Lördagsstros
Ludde framför tornerspelen och Riddarholmskyrkan, där även Victorias lysning hållits tidigare.
Torget var fullt av stånd, restauranger och människor som strosade runt.
Sedan blev det en tur till mitt vackra gamla Söder, där vi bestämde oss för att fika i SoFo. Tydligen, har jag fått lära mig, är detta familjära namn inte bekant för alla Stockholmare, vilket jag var övertygad om. I min värld är SoFo the place to be! Så, för den som undrar, är det området öster om Götgatan och Sout of Folkungagatan. Och precis som det låter så är det Stockholms bohemområde med mysiga gamla hus, trevliga caféer, fullt av second hand butiker och fantastiska små restauranger. Samt oasens mitt, Vitabergsparken. Dessutom är det här mormor växt upp och hit morfar flyttade från Huddik. Intill ligger min gymnasieskola. Behöver jag säga att jag trivs och spenderat mången timme här?
Det blev en kaffe på ännu ett av dessa caféer som jag älskar inrett i 50-tals stuk med blandade möbler stående i fönstrena och lite här och var på golven.
String! Ja caféet heter så, men det är inte ett plagg för damer. Det är en hylla. Försök inte grabbar!
Sen blev det filmkväll! Vi hyrde inte mindre än tre filmer och handlade massa mat innan vi åkte och störde pojken hemma hos oss.
När han åkt (och jag diskat...) lagades det god mat som sig bör en Johanna-Ludde filmkväll en lördag (jag fick inte göra pasta och pastasås som om det vore någon vardag inte). Ännu mer traditionsenligt fnissade vi oss igenom våra filmer som väl avspeglar vår filmsmak, men kanske inte vår ålder. Den här gången? Jo det blev: "Cars", "Ratatouille" (ja jag saknade Paris när jag såg den!) och till slut "The Imaginarium of Doctor Parnassus". Ni vet, Heath Ledgers sista film. Väldigt flummig, men väl se värd skulle jag vilja påstå.
Kan en regnig och trött helgdag bli mycket bättre?
-"Men Pippi, varför är du i skolan?" -"Men jag vill också ha sommarlov"
Det blev en mysig middag med pojken innan hans helg av nattpass drar igång, för att sedan möta upp fina Sofia för lite konsert och uteserveringar!
Trots regn hela dagen var det svårt att inte få sommarkänslor med Pripps blå framför oss och sommar musik i högtalarna. Med klassiker som "Blå blå vindar och vatten, blå blå himlar och hav" kändes det snart som att vara tillbaka i en härlig, kravlös barndom, trots att vi hann avhandla lite allt mellan himmel och jord, så där som två tjejkompisar som inte setts på allt för länge har en tendens att göra!
Sen begav vi oss bort till Skeppsbroscenen som rests för Love Stockholm, det var dags för konsert! Publiken var redan talrik och scenen redan upplyst. Takida skulle uppträda ackompagnerade av Stockholm Orchestra och är det något jag är svag för är det just blandingen rock och symfoniorkester. Sen får ni tycka vad ni vill om dessa varma norrlänningar, men det finns få saker som är så bra att springa till när jag är lite arg eller stressad som denna emotionella rock. Den når in helt enkelt. Och uppenbarligen var jag inte ensam om att svepas med av musiken i detta folkhav!
Söta Sofia!
Det var onekligen en blandad publik, folk kom direkt från jobbet i kostymer, eller från middagen. Det var hårdrockare och familjefäder. Pensionärer och 1-åringar. Framför oss hade vi en familj där barnen riktigt rockade loss! Hela området var en riktig folkfest!
När jag stog där i vimlet nedanför slottet, med Stockholms mäktiga vatten runt omkring, solen som sakta gick ner, i sällskap av en riktigt god vän, då slog det mig. I had a Stockholm moment, you might say. Ni vet en sådan där känsla av att vara välbekant med allt, men ändå stå förundrad. Stockholm, lilla Stockholm, så hänförande vackert och ändå så familjärt. Det är fantastiskt att få bo här ändå.
Så vandrade vi och hela folkströmmen tillbaka till Kungsträdgården där vi fick lyssna på återstoden av en fantastisk jazzkonsert och vimla lite bland borden i Victoriakrogen rest mitt i parken, strategiskt rakt framför scenen. Jag måste erkänna att vi faktiskt stannade till början på nästa konsert också. Och att jag lyssnade lite. Trots att det var Carola. Men, den tjejen, hon kan sjunga. Om hon bara kunde sluta vara så sockersöt så skulle allt vara kanon.
