L'aventure ou L'avenir?

Så anlände far min och jag till Beauvais, en eftermiddag i januari, för att ta oss til staden med stort P. Vad jag ska göra i Paris? Ja det återstår att se, men studera och umgås med vänner står högt på listan.

Förhoppning i luften och glada återseenden mötte oss på flygplatsen. Efter en lång resa från Stockholm vid 7 på morgonen ankom vi Paris, Porte Maillot, vid tre måndag eftermiddag. Återstod en svårlöst gåta; hur tar vi oss till Cité Universitaire? Utrustade som vi var med mitt brutalt tunga handbagage (det hade INTE tillåtits om det vägts), pappas handbagage på hjul och mina tre väskor. På hjul. Tre väskor. Hur jag tänkt? Inte alls. Att det var dumt om det saknades något nödvändigt kilo. Men det var inte nödvändigt, helt klart. Bara i vägen. Räddad av goda vänners händer och pappas starka rygg, och guidade av deras Paris kunskap. Det bar det iväg och vi kom fram utan större bekymmer efter att ha blivit placerade på rätt tåg. Normalt sett, dvs utan väskor då alla gångar och trappor inte är ett hinder, måste jag säga att metron här är väldigt lätt att hitta i. Det finns stationer överallt och skyltar för hur man ska gå. Det gillas.

Väl framme skulle det tas ut pengar till hyran. Det är ett allmänt känt faktum i Frankrike att checkar och kontanter är tryggare och mer praktiskt än kort. Att omvärlden är av annan åsikt bara styrker dem i deras. Drygt 8200 kronor skulle det hämtas, första hyran och depositionen. Hittas en bankomat, lättare sagt än gjort. Och bäras tillbaka, jag kände mig inte helt karsk inte. Och så skulle det packas upp. Så var klockan 18, och då kom vi på att vi inte ätit! Inte alls! En blodsockerdonna som blir rabiat om huvudet inte får sitt, med sin diabetiker far, utan mat i en stad de inte hittar i. Ojdå.

Efter det kan sägas att det viktigaste under våra två dagar var mat. Var finns den innan vi svimmar? Helst. I annat fall medan. Det kan också fungera. Det är efter som är värre.

Så åkte vi tåg. Massa tåg. Så när jag tittar på mina bilder ser jag mat och tåg. Mat. Och tåg.

Vi handlade på tisdagen, täcke mot kylan i rummet och mat. Men mest saker att laga och förvara maten i. Och grönsaker och frukt. Det gäller att veta vad som prioriteras här i livet! Helt utpumpade tittade vi på nästa mängd saker som vi skulle frakta hem, bara för att bli dirigerade på fel tåg av en trött tågvakt, så vi hamnar på ett snabbtåg som tar oss direkt till förorternas förort, sju stationer utanför. Pfff...

Hårdvaluta i de franska varuhusen: Laktosfria produkter och lök är värda guld, den ene är svårfångad den andra kostar 50 kr kilot. Jag ger er en hint, det är inte mina sojaprodukter som fått stärnpriser.

Nöjd med mina nyförvärv (värme och mättnad) återstod bara att förstå hur duscharna blir varma (duscha inte i flyglarna, de är aldrig varma, utan mitt i huset) och förstå varför kylskåpet inte fungerar (det fungerar, men det är franskt, och därmed bättre, som receptionnisten sa. Det tar bara längre tid och blir jättevarmt bakom, men sen är den så tyst så tyst).

Med det uträttat kände pappa och jag att det var dags för vår sightseeing av Paris. Klockan var halv tio och pappa skulle åka nästa morgon, så varför inte slå de kurrande magarna och de promenadsugna fötterna ihop och förtära kvällens middag - vi hade visst glömt äta ändå - i Quartier Latin? De mysiga, små trånga studentkvarteren mellan Notre Dame och Saint Michel. Rekommenderas för alla som befinner sig i krokarna!

Dags för avfärd onsdag morgon för pappsen, vi hann få en liten semester tillsammans i alla fall. Och här är jag nu kvar i Paris, med mina köksattiraljer från Carrefour, mitt nya varma täcke och fleecebyxor, i mitt gröna lilla rum på 9 kvadratmeter. Jag är på plats. Och jag är nöjd.

Mitt gröna, sköna gömsle och min numera välfyllda lilla hylla med gladfärgat porslin, lite mat och god frukt för att inte tala om min nya fina stekpanna.