-"Men Pippi, varför är du i skolan?" -"Men jag vill också ha sommarlov"
En arbetsvecka avklarad. Den första med regelbundna tider på väldans länge. Så vad kan då vara bättre än att åka in till stan och fira?
Det blev en mysig middag med pojken innan hans helg av nattpass drar igång, för att sedan möta upp fina Sofia för lite konsert och uteserveringar!
Trots regn hela dagen var det svårt att inte få sommarkänslor med Pripps blå framför oss och sommar musik i högtalarna. Med klassiker som "Blå blå vindar och vatten, blå blå himlar och hav" kändes det snart som att vara tillbaka i en härlig, kravlös barndom, trots att vi hann avhandla lite allt mellan himmel och jord, så där som två tjejkompisar som inte setts på allt för länge har en tendens att göra!
Sen begav vi oss bort till Skeppsbroscenen som rests för Love Stockholm, det var dags för konsert! Publiken var redan talrik och scenen redan upplyst. Takida skulle uppträda ackompagnerade av Stockholm Orchestra och är det något jag är svag för är det just blandingen rock och symfoniorkester. Sen får ni tycka vad ni vill om dessa varma norrlänningar, men det finns få saker som är så bra att springa till när jag är lite arg eller stressad som denna emotionella rock. Den når in helt enkelt. Och uppenbarligen var jag inte ensam om att svepas med av musiken i detta folkhav!
Söta Sofia!
Det var onekligen en blandad publik, folk kom direkt från jobbet i kostymer, eller från middagen. Det var hårdrockare och familjefäder. Pensionärer och 1-åringar. Framför oss hade vi en familj där barnen riktigt rockade loss! Hela området var en riktig folkfest!
När jag stog där i vimlet nedanför slottet, med Stockholms mäktiga vatten runt omkring, solen som sakta gick ner, i sällskap av en riktigt god vän, då slog det mig. I had a Stockholm moment, you might say. Ni vet en sådan där känsla av att vara välbekant med allt, men ändå stå förundrad. Stockholm, lilla Stockholm, så hänförande vackert och ändå så familjärt. Det är fantastiskt att få bo här ändå.
Så vandrade vi och hela folkströmmen tillbaka till Kungsträdgården där vi fick lyssna på återstoden av en fantastisk jazzkonsert och vimla lite bland borden i Victoriakrogen rest mitt i parken, strategiskt rakt framför scenen. Jag måste erkänna att vi faktiskt stannade till början på nästa konsert också. Och att jag lyssnade lite. Trots att det var Carola. Men, den tjejen, hon kan sjunga. Om hon bara kunde sluta vara så sockersöt så skulle allt vara kanon.
Men tänk ändå om det kunde vara så här jämt? Jag menar, ett folkvimmel på gatorna, scen efter scen med livemusik och uteserveringar intill. En känsla av uppsluppenhet som liksom smittar av sig. En blandning av åldrar och individer som träffas och umgås i de märkligaste konstellationer, men som om det vore det naturligaste i hela världen. Och det är faktiskt naturligt, enkelt, familjärt. Vad härligt det vore. Stockholm som en hel stor familj.
När Carola blev för mycket, duggregnet närmade sig och de svala havsbrisarna övertog infravärmens inflytande över våra ryggar beslöt vi oss för att göra lite vänner sällskap. Det blev Gröne Jägaren av alla ställen, på Götgatan, Södermalm för de som inte känner till detta ställe. Där blev det karaoke och tjejsnack och många gratulationer till nyförlovade Camilla som synes på bilden bredvid mig. Varma härliga tjejer, både hon och Mimmi.
På något vis fann de andra energi att dra med mig till Kellys efteråt. För de som känner till utevärlden i Stockholm så vet ni att det är ett något udda tillhåll för någon som mig, som dessutom kom arbetsklädd i högklackat, jeans och en 80-tals pärlklädd angoraulltröja. Det är nämligen en riktig hårdrockklubb. Trots trevligt sällskap blev det också mycket riktigt snabbt en väldigt trött Johanna som satt där. Jag måste erkänna att det var en lite ansträngande exercis att kasta sig undan projektilerna som anföll bordet i form av killar som spanat in Camilla och Mimmi. Visserligen kul att se på, men det gällde att hålla sig undan för att slippa eventuella svallvågar i form av armbågar och ben som kunde komma farande vilken minut som helst under störtanfallet.