Men tänk ändå om det kunde vara så här jämt? Jag menar, ett folkvimmel på gatorna, scen efter scen med livemusik och uteserveringar intill. En känsla av uppsluppenhet som liksom smittar av sig. En blandning av åldrar och individer som träffas och umgås i de märkligaste konstellationer, men som om det vore det naturligaste i hela världen. Och det är faktiskt naturligt, enkelt, familjärt. Vad härligt det vore. Stockholm som en hel stor familj.
När Carola blev för mycket, duggregnet närmade sig och de svala havsbrisarna övertog infravärmens inflytande över våra ryggar beslöt vi oss för att göra lite vänner sällskap. Det blev Gröne Jägaren av alla ställen, på Götgatan, Södermalm för de som inte känner till detta ställe. Där blev det karaoke och tjejsnack och många gratulationer till nyförlovade Camilla som synes på bilden bredvid mig. Varma härliga tjejer, både hon och Mimmi.
På något vis fann de andra energi att dra med mig till Kellys efteråt. För de som känner till utevärlden i Stockholm så vet ni att det är ett något udda tillhåll för någon som mig, som dessutom kom arbetsklädd i högklackat, jeans och en 80-tals pärlklädd angoraulltröja. Det är nämligen en riktig hårdrockklubb. Trots trevligt sällskap blev det också mycket riktigt snabbt en väldigt trött Johanna som satt där. Jag måste erkänna att det var en lite ansträngande exercis att kasta sig undan projektilerna som anföll bordet i form av killar som spanat in Camilla och Mimmi. Visserligen kul att se på, men det gällde att hålla sig undan för att slippa eventuella svallvågar i form av armbågar och ben som kunde komma farande vilken minut som helst under störtanfallet.
Så där tog den första riktiga arbetsveckan slut, krönt av en härlig Stockholmskväll. Och jag som påstod att det var svårt att vara impulsiv i Stockholm! Vilket misstag!
Rendez-vous med länge efterlängtade vänner!
Titta vad fint främmande jag fick en vanlig tisdag lunch? Micke-Picke kom förbi från Linköping och gjorde mig sällskap efter ett halvår isär, den ene i Linkan och den andre i Pariset. Så mysigt var det!
Samma kväll begav jag mig till Lappberget för att hälsa på Stockholms kanske sötaste flicka, min underbara gymnasie kompis Sara! Vi hade mysig picknick med sallad innan vi gick hem och drack kaffe och satt på balkongen, medan hennes pojke repade med bandet, åt köttfärspaj och drack öl med grabbarna. Segmenterade könsroller? Javisst. Men vi drog helt klart vinstlotten.
Åh vad mysigt det är med kära återseenden!!
Nationaldagen
Ärligt talat hade jag glömt bort först att det var nationaldagen, jag var bara inställd på mysig mammadag - gräsänka som jag var den helgen - som skulle inledas med brunch på stan! Vi vandrade därför bort mot Saturnus mor och jag och avnjöt deras Le petit déjeuner!
Så blev det stros genom Humlegården i solskenet och solande på varm sten. Här sprang vi på en Linkanbo också!
Ungefär här insåg jag att det var nationaldag. Visst är Kungsgatan fin med alla flaggor i solen?
Strandvägen är så vacker i solen!
Så bestämde vi oss att styra promenaden mot Kungsträdgården och Love Stockholm. Det var sista dagen på Smaka på Stockholm! För er som inte känner till det kommer ett antal av stades restauranger dit och man kan köpa smakprov, lyssna på livemusik, dricka öl och vin, springa på bekanta, se på teatrar, äta lite mer och gå på någon aktivitet sådär. Mamma och jag anammade hela konceptet och föll för grupptrycket, slog oss ner i solen bland glada människor och levde LIVET!
Faktum är att jag inlett de senaste årens somrar med Smaka på Stockholm, ända sedan den sommaren jag tog studenten. Behöver jag säga att sommarkänslorna rusade, glädjen och humöret var på topp för att inte tala om nostalgin? I min värld betyder det här bara en sak: Det är SOMMAR!!
Årets första grill!
Den här helgen invigdes sommaren på riktigt! I lördags blev det sommardag med kaffe på nybyggd altan, mys och skratt i Saltis och till slut årets första grill! Här är mästerkocken in action.
Lite vardagslyx: efter faderns lilla tur till Bryssel återvände han med EU-choklad. Idén är simpel; en representativ smak per land illustrerade av varsin bild. Efter lite konfundering (Har Rumänien verkligen valt potatis i choklad?! Det visade sig vara rom gjord på potatis) och några roade skratt (Storbritannien var det enda landet som inte svarade på förfrågan om represetativ smak, så på pin kiv valdes brittish tea) avnjöts det hela i lämpligt sällskap av franskt vin och en espresso.
Familjemys!
