L'aventure ou L'avenir?

Tänkte jag skulle visa er det bästa med att bo som jag gör; min lilla park.

Ni vet de där dagarna då man vaknar upp och inte har några planer för de närmast kommande timmarna? När man vänder sig om bara för att se mögelfläcken i bortre hörnet, samtidigt som man drar kudden över huvudet för att grannen gör sig i ordning? De dagarna så älskar jag min park.

Eller så vet ni de där andra dagarna, när man vaknar med så mycket energi att det spritter i kroppen. Då det bara inte är en valmöjlighet att stanna kvar inom de nio kvadratmeter som utgör mitt rum. De dagarna så älskar jag min park.

Parken med det leende berget. Parc Montsouris. Ett stenkast från min gavel. Ett vardagsrum extra, ett gym och en plats för rekreation.

I min lilla park kan man springa, promenera, se på fåglar eller folk. Det är alltid liv och rörelse, de äldre strosar sakta eller konverserar sittandes i solen på en bänk. Barnen leker i sandlådor och gungar, föräldrar vaggar barnvagnar. Löpare efter löpare passerar, det är som en puls som rör sig genom folkmassan. En och annan hälsar på svanarna, or so I've been told.

Jag kommer nog aldrig klara av att bo i centrum, det är här med min lilla dunge jag hör hemma. Jag och svanarna.