Så där tog den första riktiga arbetsveckan slut, krönt av en härlig Stockholmskväll. Och jag som påstod att det var svårt att vara impulsiv i Stockholm! Vilket misstag!
Det blev en mysig middag med pojken innan hans helg av nattpass drar igång, för att sedan möta upp fina Sofia för lite konsert och uteserveringar!
Trots regn hela dagen var det svårt att inte få sommarkänslor med Pripps blå framför oss och sommar musik i högtalarna. Med klassiker som "Blå blå vindar och vatten, blå blå himlar och hav" kändes det snart som att vara tillbaka i en härlig, kravlös barndom, trots att vi hann avhandla lite allt mellan himmel och jord, så där som två tjejkompisar som inte setts på allt för länge har en tendens att göra!
Sen begav vi oss bort till Skeppsbroscenen som rests för Love Stockholm, det var dags för konsert! Publiken var redan talrik och scenen redan upplyst. Takida skulle uppträda ackompagnerade av Stockholm Orchestra och är det något jag är svag för är det just blandingen rock och symfoniorkester. Sen får ni tycka vad ni vill om dessa varma norrlänningar, men det finns få saker som är så bra att springa till när jag är lite arg eller stressad som denna emotionella rock. Den når in helt enkelt. Och uppenbarligen var jag inte ensam om att svepas med av musiken i detta folkhav!
Söta Sofia!
Det var onekligen en blandad publik, folk kom direkt från jobbet i kostymer, eller från middagen. Det var hårdrockare och familjefäder. Pensionärer och 1-åringar. Framför oss hade vi en familj där barnen riktigt rockade loss! Hela området var en riktig folkfest!
När jag stog där i vimlet nedanför slottet, med Stockholms mäktiga vatten runt omkring, solen som sakta gick ner, i sällskap av en riktigt god vän, då slog det mig. I had a Stockholm moment, you might say. Ni vet en sådan där känsla av att vara välbekant med allt, men ändå stå förundrad. Stockholm, lilla Stockholm, så hänförande vackert och ändå så familjärt. Det är fantastiskt att få bo här ändå.
Så vandrade vi och hela folkströmmen tillbaka till Kungsträdgården där vi fick lyssna på återstoden av en fantastisk jazzkonsert och vimla lite bland borden i Victoriakrogen rest mitt i parken, strategiskt rakt framför scenen. Jag måste erkänna att vi faktiskt stannade till början på nästa konsert också. Och att jag lyssnade lite. Trots att det var Carola. Men, den tjejen, hon kan sjunga. Om hon bara kunde sluta vara så sockersöt så skulle allt vara kanon.
Men tänk ändå om det kunde vara så här jämt? Jag menar, ett folkvimmel på gatorna, scen efter scen med livemusik och uteserveringar intill. En känsla av uppsluppenhet som liksom smittar av sig. En blandning av åldrar och individer som träffas och umgås i de märkligaste konstellationer, men som om det vore det naturligaste i hela världen. Och det är faktiskt naturligt, enkelt, familjärt. Vad härligt det vore. Stockholm som en hel stor familj.
När Carola blev för mycket, duggregnet närmade sig och de svala havsbrisarna övertog infravärmens inflytande över våra ryggar beslöt vi oss för att göra lite vänner sällskap. Det blev Gröne Jägaren av alla ställen, på Götgatan, Södermalm för de som inte känner till detta ställe. Där blev det karaoke och tjejsnack och många gratulationer till nyförlovade Camilla som synes på bilden bredvid mig. Varma härliga tjejer, både hon och Mimmi.
På något vis fann de andra energi att dra med mig till Kellys efteråt. För de som känner till utevärlden i Stockholm så vet ni att det är ett något udda tillhåll för någon som mig, som dessutom kom arbetsklädd i högklackat, jeans och en 80-tals pärlklädd angoraulltröja. Det är nämligen en riktig hårdrockklubb. Trots trevligt sällskap blev det också mycket riktigt snabbt en väldigt trött Johanna som satt där. Jag måste erkänna att det var en lite ansträngande exercis att kasta sig undan projektilerna som anföll bordet i form av killar som spanat in Camilla och Mimmi. Visserligen kul att se på, men det gällde att hålla sig undan för att slippa eventuella svallvågar i form av armbågar och ben som kunde komma farande vilken minut som helst under störtanfallet.
Så där tog den första riktiga arbetsveckan slut, krönt av en härlig Stockholmskväll. Och jag som påstod att det var svårt att vara impulsiv i Stockholm! Vilket misstag!
Kommentarer
Trackback