"Inget äffing utan tebubba!"
Gateau Lawrence, mes amis!
L'aventure ou l'avenir?
Nu när jag flyttat ifrån så måste jag erkänna att Paris har blivit en del av mig, att resande och att vistas i nya kulturer, kanske främst den franska och engelska, är en naturlig för att inte säga essentiel del som jag inte vill vara utan. Den delen saknar Paris. Den delen vill ut på nya resor. Nya äventyr. Nya potentiella framtider. Men samtidigt så finns det inget viktigare än vänner och familj, traditioner och hemkänsla, och den har jag hemma i Sverige, i Stockholm, i Linköping, ja där jag har mina nära och kära. Och det får mig att längta till hit, att vilja vara här.
Så något svar på det jag undrade när jag flyttade dit blev det nog aldrig, snarare har jag kommit fram till att båda är rätt, och vad som sker, det sker.
Jag längtar lika mycket till Paris som till Stockholm, till fransk som till svensk kultur och till vänner på båda ställen. Det får nog bli det närmaste en avslutande slutsats jag kan komma, så att säga, det går inte att välja. Istället känner jag mig lugn och trygg i att båda är hemma, att jag har två platser att längta till. Glad och lycklig för att båda är en del av mig. Återstår att se vart kosan kommer styras nu. Ce que sera, sera, som Anne Boleyns valspråk löd.
Hemkomst
Här sitter jag i Wictors lilla kök efter några dagar av mys! Wictor hämtade upp mig på stationen efter jobbet - ibland är det lämpligt med en nattarbetande pojke - så där supertidigt en söndagsmorgon som ingen vill vara vaken. Det var jag visst inte heller visade det sig, för jag lämnade mitt kontokort på Pressbyrån när jag köpte mitt månadskort.
Beviset på att jag är hemma! Jag i Wictors kök med min fina välkommen-hem-present av min ursöte pojkvän (det blev att jag tog bilden med datorns kamera, ni får väl öva er i att läsa inverterat text som en modern Da Vinci!). Meningarna går visst isär vem den är mest till - mig eller till Wictor (bagaren eller ätaren?) - men jag tycker det är den finaste present jag fått, perfekt och personlig. Så det så!
Det har varit syskonmiddag:
Det inleddes hos den numera fullfjädrade lumparen och hennes pojke där jag fick beundra den inte fullt så nya lägenheten, men väl så ny för mig, innan vi begav oss till Fridays för sommarvärme, jordgubbsdrinkar, hamburgare och mys i storstan!
Morfar har fyllt 89 år:
Men sedan blev det familjefest med kära återseenden och en del nya ansikten dessutom!
Jag insåg när jag satt där hur mycket jag saknat min familj i Paris. Det förvånar mig alltid hur pass familjeorienterad jag egentligen är. Det spelar ingen roll hur modern den är (antal skilsmässor och halv-, hel-, bonussläktingar som där ingår) eller ens om det blir alltför sällan alla eller ens några har tid att ses, huvudsaken är, som mormor säger, att alla är sams och kan umgås. Så det så.
Tyvärr gillade varken kamera eller modellerna att jag tog kort. Men vi hade det så mysigt! Sardin blev det, men jag undrar nog om jag inte tycker Tvärs Över är bättre. Om inte annat så älskar jag Skånegatan! Södermalm med goda vänner, det är ändå svårslaget!
Annars då? Det har sovits, tvättats och ätits, så där som det skas. Kanske har vi tagit ett restaurangbesök bara jag och Wictor, för att fira hemkomst och avklarad uppackning (ett gissel när skåpen är så fulla att jag var tvungen att ge bort två påsar kläder först). Men allt det där är så mycket lättare här i civilisationen eller människobyn som Wictor säger. När vi bor i egen lägenhet säger jag. Men oavsett orsak är lättare alltid synonymt med bättre.
Så har jag varit förbi jobbet, jag börjar på måndag och det känns så bra så bra! Och det har handlats; Wictor, jag och Wictors mor åkte iväg till Sickla. Det låter som en farlig blandning, handling under aningens press i ett stort varuhus med svärmor, svärdotter och sonen/pojkvännen i mitten. Men icke då. Det gick finemang, såklart, den enda som blev grinig var Wictor i slutet och det var för att vi var feminina. Suprise. Så jag är nöjd och belåten, hade en trevlig dag och nu är skåpen fulla med mat och frysen med nylagad blomkålssoppa.
Summa summarum: Stockholm är underbart och nu känner jag mig redo för en riktig, underbar Stockholms-sommar med roligt jobb varvat med härliga vänner!
Vad du kan göra på 2,5 dygn i Köpenhamn:
Besöka de finaste vännerna!
