L'aventure ou L'avenir?

Den som någon gång varit i Paris har garanterat bytt tåg i Châtelet, Les Halles. Och med största sannolikhet gått vilse mellan alla pilar som leder dig i en cirkel runt -just det, cirklar. För hallen är fylld av cirkelformade barer och uppgångar, allt för att du inte ska komma ihåg var du är.

Frågan är om ni gått upp därifrån också? I dessa kvarter låg, fram till för inte särskilt länge sedan, ett marknadskvarter med ett antal 100 år på nacken. Det flyttades - läs: togs bort, franskt sätt att uttrycka saken, orsaker mindre strejker - för att ge plats åt Les Halles, Hallarna.

Går du omkring ute på gatorna är det svårt att tro att det döljer sig ett enormt köpcentrum framför dig. Det som syns är stora bågkreationer som här bredvid, vilka omgärdar en vacker trädgård. Men går du närmare mitten av parken ser du ner inte mindre än 4 våningar på ett torg mitt i centrumet. Därifrån reser sig våning efter våning som i svallvågor utifrån denna mittpunkt. Kort och gått är det ett 4 våningar högt, förlåt lågt, köpcentrum med luftiga glasgångar och högt i tak. Som om du svävar i luften. Fast du är under en trädgård.

Här har jag i alla fall spenderat någon timme per dag på sistone. Varför? Ja inte är det särskilt kulturellt. Det är kort och gott rea! Och inte vilken som helst, det är Les Soldes. Paris stora rea som inträffar två gånger per år, i januari till februari och likadant i slutet på juni in i slutet av juli. Våra kära fransyskor dristar sig inte till att visa sig i förra säsongens kläder. Åtminstone inte om de inte erhåller dessa jättebilligt, och gärna i läckrare färger och härligare tyger än nyss. Så två gånger om året ska allt bort, hela reakollektioner. Allt. Fint och fult, kvalitet som kvantitet. Fast det är mest kvalitet, annars får de inget sålt alls i kräsna modelandet Frankrike. Så det är bra helt enkelt, för välklädd kropp och inte allt för lätt plånbok. Om jag handlat? Jodå, men inte så mycket som alla besök tyder på.

Först köpte jag ett strykjärn, för jag vill ha ett som inte kortsluter huset. Det gör tydligen det icke-existerande som man kan låna här. När det behagar dyka upp. Det har tagit semester till ett land där studenterna inte kör in pennor i det stackars järnets ram. Varför nu folk gör det. Så jag köpte ett eget. Och mina kläder tackar mig med att hänga rakt och sluta leka maskerad, russin eller kurragömma i sig själv. Vilken lek de nu behagade för dagen.

Andra gången tänkte jag att nu har ju moi tid. Alltså borde jag ju åka in. Vad jag inte riktigt tänkte på var att så tänkte alla övriga också. Det var nämligen första lördagen på rean. Om du har varit ledig en vecka och strosat i ett nästan tomt Paris, så att du nästan tror att så ser Paris ut, då är lördagsreor inte för dig. Vidare är du ganska dum om du tror det. Eller som jag glömmer bort att det är lördag. (Vad? Har inte alla semester jämt som jag? Men om dom inte har minuter kan de väl ha timmar, eller vad nu en modern Marie Antoinette skulle säga). Det var inte för mig i alla fall. Jag kom inte höger. Inte vänster. Inte fram, och framförallt inte bak, för där hade alla varit. Varför köpa något du redan har? Logik. Inte ens ner i tunnelbanan. Jag ställde mig till sist åt sidan och tog en bild på eländet, på det enda ställe där du kan få överblick, dvs hallen utan affärer. Överallt annars var det som där det är tjockast i bilden, fast på alla köpcentrets representerade kvadratmeter. Fasa för en numera inbiten Linköpingsbo som tyckte julmarknaden i Linkan var för mycket folk. Bah.

Tredje gången kom fransmännen på att vi borde gå i plugget. Och fjärde gången gillt. Så nu är jag stolt ägare av en tröja och ett par ballerinaskor, i tweed, det ni med smör på! Kan ha fastnat i underklädesparadiset här i Frankrike också. Men mycket möda för några guldkorn, såsom det ska vara alltså, i denna strid om Äran och Det Finaste Plagget.