L'aventure ou L'avenir?

En historia om fransk byråkrati

Jag har lärt mig att tre saker är nödvändiga, eller i alla fall ovärderliga, här i Paris. Om du har det kan du klara nästintill vad som helst, har jag fått för mig. Tro, hopp, kärlek? Nej nej, så fint ska vi inte ha det.

För det första är det absolut vitalt att ha någonstans att bo. Inte bara för att det är trevligt att slippa sova på gatan, men för att du inte är någon förrän du har ett papper på att du bor. Ja just det, det är papperet som räknas. Står det på det att du bor, då räknas du. Och det står det naturligtvis bara om du bor i första hand.

Men har du en sådan lapp, då börjar världen sakta öppna sig för dig. Då kan du t.ex. få köpa ett månadskort på métron (om du inte tar med en elräkning så kostar det 5 € extra att köpa månadskort. Ja för elräkningen visar ju att du verkligen nyttjar bostaden som står på din lapp, så då räknas du lite till, för 5 €).

Nu kan du också öppna ett bankkonto. Nej, du behöver egentligen inte ha pengar i det, och nej du kommer inte att kunna använda ditt bankkort till allt, utan får troligtvis även i fortsättningen ta ut din hyra kontant. Nej nej. Men har du ett bankkonto så har du klarat en av de svåraste procedurerna i Frankrike, det vill säga, nu räknas du nästan på riktigt. Detta bankkonto är lika viktigt att ha med sig som ID-kortet där hemma. Då kan man få studentrabatter, telefoner, bostadsbidrag ja, komma in i systemet. Så bankkonto är bra. Om man har en lapp med en bostad. Och gärna en elräkning. Men bankkort? Nä, så långt har vi inte kommit. Det räcker med ett kontonummer.

Vad är det tredje då? Certificat de domicile - pappret med boende, compte de banque - bankkontot, och tada! EU-passet! Hur smidigt som helst, bor man i EU så har man det redan! Gör man det inte så tough shit, här ogillas icke EU-medborgare. Sådana inför vi straffavgifter på. Om man inte är EU-medborgare kostar det 14 € att gå på fina muséer. Om man är det, så är det gratis (fast du måste vara under 26 år också, désolé maman)! Tada! Ledsamt för alla icke-européer absolut. Inte bara har de 5 gånger så hög arbetslöshet om jag minns rätt, de måste även betala av pengar de inte har, bara för att de inte har ett flashigt pass. Men för alla kultur-ofiler som moi, så måste jag säga att passet är nog det bästa jag vet, i en kulturstad som Paris.

Att nyttja dessa åtråvärda papper

Först och främst, det går inte att nämna någon annan innan, så har vi Renoir. Den skickligaste impressionisten av dem alla, enligt mig. Visst, det finns en del som kanske väcker mer uppmärksamhet, men när det kommer till både teknik och att kunna välja intressanta motiv som framkallar någon form av känsla hos åskådarna, då är han i en egen liga.

Min favorit är "En studie i solljus genom grenverk". Runt omkring kvinnan är penseldragen tjocka och grova, som för att kontrastera den alldeles pärlvita huden. Och jag tittade och tittade, men det var nästan omöjligt att se några penseldrag på henne! Det var som att han målat allt med ett enda penseldrag, ungefär som nissarna målar schackspelen på julafton. Ändå har han lyckats med dessa enastående ljuseffekter. Bättre än ett foto. Renoir, mästaren på ljus.


Sedan fann jag rummet med Degas och håren reste sig på armarna. Denna närmast sociala reporter är en av mina absoluta favoriter sedan långt tidigare. Jag skulle nästan våga drista mig till att påstå att om någon av er vill ta till er impressionismen och samtidigt lära känna Paris, är det här ni ska börja. Speciellt om ni som jag snabbt tröttnar på naturscenerier.

Det jag älskar med Degas är att det känns som om jag snubblar in i hans motiv, in i någons liv som först ser glamoröst ut, med lysande färger och fantastiska kläder, korsettliv som glimmar i ljuset, lycka. Men under ytan så skönjs misär och ovisshet. Det är porträtt av Paris bohèmer vi ser, kantad av en inte lika lysande vardag med hårt arbete och lite pengar. Det väcker fantasin och skapar kontraster. Det får mig att vilja vara som dem, lika lätt, glamourös och enkel, samtidigt som jag rörs av deras vardagsbekymmer. Mina favoritmålningar är dock hans dansöser, speciellt "Den avslutade piruetten". Det är svårt att göra den riktig rättvisa på foto, men hennes klänning lyser helt underbart som av strålkastare riktade mot henne, trots att det bara är målarfärgen.








Så fann jag till slut min barndomsförälskelse; Monets näckrosor. Jag har älskat dessa näckrosor sedan jag gick i lågstadiet, och jag väntar otåligt på första bästa tillfällelse att bege mig till L'Orangerie i Les Tuileries (vid Louvren) där flertalet av hans verk från hans egna trädgård finns utställda. Men vem kan låta bli att älska hans "Damm med näckrosor"? Visst ni förresten att han anlade sin trädgård i Paris (Målarens trädgård, kort och gott) för att kunna måla näckrosor oftare i det fria?



Så till syvende och sist, den konstnär som jag blev huvudstupa förälskad i som tonåring, och det har inte släppt än  - Toulouse Lautrec. Och ja jag vet, han är postimpressionist. Men jag gillar honom ändå, trots att övriga postimpressionister är lite läskiga, eller brutala om du så vill. Cezanne är lite för viril för mig, med skarpa drag och färger som formligen hoppar på dig. Aggresivt. Så även Van Gogh, underbara målningar, men så hårda. Klippiga, aggressiva, som tänder som bits eller stenar att trilla på. Men Lautrec, det är något helt annat.

Han målade egentligen affischer, men numera är han för många ett kännetecken för "La belle époque", tänk Moulin Rouge och cancan dansare. Hans porträtt är råa, ofta målar han inte ens hela ytan, utan låter kartongen under vara kvar som den är. Penseldragen är skarpa och försöker inte ens att täcka, han försöker heller aldrig uppnå något perfekt. Det är som att han med några skarpa linjer och några råa penseldrag lyckas fånga tillfället som han ser det, i flykten. Notera att hans konturer ofta är skarpa i färgerna, ibland t o m dragna med kol, men ytorna är knappt täckta alls, vilket gör att de gör sig bra på avstånd, men behåller det suggestiva. Det enda han oftast fyller i är hud, som om huden är det enda som är beständigt i livet och tavlorna. Just i cancan-kvarteren med alla dess prostituerade var det kanske just så. Toulouse själv tog dock snarast del som åskådare, som dvärg på 1800-talet ansågs du som allt för annorlunda. Men desto bättre för oss. Eftersom han inte ansågs vara "man" fick han vara med överallt. Och se vad det gav eftervärlden.



Jane Avril dansar
- en av Moulin Rouges alla dansare
som även var god vän med Toulouse