Cykla! Och tappa kejdan medans du cyklar, men bli räddad av en lastbilschaffis som donerar sina handskar till oss. Laga cykeln och spara handskarna. Bara för att bli av med cykeln samma eftermiddag, kanske för att den hade så fina handskar på sig? Så kan det gå.
Åka sightseeingbåt i väntan på regnet
Ta fler bilder än vad som får plats i en stackars blogg.
Beundra de äldsta husen i staden under ett molntugnt himlavalv.
Besöka Nyhavn - den mysigaste hamnen i Europa! Tänk kall öl, vackra byggnader, dinglande fötter på tjärdoftande kajkant. Det är livet.
Vara coola i solglasögon på Rådhusplatsen.
Vara ute och gå i Christiania, bli dyngsura och sedan värmas med en underbar vegetarisk varm och kall buffé!
Gå på loppmarknad...
...och hitta den här fina skålen! (Den till vänster, den andra är ett tidigare fynd, ljusstakarna är Wictors och duken från Provence)
Gå på Tivoli!
Strosa i roliga gångar
Beundra bilbanan som vips blivit båtbana i den kinesiska trädgården
Spela musik tills Calle blir avbruten av en fem-åring som också vill vara med.
Dricka Irish Coffee med utsikt över Tivoli-parken och berg-och-dal banan
Hitta världens smartaste uppfinning - hur många gånger har inte jag i alla fall funderat på i vilken kant man ska leta efter den nedrans änden till toapappret som alltid försvinner? - bara för att hitta loggan i nedre hörnet och inse att det är världens kanske bästa företag som åstadkommit det hela och bli ännu gladare! (Jag jobbar där på somrarna för de som lyckats missa mina evinnerliga tirader)
Laga god mat i goda vänners lag
Ha skypedate med godaste vännerna samtidigt! Mys med virtuell förfest!
Måla naglarna och dricka blå drinkar, här finaste Lene!
Gå på Calles favoritklubb som föga förvånande spelar rock, men mer förvånande var relativt folktomt!
Njuta underbar pannkaksbrunch på det finaste caféet i hela Köpenhamn, där alla bord är udda, min stol var 50-tals blå, det står blommor i läskeflaskor, lamporna är durkslag och väggarna är täckta av 50-tals radios.
Njuta vintagedetaljerna innan antikmarkanden där det fyndas efter intresse; mintgrönblå linnedukar och 60-tals handduk (Johanna), fotoalbum (Calle) och örhängen (Lene), därefter blir det myspicknick borta i flådiga Fredriksbergsparken där tyvärr kameran dog.
Försöka fota Öresundsbron genom bussfönstret efter att knappt ha kommit med bussen, fått springa (igen?!) tillbaka till stationen för att vi glömt skriva ut biljetten och med andan i halsen hunnit på bussen igen.
Sen är du helt plötsligt tillbaka i Sverige.
Hemresa
Svar: Med väldigt snälla vänners hjälp och en stor portion tur.
Jag tog alltså tåget. Städade mitt rum på morgonen, placerade min enorma packning i receptionen och begav mig ut på stan några timmar innan jag skulle släpa alla väskorna på RERn. Just denna sträcka var mardrömmen, för du måste vara snabb, smidig och liten för att åka smärtfritt med RER B. Ungefär det sista jag var med mina väskor! Tur för mig att Chris skulle den vägen och att han kunde tänka sig att följa med hem till mig, hämta hela konkarrongen och lämna av mig vid tågtavlorna.
Ärligt talat, jag vet inte riktigt hur jag klarat mig annars! Jag hade helt fått förlita mig på snälla fransmän som inte vill låta stackars tjejer bära för tungt. Visst finns det gott om sådana gentlemän i Paris och visst hjälpte de också mig upp för trapporna med min ensamma lilla väska, medan Chris gott fick fortsätta att pustande konka två av mina väskor bakom mig (inte helt rättvist, men väl så franskt). Däremot kände jag mig inte helt lugn med att lämna ifrån mig mitt pick och pack helt och hållet som jag gjort om jag vore själv, på Gare du Nord av alla ställen - stationen där flest stölder sker i hela Paris. Mumma.
