L'aventure ou L'avenir?

Har ni tänkt på hur ofta vänner och familj tas för givet? Jag försöker alltid tänka på att fånga dagen och uppskatta det jag har rakt framför näsan. Men det är först när du är borta från dina närmaste och du påminns om den där lilla känslan i maggropen, ni vet den där lilla gnagande känslan, det är först då när du saknar som du inser hur fantastiskt bra du har det. Det är först när kontakt inte är något att ta för givet som du uppskattar dina medmänniskor på ett annat sätt. Jag tror i alla fall att jag nog har världens bästa familj och världens bästa vänner, med risk för att låta lite överentusiastisk.

När jag tänker på era fina kommentarer här på bloggen och innan jag åkte blir jag så glad! Och att veta att det finns så många fina att komma tillbaka till gör att jag känner mig så trygg, så trygg ska ni veta, trots att jag är i ett helt annat land.

Att få nya vänner här i Paris känns mest som ett spännande äventyr. Det är underbart att återse mina vänner från Linköping igen. Men jag lär mig även uppskatta de andra kontakter jag får, som mina trevliga grannar här på MIAA.

MIAA - Maison des Industries Agricultures et Alimentaire           Maison Suédoise

Huset där jag bor                                                                   Mitt "hemmahus"

Den här helgen har varit en helg i vänskapens tecken. Jag har fikat med grannar och gjort mig hemmastadd. Jag trivs som fisken i vattnet på MIAA, alla som bor här är väldigt vänliga och varma. Tänkte dela med mig av en liten resumé av helgens eskapader:

På lördagen var det fortfarande rätt dåligt väder, dimma och snöigt, men det går inte att sitta och uggla på rummet inte! Så jag begav mig till Montmartre.

Montmartre med sina ringlande gator och svindlande trappor, krönt med Paris krona Sacre Cœur. Montmartre, ett ständigt brus av bilar och fotgängare. En lätt dimma av avgaser, blandat med cigarettröken från de många uteserveringar och caféer som präglar backarna redan på håll. Det är allt för lätt att bara hålla sig till turistgatorna, att slå bort Montmartre som dyra turistmarknader och tillhåll, men har du en gång blivit förälskad i stadsdelen så går det aldrig ur. Or so I've been told.

Men det finns absolut en viss charm om Montmartre, om du unviker de värsta bakgatorna med dess stinkande sophögar trots minusgraderna (påminn mig att inte gå där i högsommarvärmen) och lär dig att gå slingergång mellan les crôtes, så har det en viss karisma, eller personlighet om du så vill. Det är stadsdelen som förkroppsligar fördomarna om den rökande, envetna fransmännen med baskern på svaj. Montmartre, rökig, enveten och krönt av Sacre Cœur. Det är det bästa sättet jag kan komma på att beskriva det på. Montmartre, Mårdberget. Kan det finnas en koppling mellan tidigare mårdöverflöd och sophögar kan tänka? Tål att funderas på. Tills dess tänker jag njuta av vackra hus och fantastiska utsikter.

På kvällarna i Paris sitter du inte ensam. Det är inte parisiskt. Inte särskilt kul heller om jag ska vara ärlig. Isället kom en holländska från INSEEC som jag tycker mycket om över hit, vi drack lite vin innan vi gav oss ut på en sightseeingtur som skulle visa sig bli något längre än väntat.  Tanken var att vi skulle besöka en av de jazzklubbar som min guidebok rekommenderade. Numera litar jag dock inte mer på den boken när det kommer till just uteställen, antingen fanns de inte kvar eller så var de pyttesmå, innehöll kanske fem vinpimplande turister. Nädu, så kul skulle vi inte ha det. Efter någon timmes letande och åkande så bestämde vi oss för det lite säkrare kortet Quartier Latin. Där fann vi en liten pianobar, med livemusik och sporadiska gästuppträdanden från publiken. Baren såg ut att vara hämtad direkt från en källare i Oxford, med vitrappade väggar dekorerade med Tudordynastins mörka träbalkar,  fylld med läderfåtöljer och små bokhyllor blandade med små väggfasta lyktor. Borden sorlade av lika många studenter som det troligen skulle varit i den brittiska motsvarigheten. Tyvärr blev vårt besök ganska kort, eftersom métron slutar gå ganska tidigt här (RERn klockan 01 och métron klockan 02). Så nu blir det troligen ett tidigare besök på stan nästa gång.

Igår åkte jag så bort till Blanche för att träffa tre tjejer från Sverige som ska studera det här året på INSEEC. Jag visste att det låg i Montmartre, men jag mer eller mindre snubblade över Moulin Rouge när jag kom upp ur métron! Det visade sig att jag anlänt rakt in i Paris nobla (?) porrkvarter. Det finns inget bättre ord faktiskt. Upp i gränderna finns bara pittoreska balkonger och höga vita hus, blandat med boulangerier och patisserier. Men nere vid metron är det teater och klubb efter teater och klubb. Ingenstans att röra sig under natten med andra ord. Det som slog mig var dock att i Paris, till skillnad från andra städer där dessa gator är lite undangömda eller åtminstone inte stora, så var det här närmast en paradgata. Något att vara stolt över. Som Londons Broadway, fast Paris Porrparadgata. Jaha, ännu en sak att lägga till listan om kulturella skillnader.

Vi gick upp till ett litet café där Amélie de Montmartre spelats in, ni vet där hon arbetar som cafébiträde. Gissa om jag kände mig turistig med kameran där inne, men jag kunde inte missa chansen att visa detta lilla mysiga café för er. Trots den mediala exploateringen hade den kvar sin fransk gemytliga charm.

Tjejorna och jag på Les Deux Moulins, Montmartre.

Det bästa med helgens eskapader var ändå gårdagens telefonkonferens. Under den gångna veckan har jag hunnit prata med ett flertal av er, det känns nästan som att vara hemma. Väldigt mysigt! Men jag är så van vid att ha mina kära grannar och nära vänner precis bredvid mig när jag inte har något att göra där hemma, så utan dem känns det lite tomt, det skall erkännas. Vi har ju bott ihop i två och ett halvt år nu! Därför var det helt underbart att få se alla och höra hur deras jul varit!

Tillfället som förärades detta storslagna telefonsamtal mellan tre länder var inget mindre än Jonas födelsedag! Han skulle firas av alla, jag från Paris, Calle från Köpenhamn och de andra i Åsas lägenhet i Linköping. Såklart hade det bakats tårta av allas vår duktigaste bagare Åsa – mais oui, hon slår även det bästa pâtisserie som går att finna här! Vi som inte fick smaka på detta mästerverk fick vårt lystmäte via bilder istället, fint va?

Åsa med sin fantastiska cheesecake

Det var så skönt att både få prata med och se alla där hemma, kändes nästan som att vara hemma själv. Vi får se, kanske lyckas vi ha fler telefon-söndagsfika. Hur låter det? Söndagspromenad i Paris som avslutas med sedvanligt fika – fast med mina nära hemifrån? Jag är klart bortskämd med goda vänner. Och det spelar ingen roll vart i världen vi befinner oss, ni är lika viktiga ändå. Så det så!

Stor kram på er alla, nu återgår jag till mitt upptäckande!