Reflektioner
Låt mig berätta om mitt Frankrike, det lilla jag har upplevt. Där är det kyligt på gatorna och det luktar fuktigt i mitt rum, eftersom vädring av princip bara sker om luften ute är behaglig. Från de stora glaspartierna drar det kallt, då det enda fransmän ogillar mer än att frysa är begreppet isolering. Det är nog inte ens översatt. Även ekot i väggarna från grannarna lämnar påminnelser om fransk byggnadskonsts sinnrikhet. Det är förbjudet att isolera själv, att täcka för fönster, på grund av brandrisk. Det är förbjudet att umgås sent i små rum, på grund av brandrisk. Är det förbjudet att ha pojkvän? Ja nästan, på grund av brandrisk. Det ska visst vara konsekvensen av en dyr storstad där för många människor bor i för små hus.
När jag tvättar hänger jag min handtvätt på galgar i hyllan i taket. Att tvätta kostar 5 euro maskinen, så studenter nyttjar handfaten flitigt. När skall det införas vattenavgift frågar jag mig? När jag lämnar mitt fuktiga rum som luktar nytvättat, möts jag av en lång gul korridor. Där skrattar vänner och bekanta, lagar mat och duschar, samtidigt som en distinkt lukt av hasch sipprar ut från någons korridorsrum. Eller rökelse, bra sätt att dölja lukten av samvaro. Det är förbjudet, på grund av brandrisk. Desto oftare sker det naturligtvis, men bara när receptionisterna och Madame Méchant har gått. Vi är ändå i Frankrike.
I mitt Frankrike är det kallt och vitt, på stan står stora skyltar anvisande hur man bäst klarar kylan. ”Klä på Er ordentligt. Ha flera lager, bär mössa, och täck gärna näsan.” ”Pensionärer bör tänka på att dricka mycket i kylan.” ”Tänk på att inte stå stilla på torgen, om Ni inte rör Er kan Ni förfrysa”.
Fransmännen älskar snön men hatar kylan. De säger att vi svenskar för med oss svensk vinter och så huttrar de så där franskt med bara axlarna. ”Men ta för all del kort”, säger de, ”Paris är vackert i vinterskrud. Ja det är kanske vackrast i världen. Och kallast.” Vackrast och kallast. Så ta på Er flera lager kläder.
Låt mig berätta om mitt Frankrike. När du går längs med gatorna får du inte gå för fort. Paris har puls men ingen stress. Snarast en otålighet. De grånade byggnaderna öppnar sig mot himlen som träd som förstrött sträcker på sig. De håller en låg profil för att inte förta sig, men vill för den skull inte verka sämre än den överhängande skyn. Arkiteturen blir som en livsstil. Paris byggnader reser sig över folkvimlet, tindrar i vinterskrud och franska balkonger, ljusspel och fresker, pelare och marmortrappor.
Gå för allt i världen inte för långt, men promenera gärna. I Paris promenerar man. Men bara några hundra meter, om det är behagligt, granskandes sin omgivning. Eller så skall du jogga, i en park, varför inte mitt i stan? Du kan ha hunden med och ta en latte à la main på vägen tillbaka. Il faut avoir le temps de réfléchir.
I Paris går man på museum, läser litteratur och ser på konst. I Paris öppnar man de där kultursidorna längst bak i tidningen som annars riskerar ligga hopknycklade och glömda kvar på en tunnelbanebänk i Stockholm. Utifall de skulle vara otillräckliga eller särskilt svårlästa, trycks en veckolig kulturguide. Il faut avoir quelque chose de faire et puis d’en parler.
Paris. Magiskt. Restauranger och barer. Hotell och slott. Gata upp och gata ner, parker spridda och kluvna av Seine. Snö på taken och gående på gatorna. Passerande bilar och växlade ord. Tomma vinglas på borden och skrivbord i ordning. Paris.