Jag och två tredjedelar av mina väskor
På något mirakulöst vis kom jag alltså dit. Sen var det bara att vänta, ungefär 2,5 timme, men det var det värt att få hjälp! De hade sagt att jag var tvungen att vara där 10 minuter innan, så jag tyckte jag hade jättegott om tid. Men tiden gick och mitt spår dök aldrig upp på tavlan. Så inser jag att de släpper det först 25 minuter innan, men plockar bort spåret igen några minuter innan avgång (franskt manér...). Så när spåret kommer upp tänker jag att det är lika bra att rassla på, och JA det var det verkligen!! Jag fick springa till slut för att hinna genom hela stationen, stämpla min biljett och sedan springa längs med hela piiiiiiiiiip tåget. Det tog mig nästan en kvart med min packning att bara ta mig till min tågdörr, trots att jag nästan sprang som sagt! Och sen skulle jag och packning upp i tåget... Organiserat? Inte alls. Helt plötsligt fick "tio minuter innan avgång"-regeln en helt annan innebörd i mina öron. Det är tiden det tar att gå från avgångsskylten till tåget. Smidigt? Inte alls. Men. Jag kom på. Packningen kom med. Det var bara mobilen som inte fungerade. Också betryggande när du ska åka genom Europa.
Café allongé med Pain au chocolat byttes till Currybratwurst. When in Rome...
Så byttes det i Köln efter en färd genom bland annat Bryssel. Väl där var jag hungrig (igen), så varför inte pröva en av de berömda tyska korvarna tänkte jag? Men så var det det här med språket. Nu ska väl tilläggas att jag precis kom ifrån Paris, men å andra sidan hade folk pratat tyska på tåget. Att jag borde prata engelska kan väl vara logiskt. Men tror ni verkligen att jag kunde ställa om?
Dessutom så lärde jag mig snabbt att oavsett vilket språk du talar på till en tysk i Köln - även en som jobbar i resecentrumet och därför borde tala fler språk än ett och vara van vid turister - så svarar de på tyska. Jämt. Och de tycker att ord som toilet eller bathroom är enormt svåra, närmast oförståeliga abstrakta uttryck vilka ofrånkomligt framkallar en stor rynka mellan ögonbrynen på svårt koncentrerade tyskar.
Såhär ungefär lät en av mina konversationer i Köln:
- "Tyskt mummel" som betydde att de byter personal och därmed kassa så det dröjer några minuter (bara för att jag inte kan skriva ner det betyder det inte att jag inte fattar).
- "D'accord, pas de problème" (äh, det där kan de ju inte ha förstått, varför pratar jag franska?)
- "Tyskt mummel" = damens tur att beställa
- "Tyskt mummel" = vad var det nu ni ville ha? (jag förstår när du är burdus din drummel, även om jag pratar andra språk...)
(NU ska jag banne mig tala engelska, tänker jag!!)
- "A currywurst, s'il vous plaît" (Det gick ju galant?!!?!?!?)
Man, I'm screwed.
Jag fortsatte halta mig fram på blandad franska och så skulle jag ta mig till tåget. Ni som har varit på en tysk tågstation vet att de är enorma. Och att tågen stannar ungefär 1,5 minut per station. Om man nu har i åtanke att jag hade mer packning än vad jag hade mig själv med mig, så förstår man också att det är väsentligt att jag och väskorna befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, för det finns inte tid att springa, inte möjlighet att ta så mycket packning genom tåget, och är du i fel tåg så åker du till fel ställe eftersom vagnarna kopplas av!! Jaha ja. Vän av ordning som Tyskland är borde det ju kunna lösas. Men. Skyltar är visst ett överskattat faktum märkte jag, så det blev till att gissa det, tills jag fick hjälp av en lika förvirrad brittiska med mindre packning som tog på sig att springa hela perrongen bort och leta upp den enda kartan på perrongen som beskrev vart i herrans namn man ska stå, springa tillbaka och hämta mig dit så jag kunde springa till min ände. Vilket visade sig vara ungefär sju minuters promenad bort från punkten jag trodde det skulle vara. Tur med brittiskor. Men att det ska vara så himla krångligt att åka lite tåg!
Men sen blev det bra. Efter hjälp med väskorna upp på tåget av en troligtvis plankande man (naturligtvis bad jag om hjälp på franska?!) och trevligt sällskap av en danska kom jag fram till Köpenhamn med en död mobil, där jag i alla fall möttes av en synsk Calle som gissat vart jag var ändå. Och sen fick jag hjälp hela vägen hem till dem.
Så; med hjälp av en bakfull amerikan som skulle på fransk lektion, en förvirrad brittiska, en svensk som bara pratade spanska, en danska som jag faktiskt pratade engelska med och en god svensk vän som numera pratar danska kom jag igenom mitt internationella äventyr med både armar, ben och packning i behåll. För att inte nämna en stor portion tur.
Nu var det dags för äventyr i Danmark!!
