kan vara på mellan 300-500 €. Och det är inte omöjligt att din stage går ut på att hämta kaffe till cheferna, även om det så klart finns de som är jättebra också. Så de skiljer faktiskt på jobb och stage som du har tagit eget initiativ till, och de vanliga.

 

Så kommer då jag och ska förklara hur det går till hemma hos oss. Vi har inget gratisflyt, hos oss får du ansöka som alla andra. Det finns i det närmaste inget som inte är på eget initiativ. Därför är det närmast en merit att ha haft ett jobb överhuvudtaget, det finns ju inte inlagt i ett schema som här. Men då får du också utsättas för samma konkurrens som övriga marknaden, varmed följden blir att fler ungdomar arbetar på caféer och barer som jag. Själv tycker jag att jag lärde mig massor där, jag tycker jag fick möjlighet att jag se företagen innifrån, jag fick erfarenheter, goda som dåliga samt lärde mig om service. Samtidigt som jag tror många ungdomar är lite stolt över att ha förtjänat sitt jobb själv och sedan få erkännande för det du själv åstadkommer  väl där. Men den biten saknas här, de hör bara titeln, för de flesta har aldrig någonsin arbetat utom på de stage de haft. Så de hör bara café. Inte så att de dömer, tror jag inte, men visst smålog Madame lite. Däremot är det är en intressant kulturskillnad vad du lägger för värde i att arbeta.

 

Lilla jag förberedd till tänderna för redovisning

 

Så var det exposé orale, och alla var smånervösa. Jag för att jag inte kunde så mycket och i ärlighetens namn inte brydde mig om det. Annette för att hon hatar att prata framför folk och Céline för att det var på engelska. Jag tror det gick bra, men jag och min kostym var rätt nöjda när vi kom därifrån. Det roliga var att professorn utsatte oss för en frågestund efteråt och kommenterade vad vi gjort, jag tyckte inte det var värre än vanligt, men fransmännen var rädda att vi var ledsna. Professorn kom senare fram och sade att han inte vågade gå fram så hårt med fransmännen, för de klarar inte av kritiken. Lustigt. Jag tyckte det var kul med lite feedback jag.

 

Sedan så var det dags att rätta till mitt Carte Navigo, mitt metrokort som jag försökt ladda ungefär fem gånger igår och tre gånger imorse. Automaten tog inte mitt svenska kort, så var det något fel, så bråkade den med mitt franska kort, så var det tekniskt fel. Ja suck, tur att pappa lämnat två enkelbiljetter så jag kom in till skolan överhuvudtaget imorse! Men det är ordnat nu. I en bemannad kur, med medtagna kontanter. Då blir inget fel. Sen att jag var tvungen att gå ganska långt, det är en annan sak. Spelar ingen roll i det vackra solskenet.

 

Tillbaka till den älskade telefonaffären. Jag kan bara säga så här; det blir ingen iPhone för mig. Nu ska jag visst skaka fram ett checkhäfte, en kamrat med ett abonnemang hos SFR som bor på samma adress, släpa med denna tillsammans med dennes pass och intyg om att de bor där, ett intyg om att jag bor där och gärna en räkning. Eller en löneutbetalning. Men ähm, nej tack. Jag avstår nog. Så nu är frågan; blackberry på Bouygues eller prepayé? Ja du, men SFR, aldrig aldrig mer.

 

Att vara eller inte vara? Blackberry Curve 8520 blanche...

 

Trött av det ska jag bara hem och betala räkningarna, när jag kommer på att mitt internet har ju lagt av här hemma. Vilken tur för mig att det funkade nu igen, för jag hade nog fått ryck annars. Men kylskåpet är supersönder, trots allt de bett mig göra. Så nu fick jag prata med fröken sur istället, jag har aldrig sett henne le till skillnad från Bruno och Hamid, som är vänligheten personifierad. Hon meddelade mig att jo men det hade de ju vetat i en vecka att det inte fungerade. Jaha, vad bra att ni meddelar mig att ni vet det? Och de arbetar på saken. Jaha ja, och det tar hur länge då? Ja, inte idag i alla fall. Nähä, en vecka, en månad..? Nä, ett tag. Inte idag. Jaja. För jag kan ju verkligen äta när all min mat blir dålig efter en halv dag.

 

Så nu har jag deras kylskåp, kontorets alltså. Minimalt och en riktig svinstia innan jag torkade ur det. Men det fungerar! Så fick jag släpa upp det själv fyra trappor, i högklackat och kavaj. Men men, det fungerar. Jag fick faktiskt hjälp av min granne till slut, det borde finnas manliga grannar jämt. Som öppnar dörrar, tar över kylskåp, installerar och snurrar så att allt ska gå lätt, medans en annan står och ser förvirrad ut i ett hörn. Tänk vad bra det vore!

 

Mini och midget - som ändå lyckas ta upp halva mitt rum!

 

Så nu ska jag bara göra räkningarna, betala fröken sur i receptionen (ja hyran betalas kontant) och handla någon form av mat till kvällen och imorgon bitti. Som inte behöver slängas om allt skiter sig igen. Men jag måste ändå säga:

 

Johanna - dagen 4-1