Paris by night
Naturligtvis skulle det bli en avslutning. Så klart. Men tack vare lite förvirring från min sida, kompisars tidigare avfärd och knasigt val av dag blev vi till slut tre trogna festare som intog Paris, med start i vackra Edgar Quinet, nära Montparnasse i mitt kära 14e arrondissement där det blev uteservering och varma skratt. Sedan hamnade vi uppe vid Saint-Denis för lite klubbande på ett härligt litet litet ställe med stans kanske bästa musik. Där fick vi även sällskap av Janniks vänninna Rose som troligtvis är den underskönaste fransyska som någonsin gått på två ben (vilka för övrigt gick ungefär till min midja eller så om ni undrar. På allvar.) Som superlativen ovan redan beskrivit blev det en härlig och en alldeles perfekt avslutning på Paris. Vackra Paris.
Tre tappra kämpar; jag, Chris och Jannik
Jannik och Rose
Avsked
Så jag har packat - alldeles för mycket saker föga förvånat, tack och lov att vi såg till att jag kunde ha två väskor om det skulle behövas! Och att jag kom fram till att tåg var ett bra färdmedel. Jag har talat med en kompis, Brian, medan han packade. Jag har åkt med honom för att säga hejdå till favoritlärarna på MBA, sett solen stråla i 28 graders värmen (långt över 30 i solen) över de vackra husen och Seine, för att sedan pratat om att vi ska åka, han imorgon och jag i övermorgon.
Vad slutgiltigt allt blev då! Till slut satte jag mig för mig själv i Bois du Boulogne dit vi åkt för att mysa med lite människor, men som tyvärr gick ganska snart efter att monsterpackarna var klara, för att bara reflektera lite och smälta informationen. Jag kommer att åka från det här.
Jag ska inte sticka under stol med att det gör ont. Det känns väldigt konstigt. Men det är en sorgeprocess tror jag som måste få ta sin plats. Och trots allt, jag åker inte från, utan jag åker till. Jag åker hem till er, och det är mer värt än något annat.
Så jag satt där och lyssnade på fåglarna, tittade på min favoritskog som kommit att symbolisera allt det fina med Paris i mina ögon och någonstans tror jag att jag kom till ro med att jag ska åka. Men jag insåg också att för mig kommer den här platsen alltid att vara ett andra hem, oavsett när och hur jag återvänder. Paris är hemma nu. Paris är en del av mig.
Så på kvällen så var det dags att säga hejdå till Annette och Karin, mina fina fiskarflickor. Vi åt middag och myste borta på Rue Monmartre i Marais, och då om inte förr blev det så uppenbart. Så slutgiltigt. Och usch så hemskt. Menar ni alltså att det är minst två månader tills vi ses igen? Tack och lov att de fina flickorna kommer importeras hem till den Linköpingska utbildningen till slut i alla fall.
Så fina minnen, så mysiga stunder! Jag säger som filmen: Paris, je t'aime!
En fantastisk sista helg!
Fredagsshopping i vackra vintagebutiker i Marais! Jag älskar den övre skylten, en riktig gammal butiksbod. Sedan kommer en av mina nya favoritbutiker - Free'p star.
Mys på Place Monge innan "Undergroundparty" längre bort på samma gata - dvs ett Erasmus party anordnat i en källare. Inte precis vad det låter som med andra ord.
Hur man gör en kanadensare fransk: sälj honom din randiga tröja (Chris), låna honom din basker (Caroline) och sätt en cigarett i hans mungipa (Elena). Fint resultat va! Allt för att få in honom på klubben.
Chris and his favourite place in the whole world - the Crêperie at Rue Mouffetard, obviously famous in the Lonely Planet guides as well.
En lördag:
Time for shopping ladies! Utrustade med latte njöt Karin, Annette och jag i solen vid de romerska baden innan strosan begavs till Marais kvarteren.
Dags för lite återhämtning, lunch för de som inte ätit på ett tag och Mojitos... ja för alla egentligen. Vi har ju ändå ledigt!
En söndag:
Chris och Bryan, sangria och öl. Det är sommar och vi väntar på bord i en fantastisk liten baskisk restaurang i 13e inte långt från mig.
Planen är att vänta ute för restaurangen tar inte bokningar, men däremot har de för ovanlighetens skull skaffat alkohollicens för ytan utanför, så gatan är full av folk som sitter lite varstans. Här är några av oss.
De har världens underbaraste, största, godaste baskiska sallader. Vi delade på tre till förrätt (vi var sju). När de skulle delas upp rådde tokfrenesi, jag har aldrig sett en sallad skäras så snabbt! Så går det när det sitter hungriga killar vid bordet. Så hade de ätit upp också fortare än jag kunde blinka.
Baskisk familjäritet? Fransk frenesi? Eller bara glupska killar runt ett trångt bord... det är frågan.
Semester i Par(ad)iset!
Äntligen äntligen äntligen ledig!!
Nu har jag två fina härliga lov veckor att njuta av. Planeringen ser ut som följer: Paris i hela 6 dagar – två har redan gått – med rosé, shopping, parker, museum, ja allt som gör livet värt att leva när solen skiner, termometern ligger på fina 20-30 grader och sommarblåsten smiter in runt de bara benen. Så blir det Köpenhamn i ytterligare tre fina dagar, Calle och Lene, cykling, picknick kanske, Nyhavn och tjärade stockar i solen, skratt och goda vänner. Så hem! Stockholm mitt Stockholm i en hel vecka av bara vara. Morföräldrar som fyller år, vänner och familj.
Nu när tentorna är klara känns det helt klart välförtjänat. Det var ändå fem tentor på tre dagar och två uppsatsinlämningar samma tid. Men det gick!! Det känns som att jag har goda chanser att klara mig på alla dem, trots att de rättar subjektivt här: ”hmm den här tjejen har skrivit mycket, jag får känslan av 15” eller ”Åh den här personen tycker jag egentligen inte om, hon får inte mer än 10”. Men det ska nog gå som sagt! Det blev någon vit natt, många dagar då det bara var att tvinga sig till att plugga, vilket Annette fångat så fint på bild här.
Samtidigt måste jag erkänna såhär i backspegeln att det inte alls var lika farligt som jag trott! Det ska erkännas att det var lite för tur och flax, den jobbigaste tentan försvann mysteriskt, vi slapp tenta i ett ämne, vi fick göra två tentor i förväg och de fem resterande låg rätt bra till i svårighetsordning och plugg glapp under de tre dagarna. Men sen måste jag ändå konstatera att jag pluggat mindre sammanlagt till hela den tentaperioden än vad jag gjort på många tentor i Linköping! Kanske inte de mer formella tentorna – där du kan det eller så kan du det inte - men till de som är förståelsebaserade kan jag lätt lägga en vecka heltidsstudier till att repetera inför bara en tenta. Det skulle jag nog inte drista mig till att påstå om denna tentaperiod. Ens totalt.
Men ändå. Av tio kurser där nio var på franska har jag troligtvis klarat alla utom en fransk. Och den klarade ändå ingen annan. This, my friends, calls for some well earned vacation!
10 målade vita elefanter
Min kära familj tittade alltså äntligen förbi mig här i Pariset, nämligen fadern min, bonusmamman, brorsan (för andra gången) och minstingsystern min! De hade volunterat (är det fransk-svenska?) till att hjälpa mig att få hem lite grejer mot att de fick besöka våren i Paris. Och jag är inte den som tackar nej. Speciellt inte när det gav mig anledning att ta paus i plugget. Visst, jag var kanske lite stressad någon dag när vi var ute och gick. Annars hade det inte varit jag. Men det var mest bara jättemysigt, trots att vädret svek oss i sista stund och de stackarna huttrade sig igenom!
Det är dock inte alltid lätt att överleva storstadsdjungeln som invand svensk, utsatt för den franska kultur och dessutom i sällskap med la familia. Här är min brors survival guide som kom att utvecklas medan erfarenheten av Paris växte:
Regel nr 1; när det gäller att åka runt med pappa och mirja: ha mycket tålamod!
Regel nr 2; undvik att hata fransmän för deras tågtrafik. Ha tålamod!
Regel nr 3; fan ta franska parker!
Med dessa kom vi fram till att en stackars tonåring på vift borde klara sig ganska långt!
De kom i alla fall på eftermiddagen på onsdagen, så vi hann mest med en tur till hotellet som ligger på så bekvämt och nära avstånd från mig. Sedan en tur in till stan för att strosa i solen och äta gott i Saint Michel. Ett standardställe numera för hungriga nyanlända gäster till mig som vill ha ett stort utbud och mat snabbt. Som inte har hunnit till läget att det är mysigt att strosa runt. Så vi åt gott och konstaterade pustande att det nog blir en tidig kväll för oss! Resekropparna och tentahuvudet stod pall för mindre än vad ambitionerna ville.
Flamberade crêpes och minihamburgare. Men bäst av allt? Just det här, familj.
Torsdagen blev det en tur till Eiffeltornet. Planen var att åka upp, vilket skulle vara min första gång faktiskt. Det var ingen bra idé att åka upp innan värmen kom ansåg jag och sen så kunde man ju bli galen på alla turister och dessa försäljare! Men tror ni inte att översta våningen var stängd? Så det blev inget Eiffeltorn. Men väl ett i miniatyr. Lillsyrran köpte inte mindre än två tror jag under hela vistelsen här. Det blev många vändor för att kolla på turiststånden det!
Istället blev det vackra Montmartre, med ett besök till Rue des Abesses för att titta in på de mysiga caféerna och brasserierna där innan bestigning av berget via lite mysiga affärer och vindlande trappor. Väl däruppe hade vi två mål i sikte, det ena var Salvador Dalìs museum och sedan Sacre Coeurs kupol!
Museumet var väl sevärt måste jag säga. Jag har alltid varit så fascinerad av hans verk, de är så underfundiga och bygger så tydligt på psykologiska aspekter som påverkar oss i vår vardag, för att inte tala om gamla myter och berättelser som vi alla känner till. Det är lustigt, jag har alltid tänkt mig honom som Freudian och det är sant att de var nära vänner, men när jag såg hans verk tänkte jag väldigt mycket på Jung och det kollektiva omedvetna. Hur myter och symboler kan påverka oss alla. Hur det kommunicerar med oss, trots att det är avporträtterat hur enkelt eller komplicerat som helst. Någonstans i magtrakten förstår vi ändå budskapet på en helt annan nivå.
Min favorit är helt klart kvinna med giraffhuvud. Vad jag hört så ska halsen vara roten till kvinnligheten och för mycket tankar. Här sitter känsloknutarna och förvandlas till resonemang som för individen blir logiskt och det sanna. Som Dali alltså hävdar är extra markant hos kvinnan genom att förlänga hennes hals. Men jag ser det mest som en bild av bilden av kvinnan. Hur hon uppfattas. För samtidigt har hon en lång låda i magen, som om hennes viktigaste uppgift i livet är att föda barn. Många barn. Och sedan har hon en mindre låda i hjärtat, men den är stängd. Den måste du öppna själv. Hennes känslor är viktiga, men alla har inte tillgång till dem. Ja, den går att tolka på många sätt, men den är helt klart intressant.
Sen blev det en klättringstur över staden! Det kändes som att vara Ringaren av Notre Dam där vi sprang runt bland tinnar och torn, tak och gargoyler. Och vilken utsikt! Däremot var spiraltrapporna lätt yrselframkallande…
Så hittade vi till den stora tygmarknaden vid Anvers där det strosades innan det var dags för en hemtur och sedan mysig middag hemma i 14e. Det blev en tur till det fina brasseriet intill oss som är så vackert deckorerat. Och där kocken är så engagerad. Jag är dessutom ganska övertygad om att servitörerna/ägarna är lagda rätt mycket åt det andra hållet. Så man skulle kunna tycka att det borde vara rätt ofarligt när servitören stötte på mig, liksom på de andra damerna i lokalen. Men Mi tyckte ändå det var bäst att smida medans järnet var varmt, så hon försökte sälja mig! Och Rein, vi konstaterade att hon är en bättre förhandlare än dig, här såldes jag inte för något futtigt antal elefanter inte. Nej nej, tio stycken, vilket borde kompensera mer än nog för inflationstakten. Och vita skulle de vara! Tyvärr har valutakursen gått lite illa de här senaste 30 åren, så de blev målade vita istället för naturligt. Alltså, för den som undrar, mitt värde är i dagsläget alltså tio vita elefanter. Fast målade.
Stans godaste Tiramisù
Fredagen så blev det flodbåt för hela slanten! Och efter att kylt ned hela familjen och insett att väntetiden var för lång på favoritfiket blev det en stund på Starbucks innan det strosades i Marais och de vackra öarna i Seine.
Trötta avslutades kvällen med lite italienskt på Rue Montorgeuil, efter att flickorna på fiskargatan räddat mig med denna kulinariska kunskap om vart man hittar italienskt i Paris.
Lördagen var det dags för mig att gömma mig i pluggböckerna. Så medans familjen försökte sig på en andra tur till Eiffeltornet i strålande sol en Kristihimmelsfärdshelg - som alltså tog fem timmar - så pluggade jag lugnt på ett Starbucks jag. Men sen! Sen var det dags för finfina saker. Vi skulle på finrestaurang i Saint Denis, nämligen Julien, en gammal Art Deco-restaurang som tidigare innehaft en Michelin stjärna.
Art Deco
La familia
Riktigt god marulk efterföljt av körsbärssorbet!
Vad de andra tog? Ja det får ni gissa, men pappa åt det så väldigt gärna, inte sant far lilla?
Så firade vi också pappas och Mirjas 4-åriga bröllopsdag. Det är helt otroligt vad tiden går fort!! Grattis grattis!!
Söndagen var hemresa för herrskapet och plugg för mig. En fantastisk helg hade gått mot sitt slut och nog saknade jag snart min älskade cirkus. Efter en brakfrukost som hette duga i Porte Maillot åkte de så iväg och lämnade mig kvar några bagage-kilo lättare, antagligen några andra kilon tyngre men å andra sidan lite lättare till sinnes! En utmärkt startsträcka för tenta-p!
